Fullt av idioter!

Allt oftare nu för tiden dyker det upp bevis för hur en betydande del av mänskligheten saknar all form av normal intelligens. Det blev tydligt exempelvis för några veckor sedan i det som på vissa håll kom att kallas för ”dammsugarupproret”. Det var då man från SVT gick ut med informationen att med tanke på att det fanns risk för elbrist på grund av en misslyckad energipolitik som till allt för stor del missgynnar fram för allt Skåne, vore det bra om folk valde att dammsuga vid tider på dygnet då belastningen på elnätet var lägre. Det utlöste ett vilt debatterande på sociala medier, med hundratals kommentarer som i vanlig ordning tenderade att bli allt mer arroganta och oförskämda. Bland dessa fanns det också åtskilliga, vuxna människor, som manade till uppror! Man skulle minsann slå på alla strömkrävande apparater och annat under dygnets mest ansträngda tidpunkt i ren protest! Vad dessa opportunistiska trashjärnor dock glömde bort i sammanhanget, var att de själva skulle drabbas av rejält höjda elräkningar!
Ett annat och betydligt allvarligare bevis för den ökande idiotin, är den demonstration som i helgen samlade närmare tusen demonstranter i Stockholm, som på fullt allvar hävdar att coronapandemin är en bluff! Detta är ett direkt angrepp på all sjukvårdspersonal som sliter och riskerar sina egna liv för att vårda alla som insjuknat i corona! Det är ett lika stort angrepp på alla de som har anhöriga som drabbats och än värre som avlidit i denna fruktansvärda sjukdom!
Detta är tyvärr inte den enda idiotiska protesten mot coronarestriktioner! Det har förekommit liknande och till och med värre manifestationer på andra håll i världen. Och vi har helt säkert inte sett det sista än heller!
Det är bara att konstatera – vår värld är belastad med alldeles för många idioter. Samma idioter som framöver löper stor risk att ytterligare belasta vår hårt ansträngda sjukvård!

Hjälp och ohjälp (Hur allt började, 7)

Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, i form av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men inte riktigt alla har varit bra.
Gudarnas spira, det som blev del två i min serie Legender från Thiramaar, är det manus som genomarbetats flest gånger. En anledning är att den ursprungligen också är den äldsta. Men när den till slut var klar och lämnad till förlaget fick jag plötsligt en recension till påseende om boken, från en person som tidigare lovordat Eilaths hopp och gett den toppbetyg. Den här recensionen innebar mer eller mindre en regelrätt sågning av boken, även om betyg från tre och uppåt i allmänhet får räknas som bra. Men texten i recensionen var i stort sett en sågning. Med recensionen följde även ett ”erbjudande” om att recensenten, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till med manusutveckling. Hen sa sig ha flera bra idéer till hur man kunde göra boken lite mer humoristisk. Det hör till saken att den här boken är lite allvarligare än vad Eilaths hopp var, även om denna också innehåller en del humor.
Efter en tid fick jag tillbaka manuset, och kunde ta del av ”förbättringarna”! Dessa bestod i att en av huvudkaraktärerna skulle dras med en allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Inte nog med det. Nysningarna beskrevs som så kraftfulla att han ramlade av stolar, och på ett ställe användes det som ett sätt att få honom igenom en trång passage. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film, typ Asterix eller liknande, där alla ”effekter” är gravt överdrivna för att göra det hela roligare. Känns mer som att berättelsen blir förlöjligad.
En av karaktärerna som dör i berättelsen, lät hen magiskt återuppstå i slutet av boken.
Tillsammans med denna så kallade manusutveckling, fick jag även en ny recension. Fortfarande ungefär lika nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra!
För mig kändes hela denna hantering som en ren förolämpning, och jag strök samtliga dessa ändringar. När jag nu ett drygt halvår efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner på boken, känner jag en stor lättnad att vi faktiskt inte tog med dessa så kallade förbättringar. Det vore att totalförstöra min berättelse. Tyvärr betalade vi alldeles för mycket pengar för detta arbete. Men – man lär sig förhoppningsvis något av det.

Karaktärernas namn (Hur allt började, 6)

Redan från första början när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, mars 2021) totalt 83 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.

Skrivandet fortlöper

Det talas om Mello! Helt ärligt – har absolut ingen koll över huvudtaget. Och vi bryr oss inte ett ögonblick. Denna lördagskväll handlar det om att få ihop de första kapitlen till Robia. Ja, så är arbetsnamnet på det som är tänkt att bli den fjärde delen av min serie Legender från Thiramaar. Glädjande nog kan jag säga att det börjar lossna nu. Storyn växer sakta framåt, och jag börjar få struktur på det hela. Viktigt är, som vanligt, att mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka personligheter, och det känns som att jag åtminstone så här långt har lyckats ganska väl. Någon som undrar varför mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka? Helt enkelt för att det är så det är!
Under tiden sitter kärleken bredvid och kämpar flitigt med korrekturläsning åt en kund!
För oss långt mycket mer givande än att lyssna på menlösa låtar i mello. Vi ackompanjeras istället av spännande bakgrundsmusik av exempelvis Saint of Sin via Spotify.

In the world of authors…

Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.

Ännu en författarvecka – hur ovanligt är nu det?

Karbonpapper – finns det någon idag som vet vad det är? Något man använde i en avlägsen tid för att enkelt få en kopia av det man skrev på ett papper, eller nåt. Hur som helst så kan det tyckas ha kommit till användning nu när jag summerar den gångna veckan då jag konstaterar att det mest handlat om författande! Ungefär så som det brukar vara i vår tillvaro. Men det har onekligen varit med lite extra krydda då jag förra helgen fick resultatet från mina båda testläsare av min tredje bok ”Regntider” Malin och Victoria, som gett så många givande och inspirerande kommentarer. Alltså mer bearbetning av mitt manus.
Men det har trots allt funnits utrymme för en del annat också. Har till exempel med tillfredsställande resultat lyckats genomföra fotoklubbens årsmöte digitalt, så nu kan klubben lugnt gå vidare ytterligare ett år, trots coronan.
På tisdagen vaknade jag med smärtor i både rygg och bröst, och fylldes med ens av oroande tankar kring om det handlade om hjärtbesvär eller lunginflammation som en första indikation på corona. Fick tid samma dag hos min ”lokala doktor” där det togs alla nödvändiga prover. I slutänden konstaterades att allt fungerade felfritt, och att åkomman troligen hänger ihop med mina uppslitna nackkotor och att jag antagligen ”legat fel” under natten.
I helgen har vi sysslat med enklare filminspelning. Något som dessutom frammanat kreativa förslag från ”Instakompisar” som vi förhoppningsvis ska kunna omvandla till fler filmklipp framöver.
Nu går vi vidare till en ny vecka som jag gissar kommer att handla om författande.
Bilden? Tja, den är tagen 1978, när det faktiskt var gångbart med karbonpapper.