Att gräva i sin egen historia

Nu när arbetet med Regntider för tillfället är ”ur mina händer” passar jag på att arbeta vidare med memoarerna, och dess nya upplägg. Det går lite långsamt, men å andra sidan tror jag det är klokt att ”skynda långsamt”. Upplägget så som det är tänkt nu, handlar om att bygga berättelsen på min tidigaste version av memoarerna, som faktiskt är i stort sett komplett. Problemet med den versionen är att den är strikt kronologisk och åtminstone bitvis kanske lite tråkigt berättad. Nu använder jag istället den som underlag och skriver en mer ”färglagd” version. Den här blir garanterat mer färgstark. Sen kan man alltid fråga sig hur intressant memoarer skrivna av undertecknad egentligen kan vara. Tja, de som känner mig på riktigt, kan nog intyga att det visst är en intressant berättelse. De som inte känner mig så väl, kan antagligen förvånas. Eller nåt!

Spännande tider …

Vi gick in i den här veckan med insikten om att en lösning är på gång i konflikten som stört vår verksamhet det senaste året. Det handlar om ett förlikningsförslag vi lagt fram tidigare, som då ratades totalt, men som nu när det börjar hetta till ändå tydligen smakar.
Annars har vi kört ett coronaanpassat medlemsmöte i fotoklubben, där vi samlades på tisdagskvällen för lite korvgrillning och fotosnack utomhus.
Kunde äntligen göra klart uppfästningen av segeldukstaket på altanen, efter leverans av ordentliga uppfästningsanordningar. Apropå ”altanbygget” är vi fortfarande helt inne på att inte handla hos Byggmax vid framtida byggprojekt.
För övrigt har den här veckan kretsat ovanligt mycket kring mina memoarer. Vid frukosten på torsdagen hade vi ett långt och konstruktivt samtal om hur det hela egentligen ska berättas. Som ett användbart underlag beslöts att jag även ska rekvirera handlingar som rör min ”historia”. Och som ett märkligt utropstecken kom samma dag en kallelse till ett spännande möte.
Som vanligt innebär skrivandet en hel del research, och att skriva om sitt eget liv tycks inte utgöra något undantag. Man får gräva i sitt eget minne, titta på gamla bilder och hoppas att fler minnen väcks upp. Eller fråga närstående som möjligen kan eller vill bistå med mer kunskap.
Efter en sådan vecka kändes det motiverat att fira under fredagen med sushi!
Och helgen ägnades ingående åt ny bearbetning av memoarerna, vilket i någorlunda klartext innebär en sammanslagning av tidigare skrivna memoarer och den delvis fiktiva romanen Förlorade år som jag skrivit på en tid.

Unik dagbok (Min Skrivarhistoria, 4)

Fyrtioåtta år! Eller egentligen är det nog över femtio år! Mer än 2,5 miljoner ord! Räknat på det antal ord mina båda böcker Eilaths hopp och Gudarnas spira innehåller, skulle detta motsvara ungefär mer än 14 000 böcker! Det handlar om min dagbok!
Ja, jag vet att det finns de som resonerar ungefär – du är min själ inte klok – eller som en tidigare sambo som ansåg det helt meningslöst att skriva dagbok. Men hon fann det ändå väldigt intressant och spännande att sitta och smygläsa min dagbok.

Varför skriver jag dagbok? Det hela började, tror jag, kanske så tidigt som 1969 eller möjligen 1970. Då handlade det om små korta noteringar i en skrivbordskalender. Men från den 1 januari 1973 började jag skriva inledningsvis för hand på A4 linjerat papper. Lagom till julen 1976 fick jag ta över fars gamla Underwood skrivmaskin, och började direkt skriva dagboken på maskin. Kostade även på mig att ”renskriva” den tidigare upplagan på maskin. Året 1987 köpte jag en elektrisk skrivmaskin, och i början av 1990 fick jag min första dator. Och på den vägen är det.

