Hjälp och ohjälp (Hur allt började, 7)

Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, i form av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men inte riktigt alla har varit bra.
Gudarnas spira, det som blev del två i min serie Legender från Thiramaar, är det manus som genomarbetats flest gånger. En anledning är att den ursprungligen också är den äldsta. Men när den till slut var klar och lämnad till förlaget fick jag plötsligt en recension till påseende om boken, från en person som tidigare lovordat Eilaths hopp och gett den toppbetyg. Den här recensionen innebar mer eller mindre en regelrätt sågning av boken, även om betyg från tre och uppåt i allmänhet får räknas som bra. Men texten i recensionen var i stort sett en sågning. Med recensionen följde även ett ”erbjudande” om att recensenten, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till med manusutveckling. Hen sa sig ha flera bra idéer till hur man kunde göra boken lite mer humoristisk. Det hör till saken att den här boken är lite allvarligare än vad Eilaths hopp var, även om denna också innehåller en del humor.
Efter en tid fick jag tillbaka manuset, och kunde ta del av ”förbättringarna”! Dessa bestod i att en av huvudkaraktärerna skulle dras med en allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Inte nog med det. Nysningarna beskrevs som så kraftfulla att han ramlade av stolar, och på ett ställe användes det som ett sätt att få honom igenom en trång passage. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film, typ Asterix eller liknande, där alla ”effekter” är gravt överdrivna för att göra det hela roligare. Känns mer som att berättelsen blir förlöjligad.
En av karaktärerna som dör i berättelsen, lät hen magiskt återuppstå i slutet av boken.
Tillsammans med denna så kallade manusutveckling, fick jag även en ny recension. Fortfarande ungefär lika nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra!
För mig kändes hela denna hantering som en ren förolämpning, och jag strök samtliga dessa ändringar. När jag nu ett drygt halvår efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner på boken, känner jag en stor lättnad att vi faktiskt inte tog med dessa så kallade förbättringar. Det vore att totalförstöra min berättelse. Tyvärr betalade vi alldeles för mycket pengar för detta arbete. Men – man lär sig förhoppningsvis något av det.

Karaktärernas namn (Hur allt började, 6)

Redan från första början när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, mars 2021) totalt 83 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.

Systrarna Boktokiga har intervjuat oss

Vi har blivit intervjuade av Systrarna Boktokiga!

https://nouw.com/systrarnaboktokiga/vi-har-intervjuat-forfattarna-per-och-sn-37708264

Vi har intervjuat författarna Per och Snezana Lindskog

1. Berätta lite om er själva.

Vi skriver oftast tillsammans eller bredvid varandra vid samma skrivbord.  Utbildningar och titlar är ovidkommande vad gäller vårt skrivande. Det som krävs är målmedvetenhet, vilja och något man brinner för. Det som är intressant är att Per har skrivit dagbok sedan 1973, Idag omfattar den över 3 miljoner ord, lika mycket som sju kompletta volymer av Sagan om ringen. Snezana har en härkomst från Balkan där språkstrukturen och meningsbyggnaden skiljer sig markant från svenskan. Trots sin dyslexi har hon kunnat fullfölja sin dröm att bli författare.

2. Vad inspirerade er till att börja skriva?

I grundskolan skrev Snezana en hel del uppsatser som blev upplästa i klassrummet. En av hennes dikter blev tonsatt av musikläraren. Därefter blev det poesi under många år. Dikter övergick till poetiska texter och växte med åren.
Per fick vid sexårsåldern prova en liten skrivmaskin hos sin farbror och varje gång de hälsade på skrev han allt möjligt. Dagboksskrivande påbörjades redan vid trettonårsålder men då med få ord som växte allt mer.

3. Vilket är erat bästa tips vid skrivkramp?

Snezana är nästan besatt av ordspel. När skrivandet fastnar ordentligt använder hon vinnande ord som får finnas i en mening.  Båda skriver vi flödestexter eller hjälptexter där alla strötankar hamnar och kan bli något annat. Vi använder också ett tärningspel med symboler och bilder. Ibland föreslår vi siffror och bläddrar i böcker, dvs nummer på sidor och rader i böckerna. Och det som är väsentligt i sammanhanget är att vi pratar, vid frukost, lunch och kvällsmat, i bilen, i SPA-badet, ja all tid vi tillbringar tillsammans. Men det är viktigt att se till att skriva något, vad som helst varje dag.

4. Vilken var eran favoritbok som barn?

Per gillade Tvillingdeckarna och Femböckerna. Något minne av böcker under Snezanas tidigare år i grundskolan har hon inte. Hela grundskolan gick hon i Serbien och läskulturen fanns inte i någon särskild utsträckning. Det hon minns är ”Skriet från vildmarken” den läste hon flera gånger som tonåring.

5. Vad har ni för skriv-planer?

Snezana har tre påbörjade manus. En av dessa kommer att ges ut snart. Fantasyboken med namnet ”Skarvkvinnan”. Snezana har en period då hon gärna skriver erotiska noveller men detta varvas med annat skrivande. Per håller på att skriva sin tredje del i sin humoristiska fantasiserie vid namn ”Legender från Thiramaar”. En fjärde del i samma serie håller också på att växa fram.

