Skrivande vecka med givande slut

Efter att föregående helg ha skickat iväg en bearbetad novell till en aktuell novelltävling, har veckan i övrigt föga förvånande mest handlat om skrivande. Precis som vanligt nu för tiden. I första hand gäller nu att få klart Regntider, så att jag äntligen kan skicka iväg till första testläsaren. Apropå Regntider har vi haft en del konstruktiva samtal kring det tänkta omslaget till den kommande boken.
Men även om veckan, och för övrigt den mesta annan tid också, mest handlar om författande numer, så har det ändå handlat lite om bilder också. Vi har skickat in våra bidrag till årets upplaga av RIFO!
Och veckan då Trump äntligen fått den slutgiltiga sparken i röven, kan vi också fira med ännu en skaplig inkomst till förlaget och en spännande kallelse till ett intressant möte.

Jag är fri

På förekommen anledning …

I olika perioder i mitt liv har jag haft, vad jag trodde, vänner som jag också hanterat just som vänner. Alltså ställt upp med den hjälp och uppmuntran jag haft förmåga till. Precis så som sig bör. Dessvärre har det funnits en och annan bland dessa så kallade vänner som valt att utnyttja detta och när jag sen har protesterat och sagt stopp, har man i vissa fall hämnats. I bland genom att bakom min rygg snacka skit och sprida rykten om mig som person. På det finns det uppenbart en del figurer som tror sig kunna använda den förljugna vetskapen som någon form av hot mot mig! Senast under julhelgen. Men dessvärre! Jag måste göra er besvikna. För oavsett vad som är sant eller inte i detta skitprat, så finns det ingenting i mitt förflutna som på något vis har varit kriminellt.
Och det finns – och det här är ganska angeläget att betona – ingenting att berätta för min fru! Helt enkelt för att det inte finns någonting om mig som inte hon redan känner till.
Så du som tror dig besitta någon form av okänd vetskap kring min person som du tror skulle ha en negativ inverkan på min frus känslor för mig! – varsågod! Be my guest!

This is where I am

När man ser sig omkring i ”författarvärlden” kan jag ofta konstatera att media gör väldigt stor affär av när olika författare har en bakgrund med diverse höga utbildningar, höga yrkesbefattningar eller någon annan ”fantastisk” erfarenhet! Och så på det har man skrivit en bok! Woah! Men helt ärligt … en människa med gedigen utbildning i ryggen, med mängder av yrkeserfarenhet bakom sig, kanske fantastiska reseupplevelser och så vidare … borde väl ändå ha det ganska väl förspänt när det kommer till att skriva. Och om vederbörande inte själv klarar att skriva ner sina erfarenheter kan hen alltid anlita en så kallad spökskrivare. Men en person som enbart har grundskolan i ryggsäcken, och som aldrig någonsin fått chansen att utbilda sig inom något område som intresserat utan helt varit hänvisad till vad vuxenvärlden förväntat sig – som sen ändå skrivit bland annat tre fantasyromaner – vore inte det något att betrakta som en prestation?! En person som aldrig lärt sig grammatik i den betydelsen att veta vad det heter när man böjer ord eller meningar eller vad det nu än månde vara, men lik förbannat vet exakt hur det ska göras! Vore inte det värt att uppmärksamma?!
Jag har min egen autodidaktiska kunskapsvärld, mina egna livserfarenheter som på grund av den jag är dessutom innefattar en ganska djup insikt i både kvinnligt och manligt. En uppväxt med föräldrar som antagligen hellre hade sett att jag inte blev till, med allt vad det inneburit.
Frågan är om jag någonsin skulle få höra någon reporter kommentera det hela med typ ”imponerande” eller ”fascinerande”! Antagligen inte!
Ändå – trots alla brister man tvingat på mig – this is where I am!