I skrivbordskalendern handlade noteringarna mest om kortfattade texter, som redogjorde var jag varit eller vad jag gjort. När jag så småningom gick över till skrivmaskin utvecklades det hela till emellanåt lite längre utläggningar om dagens upplevelser. Sen har det bara växt. Sen många år tillbaka innehåller min dagbok inte enbart redogörelser för dagens händelser. Mycket tankar och funderingar. Ibland debatterande texter kring aktuella ämnen. Många ställningstaganden. I princip allt som känns viktigt för mig.
Under flera år då jag var ensamstående fungerade dagboken som ett utmärkt bollplank. Där kunde jag ”diskutera” allehanda vardagsproblem och funderingar, i avsaknad av den där vanliga diskussionsmöjligheten man annars förhoppningsvis har i en relation.
Utöver allt detta är dagboksskrivandet ett ypperligt forum för skrivträning. Jag tränar min skrivhastighet och jag tränar rättstavning, rättskrivning och korrekta formuleringar. Samtidigt som jag får utlopp för mitt skrivbehov.

Det här med research!

En spännande och lärorik del av skrivandet är all research! Nästan oavsett vad man skriver lägger man också ner väldigt mycket tid på research. Det är ju också självklart en viktig del i hela processen med att försöka skapa en trovärdig berättelse. Men samtidigt är det också så att man ofta hamnar i lite nostalgiska utvikningar. I synnerhet som nu när jag skriver på min delvis självbiografiska roman ”Förlorade år”. Några skilda detaljer jag behövde titta lite närmare på i det här fallet, var gamla anrika Kungsparken i Malmö, lika anrika Bekå vid Gustav Adolfs torg och en i sammanhanget lite udda detalj som handlar om dåtidens cigaretter. Närmare bestämt Philip Morris med kolfilter snyggt förpackat i en gråbrun ask av plast!
I sammanhanget konstaterar jag att inte minst Wikipedia är ovärderlig i sammanhanget. Och ja, jag brukar faktiskt efter bästa förmåga bidra då och då med en slant till Wikipedia.

Varför det tog tjugosex år att få klart Gudarnas spira

Idén till Gudarnas spira kläcktes i ett samtal mellan mig och kompisen en snöig februarikväll 1994. På natten efter att han gått hem, satte jag mig och skrev de första sidorna. I november samma år var vi klara med det som kan kallas råmanus. Att det behövdes bearbetas var åtminstone jag helt införstådd med. Men det blev allt svårare att hitta tillfällen att skriva tillsammans. Allt oftare när vi sågs var han måttligt intresserad av att skapa berättelser och skriva. Tiden gick och jag försökte förmå honom att ge upp sin del i projektet. Men det var motvilligt, och det sköts hela tiden framåt. Jag hade allt svårare att fokusera och bruka allvar, så länge jag inte fick ensamrätt till manuset. Under flera år genomlevde jag dessutom något som lite förenklat kanske kan beskrivas som en personlig kris, som också inverkade negativt på skrivandet.
Jag hamnade så småningom efter flera år som ensamstående i en relation, som jag åtminstone inledningsvis trodde skulle kunna bli något bra. Men det hela fortlöpte mest som en form av kompisrelation, som bidrog till att skapa oordning i tillvaron, snarare än det lugn man skulle behöva för skrivandet.
Men under den här perioden fick jag dock till slut, elva år efter att vi inledde projektet, ta över det helt.
 Efter fyra år tog kompisrelationen slut, men jag gick ur askan rakt in i elden. En ny relation, där jag dumt nog blundade för varningssignalerna, och gick med på att bli sambo. Vilket snart visade sig var ett stort misstag.
Trots sambo var det en tillvaro mestadels i ensamhet, då hon tidigt de flesta kvällar försvann in i berusningens dimmor. Det skulle i och för sig kunna innebära utrymme att skriva i lugn och ro de sena kvällstimmarna. Men på grund av ständigt återkommande gräl och osämja, fanns det inte utrymme för någon skrivarinspiration.
Så det blev inte skrivit särskilt mycket under de åren heller.
Först sjutton år efter att första sidorna skrevs, vände allt! Men det tar vi i ett kommande avsnitt.

