En underbar recension som faktiskt gjorde mig rörd

Ett dygn med väntan, provtagning och röntgen!

Så var det dags igen. Igår förmiddags sökte jag till Vårdcentralen för förnyad undersökning av lungorna. De ursprungliga smärtorna hade mer eller mindre upphört, men istället hade det tillkommit nytt. Och nu var det värre. Det blev remiss till akuten i Ystad. Anlände där klockan 18, och fick komma in ganska direkt för att ta prover. Därefter blev det att vänta. Länge! I sex timmar satt jag där, innan jag bad att få lite respons. Jag behövde gå på toaletten, behövde smärtstillande medicin, något att dricka, något att äta och en säng att kunna ligga ordentligt i. Nästan direkt fick jag en säng i en korridor, och strax därför en macka och en kopp kaffe. Sen blev det åter lång väntan, men i och med att jag fick ligga i en ordentlig säng blev det uthärdligt.

Hela dagen sen har handlat om diverse provtagningar, sammanlagt fyra besök till röntgenavdelningen och väntan. Har fått tappat drygt 2½ dl vätska från vänster lungsäck. Nu blir det ny och starkare kur med antibiotika och återbesök för kontroll på fredag. Och min egen teori om problemet var att antibiotikan jag fick från början inte var tillräckligt stark, visade sig stämma! Efter fyra lunginflammationer börjar jag kanske bli bra på att ställa diagnos.

Det är lätt att tappa modet när man har ont, är orolig, trött och hungrig. Men jag vet ju också att just den avdelningen hela tiden måste prioritera de som är mest akuta. Därför kan väntan bli lång. Jag är full av beundran över hur vänliga, tillmötesgående och hjälpsamma alla på Akutmottagningen i Ystad är. Liksom Röntgenavdelningen för den delen.

Så skönt att äntligen få komma hem till kärleken igen!

Sysslor för orkeslösa

Efter närkontakt med ambulans, som ledde till färd till akuten i Ystad, med konstaterad lunginflammation och vätska i lungan, har jag fört en något orkeslös tillvaro. Men samtidigt har jag svårt att bara sitta stilla utan att göra någonting. Så det har ändå blivit en del sysslor vid datorn, om än i något långsammare tempo. Har till exempel äntligen fått klart redigering av alla bilder från 2021, och har dessutom laddat upp mina bidrag till RIFO 2022. Mer bildtävlingar är på gång, då jag letat fram en kattbild till Postnords frimärkstävling. Naturligtvis har jag heller inte kunnat hålla mig ifrån skrivandet, och kan bland annat konstatera att den idé som föddes vid frukostbordet den 11 januari att skapa en särskild flödesskrivning kallad ”Det händer i Thiramaar” var ett bra drag. I korthet går det ut på att jag ska flödesskriva någonting som handlar om min fiktiva värld Thiramaar, under tio minuter varje dag. Så här långt har det faktiskt gett flera textavsnitt som kan användas i kommande romaner, och dessutom två introduktioner till två kommande böcker i serien Legender från Thiramaar. Till denna bokserie har vi dessutom fått klart överenskommelse som ska leda till inspelning av ljudböcker. I skrivandets tecken har jag även fått min novellmanus till den kommande novellantologin ”Minnenas musik” för en sista genomgång.

Jo, jag har faktiskt ändå tagit det lugnt, och kopplat av till lite film. Eller rättare sagt serie! Har sett samtliga hittills fem visade avsnitt av den fantastiska serien ”1883”, med en av mina manliga favoritskådespelare Sam Elliott i en av huvudrollerna. Perfekt sysselsättning för orkeslösa. De här senaste två veckorna har det vid flera tillfällen blivit tillfälle till några av mina favoritmåltider. Lax med stekt potatis och smarrig hemmagjord sås, hemmagjorda räkmackor. Inte att förglömma även sushi för hemtagning, och under den här söndagen blev det asiatiskt på Chopchop på Svågetorp i Malmö.

Det händer i Thiramaar – Lever Ogda?

Ett första utkast till en kommande bok i serien Legender från Thiramaar – Lever Ogda?

Fler fartkameror

Det informerades om att det ska sättas upp fler fartkameror i Skåne, och apropå det hade man ställt frågan på Radio Malmöhus Facebook-sida vad vi lyssnare tänkte om det. Så jag skrev att jag tycker det är bra. Dock anser jag att man borde gjort som de gör i Sydeuropa, där man enbart skyltar om fartkameraområde som kan handla om sträckor på kanske uppåt tio kilometer. Men ingen visning om exakt var kameran finns som man gör här. Så som vi har det i Sverige innebär det enbart sänkt fart högst en kilometer före respektive efter kameran, sen blåser folk på igen.
Blev till och med uppringd av Ebba på Radio Malmöhus och fick möjlighet att utveckla mina synpunkter i direktsändning.
Jag fick sagt att jag tycker vårt system bidrar till en ryckig körning, då folk oftast kör för fort. Jag kör med farthållare och håller behörigt avstånd till framförande. Men vid varje kamera bromsar de in, vilket gör att jag hinner ikapp och tvingas också bromsa in. Hade man istället hållit konstant gällande hastighet hade man inte behövt bromsa! Så nu är min åsikt uttryckt i Radio Malmöhus också.
(Vill du höra inlägget? Kolla Radio Malmöhus hemsida, tisdag 18 januari, drygt 3,5 h in i programmet)

