Var tillbaka på St Jakob på Regementsgatan i Malmö för ännu en trevlig samtalsstund med fika tillsammans med kusinen. Mina behandlingsturer till Slottstaden är slut sen snart ett år tillbaka, och det är rätt skönt. Men fikastunderna håller jag gärna fast vid.
Sen tycker jag faktiskt fortfarande att det är trevligt att återkomma till Malmö lite då och då.
Har ägnat tid åt att ordna effektivare förutsättningar för korrekturläsning. Så nu ska det arbetet kunna hanteras effektivare.
Kvällen tillbringade jag i Thiramaar – ja, förvisso vid skrivbordet alldeles bredvid min älskade – precis som vanligt.
Dagens rätt blev egentligen inte särskilt ”påskig” – hemmagjord pizza! Men vi har å andra sidan inte så stort behov av att högtidlighålla den där konstiga dödsdagen av han som en gång uppmanade folk att älska varandra, och som mänskligheten sen under drygt två tusen år har slagit ihjäl varandra och påstått att det var det han menade. Eller nåt!
För övrigt närmar det sig väl tidpunkten då det är dags att stänga Restaurang Kvidevitt för säsongen. Sen vidtar viktigt renoveringsarbete av restaurangens samtliga ”byggnader”.
Vi körde en ”minikonstrunda” och besökte konstutställning på Svaneholms slott och särskilt kompisen Annika Rolfsdotter och Johanna Nilsson i Rökhuset. Det fanns väldigt mycket vacker konst samlat här. Väl värt ett besök, och lite shopping blev det också för vår del.
Sen blev det lite annorlunda påskmat för vår del denna långfredag. Traditioner är till för att brytas … eller nåt!
I fjorton år har vi följt den här traditionen, och uppmärksammat Earth Hour, och släckt ner allt elektriskt ljus. Vi parkerar oss i uterummet med våra laptops – som förvisso kör på batteri – men all belysning består av stearinljus. Och faktum är att luftvärmepumparna tycks förstå vad det handlar om, för de tog också självmant en paus, då de stod stilla under den här timmen.
Recension av: @enlitenbokitaget
”As simple as air in your lungs
As simple as words on your lips
And no one should take that away”
We Are the Others – Delain
”Kalla mig Anna” är en mångbottnad berättelse om att hitta sig själv som transtjej under 70-talet i Malmö. En fiktiv berättelse som innehåller väldigt mycket verklighet.
Mycket av det som beskrivs gör ont i hjärtat på mig, särskilt familjen som inte kan acceptera sitt barn som den hon är. Många transpersoner delar den typen av avståndstagande från de som borde älska en oavsett.
Boken lyfter också de som faktiskt finns där, som väljer att lyfta och stötta, vilket som tur är också är sant för många.
Jag förvånas tyvärr inte över hur mycket som 50 år senare fortfarande är likadant vad gäller utredningstider och folks attityder. I mitt jobb möter jag relativt ofta de som får recept från utlandet och lever som sitt upplevda kön i flera år innan de väl får träffa någon inom den svenska sjukvården.
Den här typen av berättelse ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Tack Andie för representationen🏳️‍⚧️
Det bästa av allt denna fredag … vi har ätit äkta Irrydiska Ostellobullar! Det är få förunnat i vår värld!
Lager på lager-deg, med ost och vitlöksconfit!
Annars inleddes dagen med styrelsemöte, verkställd boktryckorder och uppdatering av lageruppgifter hos Förlagssystem.
Har satt en hel påse popcorn för att få det där dekorativa popcorngräset till altanen.
Och nu kastar jag mig över mordutredningen igen …
Efter frukost fick vi äntligen loss tummarna, och skruvade upp ett skåp, som vi köpte på Ikea i början av november förra året. Behovet har funnits länge, men arbetet har prioriterats ner hela tiden. Eftersom det dessutom handlade om lite felköp, krävdes egna patentlösningar för att överhuvudtaget kunna få det på plats. Men nu är det uppe!
Åter igen har det blivit konstigheter kring våra utgivna titlar hos Nextory. Den här gången handlar det om en av våra flitigaste författare – Linda Nilsson – som skriver skräck och erotik. Av någon outgrundlig anledning har Nextory lagt in en biografi på hennes namn, som egentligen hänger ihop med en kock som också råkar heta Linda Nilsson. Så när man har sökt på ”vår” Linda, har man fått veta bland annat att hon har publicerat några böcker om mat, och till och med framträtt på tv. Vid kontakt med Nextory fick vi veta att detta var ”en situation de tyvärr inte hade någon lösning för just nu!” Vi gjorde dem uppmärksamma på att det faktiskt inte fanns några publicerade titlar av nämnda kock hos Nextory, så det kändes ganska märkligt att de ändå lagt in hennes biografi.
Dagen efter fick vi ett kort men vänligt meddelande om att de nu hade tagit bort biografin. Så kanske det hade varit klokare om de i sitt första svar hade sagt något i stil med ”vi tittar på det och återkommer”!
Vi hade redan agerat utifrån deras första svar, och Linda valde själv att ändra sitt författarnamn till Linda J. Nilsson. Vi har ändrat metadata på samtliga publicerade titlar och även biografin på vår hemsida.
Vi får väl se Nextorys fadäs som en liten gratis reklamskjuts för Lindas utsökta författarskap.
Idag för tre år sen inledde jag skrivandet av min roman Kalla mig Anna. Berättelsen med ursprung i min självbiografi, som först blev en novell. Det är en ren fiktion, med inblandning av en del detaljer ur mitt eget liv. Exempelvis är Annas första lägenhet i boken, baserad på min första bostad i Slottstaden i Malmö, som jag flyttade in i 1973. Den kan ses lite som en tanke om hur mitt liv ”kunde ha blivit”.
Egentligen är jag väldigt stolt över den här romanen. Trots att det ligger ett omfattande researcharbete bakom den, tog det mig totalt åtta månader att skriva den. Jag är förvisso rätt stolt över mina fantasyromaner, som ju faktiskt har jämförts med både Terry Pratchett och Tolkien. Men ibland är jag nästan benägen att känna att Kalla mig Anna är det bästa jag har skrivit!
Våra stunder vid frukostbordet genererar ofta konstruktiva samtal om olika pågående eller tänkta skrivprojekt. Dagens frukostsamtal handlade bland annat om min mordhistoria, där mitt största problem har handlat om att få till en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria. På senare tid har det nog ändå sakta men säkert formats en bra grund, och kanske dagens samtal ledde fram till en liten men dock betydelsefull detalj. Något som helt klart kan få manuset att växa väsentligt, och det blir dessutom utrymme för ett sidospår som kan bli åtminstone två-tre ytterligare kapitel. Första kapitlet är påbörjat, och har fått arbetsnamnet Ett lager i Celandine.
Andie Lindskog 