Idag kan det kvitta

I olika omgångar genom årens lopp har jag börjat skriva på texter som varit tänkta att bli mina memoarer. Det har i bästa fall blivit några sidor, och sen har det stannat av. Ganska mycket på grund av tvivel! Vem är intresserad att läsa om mitt liv? Men någonstans runt 2012 kom jag igång lite mer på allvar.

Den första versionen jag skrev påbörjade jag i mars 2012. Skrivandet flöt på bra. Jag var väl fortfarande inte så säker på att det skulle finnas något större intresse för mina memoarer. Däremot kom skrivandet att allt mer fylla en form av läkande funktion. Ett varseblivande, som jag knappt hade räknat med. Ju mer jag skrev ju mer klarhet fick jag kring en mängd frågor och funderingar som varit konstigt under hela min uppväxt, min ungdomstid men även fortsatt upp i vuxen ålder. Mycket från mina föräldrars sida som lämnar en hel del övrigt att önska. Liksom de vuxna i skolan.

Den ursprungliga versionen av mina memoarer blev skriven i nära nog strikt kronologisk ordning. Det var praktiskt ur min egen synvinkel, men kanske inte så underhållande som läsning.
Några år senare började jag skriva om berättelsen helt, och har i den ett helt annat upplägg, som mest ugår från den tidpunkt högt upp i vuxen ålder då hela min tillvaro äntligen hamnade rätt, då jag träffade min älskade fru.

Då kvarstår frågan! Är mina memoarer något som kan intressera andra? Ja, jag tror faktiskt det. De handlar om en uppväxt som ett oönskat barn med allt vad det burit med sig, som kom in i vuxenvärlden utan de nödvändiga förutsättningarna, vilka förnekats under skolåren eftersom man ville att jag skulle välja en yrkeslinje jag inte alls var intresserad av. Ett barn som alltid haft känslan av att inte höra till, inte passa in och inte få vara den jag önskade vara.