Det händer i Thiramaar

Vid frukostbordet ungefär en vecka in på detta nya år, pratade vi om skrivande och berättande. Ja, som om det nu vore något ovanligt. Det sker typ dagligen, och det är en av många detaljer som gör vårt liv tillsammans till den outsägligt fantastiska tillvaro vi har. Hur som helst så uppkom denna morgon idén till en flödesskrivning som förhoppningsvis kan hjälpa inspirationen och idéer att hitta fram. Sedan flera år använder jag mig flitigt av flödesskrivning, men tanken med den här är att jag ska försöka ta tio minuter varje dag och skriva någonting som på ett eller annat vis anknyter till min fiktiva värld Thiramaar. Det kan vara ett utkast till något aktuellt avsnitt i mitt skrivande eller bara en vild idé rätt upp och ner. Eller bara nonsens skrivande. Vem vet – kanske jag ska försöka nån dag att skriva tio minuter på kaldiniska?
Hur som helst kan vissa av dessa texter rentav publiceras här, och kan i de fallen kanske ses som ett första utkast till något kommande. Eller bara något misslyckat blaha-blaha-skrivande. Vad vet jag. Jag tänker i varje fall försöka ha roligt under tiden, och förhoppningsvis få lite fart på idémakeriet som en liten bonus.

Pensionsrenovering

Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert.
Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen.
På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget.
Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension.
Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar.
Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget.
Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka.
Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.

Bara jag

Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been!
Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall.
Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort.
Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten.
Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv.
Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det.
Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket.
Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!

Sysselsättning för orkeslösa

Så som läget är just nu, dagen efter vistelsen på akuten i Ystad, måste jag välja. Lungkapaciteten är tydligt fortfarande begränsad, vilket gör att allt, precis allt, är ansträngande. Det mesta av det jag har på min Att Göra-lista är skrivbordssysslor. Göra inlaga, bildredigering, fixa en del mejlkorrespondens, hemsidesarbeten, ekonomi och gå igenom en onlinekurs. Inga direkt ansträngande uppgifter. Men om jag ska syssla med detta, får det ta betydligt längre tid än vanligt. Att kunna syssla med dessa uppgifter är en del av min livskvalité.
Att sitta och rulla tummarna har aldrig varit min starka sida, även om det numer fungerar alldeles utmärkt att göra det med mina artrosopererade tummar.
Hur som helst så valde jag åtminstone idag att ha minimal aktivitet. Har tillbringat hela eftermiddagen i soffan, med katten bredvid, och tittat på gamla filmer. Först War games från 1983, som trots titeln inte är någon krigsfilm, utan en film om tidig datorspelsvärld. Spännande historia med lite nostalgikänsla med gamla floppydisc och telefonmodem av den modell där man tryckte fast luren i en klyka. Datortillbehör jag själv har arbetat med.
Den andra filmen var däremot en krigsfilm, och som jag ser det, den film man absolut måste uppleva om man bara ska se en enda krigsfilm i sitt liv – Kellys hjältar från 1970. Sen den första gången gick på bio i Malmö har jag sett filmen säkert tio gånger på bio, och minst lika många gånger på video respektive dvd.

I ambulans igen!

Jag hade faktiskt tänkt skriva och följa upp mitt inlägg från i söndags och berätta att jag var på bättringsvägen. Riktigt så blev det inte. Den påbörjade medicineringen med antibiotika gav snabbt resultat. Redan på söndagskvällen kände jag mig praktiskt taget helt symtomfri. Likaså under måndagen och tisdagen. Men fram emot onsdagskvällen började jag åter få ont. Över bröstet, nacken, ut mot axlarna och ner över ryggen. Det blev snabbt värre. Till och med värre än i söndags. Så det blev ambulans igen, och den här gången kördes jag till akuten i Ystad. Där har jag nu tillbringat natten och det mesta av den här dagen. Det har tagits nytt EKG, blodprover, och även Covidprov. Har även blivit röntgad. Grundlig undersökning alltså.
Det positiva är att hjärtat och blodtryck är helt perfekt. Jag hade ingen feber heller. Och jag har inte Covid.
Men jag har lunginflammation och även en vätskeansamling.
Fortsättning följer med medicineringen, men också återbesök för uppföljning och nya röntgenbilder.
Jag har sällan känt mig så svag och skröplig som det här senaste dygnet. Allting tog väldigt lång tid också på sjukhuset, då de hade väldigt många patienter, och helt säkert även brist på personal.
För övrigt fick jag en trevlig pratstund med den ena ambulanskillen på vägen till Ystad, om böcker och skrivande.
Nu är jag hemma igen, om än väldigt trött.

%d bloggare gillar detta: