Lärorikt

Förutom att jag finner oerhört stort nöje i att skriva, ger det också en extra stor tillfredsställelse i all research man behöver ägna sig åt. Man lär sig hela tiden nytt, när man söker på nätet efter information om diverse, både små och stora, detaljer i ens berättelse. Apropå min memoarer som jag arbetar med för tillfället, har jag exempelvis sökt information om märgelgravar. I min berättelse är det bara en liten detalj, men allt är viktigt att ha klart underbyggda fakta kring.
Kort och gott lär man sig hela tiden något nytt.

En händelserik vecka

Första veckan i augusti har nått sitt slut. En vecka som jag inledde lite ambitiöst med tanken att börja varje dag med en halvtimmes promenad. Det ska erkännas att det gått sådär. Två tillfällen har det blivit den här veckan. Å andra sidan har det blivit några steg på andra tider de andra dagarna, så lite promenad har det ändå blivit. Det är kanske bra att börja med viss försiktighet.
En händelse av betydelse den här veckan var att jag nu blivit helt klar med allt korrekturarbete med ”Regntider”, och har därmed kunnat påbörja arbetet med att förbereda för tryck.
Under veckan har vi faktiskt också gjort något så ovanligt som att besöka Veberöds församlings sommarcafé, där vi fick ta del av ett underhållande och gripande berättande om att bli sig själv.
Vi har även hunnit med ännu en grillträff med fotoklubben, och en liten Österlenutflykt med smaskig räkmacka på Backagården och familjeträff på Borrbystrands camping.
Veckoslutet har dominerats av en utomhusutställning på Torget i Tomelilla, i ett samarbetsprojekt mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Trettio utställare med drygt åttio bilder visade upp sina alster.
På fredagen var vi i Hammenhögs församlingshem för att ta farväl av en skrivarvän som lämnat oss. Kommer att sakna hans underhållande julsagor vid framtida julsageträffar.
Söndagen ägnades lite åt bilder. Närmare bestämt ett försök att välja bilder till årets upplaga av Närkampen, den tävling som hålles varje höst mellan Sjöbos, Ystads och Österlens fotoklubbar.

Hjälp och ohjälp (Hur allt började, 7)

Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin eller Martini och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men alla har inte varit bra.
Just som ”Gudarnas spira” var klar att gå till tryck, fick jag en förhandsrecension som i ganska förolämpande ord sågade hela berättelsen. Med recensionen följde ett ”erbjudande” om att hen, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till och göra boken roligare. Jag accepterade, men när jag fick tillbaka manuset, bestod ”förbättringen” i att en av huvudkaraktärerna drogs med allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Nysningarna beskrev som så kraftfulla att han ramlade av stolar och liknande. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film typ Asterix där alla ”effekter” är gravt överdrivna. Min berättelse blev förlöjligad.
Denna karaktär som dör i boken, lät hen dessutom magiskt återuppstå i slutet av boken. Tillsammans med hens så kallade manusutveckling fick jag en ny recension. Fortfarande samma nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra! Hens hantering kändes som en ren förolämpning, och jag strök samtliga hens ändringar. När jag nu ett år efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner, känner jag stor lättnad av vi faktiskt inte tog med hens ändringar. Tyvärr betalade vi alldeles mycket pengar för detta, men man lär sig förhoppningsvis något av det misstaget.

Karaktärernas namn (Hur allt började, 6)

Redan när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, juli 2021) totalt 87 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.

Systrarna Boktokiga har intervjuat oss

Vi har blivit intervjuade av Systrarna Boktokiga!

https://nouw.com/systrarnaboktokiga/vi-har-intervjuat-forfattarna-per-och-sn-37708264

Vi har intervjuat författarna Per och Snezana Lindskog

1. Berätta lite om er själva.

Vi skriver oftast tillsammans eller bredvid varandra vid samma skrivbord.  Utbildningar och titlar är ovidkommande vad gäller vårt skrivande. Det som krävs är målmedvetenhet, vilja och något man brinner för. Det som är intressant är att Per har skrivit dagbok sedan 1973, Idag omfattar den över 3 miljoner ord, lika mycket som sju kompletta volymer av Sagan om ringen. Snezana har en härkomst från Balkan där språkstrukturen och meningsbyggnaden skiljer sig markant från svenskan. Trots sin dyslexi har hon kunnat fullfölja sin dröm att bli författare.

2. Vad inspirerade er till att börja skriva?

I grundskolan skrev Snezana en hel del uppsatser som blev upplästa i klassrummet. En av hennes dikter blev tonsatt av musikläraren. Därefter blev det poesi under många år. Dikter övergick till poetiska texter och växte med åren.
Per fick vid sexårsåldern prova en liten skrivmaskin hos sin farbror och varje gång de hälsade på skrev han allt möjligt. Dagboksskrivande påbörjades redan vid trettonårsålder men då med få ord som växte allt mer.

