Arbetet med Regntider

Praktiskt taget varje kväll arbetar jag med Regntider. Det vill säga del tre i trilogin ”Legender från Thiramaar”. Det är lite av en berg-och-dal-bana. Vissa delar är sega och besvärliga att få till. Andra flyter på hur galant som helst. Men det handlar nog ganska mycket om mina personliga känslor för de olika karaktärerna. I den här delen förekommer både Elana (från ”Eilaths hopp”) och trollkarlen Cornizendo. Dessa båda är karaktärer som är roliga att skriva om, så där flyter det på ganska bra. Sen har jag även Kintara och Andor (som är huvudkaraktärer i ”Gudarnas spira”) vilka också egentligen är personer jag gillar. Men just i Regntider har jag svårt att få till något riktigt bra. Här kommer att krävas flera genomgångar av texten, innan jag är nöjd.
Men kort och gott, känner jag mig ganska nöjd med denna tredje del. Känns som att humorn och andan från ”Eilaths hopp” lever vidare i den här delen!
Nu när ”Gudarnas spira” kommer ut vilken dag som helst, känns det alldeles extra roligt att kunna konstatera att även denna, del tre – ”Regntider” – faktiskt bör kunna komma ut inom en snar framtid.
Och som författare vill jag absolut fullfölja mitt löfte som jag avgav i samband med utgivningen av del ett ”Eilaths hopp” – det vill säga att det var del ett i en trilogi.
Har annars fått veta från vissa förlag att man visst kan ge ut en bok som en del ett i en trilogi, men sen måste man inte fullfölja den trilogin! Något jag absolut inte ställer upp på.
När jag ger ut en bok med förklaringen att den är del ett i en trilogi, är det för mig en självklarhet att det SKA komma både en del två och en del tre. Allt annat vore att lura läsaren!

Ännu en recension av Eilaths hopp, som gör mig stolt! (av Agneta Holmström)

”Eilaths hopp” är den första fristående delen i Legender från Thiramaar skriven av Per Lindskog. Det är en fantasybok med en fantastiskt spännande värld av trollkarlar, pirater och andra figurer med intressanta och ofta starka personligheter. Samtidigt som det är en fantasybok gör den också ett avstamp i verkligheten genom att den berör ämnen som hbtq-frågor och kvinnors villkor.
Bokens huvudperson Eilath hamnar i en svår, utmanande och omtumlande situation när han drabbas av en trollkarls vrede och förbannelse. Han dras ut på äventyr som han inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Han tvingas omvärdera allt han tidigare stått för.
Jag blev trollbunden av boken från första sidan. Läsaren sugs in i handlingen i ett språk som är lätt att förstå med samtidigt mycket god kvalité. Ett språk som får en ordälskare att jubla av glädje. I boken finns en stark berättarglädje och författarens välbalanserade underfundiga humor och komik är underbar. Den är rakt igenom spännande med sina olika vindlingar, vändningar och överraskningar i handlingen. Författaren använder på ett lysande och unikt sätt fantasygenren för att lyfta hbtq-frågor och kvinnors villkor. Boken innehåller bra miljöskildringar som också förstärks av att boken har en välritad karta över denna fantasyvärld.
Detta är en bok som till och med får mig, som oftast läser andra genrer, att få mersmak för att läsa fantasy, framförallt av Per Lindskog. Jag väntar ivrigt på nästa del i denna serie.  Läs boken. En magisk bok på alla sätt. Den får en klar femma i betyg.

Ännu en härlig recension för Eilaths Hopp (av Maria Imre Andersson)

Det bästa med en fängslande bok är att den lever sitt eget liv inom mig, även om jag för tillfället inte läser ur den.
Eilaths hopp”, gav mig en nyfikenhet på kommande kapitel, så att det var svårt att sluta läsa.
Efter en spännande inledning av boken blir Eilath plötsligt utsatt för en, milt uttryckt intrikat trollformel av en hämndlysten trollkarl, som just hade förlorat i ett spel med Eilath.
Hämnden vänder allt upp och ned för Eilath och leder till en spännande jakt efter trollkarlen, för att denne ska häva förtrollningen. Under resan möter Eilath, och slår också följe med ett brokigt sällskap och får uppleva en mångfald av händelser och känslor som han tidigare inte upplevt.
Med hjälp av den karta som finns i början av boken kan läsaren lätt följa med i resan med oväntade händelser, magiska skeenden och spännande upplösningar. Upplösningar som leder till ytterligare äventyr.
Boken har ett högt tempo, som blandas med stunder av stillhet och eftertanke. Eilath möter trollkarlar, småfolk, och kvinnor med stora kunskaper. De reser tillsammans, skiljs åt, för att senare i berättelsen mötas de igen. Eilaths hopp är en bok med en omvälvande inledning som ställer honom inför händelser som han aldrig kunnat föreställa sig.
Det är en fantasyroman, men den väcker ändå många tankar som är aktuella utanför berättelsens ramar.
Detta är en spännande och fängslande bok. Berättandet flyter välvilligt på fantasins vågor, och manar läsaren till nytänkande.
Boken bjuder läsaren på den mångfald som en mycket bra fantasyroman innehåller.
Jag ser mycket fram emot nästa bok och fortsättningen på berättelsen.

Maria Imre Andersson, Falun
Konstnär, författare och kreatör

Regntider klar – eller nåt!

Skrev faktiskt klart Regntider idag! Alltså del tre i min fantasytrilogi ”Legender från Thiramaar”. Jag inledde skrivandet den 26 december förra året, efter att Snezana och jag diskuterat upplägget för själva inledningen av boken i bilen på väg hem från julfirandet. Det har med andra ord gått ganska fort! Nu är det ju förvisso så att det här inte på något vis betyder att boken är klar att lämnas till tryck. Det är själva råmanuset som är klart. Nu följer ett antal genomgångar, och det finns bland annat två sidoberättelser som behöver fyllas ut och utvecklas. Sen är det ju även gestaltning och miljöbeskrivningar som behöver ses över och förbättras. Därefter ska den genomgå ett antal korrekturläsningar.
Men trots allt – själva grundberättelsen är klar!

Erbjudande!

Signerat ex. av Eilaths Hopp – 140 skr inkl. porto!
Gäller fram till Midsommarafton 2020
En högst charmerande humoristisk fantasy med HBTQ-tema och med en stark kvinnlig huvudkaraktär, som kan läsas även av dig som inte har läst fantasy förut!
Beställ via epost till perabl@msn.com

Förolämpande

Läser kommentarer angående min bok “Eilaths hopp” från en recensent som från början hörde av sig till mig och önskade ett recensions-ex.
I meddelande till mig uppgav hon att hon skulle ”försöka läsa den under en helg då hon skulle delta i ett 24 timmars läsmaraton”. Recensionen ger starkt känslan att hon inte fördjupat sig tillräckligt i den. Finns flera detaljer i recensionen som tyder på det, men det viktigaste är det hon hävdar att ”vi än en gång ser en värld där ena könet trycks ner och förminskas.” Något hon vidare i försvarande kommentar sen utvecklar; ”Jag är trött på våldsamma scener gentemot kvinnor”!
Det förekommer absolut inget våld över huvud taget mot min kvinnliga huvudkaraktär, så hon måste ha förväxlat den med någon annan bok.
Jag är väldigt mån om att framhålla mina kvinnliga karaktärer som starka personligheter. Därför känns sådana här synpunkter som rena förolämpningar.
Folk får självklart tycka vad de vill, men det minsta jag som författare måste ha rätt att kräva är dock att den som ber mig om en gratis bok för att recensera, åtminstone har klart för sig vad boken handlar om!

Livslånga bevis

Jag kan föreställa mig att många som känt mina föräldrar, och som läst mitt inlägg ”Ett oönskat barn”, (publicerat på wordpress.com 2020-05-11) reagerar och tycker att jag är orättvis och allt för hård i mina ord. Säkert lätt att tänka. Men först och främst vill jag betona att jag skulle aldrig skrivit något sådant om det inte vore korrekt. Kanske jag även fortsatt hade hållit tankarna för mig själv, om det inte vore för den smärtsamma bekräftelsen jag fick när mors stenografiska tecken i hennes dagbok stod klart för mig! Släppt satsen! Tyvärr är det så att jag kan göra en mycket lång lista som bevisar mitt påstående.
Kanske jag för rättvisans skull också ska säga att far inte ska lastas allt för mycket i det här, även om jag hade önskat att han någon gång kunde tagit tag i det hela. Men han valde att tiga för husfridens skull.
Den 8 juli 1956, dagen efter att jag gjort entré i den här världen, skrev mor i sin dagbok om far; ” Jag tror han är lycklig för att vi fått en son”. Men det finns inga uttryck för hur hon själv kände.
Det största misstaget och tydligaste beviset för att jag antagligen inte var särskilt önskad, var den totala bristen på förståelse för mina problem i skolan. Jag var skelögd, blind på höger öga, vänsterhänt, klen och helt ointresserad av fotboll och andra sporter, och blev därför ständigt mobbad. Det gick självklart ut över hela min skolgång. Jag hade svårt att koncentrera mig och klarade inte av ämnena särskilt bra. Inte blev det bättre hemma heller. Jag fick aldrig någon hjälp med läxorna. Far var nästan aldrig tillgänglig, och frågade jag mor fick jag svaret ”Det ska du klara!” Men ingen, varken mina föräldrar eller de vuxna i skolan, fattade att jag var mobbad.
Nästa svek kom när jag i åttonde klass hamnade hos yrkesvägledaren och skulle välja riktning inför den avslutande nionde klassen och förbereda inför tänkt gymnasieutbildning.
Jag hade sedan länge ganska klart för mig vad jag ville satsa på. Ända sedan jag lärde mig skriva, har jag älskat att skapa berättelser. Jag har alltid varit intresserad av teckning, bildskapande och foto. Fram till åttonde klass var det just Teckning & Bild, Svenska och Engelska jag hade bra betyg i.
Alltså ville jag ha någon fortsatt utbildning i någon av dessa inriktningar, och önskade få den hjälp jag borde haft rätt till hos yrkesvägledare för att hitta rätt.
”Nej, nej! Det där är inget för pågar”, sa yrkesvägledaren. ”Du ska välja teknik!”
”Men det är jag inte intresserad av!”
”Det är det som gäller.”
Jag fick heller inget stöd hemifrån, och förhoppningen där var säkert naturligtvis att jag skulle satsa på samma yrkeskarriär som far. Att jag inte var ett dugg intresserad spelade ingen roll!
Så blev det som det blev. Djupt besviken segade jag mig igenom nian, och hatade alla tekniklektioner som uteslutande handlade om att glo på någon gammal sliten film om motorer, eller samlas runt en oljig motor i skolans källare. Allt under ledning av en gammal försupen lärare.
Så jag hade inga förutsättningar alls att söka någon vidare utbildning när jag slutade grundskolan.
När jag som sjuttonåring fick chansen att flytta hemifrån, tilläts jag det utan några vidare betänkligheter. Jag var naturligtvis glad för det, men det var säkert mina föräldrar också.
Varenda gång genom hela mitt liv, som jag av någon anledning kom hem till dem oanmält, möttes jag av mors irriterade kommentar; ”Usch, kommer du nu? Ja, du får gå ner till far och snacka med han. Jag har inte tid.” Samma sak om jag ringde. Det var nästan alltid far som svarade i telefon, men de få gånger mor tog luren var hennes svar; ”Usch, ringer du nu? Jag ska titta på tv!”
Jag har aldrig blivit kramad, aldrig fått höra att jag var älskad. Men mor var alltid mån om att berömma våra kusiner och även en del andras barn, som hon tyckte var så duktiga. Hon har aldrig sagt att jag var duktig.
Far gjorde nog vad han kunde för att släta över, genom att hjälpa mig med olika problem och även ekonomiskt. Men han var också alltid noga med att det skulle vara rättvist. Fick jag, fick även min syster och vice versa. Men oftast var det med mors uppriktiga ogillande. Det finns mängder med noteringar i hennes dagböcker kring att hon och far blivit osams för att han tvunget ska hjälpa oss barn.
Mitt bestående och smärtsamma minne från hennes sista månader i livet, var när hon just kommit hem från sjukhuset och en misslyckad operation. Framöver skulle hon vårdas i hemmet. Jag kom dit för att besöka henne, och min syster fanns redan i rummet där hon låg. Jag befann mig köket vägg i vägg med rummet när jag hörde hennes fråga till min syster; ”Hur ska jag göra för att slippa träffa Per?”
Allt detta har jag burit med i hela mitt liv! Alltid burit på känslan att mor nog aldrig egentligen velat ha mig. Därför blev det ett alldeles extra hårt slag när den tanken bekräftades av hennes simpla dagboksnotering den 7 oktober 1955, nio månader före min födelse. Släppt satsen!