Att gräva i sin egen historia

Nu när arbetet med Regntider för tillfället är ”ur mina händer” passar jag på att arbeta vidare med memoarerna, och dess nya upplägg. Det går lite långsamt, men å andra sidan tror jag det är klokt att ”skynda långsamt”. Upplägget så som det är tänkt nu, handlar om att bygga berättelsen på min tidigaste version av memoarerna, som faktiskt är i stort sett komplett. Problemet med den versionen är att den är strikt kronologisk och åtminstone bitvis kanske lite tråkigt berättad. Nu använder jag istället den som underlag och skriver en mer ”färglagd” version. Den här blir garanterat mer färgstark. Sen kan man alltid fråga sig hur intressant memoarer skrivna av undertecknad egentligen kan vara. Tja, de som känner mig på riktigt, kan nog intyga att det visst är en intressant berättelse. De som inte känner mig så väl, kan antagligen förvånas. Eller nåt!

Värme, namnteckning och spännande journaler

En vecka med stigande värme har nått sitt slut, vilket fört det positiva med sig att vi kunnat tillbringa ganska mycket tid på altanen. Såväl med skrivande som även grillkvällar. Passande avslut på en sådan vecka är ju naturligtvis även frukost på altanen. Allt i en välgörande frihet!

Annars har den här veckan handlat en hel del om diverse administrativa uppgifter, såsom kontakt med Förlagssystem för upprättande av konto, kontakt med Bokinfo, kontakt med banken för anskaffande av bankgiro. Det arbetet kröntes på söndagen med våra namnteckningar på ett dokument som ska leda till att vi äntligen kan gå vidare så som vi vill.

Andra handlingar av betydelse har också varit aktuella den här veckan, då jag fick efterfrågade journaler från Region Skånes arkiv, vilket innebär att jag kan gå vidare i mina memoarer.

På allt detta fick jag min andra vaccinspruta på lördagen, så nu är jag fullständigt chippad, och torde därmed vara en öppen bok för myndigheterna. Om man får tro trashjärnorna som gottar sig i konspirationstankarnas snåriga träsk.

Och som en alldeles ypperlig extra guldkant på denna vecka, fick kärleken besked igår om att hennes novell kommit med bland trettio utvalda av flera hundra bidrag i antologin ”Bortom grinden”!

En fin vecka, alltså.

Grillkväll, altanskrivande och intressant tillbakablick

Vädret tillät åter altanvistelse, så det blev en grillafton med god grillmat. Därpå skrivkväll till ackompanjemang av fågelsång, en och annan vinande vind och då och då skottsalvor från den av kommunen utsända jägaren som ska reducera mängden råkor i området. Hmm.
Har idag fått mig tillsänt en intressant lunta som ger, delvis plågsamma tillbakablickar, som ändå förhoppningsvis kan bli till mer underlag till mina memoarer. Har för övrigt efterfrågat ytterligare information som kanske kan gräva ännu djupare.

Från stenskott och bilservice till memoarer och trivsam färg

Veckan inleddes till ljudet av väckarklockan. Hör ju inte direkt till vanligheterna nu för tiden. Det var dags för den årliga servicen av bilen och ett nödvändigt byte av bakre bromsskivor. Det här året tog verkstaden även hand besiktningen. Bra service. Turen till Mazdaservice i Svedala kostade dock lite extra utöver ärendet. Under färden på E65 råkade jag ut för stenskott! Så det blir ytterligare besök i Svedala om någon vecka för att byta framrutan!
Tur vi har en bra försäkring.
Under veckan har vi kunnat leverera ännu ett korrekturarbete till en nöjd kund, och vi sträcker lite extra på oss, nöjda över att vi faktiskt hittat en nisch som passar oss förträffligt att bygga vår verksamhet på. Har även sett oss tvingade att förtydliga våra krav gentemot tidigare samarbetspartner, som tydligen trots allt inte har så bra koll på vad som gäller i förläggarbranschen.
Så här när vi är på väg mot sommaren, även om det inte märks nämnvärt på vädret, så kanske det passar att ge sig på lite julnoveller. Åtminstone är det vad som krävs, om man vill ta chansen och försöka komma med i en novellantologi som ska komma ut lagom till jul. Har bearbetat två tidigare julsagor, som nu får fungera som bidrag till nämnda tävling.
Har även varit på den slutliga kollen hos Tandvårdshögskolan och kan nu koppla bort den forskningen.
För övrigt har mitt arbete växlat hela veckan mellan Regntider och memoarer, och till det sistnämnda väntar jag med spänning på handlingar som förhoppningsvis ska kunna bringa lite mer klarhet. Funderingar kring det här med namn går vidare, och jag trivs riktigt bra med den röda färgen.

