Vi körde en ”minikonstrunda” och besökte konstutställning på Svaneholms slott och särskilt kompisen Annika Rolfsdotter och Johanna Nilsson i Rökhuset. Det fanns väldigt mycket vacker konst samlat här. Väl värt ett besök, och lite shopping blev det också för vår del.
Sen blev det lite annorlunda påskmat för vår del denna långfredag. Traditioner är till för att brytas … eller nåt!
I fjorton år har vi följt den här traditionen, och uppmärksammat Earth Hour, och släckt ner allt elektriskt ljus. Vi parkerar oss i uterummet med våra laptops – som förvisso kör på batteri – men all belysning består av stearinljus. Och faktum är att luftvärmepumparna tycks förstå vad det handlar om, för de tog också självmant en paus, då de stod stilla under den här timmen.
Recension av: @enlitenbokitaget
”As simple as air in your lungs
As simple as words on your lips
And no one should take that away”
We Are the Others – Delain
”Kalla mig Anna” är en mångbottnad berättelse om att hitta sig själv som transtjej under 70-talet i Malmö. En fiktiv berättelse som innehåller väldigt mycket verklighet.
Mycket av det som beskrivs gör ont i hjärtat på mig, särskilt familjen som inte kan acceptera sitt barn som den hon är. Många transpersoner delar den typen av avståndstagande från de som borde älska en oavsett.
Boken lyfter också de som faktiskt finns där, som väljer att lyfta och stötta, vilket som tur är också är sant för många.
Jag förvånas tyvärr inte över hur mycket som 50 år senare fortfarande är likadant vad gäller utredningstider och folks attityder. I mitt jobb möter jag relativt ofta de som får recept från utlandet och lever som sitt upplevda kön i flera år innan de väl får träffa någon inom den svenska sjukvården.
Den här typen av berättelse ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Tack Andie för representationen🏳️‍⚧️
Det bästa av allt denna fredag … vi har ätit äkta Irrydiska Ostellobullar! Det är få förunnat i vår värld!
Lager på lager-deg, med ost och vitlöksconfit!
Annars inleddes dagen med styrelsemöte, verkställd boktryckorder och uppdatering av lageruppgifter hos Förlagssystem.
Har satt en hel påse popcorn för att få det där dekorativa popcorngräset till altanen.
Och nu kastar jag mig över mordutredningen igen …
Efter frukost fick vi äntligen loss tummarna, och skruvade upp ett skåp, som vi köpte på Ikea i början av november förra året. Behovet har funnits länge, men arbetet har prioriterats ner hela tiden. Eftersom det dessutom handlade om lite felköp, krävdes egna patentlösningar för att överhuvudtaget kunna få det på plats. Men nu är det uppe!
Åter igen har det blivit konstigheter kring våra utgivna titlar hos Nextory. Den här gången handlar det om en av våra flitigaste författare – Linda Nilsson – som skriver skräck och erotik. Av någon outgrundlig anledning har Nextory lagt in en biografi på hennes namn, som egentligen hänger ihop med en kock som också råkar heta Linda Nilsson. Så när man har sökt på ”vår” Linda, har man fått veta bland annat att hon har publicerat några böcker om mat, och till och med framträtt på tv. Vid kontakt med Nextory fick vi veta att detta var ”en situation de tyvärr inte hade någon lösning för just nu!” Vi gjorde dem uppmärksamma på att det faktiskt inte fanns några publicerade titlar av nämnda kock hos Nextory, så det kändes ganska märkligt att de ändå lagt in hennes biografi.
Dagen efter fick vi ett kort men vänligt meddelande om att de nu hade tagit bort biografin. Så kanske det hade varit klokare om de i sitt första svar hade sagt något i stil med ”vi tittar på det och återkommer”!
Vi hade redan agerat utifrån deras första svar, och Linda valde själv att ändra sitt författarnamn till Linda J. Nilsson. Vi har ändrat metadata på samtliga publicerade titlar och även biografin på vår hemsida.
Vi får väl se Nextorys fadäs som en liten gratis reklamskjuts för Lindas utsökta författarskap.
Idag för tre år sen inledde jag skrivandet av min roman Kalla mig Anna. Berättelsen med ursprung i min självbiografi, som först blev en novell. Det är en ren fiktion, med inblandning av en del detaljer ur mitt eget liv. Exempelvis är Annas första lägenhet i boken, baserad på min första bostad i Slottstaden i Malmö, som jag flyttade in i 1973. Den kan ses lite som en tanke om hur mitt liv ”kunde ha blivit”.
Egentligen är jag väldigt stolt över den här romanen. Trots att det ligger ett omfattande researcharbete bakom den, tog det mig totalt åtta månader att skriva den. Jag är förvisso rätt stolt över mina fantasyromaner, som ju faktiskt har jämförts med både Terry Pratchett och Tolkien. Men ibland är jag nästan benägen att känna att Kalla mig Anna är det bästa jag har skrivit!
Våra stunder vid frukostbordet genererar ofta konstruktiva samtal om olika pågående eller tänkta skrivprojekt. Dagens frukostsamtal handlade bland annat om min mordhistoria, där mitt största problem har handlat om att få till en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria. På senare tid har det nog ändå sakta men säkert formats en bra grund, och kanske dagens samtal ledde fram till en liten men dock betydelsefull detalj. Något som helt klart kan få manuset att växa väsentligt, och det blir dessutom utrymme för ett sidospår som kan bli åtminstone två-tre ytterligare kapitel. Första kapitlet är påbörjat, och har fått arbetsnamnet Ett lager i Celandine.
Även om den senaste veckan upptagits mest av förnyad datorkraft, har det ändå funnits utrymme för en del annat också.
En tur till Lund och en ny träff med HBTQ-seniorer blev det under tisdagen.
På onsdagen satt jag en stund vid ”skolbänken” – på Sjukvården i något som kallas ”Artrosskola” – för att lära att hantera artrosen på rätt sätt, och fram för allt träna på rätt sätt. Ytterligare två tillfällen väntar.
Det blev ett akut tandläkarbesök på grund av en tappad plomb. Inga problem alls att få det fixat, av en av Folktandvårdens många duktiga och trevliga tandläkare. Och jag kan inte undgå att känna tacksamhet över att vår rasistiska regering ännu inte har hunnit utvisa alla! Såväl tandvård som sjukvård skulle helt säkert kollapsa om Svärjevännerna fick bestämma fullt ut!
En trevlig fikaträff på Möllans Café med en kär vän har vi också hunnit med. Hade faktiskt gått nästan tre månader sen vi senast sågs.
Och sen blev det fredag den trettonde igen, då min nya dator kom, och hela dagen och kvällen ägnades åt uppackning och konfiguration. Glad ändå att jag efter närmare fyrtio års arbete med datorer, fått in en bra rutin på det där med återställning av datorn. Det som förr handlade om att formatera om hårddisken och ominstallera Windows, och som numera sköts smidigt genom Windows. Men det omfattar ju samtidigt en hel del arbete med att installera om alla program och fixa alla filer.
Nu avrundar jag med att resa till Thiramaar.
Det är inte mycket av mitt inplanerade arbete som blivit uträttat den senaste veckan. Liksom skrivandet som också haltat en del. Orsak? En dator som sjungit på sista versen. Framför allt grafikkortet, eller vad man nu kan kalla det, har spökat en hel del. Med jämna mellanrum har den ena skärmen slocknat, och tänts igen. Word har uppvisat en innerligt eftertänksam attityd, så mellan sådär var tredje skrivna mening, har den programmet stannat upp och ”tänkt” – i så där kanske femton – tjugofem sekunder, vilket är lång tid om man är i full gång och skriver och har en bra formulering i fingertopparna som vill ut på tangentbordet.
Denna fredag har ägnats helt åt inkoppling och konfiguration av ny dator – och nu bör det vara helt slut med allt segt ”tänkande” och trilskande bildskärmar och så vidare.
Tacksam dock att man numer har lite rutin på sådant här.
Andie Lindskog 