Naturskön promenad

Lite oplanerat blev det en promenad idag på för oss, åtminstone till en del, helt nytt område. Med utgångspunkt inte så långt från Sövdeborg följde vi en stig som slingrade sig in genom lite småkuperad skog, som så småningom ledde fram till Snogeholmssjön och mer bekanta platser, kring bland annat Fiskarhuset och Sjögården. Där vände vi och gick sedan samma väg tillbaka. En lagom promenad på drygt sju kilometer i trivsam natur. Nästa gång ska jag ha kameran med mig.

Tjuvar i vårt bostadsområde!

Vi har uppenbart tjuvar i Karups Nygård. Någon har idag (8 juli) gjort sig till tjuv för en paket från Apotea värd 50kr, som tidningsbudet hängt på vår låda! Man har alltså sänkt sig till en bottennivå och stulit en paket utan att egentligen veta vad den innehöll. Skulle nu samvetet mot förmodan infinna sig och kanske ge huvudvärk, så kan tjuven i fråga kurera sig med de tre askar huvudvärkstabletter paketen innehöll. Kan även plåstra om mindre sår som kanske uppstår vid framtida tjuverier, med de plåster som också fanns med i paketen. Dessvärre innehöll det ingen medicin som skulle kunna omvandla en tjuv till en anständig person som begriper att man ska ge fan i andras egendom.

Arbetet med Regntider

Praktiskt taget varje kväll arbetar jag med Regntider. Det vill säga del tre i trilogin ”Legender från Thiramaar”. Det är lite av en berg-och-dal-bana. Vissa delar är sega och besvärliga att få till. Andra flyter på hur galant som helst. Men det handlar nog ganska mycket om mina personliga känslor för de olika karaktärerna. I den här delen förekommer både Elana (från ”Eilaths hopp”) och trollkarlen Cornizendo. Dessa båda är karaktärer som är roliga att skriva om, så där flyter det på ganska bra. Sen har jag även Kintara och Andor (som är huvudkaraktärer i ”Gudarnas spira”) vilka också egentligen är personer jag gillar. Men just i Regntider har jag svårt att få till något riktigt bra. Här kommer att krävas flera genomgångar av texten, innan jag är nöjd.
Men kort och gott, känner jag mig ganska nöjd med denna tredje del. Känns som att humorn och andan från ”Eilaths hopp” lever vidare i den här delen!
Nu när ”Gudarnas spira” kommer ut vilken dag som helst, känns det alldeles extra roligt att kunna konstatera att även denna, del tre – ”Regntider” – faktiskt bör kunna komma ut inom en snar framtid.
Och som författare vill jag absolut fullfölja mitt löfte som jag avgav i samband med utgivningen av del ett ”Eilaths hopp” – det vill säga att det var del ett i en trilogi.
Har annars fått veta från vissa förlag att man visst kan ge ut en bok som en del ett i en trilogi, men sen måste man inte fullfölja den trilogin! Något jag absolut inte ställer upp på.
När jag ger ut en bok med förklaringen att den är del ett i en trilogi, är det för mig en självklarhet att det SKA komma både en del två och en del tre. Allt annat vore att lura läsaren!

Varm vecka

Efter en stillsam midsommarafton på altanen gick vi in i en väldigt varm vecka som tillbringats mestadels i hemmet där man samtidigt har friheten att klä sig hur svalkigt man vill. Midsommardagen ägnades för ovanlighetens skull främst åt bildhantering, i första hand i syfte att komplettera vår förlagssida. Det arbetet fortsatte även under söndagen.
När vädret egentligen är för varmt, är det också läsläge för mig. När man inte orkar göra något särskilt, sätter jag mig gärna bekvämt tillrätta på altanen under parasollens skugga och läser en bok. Så det blir ju å andra sidan också lite fler böcker lästa dessa dagar. Och några fler recensioner också.
Eftersom jag tillbringar mycket tid framför datorn är terminalglasögonen viktiga. Så efter att mina gamla bågar som funnits med i ganska många år började bli slitna så att de skavde över näsa och öron, var det dags för nya bågar. Så det blev ett besök hos optikern (Sjöbo Optik) där de snabbt och lätt bytte glasen till nya bågar. Under tiden besökte vi byns nyligen öppnade sushirestaurang, Mawii sushi, och fick ännu en utsökt måltid.
På torsdagen var det dags för några nervösa minuter på Bilprovningen. Besiktning av både bil och släp. Bilen gick rakt igenom utan anmärkningar. Släpet däremot behöver nya däck! Bra mönster, men däcken är torra. Inget konstigt egentligen. Släpet står mest parkerat på infarten, och däcken har suttit på troligen sedan släpet köptes 1999. Den dagen blev det även en vända till huset i Ystad för att fixa efter senaste gästerna.
Så avrundades veckan med en dagsutflykt till Fristad för några timmars umgänge med barn och barnbarn. Den dagen svalkades av med ett tillfälligt åskregn.
Söndagen gick åt till konfigurering av ny laptop, men även att fixa uppdateringar och optimering av en tidigare såld laptop.
Givetvis har veckan mellan alla andra aktiviteter ägnats åt fortsatt skrivande på del tre till Legender från Thiramaar.

