Memoarer på gott och på ont

När jag på allvar började skriva mina memoarer någonstans runt 2012, var det kanske mest för att jag kände behov av att försöka räta ut ett antal frågetecken kring fram för allt min barndom och uppväxt. Kanske att på så vis få några svar på varför saker och ting blivit som det blivit. Kanske jag hade vissa aningar om vad jag skulle få fram. Men jag hade nog ändå inte räknat med att det skulle bli så mycket varseblivande som det faktiskt blivit. Och jag kan inte påstå att det är direkt upplyftande. Det har gett en hel del insikter jag önskar jag hade haft medan mina föräldrar levde, så att jag haft möjlighet att konfrontera dem. Men det har också gett en hel del uppvaknande kring min uppväxt, pubertet och allt vad som skedde där. Detaljer jag skulle önskat att jag varit betydligt mer varse redan då, eller åtminstone i början av nittiotalet när jag hade samtal med psykolog.

En uppväxt som präglades av föräldrar som ständigt övertygade mig om att jag inte kunde räkna med att komma någon vart, för det ansågs att jag inte hade förutsättningar för det. En situation som ironiskt nog samtidigt gjorde mig stark på ett märkligt vis, så att jag ganska effektivt stod emot alla motgångar. Ändå ser jag nu ett tydligt mönster, hur jag faktiskt i olika långa perioder inte alls var så stark. Även hur jag faktiskt vid några tillfällen mer eller mindre har brutit samman också. Men jag har ändå lyckats hantera det. Jag har brutit ihop och gått vidare. Tyvärr, kan jag nog tycka idag! För frågan är vad som egentligen hade skett om jag på allvar hade brutit ihop då! Hade frågetecknen kring min person kunnat få hjälp att rätas ut redan då? Hade allt kunnat lösas redan då, istället för att all min verklighet ska komma ikapp mig nu när jag är en bit in i livets andra halvlek?! Tunga frågor, som aldrig får svar. Men på något vis känns det ändå välgörande att successivt komma till insikt om allt som gick fel under min barndom och uppväxt. Om inget annat stärker det mig i mitt fortsatta liv och bekräftar att de val jag gör och gjort nu i den här delen av mitt liv faktiskt är helt rätt.

Börjar se slutet, faktiskt

Under kvällen kunde jag färdigställa kapitel 37 i mina memoarer. Ett kapitel jag gett rubriken ”Kartläggning slutförd”. Därmed är berättelsen faktiskt till stora delar klara. Därmed inte sagt att memoarerna är färdigskrivna. Det fattas en del avsnitt lite här och var som ska tillföras. Det finns också mer att berätta kring nutiden. Sen ska jag läsa om från början, och det kommer helt säkert att innebära en hel del korrigeringar och tillägg, och kanske vissa strykningar också ur texten. Men man kan kanske ändå säga att med några avsnitts undantag är råmanuset till mina memoarer faktiskt klara!

HBTQ-roman, fantasynovell, planer inför Pride … spännande tider

Den här veckan som inleddes med den fjärde Covidsprutan, bjöd även på en god nyhet som i högsta grad berör alla EU-invånare. Frankrikes president Macron sitter kvar fem år till. Inte för att jag är särskilt insatt i fransk politik, men så mycket vet jag att EU, och säkert även Frankrike, hade inte mått bra av den högerpopulistiske Le Pen.
Veckan inleddes dessutom för min del med en del oroväckande synproblem. En hel kväll hade jag stora problem när jag satt vid datorn och skrev. All text blev dubbel. Ungefär som när man har en text i Photoshop med ett underliggande lager som flyttats lite för mycket under det befintliga. Kunde dagen därpå dock dra en lättnadens suck och konstatera att det troligen berodde på trötthet, kanske kombinerat med kvardröjande sviter av Covid!
Kan också konstatera att mitt nya namn allt mer börjar ”sjunka in” och etableras. Till och med så att böcker som registrerats i bokhandeln mer eller mindre hänger kvar på min person, oavsett namn. En liten kul detalj apropå namnet är dessutom att det är 28 personer i Sverige som heter Andie. Jämt fördelat med fjorton kvinnor och fjorton män.
Mitt arbete med memoarerna har flutit på bra, och jag börjar faktiskt så smått se en ende på det projektet. Apropå skrivande kunde vi mot slutet av veckan presentera omslaget till den första boken av tre i serien ”Det hände vid Skärsjön”. Vi har också kunnat delge flera mycket positiva omdömen om boken. Dessutom så som en renodlad HBTQ-berättelse finns det även planer inför Malmö Pride. Och som ett perfekt utropstecken för en bra vecka, kunde jag på söndagskvällen avslöja utgivandet av min första humoristiska fantasynovell i serien ”Det händer i Thiramaar”.

