Från pekfingervals till trehundra nerslag

Jag har alltid skrivit. Åtminstone så länge jag kunnat hålla i en penna. Långt innan jag ens kunde stava och forma egna ord. Jag skrev, eller snarare klottrade, i stort sett överallt. Ganska tidigt i mitt liv upptäckte jag passionen med skrivmaskiner. Minns hur fascinerad jag som femåring var över min farbrors lilla reseskrivmaskin, som jag alltid tilläts skriva på en stund, när vi var på besök i hans småländska hem.

Så småningom skaffade min far en gammal Underwood skrivmaskin som jag fick tillgång till. Det var på den jag bland annat skrev min deckarnovell som försvann i min svensklärares händer. (Se ”Ingen uppmuntran”)

Mitt första mer ordnade skrivande var nog när jag som tolvåring började skriva dagbok. Till en början ganska enkelt med några få ord i en bordskalender, vars begränsade utrymme snart inte räckte till. Önskade mig och fick en kalender med lite större sidor och kunde därmed skriva lite mer. Men jag ville ha ännu mer utrymme för mina dagliga händelser, så från året jag fyllde sjutton började jag skriva dagboken i ett kollegieblock. Men den riktigt stora passionen för att skriva kom igång på allvar när jag fick ta över fars skrivmaskin. Bara för att ha något att skriva, satte jag genast igång att renskriva min vid det laget tre år gamla handskrivna dagbok från kollegieblocket. De gamla bordskalendrarna var dock tyvärr försvunna.

Att renskriva innebar samtidigt ett bra sätt att lära mig hantera skrivmaskinen mer än bara med pekfingervalsen. Det var där det började, men ganska snart utökades det till dubbel pekfingervals. Alltså båda pekfingrarna. Men det var egentligen först när jag fick tillgång till elektrisk skrivmaskin som skrivhastigheten började öka på allvar.

Genom ett föreningsuppdrag som sekreterare på åttiotalet fick jag tillgång till en IBM elektrisk skrivmaskin med kula. Jag blev successivt allt bättre på att släppa blicken från tangenterna och istället rikta den mot pappret där bokstäverna hamrades in via den ”magiska kulan”. Så småningom köpte jag en egen elektrisk maskin, men det var nog när jag fick min första PC (februari 1991) som jag kunde släppa tangenterna helt med blicken.

Förutom att jag älskar att skapa berättelser, både korta och långa, noveller och romaner, så njuter jag av att se hur min berättelse med ganska skaplig hastighet växer fram på skärmen.

Det är ju också en stor fördel att kunna låta berättelsen flöda från idé genom fingrarna rakt upp på datorns skärm. Ibland funderar jag på hur mitt skrivande hade sett ut idag om jag haft min fars skrivhastighet som handlade om sådär ett trettiotal nedslag i minuten, jämfört med mina cirka trehundra!

Ja, jag kan skryta med ganska god skrivhastighet, och även att den är helt och hållet självlärd.

Nya tag

De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.

Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.

Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!

I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål.
Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.

Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.

Musikalisk citaträtt

Det har diskuterats ganska flitigt i olika författarforum på Facebook, om huruvida det är tillåtet att citera låttexter i sitt skrivande. Åsikterna går isär, och det känns lite som att det finns en viss osäkerhet kring detta. Det kan kanske gälla olika beroende på i vilken typ av skriven text man vill använda ett citat och även i vilken omfattning. Det som är aktuellt för min del är en eller högst fyra textrader ur en låttext till mina memoarer. Citatet i det här fallet har syftet att dels ibland betona vilket år vi befinner oss i, och onekligen får jag även erkänna som lite krydda i texten. Men viktigast för mig är att det alltid handlar om låtar som haft särskild betydelse för mig. Väldigt många låtar har för mig ett direkt samband med olika personliga upplevelser i livet. Oftast där låttexten passar perfekt in i situationen. Som den dagen jag första gången mötte min älskade kärlek och för evigt förknippar det tillfället med låten ”That certain smile”. Detta trots att låten släpptes tjugosex år tidigare!

Eftersom musik alltid förekommit i min tillvaro, känns det också betydelsefullt att kunna ha det med i mina memoarer. Det finns förvisso en citaträtt, men det stora problemet här är ju just att det innebär en krydda av min text.

Så jag har valt att kontakta de aktuella upphovspersonerna för att be om godkännande, och fick mitt första svar idag. Ett kort och tydligt svar på min fråga om jag får citera några rader ur hans låtar i mina memoarer – ”Of course Andie. Good luck!”

Det ger ju dessutom en extra välbehagskänsla att faktiskt kunna lägga till i en fotnot i boken att det är ett citat ur en angiven låt, och med benäget tillstånd av upphovspersonen!

Skillnader

I arbetet med mina memoarer dyker det ständigt upp smärtsamma insikter. Desto djupare jag dyker i min bakgrund, ju mer plågsamma sanningar kommer fram. Enda egentliga styrkan är att jag numera har allt det stöd jag behöver för att kunna säga ”fuck it all” när det handlar om mitt felaktigt hanterade förflutna. Efter en från början usel inledning var det kanske heller inte så konstigt att jag aldrig riktigt lyckades hitta rätt. Jag tilläts ju aldrig satsa så som jag önskade. Att min önskan var helt fel i vuxenvärldens ögon, blev gång på gång tydligt åskådliggjort, då de omkring mig som aktivt valde den linje det ansågs att jag också borde välja, kunde åtnjuta all tänkbar uppmuntran och uppmärksamhet. Medan jag fick sitta ensam på en stol och reparera trasiga kablar. Eller nåt. Jag togs aldrig på allvar. Det är lätt att vara bitter när man tänker tillbaka på all orättvis behandling, men med tanke på hur saker och ting utvecklats de senaste snart tjugo åren, sen oket lyftes, är det numera väldigt lätt att säga fuck it all!

Litteraturrundan i Karup 2021

I helgen (4-5 september) har det varit litteraturrundan 2021, bland annat i ”Vita huset” i Karup. Flera intressanta författare har presenterat, berättat och läst valda delar ur sina böcker.
Vi hann tyvärr inte stanna så länge, men fick i alla falla lyssnat till Stina Larsson, Ulf Persson, Karin Eberhardt-Grönvall och Barbara Fellgiebel.
Nästa år ska vi vara bättre förberedda så vi kan ta del av hela arrangemanget. Förhoppningsvis kanske vi även själva kan delta, då vi nu även gått med som medlemmar i Litteraturrundan.

Veckan som gått

Vecka 35 säger kalendern, och det är väl en vecka som mest flutit förbi lite diskret. Tyvärr är det bestående minnet av denna vecka att en släkting lämnat alldeles för tidigt.
Annars har det väl egentligen inte skett så värst mycket. Vi har kunnat tillbringa ytterligare några kvällar på altanen, men det känns som att det nog handlar om säsongens sista. När det handlar om skrivande har det mest kretsat kring min fantasynovell som jag påbörjade förra söndagen, som ska handla om trollkarlen Cornizendo och självklart utspela sig i min egen fantasyvärld Thiramaar.

Ett styrelsemöte per telefon med fotoklubbens decimerade, men ack så effektiva, styrelse har också hunnits med.

Så kan vi ånyo notera att vår praktfulla julstjärna ökat ytterligare i omfång, emedan veckan avrundades med ett smaskigt sushikalas och därtill hemmagjord efterrätt bestående av delikat Crème brûlée.

Stillsamt med ändå aktivt

Enligt min planeringskalender har de senaste två veckorna varit ganska händelselösa, med några få undantag. Men den visar å andra sidan bara sådant som är inplanerat, och i det avseendet har det enbart förekommit tre händelser. Men det har varit ganska stor aktivitet utöver vad kalendern berättar.
Har arbetat med och blivit klar med inlagan till Regntider, och likaså en reklambroschyr att använda när vi framöver skickar beställda böcker till de som köper böcker i serien Legender från Thiramaar, med en komplett karta över länderna. Även bokens omslag är helt klart, och den här gången har jag faktiskt själv gjort bilden, fast ändå med en del assistans av Snezana.
Apropå bilder har vi även skickat in våra bidrag till årets upplaga av fototävlingen Närkampen, som vi kör i samarbete mellan Sjöbo, Ystads och Österlens fotoklubb.
Precis som vanligt har jag haft mina omgångar med extra känning av nackbesvären, som en liten påminnelse om varför jag gick i pension ett år tidigare. Men med rätt medicinering blir situationen ändå bra. Den effekten upplever jag även på det mentala planet. Rätt medicinering är synnerligen välgörande.
Väntar sedan två månader tillbaka på ett besked från Skatteverket, eller Folkbokföringen noga räknat, och kan konstatera att svenska myndigheter fortfarande är betongklumpar.
Skrivandet har åter lett in mig på en del nostalgiska minnen, den här gången från tidigt åttiotal och den tecknings- och målarkurs jag gick på tillsammans med min mor i början av åttiotalet. Men nostalgin i det här fallet var inte i första hand av positiv karaktär.
Mot slutet av den senaste veckan har det bokstavligt blåst friska fläktar, då vi äntligen fått levererat en hel köksfläkt, till skillnad från föregående som kom i bitar i en bristfällig förpackning.
Så har vi fått utökat vår vänskapskrets med nya vänner som medger umgänge med fullständig frihet.
För övrigt har det som vanligt handlat om skrivande, inte minst av memoarerna men även här mot veckoslutet har jag påbörjat en fantasynovell baserad på min ”egen” värld Thiramaar. En del hemsidesarbete har det också blivit, främst till kunder, och jag har konstaterat att priset för det uppdraget nog behöver höjas.
Negativt är att det under de senaste två veckorna onekligen känts som om hösten gör sin entré lite för tidigt. Inte en enda kväll har vi kunnat sitta på altanen. Kanske det kan bli lite ändring på det den kommande veckan.

Inspirerande

Fantastikbokklubben efterlyste noveller inom just fantastik att lägga upp på hemsidan, som inte minst som en utmärkt reklam för ens egna böcker som redan finns upplagda där.
En utmärkt idé, och något som inspirerade mig att direkt sätta igång och skriva en novell, självklart för min del baserad på min egen värld Thiramaar.
Och i allt mitt skrivande har jag helt klart skaffat mig några personliga favoriter bland mina karaktärer som jag känner extra starkt för att skriva om, och som alltid innebär lite extra inspiration.
Det är självklart Elana, men även den underfundige och lite klurige övermagikern Cornizendo och självklart hans älskade Belvida Bell (som dyker upp i ”Regntider”).
Sagt och gjort – efterhand som jag skrivit på mina legender från Thiramaar, har ett antal idéer till nya storys också växt fram och noterats i min minnesbank. En av dem är konflikten mellan gudarna och människorna om vem som egentligen har skapat världen! Den frågan ligger till grund för den fantastiknovell jag just nu skriver på! Klart inspirerad av Fantastikbokklubbens efterlysning.

Målarkurs och en pinsam mor

Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.

      Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.

      Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.

      Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.


Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.

      ”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”

Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!

Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.  

När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn.

Jag blev till – trots allt!

Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida.
Fredag den 7 oktober 1955.
På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade.
Släppt satsen!

Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med.
När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!