Frågor på #bakombookstamgramkontot

Har svarat på lite frågor på Instagram (#bakombookstagramkontot)

Kan man köpa dina böcker direkt från dig och få dom signerade?
Absolut kan man det. Hör bara av dig via DM. Du kan även nå mig via min hemsida perabl.com

När började du skriva? Vad är din största inspiration?
Två frågor egentligen. Jag har skrivit i hela mitt liv. Har skrivit dagbok sen jag var tretton. Den omfattar idag drygt 2,5 miljoner ord! Min första text som kunde liknas vid en novell eller roman, skrev jag när jag gick i åttan.
Min största inspiration är utan tvekan min kärlek Snezana. Våra dagar börjar med intressanta samtal vid frukostbordet, och de pågår oftast hela dagen. Vi peppar varandra, ger varandra idéer och uppslag och hjälper varandra ständigt med våra texter.

Hur skapades Thiramaar? Växte världen fram eller var den redan klar när du klev in i den?Från början var det enbart landet Thiarien, men efter hand föddes det ena grannlandet efter det andra till att nu omfatta sex länder. Till slut kändes det tvunget att namnge världsdelen också – Thiramaar. Gudarnas spira är egentligen den berättelsen allt började med (trots att den blivit bok nr 2) och redan efter första kapitlet insåg jag att en karta var nödvändig. Den har sedan växt fram tillsammans med berättelsen. Fortfarande nu när jag skriver på ”Fyran” fyller jag på kartan med nya orter och platser.

Något särskilt du brinner lite extra för i dina texter?
HBTQ är viktigt, mänskliga rättigheter och miljöfrågor. Jag försöker få in dessa ämnen med lite ironisk touch där det passar. Eilaths hopp är ju i allra högsta grad en HBTQ-berättelse.

Om du inte fick skriva, vad skulle du då göra för att få utlopp för din kreativitet?
Fantasykonst baserat på mina egna foton. Sysslar med det lite emellanåt, även om det inte blivit så mycket av det de senaste åren.  Nyaste är dock omslaget till Regntider som ska komma ut i år. Det är ett exempel på min fantasykonst.

A week in the life

Efter en helg då vi kunnat inviga vårt ”extra rum” på altanen med både grillning, bokläsning och lite skrivande, har vädrets makter tvingat oss att helt avstå sådana aktiviteter under den här veckan. Det var nästan så att man började tro att världen i min tredje bok ”Regntider” kommit till vår verklighet. Den nyinköpta segelduken som är avsedd att bilda tak över altanen, fick åtminstone bevisa sin kvalité då regnet fyllde den med uppskattningsvis dryga 60 liter vatten, och den höll tätt. Det var dock på gränsen att fästena för segelduken höll på att slitas loss. Därmed fick vi klart för oss två detaljer; 1. det behövdes starkare upphängning. 2. Man bör samla ihop taket när det inte används.

Veckan har inneburit en hel del arbete med att förbättra både min egen hemsida och förlagets. En syssla jag trivs väldigt bra med, och jag har allt mer kommit att uppskatta verktygen WordPress tillhandahåller. Och än en gång kan jag notera hur himla praktiskt det är med två rejäla datorskärmar! Jag kommer nog aldrig att fullt ut anamma surfplattans värld, även om jag förvisso allt mer lärt mig att uppskatta Instagram. Som författare är det ju definitivt där det bästa och viktigaste händer. Tur man är lite flexibel.

