I Malmö igen

Var på ett efterlängtat ärende i Malmö idag, som även medgav en fika på Coffee house på Triangeln Center. En promenad på cirka två kilometer, där jag glädjande kunde konstatera att jag inte blev lika andfådd som tidigare, så sviterna av lunginflammationen håller kanske på att lägga sig.
Börjar nästan tro att jag har en privat plats i garaget under Triangeln Center, då jag faktiskt får samma plats varje gång jag är där.
Gläds fortfarande kanske ytterligare några dagar åt den fina bukett från kära vänner, som stått sig ovanligt väl i över en vecka.
Men trots dagens positiva Malmötur, oroas vi av att vår älskade Mogwai inte mår riktigt bra.

Pensionsrenovering

Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert.
Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen.
På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget.
Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension.
Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar.
Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget.
Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka.
Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.

Bara jag

Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been!
Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall.
Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort.
Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten.
Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv.
Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det.
Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket.
Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!

Jul igen!

Det där med dan-före-dan och så vidare har jag aldrig anammat. Men att det är dan före … nånting, kan jag köpa. Det är dan före vårt traditionella julfirande. Vilket innebär skapande av diverse godsaker i köket i form av ostpaj, köttfärspaj och min favorit och numera absoluta självklarhet på julbordet – matjestårtan!
Men även om vi fuskar lite, och avnjuter en miniatyr av denna skapelse redan idag, så får resten vänta till självaste julafton. Det viktigaste är att julfirandet de senaste tiotalet år återfått sin tjusning, och det sker med god mat, trivsamt sällskap och med det även sällskapsspel som äntligen fått en betydelse i mitt liv, då jag numera är omgiven av människor som delar min förtjusning i sådana nöjen.

Lik i garderoben

Aktuellt just nu är ju alltså tillsättandet av en ny regering. Den här gången en helt socialdemokratisk sådan. Under rådande omständigheter är det säkert den bästa lösningen, även om jag personligen gärna hade sett mer inflytande från Vänstern. En del nya ministrar ska tillträda, och genast börjar media söka efter lik i deras garderober. En har minsann rökt marijuana. En annan har provat kokain. En har fått fortkörningsböter. Någon har varit jagad av kronofogden. Och så vidare. Men en enkel fråga uppstår direkt i mina tankar. Jag är helt övertygad om att ingen människa är allt igenom felfri! Vem har inte i sin ungdom gjort dumheter och testat saker man inte borde, mest för spänningens och nyfikenhetens skull? Jag inser ju direkt att jag själv skulle vara helt körd redan från början om jag nu till äventyrs skulle kunna tänkas vilja kandidera till någon ministerpost! Ok, kokain har jag aldrig testat. Jag hade en kompis i grundskolan vars skåp i stort sett var tömt på böcker, och istället fylld med diverse narkotiska preparat. Vilka han frikostigt erbjöd mig att prova. Något jag dock tack och lov avstod. Däremot hände det vid ett tillfälle i lumpen att jag rökte brass! Eller nåt! Det påstods vara brass, men för mig kändes det mest som gammal piptobak, och hur som helst innebar det ingen som helst form av berusning. Lättlurad kanske?! Jag har festat vilt! Under några år under första halvan av sjuttiotalet såg jag livet mest som en fest, och i gänget jag umgicks med dracks det en hel del. Det hela vände dock helt en midsommar då jag vaknade upp på en fuktig gräsmatta och det första jag såg var ett par uniformerade ben och en polis som myndigt undrade om jag kunde gå själv. Under andra halvan av sjuttiotalet levde jag i en konsumtionsbubbla som finansierades med krediter. Med den självklara följden att jag därpå fick kämpa med kronofogden i flera år. Finns säkert fler synder att gräva fram, men jag tror ändå inte att det är meningsfullt. Jag är säkert redan körd, och behöver inte ens fundera på någon politisk karriär. Men förhoppningsvis bevisar det att jag är en människa, som de flesta andra.

Böcker, och ännu mer böcker … och så en smärre operation!

Nu för tiden är det ju inget ovanligt, att jag kan konstatera att veckan som gått mest handlat om skrivande. Den här veckan är knappast något undantag, även om man kanske mer skulle kunna säga att det handlat om resultatet av skrivandet. Alltså publicerade böcker, och även kommande publicering. Störst och mest betydelsefull får man väl säga att den officiella utgivningsdagen av Regntider var – den 12 november – liksom även bokmässan på Lunds stadsbibliotek på lördagen. Men sen är det klart minst lika betydelsefullt att inlagan till den andra upplagan av Eilaths hopp har blivit klar och ivägskickad och att vi just nu väntar på leverans från tryckeriet av den.
Annars har det varit en del besök i vården. Vaccin inför årets influensasäsong som bekräftelse på att man börjar bli gammal! Detta kombinerades med kontroll av en ”fläck”, som ledde till undersökningstid på hudmottagningen i Lund, och faktiskt även operation samma dag. Konstaterat ofarligt, men ändå bäst att avlägsna. Sydd med tio stygn!
Och så har jag fått mitt nya körkort!
Och vi har firat tio vackra år som förlovade!

