Min Julsaga

Doften eller som jag upplevde det, stanken, när mor kokte leverkorv sökte sig upp för trappan och trängde sig obönhörligt in i mitt rum. Det var då man visste att det lackade mot jul.
Första advent närmade sig och jag skulle åter få sätta upp den där ljuslyktan i kulörta pappsidor och en sju watts glödlampa i mitt fönster. I sådär fem eller sex veckor framöver skulle jag få trivas i det där behagliga ljuset den gav och kunna slå mig ner i min fladdermusfåtölj och läsa ännu en bok om tvillingdeckarna och den överintelligente kusinen Hubert, eller någon av Fem-böckerna.
Men det var inte någon beständig frid. Snart skulle man tvingas med i kyrkan eftersom syrran tvunget skulle delta i årets luciatåg. Jag såg min närvaro där som helt onödig, och jag hade haft det betydligt trivsammare hemma. Men mor och jag hade inte samma uppfattning i den frågan.
”Måste jag följa med?” undrade jag klagande.
”Ja, det måste du”, svarade mor skarpt.
”Men det är ju tradigt.”
”Nä, det är det visst inte. Lucia är en fin tradition.”
”Jaså.”

Jag hade alltid svårt att riktigt se tjusningen med alla de där figurerna klädda i vita särkar med en massa ljus, sjungandes obegripliga texter om gård och stuva eller den där märklige Staffan och hans fem fålar. Att sen mor blev arg när jag ville försöka lätta upp den i mitt tycke tungsinta stämningen i kyrkan genom att hala upp mitt munspel och försöka mig på en munter melodi, förstod jag heller inte. Hon nöp mig hårt i armen, som så många gånger förr,  och beordrade mig strängt att stoppa ner munspelet och vara tyst.
Sen fick jag mig en åthutning när vi kommit hem också.
”Det var du som ville att jag skulle följa med”, klagade jag.
Så min motvilligt inställda munspelskonsert tillsammans med det tillfälle då min syster satte sig på min gitarr som för tillfället låg i fladdermusfåtöljen, blev nådastöten för min musikaliska karriär.

Men det där med Lucia var alltid något jag hade lite svårt att förstå. Lätt för syrran som fick vara tärna och ibland till och med självaste Lucia med ljus i hand eller i krona på huvudet. Med levande ljus och inte en brandsläckare inom rimligt avstånd i lokalen. Bara en våt handduk som kronan fick vila på. Hur vågade man?
Men skulle jag vara med fick det bli som stjärngosse! Hur kul är det att gå omkring med en dumstrut på huvudet!? Tomte gick heller inte an. Fanns alltid någon annan som hann före till den rollen. Tror säkert jag kunde platsat som Lucia. Man var ju långhårig på sextiotalet. Åtminstone så länge inte morfar hann fram och mot min vilja klippte mitt hår i en märklig kompromisslösning, med lång lugg och snaggad nacke. Att protestera gick ju heller inte an. Han var ju förutom byggmästare i byn även frisör! Så han kunde sin sak. Minsann. Men det var ju som det var på sextiotalet. Vuxenvärlden hade i allmänhet inte samma uppfattning som oss unga i den frågan.
”Pågar ska inte ha långt hår!” slog morfar fast.
”Ja men kolla på Beatles.”
”Ja, men de är ju musiker. Det är ju inte du, eller hur?”
”Nä, och vems fel är det?”

Inför den stundande julen hade man ju viktiga saker att göra. Önskelistan skulle skrivas. Gällde att formulera sig väl också, så att mor… eller ja… tomten begrep vad man menade. Det gjorde hon … han sällan.

Någon dag innan självaste julafton fick vi pynta lite mer. En egen så kallad gran i form av lite granris i en stor vas med vatten blev det. Sen var det fritt att dekorera med kulor och glitter. Det vill säga gamla avlagda julgransprydnader som mor hade tröttnat på. Fanns dock inte så värst mycket att välja på, eftersom hon gärna fyllde den riktiga granen med alldeles för mycket pynt, och ogärna släppte ifrån sig något. Det hon släppte var syrran oftast först på. Så det pynt jag fick tillgång till var mest slitet på gränsen till färdigt att kastas.

Nu infann sig också en tid av lite förväntansfull tillvaro. Julklapparna låg gömda i mors och fars garderob, men där måste man nog ge mor en liten eloge. Hon såg alltid till att slå in paketen väl och det var oftast omöjligt att gissa sig till vad som fanns i dem. Spelade ingen roll hur mycket man än klämde och kände på paketen. Förutom när jag blivit tonåring och julklapparna mest bestod av skivor och en och annan skjorta.

Så småningom blev det dags för julgodis. Den där osen av leverkorv hade till slut lämnat huset, och ersattes av ljuvlig förförisk doft av nykokt knäck och annat smaskigt. Allt det där som man sen sprang och nallade av ur skafferiet varje tidig morgon innan mor orkat sig upp ur sängen och kunde hålla ögonen på vad som hände i köket. Jag tog med försiktighet för att i möjligaste mån undgå upptäckt. Några få knäck, och en och annan tunn skiva marsipanbröd. Mer vågade jag inte. Ett år fanns ett halvt kilo nougat i skafferiet, och det var ju verkligen godis. En tunt skuren kant märker hon säkert inte. Eller ja, jag tar en liten bit till. Den är ju stor så det kan väl inte märkas. Det var verkligen gott. Tror jag tar en bit till. Efter att ha satt i mig nästan halva paketet fick jag nog mitt straff utan att mor behövde agera. Det dröjde väldigt många år innan jag alls kunde tänka mig att äta nougat igen.
Men jag vet egentligen inte riktigt vad hon använde den till, för jag har inget minne av något hemlagat godis som innehöll nougat. Ha… hon visste kanske inte hur man gör!

Lille Julafton fick en speciell betydelse. Det var då vi faktiskt hade ett eget familjärt julfirande med julmat, som för min del som otroligt kräsen unge bestod av grillkorv och pommes frites, eftersom till och med mor insåg att jag troligen skulle svälta annars vid det dignande julbordet. Hade ingen förståelse alls för det där med skinka, sill, sylta eller vad annat de nu fick för sig att duka fram. Det dröjde ganska långt upp i vuxen ålder innan jag började uppskatta riktig julmat.
Efter maten hade vi vår egen lilla extra julklappsutdelning. Vi hade både Lucia och tomte, och det var naturligtvis syrran som fick klä sig vitklädd med ljus i hår. Själv dolde jag ansiktet i en varm tomtemask, och så lussade och tomtade vi för mor och far. Medan jag svettades innanför masken och helst bara ville få det överstökat så snabbt som möjligt för att få tillgång till de få julklappar som delades ut lite i förskott denna dag.

Äntligen var det julafton.
Först en tur till farmor, för rättvisans skull. Men det blev aldrig mer än någon timme, och aldrig något julfirande med kusinerna på fars sida. Vet egentligen inte varför.
Lite fika med pepparkakor och de där klassiska mandelskorporna, och eftersom man var för liten för att dricka kaffe fick det bli julmust. En dryck jag egentligen aldrig riktigt förlikade mig med. Vid juletid var det förvisso den enda läsk man fick.
Besöket hos farmor var mest en plåga. Hon var ju snäll och omtänksam, men för en liten halvvild unge fanns det inte mycket kul att göra där. Jag ville ju bara åka vidare till mormor och morfar på Solhäll. Det var ju där allt roligt och spännande hände.
Hemma fungerade det nästan aldrig att ha kompisar hemma. Det blev mest pinsamt. De flesta blev ivägkörda av mor. Varför?! Ja, säg det. Hon hade synpunkter om allt och alla. Hon klagade över att vi förde liv och det skulle vara tyst.
På Solhäll var allt mycket friare, och tillsammans med min ett år äldre kusin fanns det utrymme för så mycket fantasi.
Julafton hos mormor och morfar hade ett ganska tydligt fastlagt program.
Först kaffe och kakor. För oss barn var det åter igen julmust! Mormor sa alltid att det var ju samma som Coca cola. Det var också lönlöst att invända att det faktiskt bara var färgen som var samma som Coca Cola. Samma sak var det till påsk, men då hade ju drycken ett annat namn.
Det var lite olika hembakta kakor, och pepparkakor som man alltid skulle trycka sönder i handflatan. Blev det tre delar fick man önska sig något. Påhitt javisst. Oavsett vilket blev mina önskningar aldrig uppfyllda!
Sen var det de där ljuvliga mandelmusslorna med vispgrädde och jordgubbssylt som mormor alltid serverade till julfikan.
”Nu tar du bara en”, sa mor strängt.
Men när det var dags att duka av bordet, räckte mormor fatet till mig.
”Du tycker ju om de här. Ta du en till!”
Jag mötte och läste mors blick, och visste mycket väl att hon ville säga nej. Men hon vågade inte eftersom hon hade lika stor respekt för sin mor som hon ansåg att jag skulle ha för henne. Jag tyckte om mormor.
Det var alltid en viss tidspress med det här eftermiddagskaffet. Snart började ju Kalle Anka på tv. Att det var ett så pass viktigt inslag på julafton är antagligen för dagens barn ganska obegripligt. Ja, förutom för alla de som idag med tvivelaktig politisk agenda tjatar om att de absolut vill behålla Kalle Ankas jul.
På den tiden var detta med undantag av några få tjeckiska kortfilmer under årets gång, de enda animerade filmer som visades på tv.
Så snart Benjamin Syrsa sjungit sista raden i ”Ser du stjärnan i det blå” knackade jultomten på dörren. Hans tajming var alltid perfekt!
Tomtens besök på julafton var självklart för oss barn alltid den absoluta höjdpunkten, även när vi blivit gamla nog att förstå att det egentligen var morbror Allan som gömde sig bakom den slitna tomtemasken. Och det var inte enbart julklapparna som gjorde hans besök till en höjdpunkt.
Han la alltid ner en hel del förberedande arbete inför sin tomteroll, och det var ett utsökt och annorlunda skådespeleri han bjöd på. Förutom att han och moster alltid haft en alldeles särskild plats i mitt hjärta, är han som vår alldeles egna tomte något som fyller minnet med värme.
Efter hand la vi också märke till hur morbror Allan lite diskret lämnade rummet lite innan sista julhälsningen dök upp i Kalle Ankas jul. Man började förstå varför.

Julklapparna då!? Var de bra?
Lite svårt att säga om mor egentligen var helt medveten om vad hon handlade.
Ett år önskade jag en elektrisk bilbana. Jag fick ett Formula 1 sällskapsspel från Alga. Ärligt talat vet jag inte om det var roligt eller spännande. De där instrumentpanelerna i papp som hörde till spelet, med mätare i plast där man själv kunde ställa in önskad hastighet var rätt fräcka. Men jag fick aldrig någon klarhet i vilken funktion de hade. Undrar fortfarande om det spelet var roligt.
Jag kan förstå om en elektrisk bilbana kanske var en lite väl dyr julklapp, men man kunde kanske tänkt ut ett bättre alternativ. Det fanns ett antal betydligt billigare förslag på min önskelista, som exempelvis någon Corgi Toys-bil. Till och med något mjukt paket med strumpor eller kalsonger hade varit roligare än ett sällskapsspel som ingen ändå ville spela med mig.
Djupt imponerad av mina kusiners fantastiska järnvägsanläggning önskade jag mig ett år en grundsats för modelljärnväg. Närde en dröm att kunna bygga upp en lika häftig anläggning själv. Jag fick ett lok som gick på batteri som tog slut efter två varv på rälsen vilken räckte till en liten ringformad bana. Far hade heller aldrig tid eller lust att vara behjälplig i något byggande.
Något år tidigare när Mary Poppins var aktuell på bio, fick jag ett sällskapsspel baserat på den filmen. Men det var ju just det med sällskapsspel! Man måste vara minst två för att kunna spela, det hörs ju på själva namnet. Varken syrran eller mina föräldrar hade lust eller tid. Jag fick aldrig klart för mig exakt vad det spelet gick ut på heller.
Ett annat år fick jag ett labyrintspel! Äntligen hade de ändå fattat! Äntligen ett spel jag kunde spela ensam.
Julklapparna blev dock lite bättre när man började komma upp i åren strax över tio, och Lp-skivor och fräcka skjortor stod högst på önskelistan.
Nu kan man kanske fundera över om jag var en sådan där otacksam unge som inte hade vett att uppskatta föräldrarnas ansträngningar med att hitta passande julklappar. Kanske, kanske inte. Men min far kan nog inte hållas ansvarig i det här fallet. Det enda han bidrog med var sin del av ekonomin. Det var helt och hållet mor som ansvarade för inköpen av julklappar. Och om jag var otacksam var jag i så fall ärftligt belastad. Jag kan inte minnas en enda jul som jag inte hört mors klagovisa över fars val av julklapp till henne.
Det handlade alltid om någon hushållsmaskin som han tyckte hon behövde. Han fick dem till ett bra pris hos sin svåger som hade butik i byn där far själv en gång vuxit upp.
Att hon sedan alltid fick någon dyrbar present från Guldfynd när de firade bröllopsdag på nyårsafton fanns liksom inte riktigt med i hennes tankar.
Ett år fick ändå fars julklapp henne att tappa målföret för en stund.
I vanlig ordning just som tomten tackade för sig och skulle bege sig vidare, kom han tillbaka in med ett paket i lite större format som inte fick plats i hans säck och heller inte under granen. Mors min visade tydligt hennes förutfattade åsikt att det naturligtvis handlade om ännu en hushållsmaskin till samlingen. Den stora skillnaden den här gången var att någonting rörde på sig i paketet. Tomten satte ner det på bordet framför mor, vände det försiktigt och i samma stund lyftes julklappspapperet en aning och ett nyfiket och lite förskrämt taxhuvud kikade ut ur paketen.

När tiden kom då vi barn hade flyttat hemifrån, blev jularna efter hand allt mer komplicerade.
Några år efter att mormor och morfar lämnat oss, fortsatte vi ändå att fira jul på Solhäll. Det var stressigt!
Det var kaffe klockan två. Kalle Anka klockan tre. Besök av jultomten omedelbart efter det. Så snart tomten lämnat huset, rafsade man ihop sina respektive julklappar, tackade för sig och for vidare. Det är klart det som är problemet när barn växer upp, gifter sig och får barn och … ja, ni fattar.

Visst fanns det mycket kring barndomsjularna som var mysigt och roligt. Inte minst var man ju ledig från skolan. Jag läste aldrig så många böcker som just veckorna före och efter jul. Sen julmaten – grillkorv med pommes frites var ju gott.

Att vara på Solhäll hos mormor och morfar var alltid något speciellt, inte enbart till jul. Och sen morbror som jultomte – det var i en klass för sig.

Idag är julen betydligt lugnare. Några dagars avkoppling hos det som blivit min familj med god julmat där jag numera uppskattar det allra mesta, julklappsspel och sedan en hel kväll bland folk som älskar sällskapsspel.

Tror du på tomtar?