3. Vilket är erat bästa tips vid skrivkramp?

Snezana är nästan besatt av ordspel. När skrivandet fastnar ordentligt använder hon vinnande ord som får finnas i en mening.  Båda skriver vi flödestexter eller hjälptexter där alla strötankar hamnar och kan bli något annat. Vi använder också ett tärningspel med symboler och bilder. Ibland föreslår vi siffror och bläddrar i böcker, dvs nummer på sidor och rader i böckerna. Och det som är väsentligt i sammanhanget är att vi pratar, vid frukost, lunch och kvällsmat, i bilen, i SPA-badet, ja all tid vi tillbringar tillsammans. Men det är viktigt att se till att skriva något, vad som helst varje dag.

4. Vilken var eran favoritbok som barn?

Per gillade Tvillingdeckarna och Femböckerna. Något minne av böcker under Snezanas tidigare år i grundskolan har hon inte. Hela grundskolan gick hon i Serbien och läskulturen fanns inte i någon särskild utsträckning. Det hon minns är ”Skriet från vildmarken” den läste hon flera gånger som tonåring.

5. Vad har ni för skriv-planer?

Snezana har tre påbörjade manus. En av dessa kommer att ges ut snart. Fantasyboken med namnet ”Skarvkvinnan”. Snezana har en period då hon gärna skriver erotiska noveller men detta varvas med annat skrivande. Per håller på att skriva sin tredje del i sin humoristiska fantasiserie vid namn ”Legender från Thiramaar”. En fjärde del i samma serie håller också på att växa fram.

6. Vilka 3 böckerna rekommenderar du att läsa i vår?

Snezana läser för tillfället många feel good-romaner. Ni som inte har läst ”Rött vitt och kungligt blått” rekommenderar hon. En favorit som hon gärna lyssnar på igen är Sara Dalengrens ”Drömmen om Tom” som är speciellt inläst av Storytel. En bok som Snezana har påbörjat är ”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens. Per rekommenderar ”Den rosa nallebjörnen” av Lea Awring  Bamroat och Nene Ormes urbanfantasyserie ”Udda Verklighet” och Särskild”

7. Vilken publicerad bok önskar ni att ni hade varit författaren till ?

Definitivt Steven Kings ”Gröna milen” Gäller för Snezana. Per hade helst velat vara författare till Georg RR Martins ännu ej avslutade bokserie ”Song of ice and fire”. Då hade vi kunnat bli författare på heltid med boplats på ön Azorerna

8. Hur ser det ut där ni skriver?

Hmm … här finns datorer, laptoppar, två bokhyllor fulla av böcker. Mysig belysning och trevligt sällskap. Här delar vi arbetsbordet med en Main Coon katt på en fleecefilt mellan datorerna och en Golden retriever som små-mumlar på en trasmatta på golvet.

9. Vilken bok läser ni just nu?

Snezana har just avslutat del två ”Halvsjälarna” ur Linda Anderssons trilogi Livstjuvarna. Där ”Kräftorna sjunger” har jag just påbörjat. Per läser just nu ”Tårar i havet” av Ruta Sepetys

10. Vilken del är roligast med att skriva en bok?

Snezana får ideér på promenader och ofta innan hon somnar. Att börja på en bok är spännande men när berättelsen sätter fart och hittar sina egna vägar så känns skrivandet oerhört givande. Per tycker att det roligaste är att han får skapa en egen verklighet i en egen värld.

11. Hur fungerar det att skriva tillsammans? Hur delar ni upp det ?

Vi skapar ofta idéerna i samtal. Ibland stafett-skriver vi, då vet man aldrig hur berättelsens gång blir. Ibland skriver vi var sitt kapitel, även då påverkar vi berättelsen väg.

12. Berätta lite kort om boken nu just aktuella med?

Snezana utkommer snart med tre erotiska noveller. En av dessa handlar om en krokisession där möten uppstår. Två ingår i en serie. Där nutid möter dåtid. 2021 och 1956. Del ett ur denna serie har redan visats sig uppskattad.
Per håller på att redigera sin tredje del ”Regntider” i sin serie ”Legender från Thiramaar”. Den handlar om en sviken gudinna som orsakar regn under en längre tid. Trollkarlen Cornizendo behöver resa i tiden för att lösa vissa problem men riskerar att stanna kvar i en tid där kärleken blir ett hinder. Folket Kaldinierna ska gömma en värdefull del av en mäktig spira och folk är utsända att rädda tillfångnatagna barn av en galen kvinna. Vägarna för karaktärerna korsas på märkliga sätt.