Inlaga kan göra en vansinnig!

Håller på för fullt med att försöka skapa inlagan till min tredje bok Regntider. Har gjort allt klart, valt typsnitt Bookman Old Style, ett lagom snyggt typsnitt som mig veterligen funnits som standardtypsnitt i Windows-datorer sen 1997. Minst! Sparar som PDF och laddar sen upp filen till BoD, helt enligt instruktionerna. Och får besked att det saknas inbäddat typsnitt – Times New Roman! Jag skriver till BoD och ber om hjälp. De förklarar lite översittaraktigt att det är så att Bookman Old Style ”förmodligen inte är något standardstypsnitt” och därför måste man bädda in det i dokumentet! Men trots att jag gjort det godtas ändå inte min fil för att den saknar inbäddat Times New Roman – som jag INTE ens använt!

Dessutom – kort och gott så är det så här – om jag använder ett typsnitt som inte är standard i alla datorer, kan jag välja i Word att ”bädda in typsnittet”! Därefter kan vem som helst öppna och läsa mitt dokument, med MITT typsnitt, i vilken enhet som helst. Men att det hos boktryckarfirman efterlyses ett inbäddat typsnitt som inte ens är använt i filen, är fullständigt ologiskt. Och deras förklaringar är heller inte särskilt logiska!

Korrigerad info

Har äntligen kunnat uppdatera infon om mig hos bokhandlarna, till en förhoppningsvis mer säljande text. Har därmed städat undan gammalt elände. Först ut är Bokus!

Kyrkoval, bufflar, bildutställning och nytt körkort!

Veckan inleddes med smältandet av resultatet från kyrkovalet, där vi glädjande kunde konstatera att högerkrafterna fått stå tillbaka. Även om jag personligen inte är medlem i Svenska Kyrkan känns det som en innerlig lättnad att högerdårarna inte fått inflytande.

En stor del av den här veckan har dessvärre dominerats av tjafs med en person inom fotovärlden som tycks sätta sig själv på väldigt höga sadlar och klagar på mig för att jag ogillar hans arroganta stil, som han hävdar inte är överensstämmande med verkligheten, vilket han förtydligar genom att ryta åt mig att jag ”för helvete inte ska kalla honom arrogant, för då har jag pissat i skåpet”! Ja men tack för den bekräftelsen! Konsekvensen av detta är den enda naturliga – det är helt slut med alla fortsatta kontakter från min sida! Jag behöver verkligen inte bufflar i mitt liv.

Annars har den här veckan flutit på i mestadels stillhet. Har reagerat negativt över det faktum att Dollarstore redan nu i september börjat sälja juldekorationer. Inte undra på att man allmänt är rätt trött på allt som har med julen att göra.

Kan också konstatera att det fortfarande finns en hel del att röja upp efter samarbetet med det tvivelaktiga förlaget. Det i sin tur har lett mig fram till lite skrytsamma texter vad mitt författarskap anbelangar både på Instagram och på Facebook. Skrytsamt men kanske med rätta?

Veckan avrundades med ännu en utomhusutställning av bilder i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Den här gången hölls den på gräsplanen framför Bures på Kivik. Jo, de kallar sig så, även om det för mig rent språkligt känns mer korrekt med ”i Kivik”! Hur som helst blev det några hyfsat soliga men lite blåsiga timmar där besökande på årets Skördefest på Österlen kunde beundra våra bilder. Ja, och så blev det ju utrymme för en ljuvlig räkmacka hos nämnda Bures också.

Så kom väntade handlingar från Trafikverket, som innebär lite fotoarbete under söndagen. Och vi kan fortfarande så här i slutet av september njuta av en av sommarens absoluta höjdpunkter – Magnum Double Gold Caramel billionaire glass!

Från pekfingervals till trehundra nerslag

Så länge jag kunnat hålla i en penna har jag skrivit, långt innan jag ens kunde stava och forma egna ord. Tidigt i mitt liv upptäckte jag passionen med skrivmaskiner, och glädjen var stor när min far skaffade en gammal Underwood skrivmaskin som även jag fick skriva på ibland.

Mitt första mer ordnade skrivande var nog när jag som tolvåring började skriva dagbok. Men intresset för att skriva berättelser av olika slag resulterade bland annat i en deckarnovell som försvann i min svensklärares händer (Se ”Ingen uppmuntran”). En typ av äventyrsroman försökte jag mig på när jag var i femtonårsåldern. Men skrivandet kom nog igång på allvar när jag fick överta fars skrivmaskin. Det första jag gjorde då var att renskriva min dagbok. Det arbetet innebar samtidigt ett bra sätt att lära mig hantera skrivmaskinen mer än bara med pekfingervalsen. Det var där det började, men ganska snart utökades det till dubbel pekfingervals. Alltså båda pekfingrarna. Men det var egentligen först när jag fick tillgång till elektrisk skrivmaskin som skrivhastigheten började öka på allvar.

