Ny router, ny mobil, härligt altanbesök, utställningstitt och ett viktigt jubileum.

Vi gick in i den här veckan med nätverksfel. Under söndagen var det ett flertal internettjänster som upphörde att fungera. Inte minst i mobilen. Bank-ID med flera. Faktiskt alla appar. Tanken var direkt att mobilen börjat tralla på sista versen. Den är ju faktiskt snart fem år gammal, och normal livslängd för en mobil anses allmänt ligga på två till tre år, eller max fyra. Batteriets hållbarhet har successivt minskat, och sen finns klart känslan att det kan vara bra att byta telefonen innan den tar helt slut. Men det grundläggande problemet med nätverket var att rautern var slut. En ny införskaffades och installerades. Problemet löst.
Har även passat på och köpt ”ny” mobiltelefon, och kan därmed sälla mig till skaran som handlat hos Swappie. Billigt och bra alternativ. Även miljövettigt alternativ.

Har varit på plats i Tomelilla och tagit en närmare titt på torget. Detta eftersom det är tänkt att en fotoutställning ska arrangeras där  senare i sommar i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Lite spännande, intressant och inte minst coronaanpassat.

Annars har det mesta av denna veckan handlat om kvällar på altanen i sällskap med laptopen. Flera kvällar har vi dessutom fått ganska närgånget sällskap av rådjuren som tämligen avspänt strosat förbi oss på sådär fyra till sex meters avstånd med sitt lilla kid. Livet i skogen när det är som allra bäst.
Fredagen hade vi åter anledning att fira. Det var tio år sen vi träffades för allra första gången. Tio år sen mitt liv vände till den kärleksfulla accepterande och innerligt inspirerande tillvaron, vi fortfarande åtnjuter.

En vanlig lördagskväll

När klockan närmar sig 22 denna lördagskväll, sitter vi på altanen och njuter i tjugotre graders värme. Försöker hålla ordning på tankarna för att få till bra formuleringar och bra berättelse i mina memoarer, trots att grannen spelar dunka-dunka-musik varvat med dansband på hög volym. Har plockat ut vår Blaster One bluetooth högtalare för att ha lite egen musik, men det är inte lätt. Dunkandet slår igenom. Helst hade vi velat lyssna till fåglarnas sång, och låtit oss inspireras av den. Å andra sidan vore sjuttiotalsmusik mest lyckat som inspiration till mina memoarer, då det är där jag befinner mig just nu. Eller trettiotalsmusik för det är där Snezana befinner sig i sitt skrivande. Men man kan inte få allt.

Tio vackra år!

Idag är en stor dag! Frågan är om den inte är till och med lite större än vår bröllopsdag den 9 juni. Idag är det nämligen tio år sedan vi träffades! Det var då allting började. Det var då hela mitt liv vändes till det ljusa positiva, tillåtande, kärleksfulla läget som jag fortfarande efter tio år åtnjuter. Och självklart innerligt hoppas och tror att hon upplever likadant. Då anade vi verkligen inte hur ytterst perfekt vi passade ihop. Vi hade ingen aning om att de detaljer som skilde oss åt var några få petitesser, medan allt det som knyter oss samman är i det närmaste allt! Från att ha trott och tänkt att det där kontaktförsöket för tio år sen skulle vara det sista lite desperata försöket i det här livet, visade det sig bli en fullständig vinstlott!

Livet i skogen

Skrivandet löper på i sakta mak. Vi har tillbringat flera kvällar på altanen med våra laptops. Medan Snezana går igenom Regntider, pendlar jag lite hit och dit i mitt skrivande. Än är jag i memoarerna, än i Ashas sten.
Det händer ärligt talat inte så jättemycket just nu, men det är ju en sann njutning att sitta ute och underhållas av fåglarnas sång, och då och då även få besök av rådjuren och deras lilla söta kid. De vågar sig förvånansvärt nära vår altan. Livet i skogen.

Bröllopsdag, Regntider, en snart avslutad tvist och en utflykt bland blommor och humlor

Veckan som inleddes med nationaldagen, blev också veckan då jag blev klar med den senaste och förhoppningsvis sista genomgången av Regntider. Lite stolt kan jag därmed konstatera att jag faktiskt lyckats skriva den tredje delen i serien om Thiramaar, och faktiskt få till en gedigen och väl sammansatt berättelse. Jag känner mig faktiskt rätt nöjd själv. Fram för allt eftersom jag lyckats bibehålla ungefär samma humornivå som i Eilaths hopp.

Under den här veckan har vi fått klart med bankgiro för förlaget, och dessutom har vårt konto hos Förlagssystem blivit klart. Nu väntar vi bara på att den årslånga konflikten ska bli slutgiltigt löst.

Lördagen ägnades åt ett besök på Katrinetorps landeri utanför Malmö, i en utflykt med fotoklubben.

Det som dock överglänser allt annat den här veckan, är att vi kunnat fira nio år som gifta! Tänk att det redan gått nio år sedan vi hade vårt bröllop på Blåsingsborgs gårdshotell på Österlen. Känslorna är precis lika starka idag som de var då! Kanske till och med starkare.

Att gräva i sin egen historia

Nu när arbetet med Regntider för tillfället är ”ur mina händer” passar jag på att arbeta vidare med memoarerna, och dess nya upplägg. Det går lite långsamt, men å andra sidan tror jag det är klokt att ”skynda långsamt”. Upplägget så som det är tänkt nu, handlar om att bygga berättelsen på min tidigaste version av memoarerna, som faktiskt är i stort sett komplett. Problemet med den versionen är att den är strikt kronologisk och åtminstone bitvis kanske lite tråkigt berättad. Nu använder jag istället den som underlag och skriver en mer ”färglagd” version. Den här blir garanterat mer färgstark. Sen kan man alltid fråga sig hur intressant memoarer skrivna av undertecknad egentligen kan vara. Tja, de som känner mig på riktigt, kan nog intyga att det visst är en intressant berättelse. De som inte känner mig så väl, kan antagligen förvånas. Eller nåt!

Nio vackra år!

Igår, den 9 juni, firade vi nio år som gifta, kärleken och jag! Inget märkvärdigt, bara vi två tillsammans på vår altan med god mat. Det mest fantastiska med vår saga, är att känslorna fortfarande är lika starka nu som då. Det finns ingenting i vår relation som ens är i närheten av slentrian. Vi delar allt, tycker lika, har precis samma värderingar, samma smak med några få obetydliga undantag. Vi köper då och då en trisslott och hoppas fåfängt på ett skapligt plus till kassan. Men egentligen är det nog så, att man redan har fått den största vinsten som går att få. Sannolikheten för fler högvinster är obetydlig! Älskar dig min fina kärlek!

Värme, namnteckning och spännande journaler

En vecka med stigande värme har nått sitt slut, vilket fört det positiva med sig att vi kunnat tillbringa ganska mycket tid på altanen. Såväl med skrivande som även grillkvällar. Passande avslut på en sådan vecka är ju naturligtvis även frukost på altanen. Allt i en välgörande frihet!

Annars har den här veckan handlat en hel del om diverse administrativa uppgifter, såsom kontakt med Förlagssystem för upprättande av konto, kontakt med Bokinfo, kontakt med banken för anskaffande av bankgiro. Det arbetet kröntes på söndagen med våra namnteckningar på ett dokument som ska leda till att vi äntligen kan gå vidare så som vi vill.

Andra handlingar av betydelse har också varit aktuella den här veckan, då jag fick efterfrågade journaler från Region Skånes arkiv, vilket innebär att jag kan gå vidare i mina memoarer.

På allt detta fick jag min andra vaccinspruta på lördagen, så nu är jag fullständigt chippad, och torde därmed vara en öppen bok för myndigheterna. Om man får tro trashjärnorna som gottar sig i konspirationstankarnas snåriga träsk.

Och som en alldeles ypperlig extra guldkant på denna vecka, fick kärleken besked igår om att hennes novell kommit med bland trettio utvalda av flera hundra bidrag i antologin ”Bortom grinden”!

En fin vecka, alltså.

Havet

Mitt bidrag i Sjöbo Fotoklubbs månadstävling, juni 2021, tema Havet. Hamnade på tredje plats.
Bilden är tagen vid Cabo Girão, Madeira – Europas högsta och världens nästhögsta havsklippa på 580 meter!