Jag blev till – trots allt!

Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida.
Fredag den 7 oktober 1955.
På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade.
Släppt satsen!
Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med.
När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!