Under helgen har även kärleken fått sitt första vaccin. Så nu är vi båda halvvägs.
Hela vår gemensamma tillvaro är ett ständigt samtal, och under lördagsfrukosten snackade vi ihop oss om hur jag faktiskt ska kunna få in HBTQ i Regntider trots allt tredje boken i min serie Legender från Thiramaarsom är under slutarbete!
Apropå HBTQ så har vårt gemensamma projekt Vi badade i Skärsjön varit ute hos några olika testläsare, och fått helt fantastisk respons. Bästa tänkbara inspiration för att verkligen på allvar gå vidare med utgivning av denna delvis sanna berättelse!
Våra eviga inspirerande samtal har under veckan även lett fram till en ny ”intern” utmaning, som går ut på att vi ger varandra ett ord som vi sen ska försöka få ihop några fyndiga kluriga meningar kring. Ett bra sätt att trigga skrivarlusten och förhoppningsvis spetsa till inspirationen. Den här veckan har jag också tagit beslutet att definitivt reducera det som en gång utgjort underlag för mitt vid det här laget väl etablerade användarnamn Perabl på nätet. Jag stryker A och B i det namnet, och lämnar plats för ett annat A istället, som framöver får bli en del av helheten i mitt namn.

Ännu en vecka i april

Gick in i den här veckan med ett belåtet leende på läpparna, efter att ha fått ännu en fin recension för Eilaths hopp. Den här gången av Linda Andersson.
Det har nu gått halva tiden av den lilla tävling vi la upp på Instagram, i samarbete med @kafferatur, vilken gick ut på att ge en fyndig och spännande beskrivning av den magiska stenen Klash Nema, som förekommer i min fjärde roman i serien Legender från Thiramaar. Har fått in många kreativa spännande förslag, och det blir sannerligen inte någon lätt uppgift att välja en vinnare.
Det har blivit en hel del hemsidesarbete under veckan, i första hand med Belvida Bells hemsida, där jag bland annat byggt om sidan om våra böcker, och även lagt till förbättrade funktioner för möjligheten att köpa böcker av oss.
Så har jag fått veta att jag kan vänta ytterligare ekonomiskt lyft till sommaren, med pensionstillägg jag inte ens varit medveten om. Förvisso ingen förmögenhet, men tillräckligt för att stärka kassan en aning.
Ett annat positivt besked kom mot slutet av veckan, då det är öppet för min del att boka tid för första vaccinsprutan. Vilket härmed är gjort.
Så kan jag konstatera att det inte alltid går som man önskar med skrivandet. Min delvis självbiografiska novell ”Förlorade år” kom inte med i novellantologin om psykisk ohälsa. Det gav dock lite tankar kring om den rentav skulle kunna bli bättre som roman!
Sen var det då fotoklubbens årstävling som presenterades vid en trevlig grillträff på lördagen, som inte heller gick så bra. Tuff konkurrens och förvisso ett fotograferande i avtagande de senaste åren, till förmån för skrivandet.

Det rör sig framåt …

Nästan dagligen tampas jag med Robia. Alltså, det är arbetsnamnet på min fjärde del i Legender från Thiramaar. Har så här långt skrivit tio kapitel. De flesta väldigt korta! Men det handlar inte i första hand nu om att få till en diger roman. Det viktigaste nu är att få idéerna nerplitade i text. Färgläggningen tar jag tag i sen. Min skrivarprocess är oftast sådan. Jag skriver ner mina tankar och idéer. Med lite tur får jag till bra formuleringar också redan i det skedet. Jag är dock fullt medveten om hela processen, och vet att manuset kommer att behöva flera genomgångar, då man kan fylla ut med idéer och tankar, som skapar ett fylligare och bättre gestaltat (färglagt) manus. Men i första skedet är det viktigaste just att få idéerna på pränt.
Det går långsamt, men det rör sig trots allt framåt.

Från idétorka till … nåt!

2018-12-26: Fräck belysning

Idag lossnade det en aning! Idétorka är inte roligt! Men ikväll fick jag med en lagom cocktail av i vanlig ordning god mat, som idag bestod av kyckling med ris och cashewsås, och sen god kall öl, lite bättre fart på skrivandet. Har fått till lite historisk ”fakta” om kaldinierna, och förhoppningsvis ska jag utifrån detta kunna komma vidare med den övriga berättelsen.
Det går långsamt framåt med del fyra.