Andra veckan i oktober

Veckorna går lite väl fort tycker jag! Snart en vecka sedan vår enkla men trivsamma utflykt som avrundades med en ljuvlig räkmacka på Backagården. Veckan inleddes annars med att jag fick tillfälle till en mängd suveräna bilder på väldigt nära håll av en nyfiken rödhake, som intresserat följde oss medan vi lastade ved vi fått av våra snälla grannar. Apropå bilder fick jag nöjet att titulera mig vinnare – igen –  under temat Skördetid i fotoklubbens månadstävling. Bara någon vecka efter att jag vunnit med samma bild i Ystads fotoklubbs motsvarande tävling. Inom bildskapandets ramar har jag även haft nöjet att kunna skapa och därmed se hur det det skulle sett ut, om det inte såg ut som det ser ut.
I veckan har jag även varit på den avslutande behandlingen av min ömma tand, hos Folktandvården i Lund. Ett väl uträttat arbete av tandläkaren, i en operation som lett till en del smärta i efterhand. Tur åtminstone att jag inte lider av tandläkarskräck. Under veckan har vi även sammanställt notan som förhoppningsvis ska sätta den definitiva punkten för utnyttjandet.
Veckan avrundas med korrekturarbete av Regntider. Närmare 74 000 ord att gå igenom – igen!

Mors dag

Så var det den dagen igen! En dag vi absolut inte fick glömma så länge mor levde. Men det finns säkert andra som fortfarande minns hennes dag. Själv har jag släppt firandet sedan många år tillbaka. Liksom hon släppte satsen den 7 oktober 1955.

Livslånga bevis

Jag kan föreställa mig att många som känt mina föräldrar, och som läst mitt inlägg ”Ett oönskat barn”, (publicerat på wordpress.com 2020-05-11) reagerar och tycker att jag är orättvis och allt för hård i mina ord. Säkert lätt att tänka. Men först och främst vill jag betona att jag skulle aldrig skrivit något sådant om det inte vore korrekt. Kanske jag även fortsatt hade hållit tankarna för mig själv, om det inte vore för den smärtsamma bekräftelsen jag fick när mors stenografiska tecken i hennes dagbok stod klart för mig! Släppt satsen! Tyvärr är det så att jag kan göra en mycket lång lista som bevisar mitt påstående.
Kanske jag för rättvisans skull också ska säga att far inte ska lastas allt för mycket i det här, även om jag hade önskat att han någon gång kunde tagit tag i det hela. Men han valde att tiga för husfridens skull.
Den 8 juli 1956, dagen efter att jag gjort entré i den här världen, skrev mor i sin dagbok om far; ” Jag tror han är lycklig för att vi fått en son”. Men det finns inga uttryck för hur hon själv kände.
Det största misstaget och tydligaste beviset för att jag antagligen inte var särskilt önskad, var den totala bristen på förståelse för mina problem i skolan. Jag var skelögd, blind på höger öga, vänsterhänt, klen och helt ointresserad av fotboll och andra sporter, och blev därför ständigt mobbad. Det gick självklart ut över hela min skolgång. Jag hade svårt att koncentrera mig och klarade inte av ämnena särskilt bra. Inte blev det bättre hemma heller. Jag fick aldrig någon hjälp med läxorna. Far var nästan aldrig tillgänglig, och frågade jag mor fick jag svaret ”Det ska du klara!” Men ingen, varken mina föräldrar eller de vuxna i skolan, fattade att jag var mobbad.
Nästa svek kom när jag i åttonde klass hamnade hos yrkesvägledaren och skulle välja riktning inför den avslutande nionde klassen och förbereda inför tänkt gymnasieutbildning.
Jag hade sedan länge ganska klart för mig vad jag ville satsa på. Ända sedan jag lärde mig skriva, har jag älskat att skapa berättelser. Jag har alltid varit intresserad av teckning, bildskapande och foto. Fram till åttonde klass var det just Teckning & Bild, Svenska och Engelska jag hade bra betyg i.
Alltså ville jag ha någon fortsatt utbildning i någon av dessa inriktningar, och önskade få den hjälp jag borde haft rätt till hos yrkesvägledare för att hitta rätt.
”Nej, nej! Det där är inget för pågar”, sa yrkesvägledaren. ”Du ska välja teknik!”
”Men det är jag inte intresserad av!”
”Det är det som gäller.”
Jag fick heller inget stöd hemifrån, och förhoppningen där var säkert naturligtvis att jag skulle satsa på samma yrkeskarriär som far. Att jag inte var ett dugg intresserad spelade ingen roll!
Så blev det som det blev. Djupt besviken segade jag mig igenom nian, och hatade alla tekniklektioner som uteslutande handlade om att glo på någon gammal sliten film om motorer, eller samlas runt en oljig motor i skolans källare. Allt under ledning av en gammal försupen lärare.
Så jag hade inga förutsättningar alls att söka någon vidare utbildning när jag slutade grundskolan.
När jag som sjuttonåring fick chansen att flytta hemifrån, tilläts jag det utan några vidare betänkligheter. Jag var naturligtvis glad för det, men det var säkert mina föräldrar också.
Varenda gång genom hela mitt liv, som jag av någon anledning kom hem till dem oanmält, möttes jag av mors irriterade kommentar; ”Usch, kommer du nu? Ja, du får gå ner till far och snacka med han. Jag har inte tid.” Samma sak om jag ringde. Det var nästan alltid far som svarade i telefon, men de få gånger mor tog luren var hennes svar; ”Usch, ringer du nu? Jag ska titta på tv!”
Jag har aldrig blivit kramad, aldrig fått höra att jag var älskad. Men mor var alltid mån om att berömma våra kusiner och även en del andras barn, som hon tyckte var så duktiga. Hon har aldrig sagt att jag var duktig.
Far gjorde nog vad han kunde för att släta över, genom att hjälpa mig med olika problem och även ekonomiskt. Men han var också alltid noga med att det skulle vara rättvist. Fick jag, fick även min syster och vice versa. Men oftast var det med mors uppriktiga ogillande. Det finns mängder med noteringar i hennes dagböcker kring att hon och far blivit osams för att han tvunget ska hjälpa oss barn.
Mitt bestående och smärtsamma minne från hennes sista månader i livet, var när hon just kommit hem från sjukhuset och en misslyckad operation. Framöver skulle hon vårdas i hemmet. Jag kom dit för att besöka henne, och min syster fanns redan i rummet där hon låg. Jag befann mig köket vägg i vägg med rummet när jag hörde hennes fråga till min syster; ”Hur ska jag göra för att slippa träffa Per?”
Allt detta har jag burit med i hela mitt liv! Alltid burit på känslan att mor nog aldrig egentligen velat ha mig. Därför blev det ett alldeles extra hårt slag när den tanken bekräftades av hennes simpla dagboksnotering den 7 oktober 1955, nio månader före min födelse. Släppt satsen!

Ett oönskat barn

När jag kring åren 2013 till 2015 läste igenom mors och fars dagböcker och dokumenterade allt av värde, hade jag förhoppningen att kanske få lite klarhet i hur mina föräldrars förhållande till mig egentligen var. När jag påbörjade arbetet med mina memoarer under 2012 var mitt främsta mål att försöka analysera och nysta upp alla brister som funnits fram för allt under min uppväxt. Jag har aldrig upplevt någon kärlek från mina föräldrar, och i synnerhet inte min mor. Allt kring mig möttes av enbart irritation, ointresse och ogillande från henne. Jag har alltid haft känslan av att vara ett oönskat barn. Genomläsningen av hennes dagböcker bringade dock inte den klarheten jag hade trott och önskat. Det väckte snarare fler frågetecken. Bland annat ett stort frågetecken kring varför det inte fanns bevarat några dagböcker från åren 1962 till 1972! Det vill säga de åren jag gick i grundskolan, då jag blev mobbad, medan jag hemma ansågs som ett misslyckat barn eftersom skolresultaten påverkades negativt. Min mor skrev dagbok från 1952 (kanske även tidigare) och fram till 2004 då hon dog. Som regel mest korta notiser, och långt ifrån varje dag. Men varför skulle hon inte ha skrivit någonting under de tio åren jag gick i grundskolan?! De åren då hon ständigt beklagade sig för släkt och vänner om hur besvärlig jag var och hur misslyckad min skolgång var! Jag är idag helt övertygad att dessa dagböcker har förstörts eller tagits hand om, för att jag inte skulle få ta del av sanningen.
Mina föräldrar kunde inte se vad som höll på att hända, och ingen annan vuxen heller för den delen. Känslan av att vara ett oönskat barn har följt mig hela livet. Genom åren har jag efterhand fått fler och fler bekräftelser på att det faktiskt var så. Oavsett de bristande uppgifterna i mors dagböcker finns det ändå några noteringar som trots sin korthet säger allt. Idag har jag dessutom fått klarhet i en notering, som jag tidigare inte kunnat tolka, som klart bekräftar att hon verkligen gjorde vad hon förmådde för att slippa sätta mig till världen!
En kort notering som hon skrivit med stenografi den 7 oktober 1955 bekräftar detta! Tecknen betyder; ”släppt satsen”! På dagen nio månader innan jag föddes.

Hamstervecka i pandemitider

Första veckan i mitt liv som faktiskt så att säga finansieras av pensionspengar. Även om det inte direkt erbjuder något lyxliv, har det åtminstone den fördelen att jag inte längre har någon press från A-kassa eller Arbetsförmedling om att söka jobb. Jag kan spendera mina dagar utan några krav. Så kanske det ändå är en form av lyxliv. Veckan har, föga förvånande, mest handlat om skrivande. Några underliga undringar när det gäller vissa delar i del två, och ett antal uppkomna frågetecken som måste rätas ut i arbetet med del tre. Ja, jag talar naturligtvis om min fantasytrilogi Legender från Thiramaar. Utöver det egna skrivandet har vi även utfört ett arbete som också har med skrivande att göra.
Så var det ju det här med Corona. Precis som saker ofta tenderar att göra i vårt samhälle, så blev det kanske en aning upphaussat. Ja, självklart måste vi inse allvaret i att vi de facto har en pandemi som härjar över hela vårt klot. Men det känns onekligen lite bisarrt när man går på ICA och handlar, och flera hyllor gapar tomma. Allt ris, utom de dyra varianterna är slut. Varje kundvagn man möter på väg in i butiken är fylld med toapapper och diverse matvaror. Väl inne i butiken kan vi konstatera att det finns pallvis med toalettpapper. Ingen direkt brist så här långt. Kan undras hur glada handlarna är nu. Nog ingen större risk med varor som ligger kvar efter bäst före datum.
För egen del känns det ändå ganska lugnt än så länge. Vi har full sysselsättning och inget direkt behov eller planerat som gör att vi behöver lämna hemmet den närmaste framtiden. Vårt skafferi och kylskåp är förhållandevis välfyllt. Vad som kanske kan bli problematiskt framöver, är väl i så fall om folk hamstrar för mycket, så butikerna inte hinner fylla upp. Men det problemet får vi väl ta då. Vi ska ha gäster om två veckor, och i värsta fall får vi väl servera lite makrill, pasta och bubbelvatten. Det blir säkert trevligt alldeles oavsett!

Personal message to my ”cousin”!

This is a personal message to my ”cousin” David in Galveston, Texas! I write this here because I know that you sometimes visit this site.
did receive your e-mails, on both of my email addresses. And I also did answer them both, but something goes obviously wrong, though it looks like they for some reason don’t reach you.
Maybe they get stopped by your email-program as junk mail or something. Please check it out, cause I, like you, don’t want to lose our contact.