Stillsam, i stort sett, kan man nog säga att den här veckan har varit. Mest korrekturarbete i form av uppdrag, av en spännande livshistoria. När det handlar om skrivandet, så har jag kommit en bit på väg med Anna. Det vill säga min roman Kalla mig Anna, som jag arbetar med lite parallellt med Ashas sten.
Så den där turen till Malmö som nästan blivit lite tradition, och som får fortsätta ett tag till. Elva gånger till är inplanerat tills vidare.
Fredagen blev det lunchbuffé – igen – på Restaurang Gondolen – mitt i byn. Som vanligt väldigt gott, men lite modell matkoma. Sen kunde vi med oförställd förtjusning konstatera att grönsaks- och frukthandlaren på torget i byn är tillbaka efter vinteruppehållet. Så här är det – så länge de trevliga handlarna finns på plats dagligen, är det vårt absolut självklara alternativ när det handlar om grönsaks- och frukt-handel. Toppkvalité och priser som gör att Kvantum, Supermarket och Coop kan kamma sig! Tja, det var väl en rätt vanlig vecka!
Lyckades komma en bit på vägen med Anna under kvällen. Alltså min roman Kalla mig Anna.
Med ens halkar jag tillbaka till tidigt 70-tal, och situationer som delvis är självupplevda, delvis uppdiktade, och det är riktigt fascinerande. Medan den fiktiva delen långsamt växer fram följer personliga upplevelser med i bakgrunden som en stöttande och inspirerande stark tråd. Känslan blir både intressant, spännande och emellanåt rentav nästan lite skrämmande. Trots den fiktiva delen, blir jag samtidigt påmind om hur ytterst nära jag själv faktiskt varit vid flera tillfällen framför allt i min ungdom att köra fast i ett förtärande destruktivt träsk av misslyckanden i livet.
Den här veckan har egentligen handlat en hel del om detaljer som på olika vis knyter an till mina memoarer. Nu är kanske inte det i sig något konstigt, eftersom memoarerna ju handlar om mitt liv. Men ändå! Först och främst handlar det om arbetet med min novell, som ursprungligen fick titeln Förlorade år, under vilken den blev publicerad i boken Transvoices förra året. Har bearbetat den och nu idag har jag publicerat den som e-bok-novell under titeln Vad ska jag kalla dig? Kommer att finnas i internethandeln senast på måndag. Men det stannar inte där. Denna novell kommer så småningom att vidareutvecklas till en roman, som blir en blandning av fiction och självbiografi. Mer om detta följer! Lite indirekt anknytning till mina memoarer, eller kanske snarare vad det handlar om, har även min tur till Malmö den här veckan. Har varit på min tjugosjunde epilering, och dessutom första besöket hos logoped. Fler kommer och det här kan bli spännande. Och under veckan har vi också glädjande kunnat konstatera att vår lille Mogwai återhämtat sig helt från sitt allvarliga sjuktillstånd för så där två veckor sedan. Nu är det åter återkommande konfrontationer med grannskapets katter som gäller. Mogwai jagar dem gärna hela vägen in i skogen! Fortfarande väntar jag med spänning på fortsättningen av det som satts i rullning av tidigare inlägg – ifall jag kunde berätta, eller inte … Efter dagens goda currygryta, ägnas resten av kvällen åt att vidareutveckla romanversionen av Förlorade år, och jag smider medan järnet är varmt.
På nåt vis har helgerna viss extra betydelse fortfarande, trots att varje dag i princip är en fri dag då man kan göra vad man vill. Under vinterhalvåret har vi lite av en tradition med SPA-bad, som förutom med sin avslappnande njutningseffekt också ofta för det positiva med sig att goda och konstruktiva idéer kommer till. Just idag betyder det att jag har flera bra idéer att bygga vidare på i det som ska bli en romanversion av den novell, som i dagarna ska publiceras, som i sin tur bygger på en novell som tidigare publicerats i antologin ”Transvoices.” En novell som i sin tur bygger på, delvis, valda delar av det som så småningom blev mina memoarer. Som det kan bli! Nu kommer det att bli en typ feelgood fiction med titeln ”Kalla mig Anna”.
Kvällens måltid blev, som så ofta annars, rena rama restaurangmaten. Det är så det är att leva tillsammans med en kärlek, som är exceptionellt duktig och kreativ när det handlar om matlagning. Bland annat! Innan jag nu kunnat publicera det här inlägget, behövde jag komma åt lite bilder från mobilen. Tvingades därmed än en gång notera att jag enligt Apples bristande geografiska kunskaper just nu befinner mig ”nära Stockholm”! Om man nu verkligen kan betrakta 60 mil som nära!
Idag var det väckarklockan som bestämde när jag skulle gå upp. Det stod 7.04 på displayen när jag gav upp det där med snooze. Det blev nästan en heldag i Malmö. Först en bokad och spännande tid hos logoped, vilket därmed också innebar ännu ett återseende av den del av Malmö som jag tillbringade tolv av mitt yrkesverksamma liv i. Fascineras verkligen av den totala förändring som skett i det området. Inte mycket av kvarteren längs Nordenskiöldsgatan och gamla Kockumsområdet som ser ut som det gjorde på sjuttio- och åttiotalet. Fortsatte efter detta direkt till Slottstaden där jag parkerade bilen på det som var min närmaste bostadsparkering i åtta år en gång i svunnen tid. Sedan hade jag nästan fyra timmar att fördriva innan nästa avtalade tid. Slog mig ner hos St Jakobs Glass för en fika med stenugnsbakat bröd och skagenröra, sallad och groddar, och en skrivstund. Inte alltid helt lätt att koncentrera sig på skrivandet i allt sorl runt omkring. I synnerhet som närmaste bordsgrannarna är två äldre väldigt högljudda damer som pratar och skrattar oavbrutet på något för mig främmande språk. Men det finns samtidigt en inspirerande charm i det, och efter hand flyter skrivandet ändå på. Var efter detta på min tjugosjunde behandling hos Elisabetkliniken. Lite snabb kompletterande livsmedelshandel på ICA Maxi vid Toftanäs, ett ärende hos Hornbach och därefter hem. Skönt att hinna hem innan kvällen, då de hela dagen har varnat högljutt om åtskilliga centimeter snö till kvällen, även om de i nästa andetag mildrade varningen till viss del. Det är ju bara norra Skåne som kommer att drabbas. Eller nåt.
De senaste dagarna har jag arbetat med min novell Förlorade år, som i slutet av förra året blev publicerad i boken ”Transvoices”. Tanken är att den framöver ska ges ut som e-novell. Men jag har också länge närt en dröm om att faktiskt göra om den till en roman. Arbetar för fullt med att försöka ”färglägga” berättelsen ytterligare och göra den mer fullständig. Jag är inte helt klar än med novellen, men bara under denna kvällen har den växt med drygt 600 ord. Att det så småningom ska kunna bli en roman av den, råder det faktiskt inte längre några tvivel. Har så många idéer!
Fantasyromanen Skarvkvinnan finns i handeln i dagarna! Kvinnoförtryck har funnits i alla tider! Skarvkvinnan är en stark och drabbande skildring av ett historiskt kvinnoöde. Tovas och Vides kärlek är stark men den hotas av föreställningen om att gudarna styr människan och väljer deras öden. Hindren är många och utgör hot mot Tovas liv. En stulen bronsyxa, naturkrafter, en avundsjuk rival, en kvinnoförnedrande hövding och människans tro på gudarnas makt är Tovas motståndare. Tovas förbindelse med sitt kraftdjur skarven förändrar hennes liv och inger styrka och mod. Kan hon vinna mot det onda som förföljer henne? Berättelsen är placerad i en fantasyvärld där alternativa tidsperioder möts. Skepnadskifte är ett genomgående tema. Med boken ”Skarvkvinnan” hedras kvinnan i samband med den 8 mars 2023, den Internationella kvinnodagen! Syntolkning: Skarvkvinnan av Snezana Lindskog. En kvinna som sitter med en Skarv på armen. Forntidsby i bakgrunden. Dimma. Grå himmel. ISBN 9789198794960
Arbetet med del fyra fortskrider lite långsamt framåt. Vi talar alltså om Ashas sten, den fjärde delen i Legender från Thiramaar. Nästan från början när jag påbörjade arbetet med det här manuset, hade jag en klar idé om en del som skulle handla om en tidsperiod för sådär närmare 2 800 år tillbaka i tiden. Närmare bestämt tiden då människan anlände till Thiarien, till kaldiniernas oförställda förtret. Har skrivit omräknat i bokform nästan fjorton sidor totalt om detta. Men med viss vånda har jag nu bestämt att lyfta ut de delarna ur manuset. Det fungerar helt enkelt inte ihop med övriga berättelsen. Dock! Avsnitten försvinner inte! Det är faktiskt fullt tänkbart att de istället framöver kan vara underlag för en kommande bok i serien. Personligen tycker jag att avsnitten är bra, men de fungerar inte i sammanhanget just i den här berättelsen. Och visst vore det väl spännande med en bok som handlar särskilt om det egensinniga småfolket kaldinier?
I denna bok delger författaren Andie Lindskog sina memoarer. Andie berättar om sin uppväxt i ett hem där hen inte kände sig önskad eller älskad. Det är en uppväxt under 70-talets Sverige och Andie beskriver sitt sökande efter att växa upp, finna sig själv och även mycket om sitt sökande efter en meningsfull kärleksrelation.
Vändningen kommer senare i livet i mötet med sin nuvarande kärlek Snezana som också blir det som får Andie att öppna den väl stängda garderobsdörren. Inte många har vetat om att Andie är transperson utan det har mest varit något som dolts bakom en väl vaktad fasad.
Snezana får dock hen att berätta om stunder där Andies rätta jag kommit fram. En vän hjälpte Andie att våga uttrycka sig med smink och kläder. Hen beskriver också sökandet efter en gemenskap med andra transpersoner. Och det berör särskilt mycket hur bemötandet både i hbtqi-sammanhang och hos vårdmottagningar var för transpersoner under tiden 80- och 90-tal.
Det fanns ovilja att inkludera transpersoner. Och även bland andra transpersoner fanns krav på att vara på ett visst sätt. När Andie sökte hjälp via könsbekräftande vård under 90-talet avvisades detta då hen inte stämde med deras krav på hur en transkvinna skulle vara.
Det är viktig läsning och jag tycker det är värdefullt för mig som cis-person att läsa. Att lära mig om kampen som varit och fortfarande pågår för transpersoner att kunna vara sig själva, hitta en inkluderande gemenskap och även behandlas med värdighet då de söker vård. Det som ger stor glädje är att läsa om hur mötet med Snezana öppnade upp för Andie att dela med sig. Jag önskar varje hbtqia+person sådana stöttande personer i sin närhet. Att bli bemött på det viset är avgörande och så otroligt viktigt.
Jag tyckte mycket om att läsa boken och är tacksam över att få den som recensionsex. Jag ska också dela den vidare till vänner att låna och läsa. Det jag skulle kunna önskat av boken är att Andies minnen vad gäller sin könsidentitet genomsyrade berättelsen från början. Jag kunde som läsare uppleva att berättelsen hoppade lite väl mycket fram och tillbaka. Boken är dock som sagt en mycket läsvärd berättelse om sökandet efter frihet att va sig själv, efter att bli accepterad och älskad, och det berör verkligen!
perabl.com 