Selektiv reklam

Ganska illa med enmansförlag som satsar på aggressiva reklamkampanjer för sina egna böcker och några få favoritförfattare, och i övrigt struntar högaktningsfullt i övriga författare. Trots att det är förlaget som har den största andelen förtjänst i varje sålt exemplar, och därmed borde ha intresse av en god försäljning av samtliga av förlaget utgivna titlar.

Ett år i frihet!

Idag för precis ett år sedan arbetade jag min sista arbetsdag innan tre veckors semester! Det blev också min sista arbetsdag någonsin. Samma dag fick jag muntligt besked från min läkare angående resultat från min röntgade nacke. En knapp månad senare den 5 juli fick jag klart bekräftat av min sjukgymnast, det jag länge själv tänkt – mitt jobb var direkt olämpligt för min nacke! Tre uppslitna nackkotor som direkt följd av arbetet. Så det enda rimliga beslutet att ta utifrån detta var att säga upp mig! Blev med detta sjukskriven från semesterns slut fram till sista arbetsdagen den 8 augusti. Sen valde jag att hanka mig fram på A-kassan och stod, som det heter, till arbetsmarknadens förfogande. Men på grund av en ineffektiv arbetsförmedling och förvisso mitt eget ointresse, kom jag aldrig ens i närheten av att verkligen bli utnyttjad av arbetsmarknaden. Från mars månad detta året var jag officiellt pensionär! En tydlig lättnad eftersom jag därmed inte längre behövde ha pressen på mig att förväntas söka arbete. Tiden som pensionär så här långt har enbart varit positiv! Det är verkligen skönt att kunna stiga upp på morgonen och veta att den enda som bestämmer över hur jag ska spendera min dag är jag själv och min älskade kärlek! Och vi är definitivt aldrig sysslolösa! Precis som jag sagt i många år – jag hade helt enkelt inte tid att arbeta! Det var helt och hållet min privatekonomi som sa att jag behövde gå till jobbet varje dag!

Vanliga vyer i mitt forna arbete.

Brocyklingen 2000

Har faktiskt missat att notera detta lite speciella jubileum!

Den nionde juni i år var det tjugo år sedan jag var en av de tusentals som äntrade cykeln och trampade de totalt 34 kilometrarna över Öresundsbron till Danmark och tillbaka igen. Det var en unik upplevelse på många olika vis. Det var första och sista gången det var möjligt att cykla till Danmark. Vädret veckorna innan loppet hade varit ganska dåligt. Regnigt och blåsigt och kanske typiskt svenskt juniväder. Det var till och med så att jag nästan började ångra att jag anmält mig. Men den dagen det var dags hade vädret slagit om helt. Det var strålande solsken och klarblå himmel och praktiskt taget vindstilla. Till och med ute på sundet. Det hela var en fantastisk upplevelse, och det gick förvånansvärt lätt att cykla hela sträckan. Lutningen upp mot högbron var heller inte särskilt besvärande, trots att man från danska sidan har en stigning från tunneln där man befinner sig tjugo meter under havsytan upp till högbron som är sjuttio meter över havsytan. Totalt alltså en stigning på nittio meter! Det var också en märklig känsla att cykla genom tunneln, och veta att man hade cirka tjugo meter havsdjup över sig! Att stå uppe på högbron mellan bropelarna, som dessutom är Sveriges högsta byggnad, och njuta av utsikten över sundet var också en upplevelse. Brocyklingen var en upplevelse utöver det vanliga, och något jag helt klart hade velat uppleva igen. Men tyvärr lär det ju nog aldrig ske. Jag minns också att när vi kom tillbaka till den svenska sidan fanns både ork och lust att kunna vända, och köra tillbaka en andra tur om det bara varit möjligt.