Genom ett föreningsuppdrag som sekreterare på åttiotalet fick jag tillgång till en IBM elektrisk skrivmaskin med kula. Jag blev successivt allt bättre på att släppa blicken från tangenterna och istället rikta den mot pappret där bokstäverna hamrades in via den ”magiska kulan”. Så småningom köpte jag en egen elektrisk maskin, men det var nog när jag fick min första PC (februari 1991) som jag kunde släppa tangenterna helt med blicken.

Förutom att jag älskar att skapa berättelser, både korta och långa, noveller och romaner, så njuter jag av att se hur min berättelse med ganska skaplig hastighet växer fram på skärmen.

Det är ju också en stor fördel att kunna låta berättelsen flöda från idé genom fingrarna rakt upp på datorns skärm. Ibland funderar jag på hur mitt skrivande hade sett ut idag om jag haft min fars skrivhastighet som handlade om sådär ett trettiotal nedslag i minuten, jämfört med mina cirka trehundra!

Ja, jag kan skryta med ganska god skrivhastighet, och även att den är helt och hållet självlärd.

Grumpy old men …

Visst blir det väl konstigt om jag reagerar och opponerar mig mot vad en person skriver till mig i mejl det jag upplever som arrogant, och den personen sen svarar via ett röstmeddelande;

”Kom för helvete inte och säg att jag är arrogant, för då har du pissat i skåpet!”

Nya tag

De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.

Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.

Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!

I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål.
Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.

Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.

Fotografisk utomhusutställning

På lördag den 25 september deltar vi i ännu en utomhusutställning i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Den hålles vid Kiviks hamnplan mellan kl. 11-16, i samband med Skördetid på Österlen.

En pust i stormen!

Läser i dagens Sydsvenska att FHM (Folkhälsomyndigheten) skärper tonen mot vaccinvägrarna. Från den 29 september har ovaccinerade personer andra rekommendationer att förhålla sig till än de som vaccinerat sig. Det innebär i praktiken att ovaccinerade ”inte bör gå på större evenamang som teater, konserter och idrottsevenemang. Det blir med andra ord en tydlig begränsning för ovaccinerade personer! Det är bra! Men hur kontrolleras detta? Som vaccinerad har jag inte rätt att utestänga ovaccinerade personer att närvara vid olika folksamlande event. Det heter att de ”bör inte”! Men hur kan man förvänta sig något högre omdöme från människor som vägrar vaccinera sig för att de menar att coronan enbart är ett påhitt?! Enda effektiva metoden i det här sammanhanget vore att alla vaccinerade hade fullständig rätt att utestänga de ovaccinerade. Annars är denna skärpta ton enbart en lätt pust i stormen!

Musikalisk citaträtt

Det har diskuterats ganska flitigt i olika författarforum på Facebook, om huruvida det är tillåtet att citera låttexter i sitt skrivande. Åsikterna går isär, och det känns lite som att det finns en viss osäkerhet kring detta. Det kan kanske gälla olika beroende på i vilken typ av skriven text man vill använda ett citat och även i vilken omfattning. Det som är aktuellt för min del är en eller högst fyra textrader ur en låttext till mina memoarer. Citatet i det här fallet har syftet att dels ibland betona vilket år vi befinner oss i, och onekligen får jag även erkänna som lite krydda i texten. Men viktigast för mig är att det alltid handlar om låtar som haft särskild betydelse för mig. Väldigt många låtar har för mig ett direkt samband med olika personliga upplevelser i livet. Oftast där låttexten passar perfekt in i situationen. Som den dagen jag första gången mötte min älskade kärlek och för evigt förknippar det tillfället med låten ”That certain smile”. Detta trots att låten släpptes tjugosex år tidigare!

Eftersom musik alltid förekommit i min tillvaro, känns det också betydelsefullt att kunna ha det med i mina memoarer. Det finns förvisso en citaträtt, men det stora problemet här är ju just att det innebär en krydda av min text.

Så jag har valt att kontakta de aktuella upphovspersonerna för att be om godkännande, och fick mitt första svar idag. Ett kort och tydligt svar på min fråga om jag får citera några rader ur hans låtar i mina memoarer – ”Of course Andie. Good luck!”

Det ger ju dessutom en extra välbehagskänsla att faktiskt kunna lägga till i en fotnot i boken att det är ett citat ur en angiven låt, och med benäget tillstånd av upphovspersonen!

%d bloggare gillar detta: