Thiramaar (som mina böcker handlar om) är ju en helt egen värld, fast i mångt och mycket ändå rätt lik vår värld, men lite mer åt hur det kan ha sett här för sådär tre- till fyrahundra år sen. Thiramaar har sin alldeles egna tideräkning. Under flera vädervarv lyckades han hålla Thiramaar i ett järngrepp och förpestade tillvaron för de flesta invånarna. Så när gudarna, med dödsgudinnan Asha i spetsen, slutligen lyckades ta kål på honom, var det en oerhörd lättnad för folket. Tideräkningen utgår från Hivers dödsdag. Egentligen blev Hivers sista tid i livet även upphov till det system man använder för att mäta tiden. Landets skickliga glasblåsare har tillverkat särskilda bubblor av grönt glas. Dessa bubblor är fyllda med sand. Ja, de påminner faktiskt om våra timglas. Men ändå inte riktigt. Det tar lika lång tid för sanden att rinna ner, som det tog innan djävulen Hivers andades ut för sista gången. Detta efter att Asha lurat i honom förgiftat vin. För att vi lättare ska förstå, handlar det om något som motsvarar ungefär en halvtimme i vår värld. I Thiarien firas Hiversdagen som en helgdag med mat och dryck. Alla går omkring och klappar varandra på axeln och önskar ”god hiversdag”. En så kallad hiversklapp. Alla gläds åt att Hivers trots allt upphört att existera. Som man brukar säga – en förintad djävul är en bra djävul. Timmar, dygn, månader och år har andra benämningar här, än i vår värld; Ett grönglas = en halvtimme Ett blåglas = en heltimme Ett Solvarv = Ett dygn Ett Månvard = en månad Ett Vädervarv = Ett år
Första boken – Eilaths hopp – utspelar sig år 1495 eH – alltså Efter Hivers.
Utan att skryta (allt för mycket) så har jag faktiskt lite då och då fått anledning att känna mig stolt över mitt livsverk – Legender från Thiramaar. Som till exempel när jag i recensioner blivit jämförd med Terry Pratchett och till och med kallats ”Sveriges Tolkien”. Men frågan är om inte det mejl jag fick häromdagen från en förlagsredaktör vid en internationell publisher ändå tar priset! Hon skriver om min bok Regntider, och att hon ”slagits av dess amitiösa struktur och mångfacetterade berättarteknik. Blandningen av humor, drama, spänning och känslomässig anknytning skapar en ton som balanserar tillgänglighet med episk omfattning.” Mejlet är ganska långt, och det hon skriver om min bok, känns seriöst och baserat på att hon faktiskt läst den, och hon är intresserad av att få ta del av mina vidare planer ”för detta verk”! Ja, oavsett vad exakt det här är, eller vad det kan tänkas leda till, så känns ju ändå uppmärksamheten rätt häftig!
Var tillbaka på St Jakob på Regementsgatan i Malmö för ännu en trevlig samtalsstund med fika tillsammans med kusinen. Mina behandlingsturer till Slottstaden är slut sen snart ett år tillbaka, och det är rätt skönt. Men fikastunderna håller jag gärna fast vid.
Sen tycker jag faktiskt fortfarande att det är trevligt att återkomma till Malmö lite då och då.
Har ägnat tid åt att ordna effektivare förutsättningar för korrekturläsning. Så nu ska det arbetet kunna hanteras effektivare. Kvällen tillbringade jag i Thiramaar – ja, förvisso vid skrivbordet alldeles bredvid min älskade – precis som vanligt. Dagens rätt blev egentligen inte särskilt ”påskig” – hemmagjord pizza! Men vi har å andra sidan inte så stort behov av att högtidlighålla den där konstiga dödsdagen av han som en gång uppmanade folk att älska varandra, och som mänskligheten sen under drygt två tusen år har slagit ihjäl varandra och påstått att det var det han menade. Eller nåt! För övrigt närmar det sig väl tidpunkten då det är dags att stänga Restaurang Kvidevitt för säsongen. Sen vidtar viktigt renoveringsarbete av restaurangens samtliga ”byggnader”.
Vi körde en ”minikonstrunda” och besökte konstutställning på Svaneholms slott och särskilt kompisen Annika Rolfsdotter och Johanna Nilsson i Rökhuset. Det fanns väldigt mycket vacker konst samlat här. Väl värt ett besök, och lite shopping blev det också för vår del.
Sen blev det lite annorlunda påskmat för vår del denna långfredag. Traditioner är till för att brytas … eller nåt!
I fjorton år har vi följt den här traditionen, och uppmärksammat Earth Hour, och släckt ner allt elektriskt ljus. Vi parkerar oss i uterummet med våra laptops – som förvisso kör på batteri – men all belysning består av stearinljus. Och faktum är att luftvärmepumparna tycks förstå vad det handlar om, för de tog också självmant en paus, då de stod stilla under den här timmen.
”As simple as air in your lungs As simple as words on your lips And no one should take that away” We Are the Others – Delain
”Kalla mig Anna” är en mångbottnad berättelse om att hitta sig själv som transtjej under 70-talet i Malmö. En fiktiv berättelse som innehåller väldigt mycket verklighet.
Mycket av det som beskrivs gör ont i hjärtat på mig, särskilt familjen som inte kan acceptera sitt barn som den hon är. Många transpersoner delar den typen av avståndstagande från de som borde älska en oavsett. Boken lyfter också de som faktiskt finns där, som väljer att lyfta och stötta, vilket som tur är också är sant för många.
Jag förvånas tyvärr inte över hur mycket som 50 år senare fortfarande är likadant vad gäller utredningstider och folks attityder. I mitt jobb möter jag relativt ofta de som får recept från utlandet och lever som sitt upplevda kön i flera år innan de väl får träffa någon inom den svenska sjukvården.
Den här typen av berättelse ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Tack Andie för representationen🏳️‍⚧️
Det bästa av allt denna fredag … vi har ätit äkta Irrydiska Ostellobullar! Det är få förunnat i vår värld! Lager på lager-deg, med ost och vitlöksconfit! Annars inleddes dagen med styrelsemöte, verkställd boktryckorder och uppdatering av lageruppgifter hos Förlagssystem. Har satt en hel påse popcorn för att få det där dekorativa popcorngräset till altanen. Och nu kastar jag mig över mordutredningen igen …
Andie Lindskog 