Tror du på tomtar?
Av: Per & Snezana Lindskog

Maggie sprätte upp den sista flyttkartongen som stod kvar mitt på golvet i den nya fräscha lokalen. Kartongen som innehöll dukar och bordsdekorationer. Nu var det bråttom. I morgon på självaste luciamorgonen skulle allt vara klart, prick klockan sju, när det var dags att öppna hennes nya alldeles egna kafferosteri.
Överst i lådan låg ett slitet foto. Hon tog upp det, vände på det, strök lite försiktigt med fingrarna över det och log igenkännande för sig själv. Det var ett klassfoto från 1990. Fjärde klass. Hela tjugoåtta år sen. Hur hade det hamnat i den lådan? Det borde varit packat bland hennes privata tillhörigheter som skulle till bostaden ovanför den lilla butiken. Det fotot hade hon dessutom inte sett på evigheter. Hon stack in det mellan kakburkarna på en hylla och fortsatte packa upp.
En stund senare anlände budet från blomsterhandeln med julrosorna hon skulle dekorera borden med. Hon kvitterade, tackade budet och bar sen själv in lådan med krukorna.   Budet hade hanterat kartongen lite ovarsamt, och hennes blick fastnade på några märkliga spår i den utspillda jorden på lådans botten. De såg precis ut som små avtryck av grovmönstrade skosulor, inte större än hennes tumnagel. Lustigt som det kan bli, tänkte hon innan hon skyndade vidare med sina göromål.

Kaj, hade dammat och fejat en lång stund i antikvariatet som var hans kärna i tillvaron. Varje år dagen innan Lucia, när alla hade sitt lussebak, dammade han av alla böckerna i hyllorna, och lådorna med inaktuella böcker, mest som en kär ritual. Han plockade fram samma gamla julgran och tomten Roger. Girlangerna som skulle pryda skyltfönstret var lite slitna men med en ny ljusslinga i sällskap skulle den piffa upp. Den sista lådan som fick sig en avstrykning med fibertrasan hade öppnat sig en aning. Han kunde skymta boken som låg överst. En kär bok med kantstött slitet omslag. En alldeles speciell utgåva av Dickens En Julsaga, upplaga år 1990, illustrerad av Roberto Innocenti. Han öppnade bokens pärm och såg inskriptionen. Märkligt, boken fanns inte att hitta någonstans under alla åren. Vad var det, han räknade tyst, 28 år hade gått sedan han fick den. Ingenstans fanns den alla dessa år, som han hade letat. Den skulle han lägga i skyltfönstret, men inte sälja den. Det var den för kär för.

Sirpa drog den röda julgardinen åt sidan, torkade av imman för att kika ut genom det lilla fönstret. Årets första snö, hon log, det vackraste som finns är de allra största flingorna som långsamt singlar ner så att man kan skönja kristallernas symmetriska skönhet. Hon tänkte först delge Toivo sin vackra tanke men insåg att hennes surgubbe minst av allt ville höra den och behöll den inom sig. Stunden innan hade han muttrat något om den annalkande kylan och var säkert lika avig till vintern och julen som varje år. Senast han kostade på sig något som liknade ett leende var i somras när hon hade sytt badbyxor till honom i födelsedagspresent. De var storblommiga med vajande blåklint mot en himmelsblå bakgrund. Imorgon skulle han resa söderut på sitt stora juluppdrag. Hur skulle det gå tänkte hon för sig själv och suckade tungt.

Toivo var känd som den mest sura tomten i byn. Sirpa hade det inte lätt. Alltid var han grinig och alltför sällan ens på någorlunda bra humör. När det beslutades på tomterådet att Toivo skulle få årets juluppdrag skakade Sirpa på huvudet. Av hennes min kunde man uttolka att Toivo omöjligt skulle klara av just ett sådant uppdrag. En god gärning inför den stundande julhelgen var ingen lätt uppgift för någon, än mindre för Toivo.
”Vojne, vojne, int ska ni ge Toivo detta uppdrag, det kommer att gå illa och vad blir det då av den goda gärningen som ska stå för denna tomtebys rykte.”
”Men Sirpa, din Toivo har aldrig fått uppdraget, så det var väl på tiden. Han klarar det säkert ska du se”, sa Timo, en av tomtarna i tomterådet.
”Ack Toivo”, sa Sirpa och tystnade.
Toivos största problem var att han inte tålde mjölksocker och borde egentligen inte äta julgröt som han älskade. Allt detta hände under en tid då låglaktosprodukter ännu inte var kända i tomteland och ej heller fanns det laktrastabletter som människorna på senare tid har uppfunnit. Alltså fick han stå ut med sin bullriga mage. En sur mage gör ingen gubbe glad.

Maggie pysslade och pyntade fint inför morgondagen, nynnandes Stilla natt. Risgrynsgröten låg i grytan och svalnade. När allt var klart satte hon sig ner vid ett av borden med en tallrik gröt med socker och kanel. Men så kom hon på en liten speciell tanke, hon tog fram ett pyttelitet fat i glaserad keramik och fyllde det med gröt, en liten träsked hade hon också sparat, mest för känslans skull. Det lilla fatet flyttade hon runt innan hon bestämde sig för att placera det precis vid den laddade kaffekokaren. På så vis skulle hon få svaret i samma stund hon satte igång morgonkaffet. Nej, hon trodde inte på tomtar och troll längre. Det var mest för julkänslans skull.

Sirpa sov inte ordentligt första natten efter Toivos resa. Under natten tänkte hon sig fördärvad. Inom henne växte planer, en långväga resa. Hon skulle se till att finnas för Toivo om han behövde hennes hjälp. Det första hon gjorde tidigt i ottan var att svepa sjalen om sig och bege sig ut i snödrivorna till tomtefars kontor.

Heiko, tomtefar, nickade förstående, han hade en perfekt lösning. Skönt tänkte Sirpa och godtog att hon skulle transporteras med tomtefigurer i porslin, direkt till Maggies lilla butik. I lådan satt Sirpa helt förtvivlad. Hon hade glömt osynlighetspulvret. Inte gick det an att hon blev upptäckt när lådan öppnas.

Toivo stånkade och pustade när han utmattad satte sig tillrätta bland små kottar och kulor. Det var inte helt lätt att klättra upp till den vackra julkransen som prydde porten mellan de båda butikerna. Men nu var han på plats, och kunde för en stund andas ut. Han kände sig nöjd. Han hade lyckats plocka åt sig ett brev adresserat till innehavaren av kafferosteriet från brevbäraren, och pressat ner det i antikvariatet Älskade böckers brevlåda. Maggie plus Kaj skulle bli sant. Och den första snön hade romantiskt ramat in bilden som svällde av julefrid. I fickan höll han handen hårt om den lilla hjärtformade asken med det magiska glitterpulvret. Den rätta stunden skulle han blåsa ut det över de utvalda och därmed fullborda sitt uppdrag.

Kaj föste bort snön framför dörren med den antika lilla spaden som han tog fram varje vinter. Så fort han öppnade dörren till antikvariatet tog han upp posten som låg som drivor på golvet. Han bläddrade bland julkort och en del räkningar. Märkligt att det fortfarande kommer julkort trots e-postens inträde. Hans blick fastnade på kuvertet postat till Maggies Kafferosteri. Maggie! För en stund försvann han i tankarna bort till en jul för länge sedan, när hans klasskamrat och första kärlek flyttade till landet. Den sista julafton som deras familjer firade tillsammans hade de lovat att brevväxla och hålla kontakten. Maggie som hade gett honom boken i julklapp för så många år sedan. Vad som hände därefter var ett frågetecken men brevväxlandet kom inte ens igång. Hur Maggie kände det var han osäker men han visste, det var den där speciella känslan. Han rycktes ur sina drömmar, nå, ja, det finns ju många som heter Maggie. Det kunde inte vara annat än just ett sammanträffande.

