Idag för precis femtio år sedan började jag skriva några korta meningar i ett kollegieblock. Ritade in en grön marginalkant och även linje som markerade ett sidhuvud. Där skrev jag med röd penna; Januari – 1973. I tre meningar redogjorde jag i korthet vad som skett i min tillvaro denna årets första dag. Därmed hade jag på allvar börjat skriva dagbok, samma år jag flyttade hemifrån! Egentligen hade jag gjort sporadiska anteckningar i en plankalender sen 1969, kanske till och med sen 1968. De kalendrarna finns dessvärre inte kvar. Men från den 1 januari 1973 blev det till en daglig vana, som består än idag femtio år senare. Då handlade det mest om kortfattade noteringar om vad som hände i mitt sjuttonåriga liv. Men med åren har det dagliga innehållet vuxit, och förutom aktuella händelser innehåller dagboken idag även en hel del funderingar och reflektioner. Ofta fungerar den effektivt också som ett sätt att få skriva av sig, och tidvis har den också varit ett utmärkt bollplank när jag har behövt ventilera känslor och frustrationer. De senaste tio åren har förvisso inte det behovet funnits på samma vis. Dagboken är ett utmärkt minnesdokument, och en perfekt källa att tillgå varje gång det uppstår osäkerhet kring när, var och hur saker och ting har inträffat.
Den var naturligtvis också ett ovärderligt underlag när jag arbetade med mina memoarer – Idag kan det kvitta.
Lite då och då har det funnits människor i min närhet som har ifrågasatt vitsen med att skriva dagbok. Jag kan naturligtvis komma på flera bra anledningar. Men det här är en ack så viktig del av mitt liv, och jag ser egentligen ingen som helst anledning att jag ska behöva försvara att jag skriver.
När jag idag, femtio år senare, börjar skriva min dagliga dagboksnotering, gör jag det samtidigt som jag lite stolt konstaterar att dagboken när sista ordet för 2022 var skrivet innehåller exakt 3 000 340 ord!
perabl.com 