Malmötripp förknippat med nostalgi

Frustrerad efter att ett efterlängtat möte i Malmö i sista stund blivit uppskjutet närmare två veckor, körde jag ändå till stan eftersom jag hade ett annat ärende, och tillvaron i övrigt ändå anpassats för att jag skulle kunna förfoga över bilen under dan. Var på Trafikverket vid gamla Bulltofta för fotografering till nytt körkort. På den här platsen fanns ju en gång Malmös flygplats fram till slutet av 1972, och jag fick lite nostalgiska minnesbilder från sent sextiotal, då en kompis och jag tjänade lite pengar genom att vara snälla och hjälpa stressade flygresenärer med bagage och att öppna dörrar. Minns också kapardramat som skakade Sverige på Bulltofta i september 1972. På väg hem passerade jag med moped på Sallerupsvägen som var fullsatt med parkerade bilar och mängder med människor. Väl hemma fick jag förklaringen genom mina föräldrar som upprört berättade om det som också direktsändes på tv. Kan undras hur medvetna Trafikverkets personal är om vad som hänt här för snart femtio år sedan!
Efter detta passade jag även på att besöka Jägersro center, där jag intog en förmiddagsfika i väntan på att affärerna skulle öppna. Kunde inte undgå att även här i tankarna för en stund gå tillbaka till svunna tider. Året 1962 då gamla Wessels på Jägersro just hade öppnat, och man åkte på cykel med mor längs grusvägar kantad av åkermarker för att uppleva Sveriges första stormarknad.
Det har verkligen hänt mycket i Malmö under de trettiofem år som gått sen jag flyttade. Kungshälla, området där jag växte upp i, var på den tiden nästan lite av en isolerad ytterkant av stan, omgiven till stora delar av åkermark. Nu har flera bostadsområden vuxit upp och bit för bit knutit området tätare till staden. Onekligen en märklig känsla att uppleva idag.
Det är samtidigt ganska skönt att kunna lämna stan bakom sig igen och återvända till lugnet på landet.
Annars har den gångna veckan mest handlat om tryckeribeställning och reklam för bokförsäljning, med en perfekt avrundning med en härlig förhandsrecension av min tredje bok ”Regntider”!

Kyrkoval, bufflar, bildutställning och nytt körkort!

Veckan inleddes med smältandet av resultatet från kyrkovalet, där vi glädjande kunde konstatera att högerkrafterna fått stå tillbaka. Även om jag personligen inte är medlem i Svenska Kyrkan känns det som en innerlig lättnad att högerdårarna inte fått inflytande.

En stor del av den här veckan har dessvärre dominerats av tjafs med en person inom fotovärlden som tycks sätta sig själv på väldigt höga sadlar och klagar på mig för att jag ogillar hans arroganta stil, som han hävdar inte är överensstämmande med verkligheten, vilket han förtydligar genom att ryta åt mig att jag ”för helvete inte ska kalla honom arrogant, för då har jag pissat i skåpet”! Ja men tack för den bekräftelsen! Konsekvensen av detta är den enda naturliga – det är helt slut med alla fortsatta kontakter från min sida! Jag behöver verkligen inte bufflar i mitt liv.

Annars har den här veckan flutit på i mestadels stillhet. Har reagerat negativt över det faktum att Dollarstore redan nu i september börjat sälja juldekorationer. Inte undra på att man allmänt är rätt trött på allt som har med julen att göra.

Kan också konstatera att det fortfarande finns en hel del att röja upp efter samarbetet med det tvivelaktiga förlaget. Det i sin tur har lett mig fram till lite skrytsamma texter vad mitt författarskap anbelangar både på Instagram och på Facebook. Skrytsamt men kanske med rätta?

Veckan avrundades med ännu en utomhusutställning av bilder i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Den här gången hölls den på gräsplanen framför Bures på Kivik. Jo, de kallar sig så, även om det för mig rent språkligt känns mer korrekt med ”i Kivik”! Hur som helst blev det några hyfsat soliga men lite blåsiga timmar där besökande på årets Skördefest på Österlen kunde beundra våra bilder. Ja, och så blev det ju utrymme för en ljuvlig räkmacka hos nämnda Bures också.

Så kom väntade handlingar från Trafikverket, som innebär lite fotoarbete under söndagen. Och vi kan fortfarande så här i slutet av september njuta av en av sommarens absoluta höjdpunkter – Magnum Double Gold Caramel billionaire glass!

Nya tag

De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.

Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.

Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!

I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål.
Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.

Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.

%d bloggare gillar detta: