Skriva på servering

Kärleken behövde skjuts till Lund, och i väntan på att hon skulle bli klar slog jag mig ner på en uteservering vid Mårtenstorget för en kall öl och även en skål nötter. Jag var hungrig. Planen var att ägna tiden åt att läsa och bedöma ett inkommet manus. Men nästan som man kunde vänta sig var det strul med OneDrive! Det är det nästan alltid. Beskedet var att det krävdes Internetanslutning! Ja, det fanns, och alla andra funktioner som krävde nät fungerade! Men OneDrive är rent allmänt en flopp! Laddade ner ett manus jag jobbar med som finns upplagt på Google Drive. Det fungerade, så det blev det jag sysslade med medan jag väntade. Tyvärr gick det onödigt mycket tid åt strulet med OneDrive, för det är ganska trivsamt att sitta på en uteservering och skriva samtidigt som man upplever människor runt omkring. Det blir fler sådana här turer den kommande veckan, så då tänker jag satsa på att ladda upp de filer jag ska ha på Google Drive istället. Känns mer pålitligt!

Kort och gott var det en stunds trivsam avkoppling, lite som en fingervisning om att det är så här det är att vara pensionär!

Ännu en vecka

Ännu en vecka har sprungit förbi, lite för snabbt egentligen. Den inleddes med tjafs på en FB-sida, med en del korkade synpunkter, från människor som tar sig rätten att lägga sig i andras liv och leverne, och tror därmed att de är så fantastiskt briljanta. Verkligheten är den rakt motsatta! De framställer omedvetet sig själva än mer som de menlösa de egentligen är.
I övrigt har veckan handlat om kontakt med Arbetsförmedlingen, där det i stora drag känns som att de som inte fick plats på Försäkringskassan hamnade där istället. Med förvisso några undantag.

Vi kunde fira de vänsterhäntas dag, fast vi som befinner oss där kan ju egentligen fira det varje dag. Varje dag är vår dag, eftersom ingenting förändras på den fronten.

Trots att fotograferande i stort varit i avtagande det senaste året, har ändå den här veckan handlat en del om just fotograferande. Nytt objektiv för resor levererades efter många om och men. Beställt i mitten av juni, och just som jag tänkt avbeställa kom det nu! Köp av ny ögonmussla till en av kamerorna som ramlade av, leverans av ny, som också ville ramla av. Korrespondens fram och tillbaka några gånger med utbyte av bilder som visar hur det ska se ut och inte ska se ut, och så är en ny korrekt mussla på väg.

Slutläst ännu en bok och skrivit ännu en bokrecension.

Avbokad emotsedd bjudning på lördagen på grund av tråkiga händelser, ledde till en stillsam lördagskväll i skrivandets tecken tillsammans med min kärlek!

Nu börjar snart en ny vecka, och den viktigaste planen nu är faktiskt att trots fotografering i avtagande behöver vi ladda alla batterier inför helgens spännande fotouppdrag.

Oacceptabelt!

I augusti 2017 tog jag initiativ till en Facebook-grupp som var avsedd för personer som antingen bodde, hade sommarhus eller på annat vis hade ankytning till området vi bor i. Det fanns två grundläggande tankar till varför jag tyckte en sådan sida kunde behövas. Informationen på Samfällighetsföreningen i områdets dåvarande hemsida var dålig. Det var bland annat högaktuellt då med förberedelser och byggande med tanke på en framtida anslutning till det kommunala avloppsnätet. Men det kom inte ut särskilt mycket information. I augusti det året blev en av våra närmaste grannar, en gammal ensamstående man,  utsatt för ett bedrägeri av några personer som lurade av honom ett antal tusenlappar. Den händelsen fick mig också att känna att det faktiskt kunde vara bra med en Facebook-sida för området där man snabbt kunde kommunicera om angelägna frågor.
Reglerna ”lånades” från grannbyns motsvarande Facebook-sida, och i dem framgår det tydligt bland annat att mobbning, angrepp på person, företag eller näringar och liknande accepteras inte. Likaså rasism och politiska diskussioner tillåts inte.
Under söndagseftermiddagen (11 augusti 2019) dök det upp ett inlägg från en person boende i området, som handlade om att han hade ”hört av någon från styrelsen” om att det skulle finnas planer på att bygga ett asylboende för Migrationsverket i området. Kommentarerna kom naturligtvis direkt, och som väntat blev det allt mer rasistiskt! Dock! Såväl Samfällighetens ordförande som vice ordförande skrev kommentarer och dementerade dessa uppgifterna. Ändå fortsatte kommentarerna mot dessa påstådda planer. Två medlemmar i Facebook-gruppen anmälde inlägget som olämpligt. Eftersom jag är en av två administratörer valde jag att ta bort inlägget. Rätt eller fel kan kanske diskuteras så här i efterhand. Kanske hade varit bättre att bara stoppa möjligheten att kommentera. Men å andra sidan borde frågan vara utagerad, eftersom två personer ur styrelsen klart dementerat uppgifterna!
Kort efter detta dök det sedan upp en ny tråd på sidan, som ifrågasatte varför inlägget tagits bort, och samtidigt ställdes frågan om det finns förhållningsregler för gruppen! Vilket det som sagt gör.
Sen finns det individer som trots dessa ganska självklara regler ändå tar sig rätten att utsätta bland annat mig för personliga påhopp i gruppens kommentarsfält och kallar mig bland annat för kommunist och diktator med mera.
I min blogg är jag förvisso ganska öppen, för det mesta. Vad jag har för politisk åsikt är det enbart mina närmaste som vet. Det jag är tydlig med i det avseendet är vad jag INTE röstar på! Det i sin tur finns det individer som tydligen tolkar som att man är kommunist! Svart eller vitt alltså!
Men var jag står politiskt, eller vilka åsikter jag har i övrigt, vilka framtidsplaner jag har och vad jag sysslar med överhuvudtaget är inget som ger någon utomstående rätt att använda som påhopp på mig! Oavsett hur öppen jag än är om det!
De som tycker det är fel att förbjuda rasism och politiska diskussioner i vår grupp som är ämnad för de som på olika sätt har anknytning till vårt område har ett enkelt val! Gå ur gruppen och starta en egen, typ ”Vi som älskar att tro på falska rykten” eller ”Vi som inte är mottagliga för sakargument”. Kort och gott är det ju bara så att i samma stund man söker in som medlem i en Facebook-grupp har man också godtagit de gällande reglerna.