Konstruktiva samtal

Våra frukostar, eftermiddagsfikor och middagar innebär oftast väldigt konstruktiva samtal. Dagens frukost var verkligen så! Efter flera turer hit och dit har jag nog äntligen fått till absolut rätt upplägg av mina memoarer, genom våra gemensamma samtal.
Ska ha en helt annan utgångspunkt än vad som varit tänkt sen tidigare.
Många är väl de som kan komma att förekomma i min relativt nakna berättelse. Dock blir allt självklart med fingerade namn.
Finns samtidigt säkert de som kan resonera och ifrågasätta hur intressanta MINA memoarer kan tänkas vara! Tja, beror väl kanske på vad man tycker är intressant. Det som kommer att berättas kan nog vara av intresse för en del. Men det är egentligen inte det som är det viktiga för mig. Snarare att försöka städa upp och rensa bort allt jävelskap som funnits under mitt livs första halvlek.

Det här med research!

En spännande och lärorik del av skrivandet är all research! Nästan oavsett vad man skriver lägger man också ner väldigt mycket tid på research. Det är ju också självklart en viktig del i hela processen med att försöka skapa en trovärdig berättelse. Men samtidigt är det också så att man ofta hamnar i lite nostalgiska utvikningar. I synnerhet som nu när jag skriver på min delvis självbiografiska roman ”Förlorade år”. Några skilda detaljer jag behövde titta lite närmare på i det här fallet, var gamla anrika Kungsparken i Malmö, lika anrika Bekå vid Gustav Adolfs torg och en i sammanhanget lite udda detalj som handlar om dåtidens cigaretter. Närmare bestämt Philip Morris med kolfilter snyggt förpackat i en gråbrun ask av plast!
I sammanhanget konstaterar jag att inte minst Wikipedia är ovärderlig i sammanhanget. Och ja, jag brukar faktiskt efter bästa förmåga bidra då och då med en slant till Wikipedia.

Ingen uppmuntran (Min skrivarhistoria, 1)

Ingen i min familj har någonsin trott på eller uppmuntrat mitt skrivande.
      ”Din syster är duktig på att skriva”, sa far och gjorde därmed min begåvning betydelselös.
Att jag långt upp i vuxen ålder är den av oss syskon som gett ut fantasyromaner, deltagit i flera novellantologier och därutöver skrivit en mängd kortare anekdoter till olika föreningstidningar, är fakta han aldrig fick klart för sig.
Svenska, engelska och teckning var mina bästa ämnen i skolan. Egentligen de enda ämnen jag var bra i. Redan innan jag gått ut grundskolan hade jag ett handskrivet manus till en form av äventyrsroman. Den var nog inte överdrivet bra, men det var ändå en något sånär hållbar historia. Min kusin och jag skrev var för sig på våra berättelser, vilka vi sen läste upp för varandra när vi träffades hos mormor och morfar på landet.
När jag gick i åttonde klass skrev jag en deckarnovell, eller kanske det rentav skulle kunna bli en roman. Min dåvarande svensklärare fick kännedom om detta, och ville gärna läsa. Vilket han fick, och han använde den som underlag när han satte mitt betyg. Dessvärre minns jag ingenting av handlingen i den, och jag fick heller aldrig tillbaka den. Kanske en av anledningarna till att jag aldrig varit intresserad att skriva fler deckare.
När vi i åttonde klass ställdes inför syokonsulent och skulle välja inriktning efter grundskolan, blev min önskan om skriv- eller språkinriktning ifrågasatt och nekad. Det ansågs med bestämdhet att det absolut inte var något för mig. Jag skulle satsa på teknik! Säkert med föresatsen att jag därmed kunde gå i min fars fotspår inom elbranschen. Att jag själv helt saknade intresse för det var betydelselöst.

Idag fick jag växla över …

Försökte få till något i del 4 (Legender från Thiramaar) men det blev bara några rader idag, sen var det stopp! Finns just nu för många frågetecken kring hur berättelsen ska gå vidare, och jag har inte några riktigt bra svar på det. Tror det snart behövs ett kreativt SPA-möte!
Så det mesta av den här kvällen fick handla om memoarerna istället. Det är i och för sig ganska enkelt att berätta. Svårigheten här ligger främst i att INTE berätta i kronologisk ordning!

Memoarer i ny tappning

Har påbörjat ett nytt upplägg för mina memoarer. Har egentligen arbetat ganska länge med detta, och haft lite svårt att hitta ett bra upplägg. Nu provar jag lite nya grepp, och så får vi se om det kan bli något bra. Använder riktigt gamla foton, för att försöka hitta en bra miljöbeskrivning. Försöker även få till lite bättre drama i berättelsen.