Fortsatt framåt

Känner mig riktigt nöjd faktiskt. Memoarerna fortsätter löpa på riktigt bra. Har just avslutat kapitel 34 som blev hela dryga 2 000 ord långt. Det känns faktiskt som att jag fått med allt väsentligt jag hade tänkt mig till det kapitlet. Det handlar om nya vänner, helt nya upplevelser och helt nya insikter, och samtidigt en del besvikelser som följt när människor visat sig inte vara riktigt så som jag hade trott.

Nu går jag vidare, och kommer därmed in i en del som innebär en del kritik mot hur saker och ting fungerade under tidigt nittiotal. Kritik jag ofta framförde redan då, som ledde till att jag i vissa kretsar blev obekväm. Kritik och synpunkter som idag faktiskt blivit regel. Då var det tufft, men idag känner jag viss tillfredsställelse över att kunna konstatera att jag i mångt och mycket var före min tid. Trettio år före, faktiskt!

Memoarerna löper vidare – med god fart

De senaste dagarna har jag faktiskt varit riktigt flitig med memoarerna. Rent statistiskt har jag skrivit nästan 4 400 ord. Det jag har avverkat de senaste dagarna handlar om andra halvan av åttiotalet och vägen in i vad man kanske skulle kunna kalla för ett varseblivande tillstånd. Eller nåt. Svårt att närmare förklara så här. Den som vill får väl läsa memoarerna när de är klara. Mina kapitel bär underrubriker och några av dem är faktiskt ganska välbeskrivande – Flower power och lila boots, Tillvaro i uppror, Livet på landet, Haveri, Boy or a girl och Frihet och klarhet – även om det kanske lösryckt ändå mest framstår som lite obegripligt. Eller kanske det kan fungera lite som en teaser! Hur som helst så tror jag att mina memoarer faktiskt kan bli ganska intressanta, trots allt, inte bara för mig själv. Och i slutänden finns den där känslan av tillit och förtroende, som hänger med i att leva i en relation där ingenting är hemligt.

På gång – Det hände vid Skärsjön

Det här är sååå spännande. Nu går vi in i en fas där väntan inför omdömen av förhandsrecensioner är olidlig.
😱
Utgivning närmar sig. Håll er uppdaterade för snart kommer en bild som visar lite mer av bokomslaget.
Detta blir i slutändan en svit om tre HBTQ berättelser om människor som älskar varandra oavsett kön, där själen är det vackra vi faller för.
Berättelserna utspelar sig mellan åren 1926 -1966.
Missa inte dessa böcker.

Några omdömen kommer här:

”Fantastiskt fin romans i historisk miljö, en levande skildring av det
förgångna och av förlegade attityder som än idag spökar, med ett
vackert avslut.”

”Manuset är välskrivet och språket är rikt och detaljerat. Boken fångar läsarens intresse direkt från början.”

”Berättelsen är en upprättelse – för allas rätt till kärlek, omtanke och att bli accepterade för den mdethänderpålimhamn

I media, musiknovell, god pizza och vaccin …

Den här veckans viktigaste händelse var ju helt klart att bästa lokaltidningen Ystads Allehanda skrev om våra böcker och vårt skrivande. Förutom att det alltid känns positivt att bli omnämnd i media, så är det kanske alldeles extra betydelsefullt nu när vi snart står i begrepp att ge ut första delen i vårt gemensamma projekt ”Det hände vid Skärsjön”. Vi har en hel del planering på gång kring den snart aktuella releasen, med sikte på Litteraturrundan, Café Borgstugan och Pride i Malmö. Bland annat.
Så kom också äntligen novellantologin ”Minnenas Musik” där jag medverkar med novellen ”Bara en mistel”. Veckan avrundades med besök på restaurang VED i Lund, och annorlunda och riktigt god pizza.
Så har jag fått min fjärde Covidspruta, och gör alltså fortsatt vad jag kan för att hålla influensan borta, eller åtminstone göra eventuella effekter mildare ifall jag skulle drabbas igen.
Vår lille Mogwai har tydligt hämtat sig, och håller dessutom på att bli en allt mer social katt. Har till och med självmant lagt sig i sängen hos oss. Något som aldrig hänt tidigare.
Söndagen så som det sägs ska vara vilodag – så det var full aktivitet vid skrivbordet. Bra vila med andra ord.

UTE NU!

I INTERNETBOKHANDELN NU – TVÅ EROTISKA FEELGOOD-NOVELLER!

Alex höga klackar
Alex söker efter kärlek. Men hennes udda verklighet gör urvalet av potentiell älskare eller helst partner ganska svårt. Novellen är tidigare utgiven av Ariton förlag i antologin ”Över en regnbågsfika” men då i en lite mer rumsren version. Alex är charmig och har humor. Hon vet vad hon vill men är beredd att finna sig i att allt man önskar sig inte går i uppfyllelse. Kan det bli något mer än sex denna gång?
❤❤❤❤❤
I Storm
Siri har med sig ett matpaket till husbonden Gustav. Han är flera år äldre än henne men hon är betagen och önskar endast en sak trots det otillåtna. Hon hoppas på att Gustav ser på henne med åtrå i blicken. När stormen tar vid finner de skydd i ett övergivet skjul och delar en het kärleksstund. Men Siri är bara en piga och husbonden en markägare, vågar hon hoppas på mer än den stund intim närhet hon just har fått med Gustav?

Kan det ursäktas?

Släppt satsen, skrev mor med stenografi i sin dagbok den 7 oktober 1955. En notering som ganska tydligt talar för att hon gjorde vad hon kunde för att slippa få mig. När den formuleringen stod klar för mig, blev det en smärtsam bekräftelse på den känsla jag burit med mig i hela mitt liv, om att inte vara önskad, aldrig uppskattad och aldrig någonsin älskad av min mor. Men nästan lika smärtsamt har det varit då en del i min omgivning tagit min mor i fullständigt försvar och menat att det kunde handla om förlossningsdepression, och att det ska vara varje kvinnas rätt att själv välja att bli gravid. Ja, självklart ska det vara så. Men det hjälper ju knappast mig. Den här boken handlar om mig och mitt liv, och det som känns som numera bevisat faktum att min mor verkligen inte ville ha mig. Ett faktum som påverkat hela mitt liv. När mors ansträngningar att försöka stoppa graviditeten försvaras, kör man samtidigt fullständigt över mig och det faktum att jag aldrig fått uppleva kärlek från min mor. Som att jag bara ska svälja och acceptera för det är kvinnans rätt att välja om hon vill bli gravid. Oavsett vad hon ville så fick hon mig den 7 juli 1956, och som förälder är det ändå hennes skyldighet att ta sitt ansvar. Om hon upplevde förlossningsdepression, kan den ju ändå knappast ha följt henne i fyrtioåtta år där efter. Far å sin sida gjorde kanske en del för att förbättra situationen, men aldrig någonsin tillräckligt. Hennes motvilja mot mig hängde med så länge hon levde.


Den här texten är i sin nuvarande form ett ”utkast” till ett av de avslutande kapitlen i mina memoarer. Det kan tänkas att det kommer att göras en del justeringar eller tillägg. Men andemeningen är klar.
Tidigare inlägg i detta ämne;

Jag blev till – trots allt!
Ett oönskat barn
Livslånga bevis

%d bloggare gillar detta: