Legender från Thiramaar – Gudarnas Spira kom först

Min debutroman är Eilaths Hopp. Men egentligen kom idén till den långt senare än Gudarnas Spira. Den där lördagskvällen i februari då kompisen och jag skissade de första planerna för vår fantasyroman var året 1994. Förutom skrivandet av de första kapitlen, ritade jag på ett tidigt stadium även upp en karta över landet där allting utspelade sig – Thiarien. Jag insåg tidigt att det var en nödvändighet, inte minst för att jag själv skulle ha koll på var personerna i berättelsen befann sig. Likaså var det viktigt att ha en förteckning med namnen på alla karaktärerna och gärna en beskrivning av hur de såg ut.
Har lite då och då fått frågan vilka influenser jag har. Var jag hämtar inspiration.
När vi påbörjade vårt skrivande var jag starkt inspirerad av filmen Willow, som jag sett först då, trots att den egentligen kom under sena åttiotalet. Men jag hade även en del inspiration från datorspelsvärlden och spel som bland annat Sword of Vermillion och Zelda – A link to the past. Fram för allt det förstnämnda hade en väldigt bra story med ett ganska gott mått av humor. Spelet är från 1990, och när man ser det idag känns det som om det var ljusår tillbaka i tiden.
Men grunden i Gudarnas spira blev att huvudpersonerna hade i uppdrag att söka delarna till det kraftfulla vapnet Gudarnas spira, så upplägget var lite samma tanke som i de nämnda datorspelen.

 

Legender från Thiramaar – Hur allt började

Jag har skrivit i hela mitt liv, nästan. Jag var tio när jag skrev min första novell. En deckarhistoria som min svensklärare använde som underlag för mitt betyg. Men jag fick aldrig tillbaka den! Genom årens lopp har jag sedan skrivit mängder, men har aldrigt lyckats få till någon hållbar story. Det var alltid något problem. Jag kunde skriva på entusiastiskt, men efter något kapitel tog idéerna slut.
En lördagkväll i februari satt kompisen Göran och jag i mitt kök och åt middag och höll varandra sällskap medan snön föll utanför dörren och gjorde tillvaron lite besvärligare. Detta eftersom det för min del betydde att jag hade några nätter framför mig med besvärligt väglag i mitt arbete.
Där satt vi i alla fall och pratade om just det här med att skriva. Han sa att han alltid velat skriva en roman. Helst fantasy.
”Samma här”, sa jag.
”Det är bara det att jag har så svårt för dialogerna”, sa han.
”Nja, för mig är det nog den lättaste delen. Men i en fantasy behöver man ju strider, och sådant är jag dålig på. Och jag kan ingenting om vapen heller. I synnerhet inte svärd och pilbågar och sånt.”
Men de delarna var han bra på.
”Men”, sa jag. ”Varför skriver vi inte en fantasyroman tillsammans?”      Resten av den kvällen handlade om att prata ihop oss om en lämplig synopsis. Även om vi då inte visste vad det ordet betydde.
På natten när han gått hem skrev jag första kapitlet till det vi skulle kalla ”Gudaspiran”. (många år senare ”Gudarnas Spira”)