Livslånga bevis

Jag kan föreställa mig att många som känt mina föräldrar, och som läst mitt inlägg ”Ett oönskat barn”, (publicerat på wordpress.com 2020-05-11) reagerar och tycker att jag är orättvis och allt för hård i mina ord. Säkert lätt att tänka. Men först och främst vill jag betona att jag skulle aldrig skrivit något sådant om det inte vore korrekt. Kanske jag även fortsatt hade hållit tankarna för mig själv, om det inte vore för den smärtsamma bekräftelsen jag fick när mors stenografiska tecken i hennes dagbok stod klart för mig! Släppt satsen! Tyvärr är det så att jag kan göra en mycket lång lista som bevisar mitt påstående.
Kanske jag för rättvisans skull också ska säga att far inte ska lastas allt för mycket i det här, även om jag hade önskat att han någon gång kunde tagit tag i det hela. Men han valde att tiga för husfridens skull.
Den 8 juli 1956, dagen efter att jag gjort entré i den här världen, skrev mor i sin dagbok om far; ” Jag tror han är lycklig för att vi fått en son”. Men det finns inga uttryck för hur hon själv kände.
Det största misstaget och tydligaste beviset för att jag antagligen inte var särskilt önskad, var den totala bristen på förståelse för mina problem i skolan. Jag var skelögd, blind på höger öga, vänsterhänt, klen och helt ointresserad av fotboll och andra sporter, och blev därför ständigt mobbad. Det gick självklart ut över hela min skolgång. Jag hade svårt att koncentrera mig och klarade inte av ämnena särskilt bra. Inte blev det bättre hemma heller. Jag fick aldrig någon hjälp med läxorna. Far var nästan aldrig tillgänglig, och frågade jag mor fick jag svaret ”Det ska du klara!” Men ingen, varken mina föräldrar eller de vuxna i skolan, fattade att jag var mobbad.
Nästa svek kom när jag i åttonde klass hamnade hos yrkesvägledaren och skulle välja riktning inför den avslutande nionde klassen och förbereda inför tänkt gymnasieutbildning.
Jag hade sedan länge ganska klart för mig vad jag ville satsa på. Ända sedan jag lärde mig skriva, har jag älskat att skapa berättelser. Jag har alltid varit intresserad av teckning, bildskapande och foto. Fram till åttonde klass var det just Teckning & Bild, Svenska och Engelska jag hade bra betyg i.
Alltså ville jag ha någon fortsatt utbildning i någon av dessa inriktningar, och önskade få den hjälp jag borde haft rätt till hos yrkesvägledare för att hitta rätt.
”Nej, nej! Det där är inget för pågar”, sa yrkesvägledaren. ”Du ska välja teknik!”
”Men det är jag inte intresserad av!”
”Det är det som gäller.”
Jag fick heller inget stöd hemifrån, och förhoppningen där var säkert naturligtvis att jag skulle satsa på samma yrkeskarriär som far. Att jag inte var ett dugg intresserad spelade ingen roll!
Så blev det som det blev. Djupt besviken segade jag mig igenom nian, och hatade alla tekniklektioner som uteslutande handlade om att glo på någon gammal sliten film om motorer, eller samlas runt en oljig motor i skolans källare. Allt under ledning av en gammal försupen lärare.
Så jag hade inga förutsättningar alls att söka någon vidare utbildning när jag slutade grundskolan.
När jag som sjuttonåring fick chansen att flytta hemifrån, tilläts jag det utan några vidare betänkligheter. Jag var naturligtvis glad för det, men det var säkert mina föräldrar också.
Varenda gång genom hela mitt liv, som jag av någon anledning kom hem till dem oanmält, möttes jag av mors irriterade kommentar; ”Usch, kommer du nu? Ja, du får gå ner till far och snacka med han. Jag har inte tid.” Samma sak om jag ringde. Det var nästan alltid far som svarade i telefon, men de få gånger mor tog luren var hennes svar; ”Usch, ringer du nu? Jag ska titta på tv!”
Jag har aldrig blivit kramad, aldrig fått höra att jag var älskad. Men mor var alltid mån om att berömma våra kusiner och även en del andras barn, som hon tyckte var så duktiga. Hon har aldrig sagt att jag var duktig.
Far gjorde nog vad han kunde för att släta över, genom att hjälpa mig med olika problem och även ekonomiskt. Men han var också alltid noga med att det skulle vara rättvist. Fick jag, fick även min syster och vice versa. Men oftast var det med mors uppriktiga ogillande. Det finns mängder med noteringar i hennes dagböcker kring att hon och far blivit osams för att han tvunget ska hjälpa oss barn.
Mitt bestående och smärtsamma minne från hennes sista månader i livet, var när hon just kommit hem från sjukhuset och en misslyckad operation. Framöver skulle hon vårdas i hemmet. Jag kom dit för att besöka henne, och min syster fanns redan i rummet där hon låg. Jag befann mig köket vägg i vägg med rummet när jag hörde hennes fråga till min syster; ”Hur ska jag göra för att slippa träffa Per?”
Allt detta har jag burit med i hela mitt liv! Alltid burit på känslan att mor nog aldrig egentligen velat ha mig. Därför blev det ett alldeles extra hårt slag när den tanken bekräftades av hennes simpla dagboksnotering den 7 oktober 1955, nio månader före min födelse. Släppt satsen!