 

Regntung lördag i bokens tecken

En lördag med regnet hängande som ett tungt hot över våra huvuden. Redan tidigt på morgonen föll det ett stilla regn. Men det blev faktiskt inte mer, trots att prognosen talat för motsatsen. Om det var hotet om regnväder eller något annat vet jag inte säkert, men dagen kändes som gjord för skrivbordssysslor. Det handlade genomgående om bokvärlden. Sammanställde förteckning över Facebook-grupper jag är med i som har anknytning på ett eller annat vis till böcker och författarskap. I den fick även Snezana lägga in motsvarande grupper hon är med i. Kunde med det konstatera att jag ligger i lä i det avseendet. Listan är användbar i förlaget, när vi framgent ska göra reklam för kommande böcker.
Stor del av dagen i övrigt handlade om att arbeta med det här med bokrecensioner. Sen knappt en vecka tillbaka har jag skapat en sida på min hemsida för det ändamålet, och tanken har varit att längre fram skapa en särskilt bokrecensionsblogg! Men nu bestämde jag mig för att göra det redan nu. Varför vänta!? Med min lästakt hinner det snabbt bli ganska många böcker lästa, och ju fler desto tyngre att lägga upp. Så idag tog min bokrecensionsblogg form och blev publicerad! Så här långt innehåller den nio recensioner! Mer blir det.
Fördelen med en sådan sida framför att ha en sida gömd i en meny på den vanliga hemsidan, är att jag kan tagga varje recension, och därmed öka chanserna att folk hittar dit.
Lustigt samtidigt hur det här med skrivande och bokläsande och inte minst förlagsarbetet alltmer kommit att dominera, och faktiskt lite grann lämnat fotograferandet i skymundan. Mina kameror har i ganska stor utsträckning hamnat ”på hyllan”. Inte ens bildskapandet får särskilt mycket utrymme. Förutom idag när jag skulle ha en bild till min nya bokblogg. Men vaddå!? Just nu är det författarskapet som är det stora intresset. Inte konstigt heller, när vi nyss gått in i ett spännande samarbete i ett förlag och jag samtidigt för tillfället går och väntar på att min roman Eilaths hopp ska bli färdig hos korrekturläsare! Vi lever onekligen i spännande tider.

Att recensera böcker

Att recensera böcker är roligt och intressant. Speciellt om boken är bra. Då känns det extra positivt att kunna slå sig ner en stund vid tangentbordet och skriva ner sina synpunkter och dela med sig till andra presumtiva bokköpare. Oavsett om jag har köpt boken, har läst via någon streamingtjänst, lånat den på bibliotek eller rent av snott den (illa i så fall) så har jag ju haft X antal timmars underhållning. Då kan det vara värt att ge författarinnan/författaren en liten extra reklamskjuts som tack genom att lyfta betyget en aning. Det finns idag flera sidor på nätet där man kan skriva en kort recension (Goodreads, Boktipset, Bokus m fl) och markera med upp till fem stjärnor vad man tyckte om boken. Det finns även ett antal privata hemsidor med bokrecensioner, såväl från professionella som amatörer. Givetvis får man tycka precis vad man vill. Man kan älska en bok, eller tycka den är mindre bra, eller kanske till och med helt värdelös!
Men oavsett vilken nivå man befinner sig i som recensent, bör man ha med i sitt medvetande att det betyg och det omdöme man ger påverkar helheten. Ett absolut krav för att kunna ge ett godtagbart omdöme är att man har läst hela boken! Tycker man att den är så dålig att man inte orkar läsa klart, ska man heller inte recensera! Ingen kan påstå att man vet hur bra eller dålig boken är om man bara läser sådär 30-40 sidor av kanske drygt 400 sidor!
Jag har själv recenserat en fantasybok, där jag tyckte de första sex eller sju kapitlena (som förvisso var ganska korta) var tämligen händelslösa och lite sega. Men jag fortsatte ändå, och upptäckte att helheten var riktigt bra. Därför valde jag att skriva ner hela min upplevelse, eftersom jag tänker att sådana synpunkter kan vara användbara för författarinnan/författaren i kommande projekt. Likaså kan jag tycka att om man anser att boken är så värdelös att man totalt sågar den i recensionen, vore det bättre att verkligen sluta efter de där 30-40 sidorna, och struntat i att recensera. Man bör tänka så att skriva en roman är ett hantverk, som oftast tar månader eller år att få klart. En recension som tar kanske högst en halvtimme att skriva kan fullständigt rasera hela det gedigna arbetet! Måste man verkligen framhäva sig själv som kunnig recensent genom att ringakta andras verk!?

