Andie Lindskog

Det här med korrektur och förberedelse av manus för publicering, är en rätt märklig historia. Det är förvisso i första hand så att merparten av de manus vi väljer att ta in i vår produktion, också är berättelser som på olika vis tilltalar oss. Ändå kanske inte alltid så! Lite motvilligt har vi även gått med på att ta med några manus vars innehåll vi egentligen inte alls ställer oss bakom. Heller inte författarens åsikter i flera för oss väsentliga frågor. Ändå kan man i vissa fall inte undgå att känna ett litet mått av … hmm … tja, förståelse eller nåt, när man bearbetar texten inför utgivning. Bearbetar en text skriven av en person som levt som yrkeskriminell i stort sett hela sitt liv, och jag ställer mig inte på något vis bakom det han skriver. Men det är ändå intressant att kunna se att det någonstans ändå tycks dölja sig någon ynka humanistisk glöd, långt därinne bakom allt kriminellt tänkande och all tvivelaktig kvinnosyn. Något slags önskan att ändå kunna leva ett, åtminstone någorlunda, normalt liv. Och tanken att aldrig någonsin klarat att leva upp till den anställdes underställda villkor under en chef som styr och ställer över allt som ska göras, stämmer väl in på mig också. Jag har alltid haft en drift att vara min egen chef, utan direktiv från någon över mig.
Men sen läser jag vidare i manus, och inser att författarens och min syn på jämställdhet och hbtq etc, ligger årtusenden ifrån varandra, och jag konstaterar lite lättat att detta trots allt bara är ett uppdrag för vårt förlag. Vi kanske inte alltid måste hålla med! Kanske inte alltid behöver tycka lika. Kanske om vi utanför våra skrivna ord, trots allt bara håller tyst med vad vi tycker … och ändå respekterar att vi får lov att tycka olika … Det är så det blir ett proffessionellt samarbete.