När Maggie la ifrån sig den elektriska tandborsten, hörde hon kaffekokaren porla. Drömde hon? Det doftade nybryggt kaffe. Kaffekokaren var i full gång och det pyttelilla grötfatet var tomt. Hon nöp sig i armen, det kändes. Hon öppnade skåpsluckan, tog fram en kopp. När kaffet just runnit ner hördes ett pruttande, hon vred huvudet mot ljudet, fnissade och funderade på vad grannen i antikvariatet hade ätit. Handen på dörrhandtaget, nej den är låst, likaså fönstren. Har jag gått i sömnen, ätit gröten själv? Möss? Nej det luktade inte möss, snarare en fis så som farfar brukade åstadkomma. Han blev ju laktosintolerant stackarn, på gamla dar.
Det bankade på dörren, en försändelse till. Just det, kunde det vara tomtefigurerna hon hade beställt. Lådan kändes lätt. Hon öppnade försiktigt så att inte något skulle gå sönder. Hon tittade ner på figurerna och blev helt stel. Försiktigt förde hon sitt pekfinger mot en tomte som inte såg ut som de andra. Ett svagt fnitter hördes och Maggie stelnade till i rörelsen.
“Det är inte sant!”
“Jo, faktiskt. Men snälla… säg inget. Du har inte sett mig, ok?”
“Men… det gör jag ju…”
“Jo, men det borde du inte kunna. Jag har glömt osynlighetspulvret.”
“Menar du att det kan finnas fler… fler såna som du, fast osynliga?”
“Troligen! Eller… jag hoppas det. Har du kanske träffat Toivo? Jag är Sirpa hans fru”
Maggie skakade på huvudet.
“Är han…hmm… också en sån där… hmm… porslinstomte som du, som andas och pratar och…”
“Ja, något i den stilen ja.”
“Så är det han som ätit upp gröten då?”
“Gröt!? Har du serverat Toivo gröt?”
“Om det är så han heter så… ja, antagligen.”
“Voine voine… han tål det ju inte stackarn.”

Samtidigt i trapphuset utanför kafferosteriet, stod Kaj med brevet i hand och skulle just knacka på dörren, när Toivo försiktigt kikade fram ur sitt gömställe. Han drog ett djupt andetag och blåste för allt hans små lungor förmådde ett moln av magiskt glitterpulver i ansiktet på Kaj, i samma stund som han knackade på dörren.
Dörren öppnade och Maggie kom ut.
“Ja?” sa hon.
För en stund tappade Kaj talförmågan.
“Är… är du Maggie?”
“Ja…”
“Hej hej, jag är Kaj från antikvariatet här bredvid…”
Maggie såg på honom.
“Kaj… mår du bra?”
“Oja, jag mår… fint.” sa Kaj med ett fånigt leende.
Toivo drog ett nytt djupt andetag och blåste ett nytt moln glitterpulver mot Maggie.
“Du beter dig konstigt… sa du… Kaj?”
“Jag ska inte öppna förrän om en timme. Kom in. Kaffe?” Ett märkligt leende spred sig över hennes ansikte, igenkännande. Några små pusselbitar började falla på plats. I ögonvrån såg hon glittrande partiklar flyga runt och nå hennes inandningsluft.
“För 28 år sen…”, hon avslutade inte meningen.
“Ja, så skumt, jag minns…”
Han klev in frånvarande och omtumlad, satte sig ner mittemot henne och tittade på henne som om han nyss sett en ängel stiga ner från himlen.
Maggie granskade hans ansikte och hans leende. Det var Kaj som hon miste kontakten med när de var, vad… Tio år?
“Jag är såååå.. vad ska jag säga förvånad… man skulle tro att det är något magiskt, men jag tror inte på sånt, gör du?”
“På tomtar menar du?” sa hon och sneglade mot fotot som satt instucket mellan kakburkarna. Nu var hon säker på att det var arrangerat. Kanske av en tomte.
“Jo, jag tror”, sa hon och tog fram kaffekannan och två koppar. Kaffet som tomten Toivo hade kokat, tänkte hon.
“Märkligt, igår kväll hittade jag boken som jag fick av dig vår sista jul!
“Har tomtarna kanske varit hos dig också?”

Efter en stunds samtal föll resterande pusselbitar på plats. De hade funnit varandra efter alla dessa år. Och inandningsluften, tja den var laddad med kärleksstoff, det visste hon.

Under hennes lilla gran hade hon detta året packat en låda med fyra tablettaskar från Apotea med laktrastabletter till Toivo. Borde räcka ett år framåt. En alldeles egenhändigt virkad sjal i pyttestorlek till Sirpa. Vilken underlig jul det blev. Kaj tittade frågande på paketen under granen och log.
“Till tomtarna?
“Ja, visst, tror du nu?”
”Ja,” sa han och kysste henne ömt på kinden. De anade att två par ögon såg kyssen.

 

 

 

 

Legender från Thiramaar – Gudarnas Spira kom först

Min debutroman är Eilaths Hopp. Men egentligen kom idén till den långt senare än Gudarnas Spira. Den där lördagskvällen i februari då kompisen och jag skissade de första planerna för vår fantasyroman var året 1994. Förutom skrivandet av de första kapitlen, ritade jag på ett tidigt stadium även upp en karta över landet där allting utspelade sig – Thiarien. Jag insåg tidigt att det var en nödvändighet, inte minst för att jag själv skulle ha koll på var personerna i berättelsen befann sig. Likaså var det viktigt att ha en förteckning med namnen på alla karaktärerna och gärna en beskrivning av hur de såg ut.
Har lite då och då fått frågan vilka influenser jag har. Var jag hämtar inspiration.
När vi påbörjade vårt skrivande var jag starkt inspirerad av filmen Willow, som jag sett först då, trots att den egentligen kom under sena åttiotalet. Men jag hade även en del inspiration från datorspelsvärlden och spel som bland annat Sword of Vermillion och Zelda – A link to the past. Fram för allt det förstnämnda hade en väldigt bra story med ett ganska gott mått av humor. Spelet är från 1990, och när man ser det idag känns det som om det var ljusår tillbaka i tiden.
Men grunden i Gudarnas spira blev att huvudpersonerna hade i uppdrag att söka delarna till det kraftfulla vapnet Gudarnas spira, så upplägget var lite samma tanke som i de nämnda datorspelen.

 

Legender från Thiramaar – Hur allt började

Jag har skrivit i hela mitt liv, nästan. Jag var tio när jag skrev min första novell. En deckarhistoria som min svensklärare använde som underlag för mitt betyg. Men jag fick aldrig tillbaka den! Genom årens lopp har jag sedan skrivit mängder, men har aldrigt lyckats få till någon hållbar story. Det var alltid något problem. Jag kunde skriva på entusiastiskt, men efter något kapitel tog idéerna slut.
En lördagkväll i februari satt kompisen Göran och jag i mitt kök och åt middag och höll varandra sällskap medan snön föll utanför dörren och gjorde tillvaron lite besvärligare. Detta eftersom det för min del betydde att jag hade några nätter framför mig med besvärligt väglag i mitt arbete.
Där satt vi i alla fall och pratade om just det här med att skriva. Han sa att han alltid velat skriva en roman. Helst fantasy.
”Samma här”, sa jag.
”Det är bara det att jag har så svårt för dialogerna”, sa han.
”Nja, för mig är det nog den lättaste delen. Men i en fantasy behöver man ju strider, och sådant är jag dålig på. Och jag kan ingenting om vapen heller. I synnerhet inte svärd och pilbågar och sånt.”
Men de delarna var han bra på.
”Men”, sa jag. ”Varför skriver vi inte en fantasyroman tillsammans?”      Resten av den kvällen handlade om att prata ihop oss om en lämplig synopsis. Även om vi då inte visste vad det ordet betydde.
På natten när han gått hem skrev jag första kapitlet till det vi skulle kalla ”Gudaspiran”. (många år senare ”Gudarnas Spira”)