 

Sista dagen i tidningsbranschen!

Med bilen som arbetsplats

Idag är min sista dag i tidningsbranschen! Visserligen har jag inte arbetat sen den 19 juni, på grund av sjukskrivning och semester. Men från och med i morgon har min anställning upphört! Jag kan inte för ett ögonblick påstå att jag kommer att sakna jobbet. Det fanns en tid då det var ett väldigt fritt och självständigt jobb. Fram för allt vår och sommar var en härlig tid att köra, när man fick möta soluppgången och alla djur som är i rörelse i gryningen. Man kunde lyssna på musik, och även sjunga med precis hur mycket man ville under hela arbetspasset. Det var ofta ett utmärkt tillfälle att låta tankarna snurra, och väldigt många idéer har kommit till under mina nattliga turer. Tyvärr har villkoren inom branschen med åren blivit allt sämre, det har genomförts en lång rad omorganisationer som medfört att inkomsten blivit allt lägre. Samtidigt har också arbetsgivarens attityd blivit allt mer aggressiv och otrevlig. Jag är i och för sig rätt säker på att ingen från arbetsgivarsidan sörjer att jag slutar. Eftersom jag numera tillhör de som man säger har ”kört tidningar sen Moses kom ut med stentavlorna”, har jag kanske med åren blivit allt mer kaxig. Man tar helt enkelt inte något skit. I takt med att saker och ting försämrats, har min inställning också blivit den att jag gör det jag måste, och absolut inget mer. En vanlig synpunkt människor brukar ha när de slutar sitt arbete efter många år, är att de kommer att sakna sina kollegor. Vårt arbete innebär att man egentligen inte har så värst mycket med sina kollegor att göra. Man träffas för en kort stund när man kommer till lastplatsen. Säger hej eller god morgon, lastar och kör iväg på sitt distrikt. Ibland händer det att man stöter på varandra då man kommer tillbaka efter avslutad runda, och kan stå och prata en stund. Men man får egentligen aldrig någon närmare kontakt med varandra. Men dock, efter drygt trettio år har jag träffat många trevliga kollegor, några otrevliga förvisso också, och några har blivit till goda vänner även utanför jobbet.
Nu ska jag fortsätta njuta av en ”tidningsfri” tillvaro, samtidigt som jag önskar alla trevliga arbetskamrater lycka till i framtiden.

Skriva med eller utan inspiration

Jag kan ofta känna frustration över att jag saknar idéer, saknar fantasi att få till någon bra berättelse. Har mängder med påbörjade skrivarprojekt, som alla har det gemensamt att de börjat som en bra och inspirerande idé. Men efter i bästa fall ett eller två kapitel, har fantasin tagit slut! Men jag har ändå lärt mig att det är viktigt att hålla igång skrivandet med eller utan inspiration. Flödesskrivning är ett bra sätt! Det handlar om att man bara skriver vad helst som dyker upp i tankarna. Utan att lägga någon vikt vid rättstavning eller grammatik. Riktigt så gör inte jag. Jag skriver förvisso rakt ut från stundens tankar och funderingar. Men allt det här med rättstavning och så sitter på något vis i ryggmärgen. Skriver jag fel, korrigerar jag omedelbart. I min flödesskrivning diskuterar jag med mig själv, ställer frågor och försöker besvara. Har jag kört fast i något skrivande, kan jag resonera med mitt ”flödesskrivningsdokument” ungefär som jag skulle resonera med en annan person. Och ibland får jag rentav till ett avsnitt som kan användas i mitt pågående projekt. Utöver flödesskrivningen har jag även min dagbok. De flesta som känner mig vet att jag skriver dagbok, och har gjort så vid det här laget i hela 46 år! Genom årens lopp har jag ibland fått höra kommentarer från människor som ifrågasatt vitsen med att skriva dagbok. Ja, jag kan nog komma på flera anledningar. Men just med tanke på det här med att skriva oavsett om man har inspiration eller ej, är ju en bra anledning till att skriva dagbok. På köpet får jag ju dokumenterat dagens händelser.