Jag har skrivit i hela mitt liv, nästan. Jag var tio när jag skrev min första novell. En deckarhistoria som min svensklärare använde som underlag för mitt betyg. Men jag fick aldrig tillbaka den! Genom årens lopp har jag sedan skrivit mängder, men har aldrigt lyckats få till någon hållbar story. Det var alltid något problem. Jag kunde skriva på entusiastiskt, men efter något kapitel tog idéerna slut.
En lördagkväll i februari satt kompisen Göran och jag i mitt kök och åt middag och höll varandra sällskap medan snön föll utanför dörren och gjorde tillvaron lite besvärligare. Detta eftersom det för min del betydde att jag hade några nätter framför mig med besvärligt väglag i mitt arbete.
Där satt vi i alla fall och pratade om just det här med att skriva. Han sa att han alltid velat skriva en roman. Helst fantasy.
”Samma här”, sa jag.
”Det är bara det att jag har så svårt för dialogerna”, sa han.
”Nja, för mig är det nog den lättaste delen. Men i en fantasy behöver man ju strider, och sådant är jag dålig på. Och jag kan ingenting om vapen heller. I synnerhet inte svärd och pilbågar och sånt.”
Men de delarna var han bra på.
”Men”, sa jag. ”Varför skriver vi inte en fantasyroman tillsammans?” Resten av den kvällen handlade om att prata ihop oss om en lämplig synopsis. Även om vi då inte visste vad det ordet betydde.
På natten när han gått hem skrev jag första kapitlet till det vi skulle kalla ”Gudaspiran”. (många år senare ”Gudarnas Spira”)
perabl.com 