Klar… eller nåt!

Äntligen klar! Eller nåt! Del två i trilogin ”Legender från Thiramaar” är klar. Nu ska den kontrolläsas av någon annan än mig själv.
Efter att först ha läst hela boken under vår semester på Kreta i höstas, där jag gjorde totalt 131 anteckningar om olika ändringar, har jag nu läst igenom och skrivit om, skrivit till och tagit bort under tre genomläsningar.
När jag påbörjade genomläsningen under semestern var det i princip ett komplett manus. Men eftersom idén hade väckts, och anammats, att den skulle bli del två i trilogin behövde det göras en del förändringar för att anpassas till del ett – Eilaths Hopp!
Den här delen blir en aning allvarligare i jämförelse med del ett, men även den här har en del inslag.
Har arbetat med att försöka göra berättelsen lite kortare, och har förvisso lyckats ta bort en del ”överflödig” text. Men då man samtidigt arbetar för att få till en bra gestaltning, blir det samtidigt en del tillägg i text.
När jag räknar sidantal baserat på hur ”Eilaths Hopp” såg ut, hamnar ”Gudarnas Spira” på hela 561 sidor! Det går nog inte att korta ner den mer, utan att i så fall förlora allt för mycket av berättelsen.
Nu kan jag på allvar börja arbeta med del tre!

Veckan som gick…

En del krokiga spörsmål kunde rätas ut under veckans inledning, så övriga veckan har kunnat löpa på nästan som vanligt. Det vill säga med korrekturarbete, både för egen del och för annan part. Intressant och lite spännande att vara delaktig i andras skrivande. En dag denna veckan fick vikas åt ett besök i min gamla hemstad – Malmö – för en remitterad undersökning på Tandläkarhögskolan – som egentligen inte gav några svar. Men så kunde vi passa på att äta asiatisk buffé på Triangeln. Vi fick en påminnelse om det där med att allt inte alltid är vad det synes vara. Och så har Arbetsförmedlingen fått sig en välförtjänt åthutning. Ja, jag vet… det gör varken till eller från, men det känns bra för min egen del. Under torsdagen släpptes biljetter, och fan vet om inte jag var en av de första att köpa. Lite framförhållning är aldrig fel, men det blir konsert igen i oktober med Steve Hackett & Co! Tredje gången gillt, men helt klart värt pengarna.

Så blev det fredag igen, och än en gång fylls jag av tillfredsställelsen att kunna sitta och skriva och ta några glas vin, lycklig i vetskapen att jag inte längre ska jobba natten till lördag. Och allt under veckan, precis som vanligt, i sällskap med min stora kärlek!

Grundplotten till Eilaths Hopp (Hur det hela började, 3)

Arbetet med Gudaspiran drog ut på tiden. När den var färdigskriven första gången i november 1994, var jag fullt medveten om att den ändå långt ifrån var färdig. Jag visste att det krävdes många genomarbetningar av hela texten, innan den kunde anses klar. En tid kämpade vi med den nästan varje gång vi sågs. Men det gick trögt. Efter flera år då arbetet gått i vågor, kom kompisen plötsligt en dag med en grundidé till en humoristisk fantasy! Jag läste och fastnade! Idén var bra, väldigt bra. Det var början till Eilaths hopp. Fast då kallade vi den Eilaths spel. Jag var helt klart intresserad att börja skriva på den romanen. Men jag ville absolut göra klart Gudarnas spira först. Efterhand tröttnade kompisen, och det blev inte någon riktig ordning på skrivandet. Mitt i alltsammans råkade jag ut för en hårddiskkrasch, med bristfällig backup av de båda manusen. Detta var på den tiden man hade backup på disketter, och det var ofta stora problem med dem. Hela manuset till Gudaspiran (som den hette då) gick förlorad. Lyckligtvis fanns det ett utskrivet exemplar, som jag fick sätta mig och skriva av för att få in det igen i datorn!
Genom årens lopp har arbetet dock gått i vågor. Kompisens intresse svalnade, men under lång tid ville han ändå inte hoppa av projektet. Jag å andra sidan kände inte för att ta tag i arbetet själv, om jag inte fick äga det helt. Till slut hoppade han av i alla fall, men vid det laget hade det gått för lång tid mellan tillfällena, så jag hade glömt en del av handlingen och även en del idéer jag haft.
Inte förrän jag träffade min kärlek Snezana, kom arbetet igång på allvar. Med hennes hjälp, goda idéer och uppmuntran blev först Eilaths hopp äntligen färdig. Men den här berättelsen skiljer sig ganska mycket från den ursprungliga idén. Fram för allt slutet är inte alls så som det var tänkt från början.

Lyckligt slut på året!

Eilaths hopp bokBästa recensionen hittills! Fem stjärnor och en längtan efter en fortsättning – kan det bli bättre? Ser ut att bli ett perfekt slut på året. Tack Den kan läsas nedan: Sista boken för i år är utläst. Det var med ett sting av saknad som jag slog ihop pärmarna till ”Eilaths hopp” av @per.lindskog . Eilath, Elana, Adric och de andra har blivit mina vänner och jag hoppas på att få återse dem i många fler böcker.
Eilaths hopp är den första fristående delen i Legender från Thiramaar. En fantasy som har allt från trollkarlar, pirater och kattdrakar till spännande intriger och omöjlig kärlek.
Bokens huvudkaraktär hamnar i en, minst sagt, besvärlig situation och tvingas omvärdera allt han tidigare stått för. Förutom att vara en spännande fantasy är detta också en bok om att hitta sig själv.
Det går lätt att komma in i handlingen och boken flyter på i ett behagligt tempo. Språket är enkelt och handlingen har en fin balans mellan spänning, allvar, humor och ironi. En lättläst bladvändare i en väl skildrad fantastikvärld.
Även om det är en fristående del så hoppas jag på någon form av fortsättning, eftersom slutet lämnade mig med en stark önskan om att få veta mer om de olika karaktärernas öden.
Skriv på nu, Per Lindskog. Jag behöver nästa bok!🌟🌟🌟🌟🌟

View this post on Instagram

Bästa recensionen hittills! Fem stjärnor och en längtan efter en fortsättning – kan det bli bättre? Ser ut att bli ett perfekt slut på året. Tack Den kan läsas nedan: Sista boken för i år är utläst. Det var med ett sting av saknad som jag slog ihop pärmarna till "Eilaths hopp" av @per.lindskog . Eilath, Elana, Adric och de andra har blivit mina vänner och jag hoppas på att få återse dem i många fler böcker. Eilaths hopp är den första fristående delen i Legender från Thiramaar. En fantasy som har allt från trollkarlar, pirater och kattdrakar till spännande intriger och omöjlig kärlek. Bokens huvudkaraktär hamnar i en, minst sagt, besvärlig situation och tvingas omvärdera allt han tidigare stått för. Förutom att vara en spännande fantasy är detta också en bok om att hitta sig själv. Det går lätt att komma in i handlingen och boken flyter på i ett behagligt tempo. Språket är enkelt och handlingen har en fin balans mellan spänning, allvar, humor och ironi. En lättläst bladvändare i en väl skildrad fantastikvärld. Även om det är en fristående del så hoppas jag på någon form av fortsättning, eftersom slutet lämnade mig med en stark önskan om att få veta mer om de olika karaktärernas öden. Skriv på nu, Per Lindskog. Jag behöver nästa bok!🌟🌟🌟🌟🌟 @malin.v.olsson för den fina recensionen och för att du gillar mina karaktärer! #EilathsHopp #LegenderFrånThiramaar #Författare #Humoristiskfantasy #fantasy #legenderfrpnthiramaar #svenskaförfattare #svenskfantasy #eilathshopp #perlindskog #äventyr #joelsgårdenförlag #magi #trilogi #trollkarlar @per.lindskog #fantastik

A post shared by Per Lindskog (@per.lindskog) on

Julbokmarknad på Victoria

 

Idag besökte vi den gamla anrika före detta biografen Victoria i Malmö, där Mediaverkstaden arrangerade julbokmarknad. Många spännande och intressanta böcker. Trots att vi själva egentligen med tanke på våra framtidsplaner försöker dra ner på ägodelar, köpte vi faktiskt två böcker. Det handlar om böcker som vi tycker passar utmärkt till vårt vid det här laget klassiska julklappsspel. Återstår att se vem som blir lyckliga ägare till dessa böcker. Egentligen hade vi själva önskat att få ha bokbord här, men vi var tyvärr för sent ute.  Nu vet vi bättre, så inför julen 2020 har vi bättre framförhållning.
Att kliva in i den lilla före detta biografen för samtidigt en hel del nostalgiska känslor med sig. Vet inte hur många gånger i min ungdom jag sett olika spännande filmer här. I många år hade jag för vana att spara alla mina biobiljetter, där jag sen skrev på baksidan vilken film och vem jag besökt biografen tillsammans med. Tyvärr finns inte dessa biljetter kvar längre, annars hade jag exakt kunnat säga vilka filmer jag sett just på Victoria!
Men det är ju många år sen den upphörde att vara biograf. Nu mera fungerar den som en liten teater. Min för egen del senaste upplevelse där var den 1 december  2001 då  jag  såg  och  framför allt hörde den eminenta gruppen Chesty Morgan!

 

Gudarnas Spira – börjar bli klar!

Har just korrekturläst hela Gudarnas spira för andra gången. Eller ja, det har skett åtskilligt många fler gånger än så. Men för andra gången sen semestern på Kreta i oktober. Då läste jag hela manuset, och gjorde sammanlagt 132 anteckningar om tänkbara korrigeringar. Syftet har hela tiden varit att skriva om och anpassa berättelsen till den redan utgivna Eilaths Hopp, så att de fungerar ihop som de två första delarna i trilogin Legender från Thiramaar.  Nästa steg nu är att min kärlek ska korrekturläsa. När hon sen är klar med sin kritiska granskning, ska jag gå igenom ytterligare en gång, och bland annat se om jag kan få till lite mer humor av samma kaliber som i första delen.
Därefter är det dags att på allvar börja arbeta med del 3!
Målsättningen att Gudarnas spira ska kunna vara klar i tid till bokmässan i Göteborg 2020 känns faktiskt ganska relevant.

Tror du på tomtar?

Tror du på tomtar?
Av: Per & Snezana Lindskog

Maggie sprätte upp den sista flyttkartongen som stod kvar mitt på golvet i den nya fräscha lokalen. Kartongen som innehöll dukar och bordsdekorationer. Nu var det bråttom. I morgon på självaste luciamorgonen skulle allt vara klart, prick klockan sju, när det var dags att öppna hennes nya alldeles egna kafferosteri.
Överst i lådan låg ett slitet foto. Hon tog upp det, vände på det, strök lite försiktigt med fingrarna över det och log igenkännande för sig själv. Det var ett klassfoto från 1990. Fjärde klass. Hela tjugoåtta år sen. Hur hade det hamnat i den lådan? Det borde varit packat bland hennes privata tillhörigheter som skulle till bostaden ovanför den lilla butiken. Det fotot hade hon dessutom inte sett på evigheter. Hon stack in det mellan kakburkarna på en hylla och fortsatte packa upp.
En stund senare anlände budet från blomsterhandeln med julrosorna hon skulle dekorera borden med. Hon kvitterade, tackade budet och bar sen själv in lådan med krukorna.   Budet hade hanterat kartongen lite ovarsamt, och hennes blick fastnade på några märkliga spår i den utspillda jorden på lådans botten. De såg precis ut som små avtryck av grovmönstrade skosulor, inte större än hennes tumnagel. Lustigt som det kan bli, tänkte hon innan hon skyndade vidare med sina göromål.

Kaj, hade dammat och fejat en lång stund i antikvariatet som var hans kärna i tillvaron. Varje år dagen innan Lucia, när alla hade sitt lussebak, dammade han av alla böckerna i hyllorna, och lådorna med inaktuella böcker, mest som en kär ritual. Han plockade fram samma gamla julgran och tomten Roger. Girlangerna som skulle pryda skyltfönstret var lite slitna men med en ny ljusslinga i sällskap skulle den piffa upp. Den sista lådan som fick sig en avstrykning med fibertrasan hade öppnat sig en aning. Han kunde skymta boken som låg överst. En kär bok med kantstött slitet omslag. En alldeles speciell utgåva av Dickens En Julsaga, upplaga år 1990, illustrerad av Roberto Innocenti. Han öppnade bokens pärm och såg inskriptionen. Märkligt, boken fanns inte att hitta någonstans under alla åren. Vad var det, han räknade tyst, 28 år hade gått sedan han fick den. Ingenstans fanns den alla dessa år, som han hade letat. Den skulle han lägga i skyltfönstret, men inte sälja den. Det var den för kär för.

Sirpa drog den röda julgardinen åt sidan, torkade av imman för att kika ut genom det lilla fönstret. Årets första snö, hon log, det vackraste som finns är de allra största flingorna som långsamt singlar ner så att man kan skönja kristallernas symmetriska skönhet. Hon tänkte först delge Toivo sin vackra tanke men insåg att hennes surgubbe minst av allt ville höra den och behöll den inom sig. Stunden innan hade han muttrat något om den annalkande kylan och var säkert lika avig till vintern och julen som varje år. Senast han kostade på sig något som liknade ett leende var i somras när hon hade sytt badbyxor till honom i födelsedagspresent. De var storblommiga med vajande blåklint mot en himmelsblå bakgrund. Imorgon skulle han resa söderut på sitt stora juluppdrag. Hur skulle det gå tänkte hon för sig själv och suckade tungt.

Toivo var känd som den mest sura tomten i byn. Sirpa hade det inte lätt. Alltid var han grinig och alltför sällan ens på någorlunda bra humör. När det beslutades på tomterådet att Toivo skulle få årets juluppdrag skakade Sirpa på huvudet. Av hennes min kunde man uttolka att Toivo omöjligt skulle klara av just ett sådant uppdrag. En god gärning inför den stundande julhelgen var ingen lätt uppgift för någon, än mindre för Toivo.
”Vojne, vojne, int ska ni ge Toivo detta uppdrag, det kommer att gå illa och vad blir det då av den goda gärningen som ska stå för denna tomtebys rykte.”
”Men Sirpa, din Toivo har aldrig fått uppdraget, så det var väl på tiden. Han klarar det säkert ska du se”, sa Timo, en av tomtarna i tomterådet.
”Ack Toivo”, sa Sirpa och tystnade.
Toivos största problem var att han inte tålde mjölksocker och borde egentligen inte äta julgröt som han älskade. Allt detta hände under en tid då låglaktosprodukter ännu inte var kända i tomteland och ej heller fanns det laktrastabletter som människorna på senare tid har uppfunnit. Alltså fick han stå ut med sin bullriga mage. En sur mage gör ingen gubbe glad.

Maggie pysslade och pyntade fint inför morgondagen, nynnandes Stilla natt. Risgrynsgröten låg i grytan och svalnade. När allt var klart satte hon sig ner vid ett av borden med en tallrik gröt med socker och kanel. Men så kom hon på en liten speciell tanke, hon tog fram ett pyttelitet fat i glaserad keramik och fyllde det med gröt, en liten träsked hade hon också sparat, mest för känslans skull. Det lilla fatet flyttade hon runt innan hon bestämde sig för att placera det precis vid den laddade kaffekokaren. På så vis skulle hon få svaret i samma stund hon satte igång morgonkaffet. Nej, hon trodde inte på tomtar och troll längre. Det var mest för julkänslans skull.

Sirpa sov inte ordentligt första natten efter Toivos resa. Under natten tänkte hon sig fördärvad. Inom henne växte planer, en långväga resa. Hon skulle se till att finnas för Toivo om han behövde hennes hjälp. Det första hon gjorde tidigt i ottan var att svepa sjalen om sig och bege sig ut i snödrivorna till tomtefars kontor.

Heiko, tomtefar, nickade förstående, han hade en perfekt lösning. Skönt tänkte Sirpa och godtog att hon skulle transporteras med tomtefigurer i porslin, direkt till Maggies lilla butik. I lådan satt Sirpa helt förtvivlad. Hon hade glömt osynlighetspulvret. Inte gick det an att hon blev upptäckt när lådan öppnas.

Toivo stånkade och pustade när han utmattad satte sig tillrätta bland små kottar och kulor. Det var inte helt lätt att klättra upp till den vackra julkransen som prydde porten mellan de båda butikerna. Men nu var han på plats, och kunde för en stund andas ut. Han kände sig nöjd. Han hade lyckats plocka åt sig ett brev adresserat till innehavaren av kafferosteriet från brevbäraren, och pressat ner det i antikvariatet Älskade böckers brevlåda. Maggie plus Kaj skulle bli sant. Och den första snön hade romantiskt ramat in bilden som svällde av julefrid. I fickan höll han handen hårt om den lilla hjärtformade asken med det magiska glitterpulvret. Den rätta stunden skulle han blåsa ut det över de utvalda och därmed fullborda sitt uppdrag.

Kaj föste bort snön framför dörren med den antika lilla spaden som han tog fram varje vinter. Så fort han öppnade dörren till antikvariatet tog han upp posten som låg som drivor på golvet. Han bläddrade bland julkort och en del räkningar. Märkligt att det fortfarande kommer julkort trots e-postens inträde. Hans blick fastnade på kuvertet postat till Maggies Kafferosteri. Maggie! För en stund försvann han i tankarna bort till en jul för länge sedan, när hans klasskamrat och första kärlek flyttade till landet. Den sista julafton som deras familjer firade tillsammans hade de lovat att brevväxla och hålla kontakten. Maggie som hade gett honom boken i julklapp för så många år sedan. Vad som hände därefter var ett frågetecken men brevväxlandet kom inte ens igång. Hur Maggie kände det var han osäker men han visste, det var den där speciella känslan. Han rycktes ur sina drömmar, nå, ja, det finns ju många som heter Maggie. Det kunde inte vara annat än just ett sammanträffande.

När Maggie la ifrån sig den elektriska tandborsten, hörde hon kaffekokaren porla. Drömde hon? Det doftade nybryggt kaffe. Kaffekokaren var i full gång och det pyttelilla grötfatet var tomt. Hon nöp sig i armen, det kändes. Hon öppnade skåpsluckan, tog fram en kopp. När kaffet just runnit ner hördes ett pruttande, hon vred huvudet mot ljudet, fnissade och funderade på vad grannen i antikvariatet hade ätit. Handen på dörrhandtaget, nej den är låst, likaså fönstren. Har jag gått i sömnen, ätit gröten själv? Möss? Nej det luktade inte möss, snarare en fis så som farfar brukade åstadkomma. Han blev ju laktosintolerant stackarn, på gamla dar.
Det bankade på dörren, en försändelse till. Just det, kunde det vara tomtefigurerna hon hade beställt. Lådan kändes lätt. Hon öppnade försiktigt så att inte något skulle gå sönder. Hon tittade ner på figurerna och blev helt stel. Försiktigt förde hon sitt pekfinger mot en tomte som inte såg ut som de andra. Ett svagt fnitter hördes och Maggie stelnade till i rörelsen.
“Det är inte sant!”
“Jo, faktiskt. Men snälla… säg inget. Du har inte sett mig, ok?”
“Men… det gör jag ju…”
“Jo, men det borde du inte kunna. Jag har glömt osynlighetspulvret.”
“Menar du att det kan finnas fler… fler såna som du, fast osynliga?”
“Troligen! Eller… jag hoppas det. Har du kanske träffat Toivo? Jag är Sirpa hans fru”
Maggie skakade på huvudet.
“Är han…hmm… också en sån där… hmm… porslinstomte som du, som andas och pratar och…”
“Ja, något i den stilen ja.”
“Så är det han som ätit upp gröten då?”
“Gröt!? Har du serverat Toivo gröt?”
“Om det är så han heter så… ja, antagligen.”
“Voine voine… han tål det ju inte stackarn.”

Samtidigt i trapphuset utanför kafferosteriet, stod Kaj med brevet i hand och skulle just knacka på dörren, när Toivo försiktigt kikade fram ur sitt gömställe. Han drog ett djupt andetag och blåste för allt hans små lungor förmådde ett moln av magiskt glitterpulver i ansiktet på Kaj, i samma stund som han knackade på dörren.
Dörren öppnade och Maggie kom ut.
“Ja?” sa hon.
För en stund tappade Kaj talförmågan.
“Är… är du Maggie?”
“Ja…”
“Hej hej, jag är Kaj från antikvariatet här bredvid…”
Maggie såg på honom.
“Kaj… mår du bra?”
“Oja, jag mår… fint.” sa Kaj med ett fånigt leende.
Toivo drog ett nytt djupt andetag och blåste ett nytt moln glitterpulver mot Maggie.
“Du beter dig konstigt… sa du… Kaj?”
“Jag ska inte öppna förrän om en timme. Kom in. Kaffe?” Ett märkligt leende spred sig över hennes ansikte, igenkännande. Några små pusselbitar började falla på plats. I ögonvrån såg hon glittrande partiklar flyga runt och nå hennes inandningsluft.
“För 28 år sen…”, hon avslutade inte meningen.
“Ja, så skumt, jag minns…”
Han klev in frånvarande och omtumlad, satte sig ner mittemot henne och tittade på henne som om han nyss sett en ängel stiga ner från himlen.
Maggie granskade hans ansikte och hans leende. Det var Kaj som hon miste kontakten med när de var, vad… Tio år?
“Jag är såååå.. vad ska jag säga förvånad… man skulle tro att det är något magiskt, men jag tror inte på sånt, gör du?”
“På tomtar menar du?” sa hon och sneglade mot fotot som satt instucket mellan kakburkarna. Nu var hon säker på att det var arrangerat. Kanske av en tomte.
“Jo, jag tror”, sa hon och tog fram kaffekannan och två koppar. Kaffet som tomten Toivo hade kokat, tänkte hon.
“Märkligt, igår kväll hittade jag boken som jag fick av dig vår sista jul!
“Har tomtarna kanske varit hos dig också?”

Efter en stunds samtal föll resterande pusselbitar på plats. De hade funnit varandra efter alla dessa år. Och inandningsluften, tja den var laddad med kärleksstoff, det visste hon.

Under hennes lilla gran hade hon detta året packat en låda med fyra tablettaskar från Apotea med laktrastabletter till Toivo. Borde räcka ett år framåt. En alldeles egenhändigt virkad sjal i pyttestorlek till Sirpa. Vilken underlig jul det blev. Kaj tittade frågande på paketen under granen och log.
“Till tomtarna?
“Ja, visst, tror du nu?”
”Ja,” sa han och kysste henne ömt på kinden. De anade att två par ögon såg kyssen.