Pandemivecka, ändå lite som vanligt

 Ännu en vecka har nått sitt slut. En vecka som inleddes med en irriterande mejlväxling som hade negativ effekt på inspirationen, och som vi ännu inte sett något konkret resultat av. Irriterande med folk som ser en korrekt efterfrågan om ersättning för utfört arbete som ett hot.
Annars har ju veckan präglats av den rådande situationen i vår värld. För vår personliga del har det egentligen inte haft någon direkt effekt. Vi har fortsatt våra liv i stort sett som vi brukar. Jag besökte Willys i Ystad för att storhandla, då det var en hel del varor vi behövde. Inga större problem. Möttes av en som vanligt välfylld och fräsch butik, där egentligen de enda varor som saknades var flertalet pastasorter, de vanligaste rissorterna, mjöl, jäst och många konserver. Och så naturligtvis toalettpapper. Ingenting som innebär någon panik för oss. Vi tar till oss av nyhetsrapporteringen och konstaterar att den överenstämmer väl med verkligheten. Det är faktiskt inte någon brist på varor, förutom de som folk panikartat och egoistiskt bunkrat. De varorna är det tillfälligt brist på, då leveranserna inte hunnit fram till alla ställen.
Stor del av kvällarna den här veckan har handlat om att se en tv-serie. Nämligen Extant med Halle Berry i huvudrollen. En lite annorlunda och spännande sci-fi-historia. Bra sätt att kolla in serier som har några år på nacken, så att alla avsnitt har visats. På så vis kan man klämma två-tre avsnitt per kväll.
Annars har veckan precis som vanligt handlat om skrivande, och en del hemsidesarbete för den del jag har betalt för.
Den kommande veckan innebär inte heller några större åtaganden. Vi närmar oss helgen då det åter är dags att skruva fram klockan, och här hoppas jag att man under de kommande månaderna tar ett vettigt beslut, och låter oss behålla ”sommartiden” som permanent tid. Vi vet ju alla att vi mår bra av ljus, och med permanentad sommartid får vi ju ljust lite längre på dagarna.

Säljande recension för ”Eilaths Hopp” – igen!

(Hämtat från Adlibris)
Kommentar av Sandra Petojevic 2020-02-10

Tjuven Timo planerar en stöt mot Kraacastska Kompaniets huvudkontor och den magre rufsige kemisten Alan Byhl råkar ideligen ut för mystiska mordförsök med giftpilar. Men den egentliga huvudpersonen är skojaren och korthajen Eilath Scarp som råkar ut för märkliga missöden och motgångar i jakt på magikern Cyn Moriander som anklagat Eilath för fusk och som hämnd förtrollat honom på ett minst sagt retfullt sätt, vilket fullständigt vänder upp och ner på hans tillvaro. Det är svårt att berätta mer utan att spoila, eftersom denna muntra fantasyroman bygger på överraskningar. Bokens berättarröst påminner lite om Tage Danielsson med sitt lakoniska allvar som genomsyras av en underfundig komik, men det som får mig att gapskratta är alla de dråpliga och absurda situationer som uppstår, helt i enlighet med denna fantasyvärlds kultur och på grund av helt vanliga mänskliga reaktioner och fördomar. Inget överspel så långt ögat når, vilket är mycket glädjande, och som verkligen ger boken dess kvalitet som humoristisk fantasy. Ingen person är övermänsklig, trots att det här är en värld med både magiker och drakar, de begår helt vanliga misstag som även den klokaste kan råka ut för. Och det är därför jag som läsare med stort intresse följer protagonisternas öden och äventyr genom hela boken. Denna frodiga fantasyroman, <i>Eilaths hopp</i> (Joelsgården förlag, 2019), är skriven av Per Lindskog med en vass satirisk penna full av berättarglädje. Den belyser såväl flyktingpolitik och nazism som sexism, kommersialism och kapitalism på ett mycket flyhänt och underhållande vis. Det finns förstås sorgliga scener, men de är inte längre än att någon, t.ex. en läkare, på fullt allvar fäller en replik som vrider mungiporna uppåt igen. Synd bara att layouten brister lite här, men det är petitesser i det här sammanhanget. Att trollkarlen Cornizendo i texten har ett fårigt, istället för fårat, utseende ger dock en kul poäng. Och för alla er som har svårt att hålla isär ett stort persongalleri, kan jag med glädje tillägga att i den här boken är det så smidigt utfört att man direkt märker vem som talar så fort de öppnar munnen, även om det bara är bifigurer. Snygga och passande namn är det också, såväl på personer som på platser. Och så är det fantastiska miljöskildringar, alltifrån Maddocs stinkande fabriker till den tjusiga gården i Abdera. Redan i bokens början blir man lässugen, för där är en tydlig och välritad karta som är en fröjd för ögat, och i slutet knyts berättelsen ihop med en snygg piruett. För det här är en riktigt rolig och rafflande men ändå fullvuxen fantasyroman, skriven med både passion och precision, ett Eldorado för dem som söker skojiga men ändå tänkvärda trevliga böcker att förströ sig med. Var bara försiktig när du läser denna bok i kollektivtrafiken – många scener fick mig att asgarva så att hela bussen vände sig om. Denna underbart kvicka och fartfyllda fantasybok rekommenderas varmt till alla vänner av Terry Pratchett, och får fem välfyllda penningpungar av fem!

Det växer…

Ja, jag är nog igång på allvar, eller i alla fall delvis. Har flera trådstumpar som ska utvecklas för att så småningom förhoppningsvis kunna knytas ihop. Vissa idéer visar sig ibland mindre bra, men där har jag lärt mig att det är bättre att låta det vara kvar så långt man skrivit, gör en markering så det är lätt att hitta tillbaka. Sen kan man kanske framöver ändå komma på en bra fortsättning att lägga till. Om inte är det bara att ta bort.
Men det känns i alla fall bra att kunna konstatera att del tre i trilogin ”Legender från Thiramaar” växer fram sakta men säkert! Och det är extra roligt att kunna skriva om trollkarlen Cornizendo som får en mer framträdande roll i den här delen, och tidsresor och den mystiska Belvidia Bell som en gång skrev boken ”Besegra det onda”.  Ja, det är verkligen roligt att kunna fabulera fritt!