6. Vilka 3 böckerna rekommenderar du att läsa i vår?

Snezana läser för tillfället många feel good-romaner. Ni som inte har läst ”Rött vitt och kungligt blått” rekommenderar hon. En favorit som hon gärna lyssnar på igen är Sara Dalengrens ”Drömmen om Tom” som är speciellt inläst av Storytel. En bok som Snezana har påbörjat är ”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens. Per rekommenderar ”Den rosa nallebjörnen” av Lea Awring  Bamroat och Nene Ormes urbanfantasyserie ”Udda Verklighet” och Särskild”

7. Vilken publicerad bok önskar ni att ni hade varit författaren till ?

Definitivt Steven Kings ”Gröna milen” Gäller för Snezana. Per hade helst velat vara författare till Georg RR Martins ännu ej avslutade bokserie ”Song of ice and fire”. Då hade vi kunnat bli författare på heltid med boplats på ön Azorerna

8. Hur ser det ut där ni skriver?

Hmm … här finns datorer, laptoppar, två bokhyllor fulla av böcker. Mysig belysning och trevligt sällskap. Här delar vi arbetsbordet med en Main Coon katt på en fleecefilt mellan datorerna och en Golden retriever som små-mumlar på en trasmatta på golvet.

9. Vilken bok läser ni just nu?

Snezana har just avslutat del två ”Halvsjälarna” ur Linda Anderssons trilogi Livstjuvarna. Där ”Kräftorna sjunger” har jag just påbörjat. Per läser just nu ”Tårar i havet” av Ruta Sepetys

10. Vilken del är roligast med att skriva en bok?

Snezana får ideér på promenader och ofta innan hon somnar. Att börja på en bok är spännande men när berättelsen sätter fart och hittar sina egna vägar så känns skrivandet oerhört givande. Per tycker att det roligaste är att han får skapa en egen verklighet i en egen värld.

11. Hur fungerar det att skriva tillsammans? Hur delar ni upp det ?

Vi skapar ofta idéerna i samtal. Ibland stafett-skriver vi, då vet man aldrig hur berättelsens gång blir. Ibland skriver vi var sitt kapitel, även då påverkar vi berättelsen väg.

12. Berätta lite kort om boken nu just aktuella med?

Snezana utkommer snart med tre erotiska noveller. En av dessa handlar om en krokisession där möten uppstår. Två ingår i en serie. Där nutid möter dåtid. 2021 och 1956. Del ett ur denna serie har redan visats sig uppskattad.
Per håller på att redigera sin tredje del ”Regntider” i sin serie ”Legender från Thiramaar”. Den handlar om en sviken gudinna som orsakar regn under en längre tid. Trollkarlen Cornizendo behöver resa i tiden för att lösa vissa problem men riskerar att stanna kvar i en tid där kärleken blir ett hinder. Folket Kaldinierna ska gömma en värdefull del av en mäktig spira och folk är utsända att rädda tillfångnatagna barn av en galen kvinna. Vägarna för karaktärerna korsas på märkliga sätt.

Från småskum och dryg till hjälpsam och sympatisk (Hur allt började, 5)

I den ursprungliga versionen av Eilaths hopp var K.F. eller Adric som han egentligen heter, och Alan Byhl två lite halvskumma tvivelaktiga figurer. Fram för allt K.F. (alltså Kaross-Fabrikörn) framställdes som en rik och ganska dryg figur. Det blev aldrig skrivet, men diskussionerna kompisen och jag hade handlade om att de båda vid något tillfälle framåt i boken skulle ta huvudpersonen Eilath till fånga. Exakt vad som sen skulle ske kom vi aldrig fram till. Det som blev skrivet medan vi fortfarande samarbetade med det manuset, var avsnittet när de närmar sig Matruriens huvudstad Maddoc. De samtalar om sina respektive verksamheter, men mycket mer än så händer inte. I den färdiga boken finns det avsnittet kvar, men har förändrats en del. I övrigt har ingen av de ursprungliga idéerna kring dessa båda karaktärer använts.
Alan är i boken en något disträ figur, mycket på grund av hans illa omtyckta kemikaliefabrik som förpestar luften i Maddoc, där han under många år inandats diverse tvivelaktiga kemiska substanser.
Adric har fått en betydligt trevligare roll som ödmjuk och sympatisk och förvisso rik man, som kommer att spela en väldigt stor roll för bokens huvudkaraktär.
Kort och gott har både Adric och Alan fått betydligt trevligare roller, än vad som var tänkt från början.

Del Fyra på gång!

En hastigt, mer eller mindre, nertecknad storyline, eller nåt. Ett konstruktivt samtal med min kärlek. Lite allmänt bollplankande med idéer. Ha – där är ännu ett sådant där lustigt uttryck, precis som det där med att ’spåna’. Att bollplanka! Enligt SAOL bildlikt en diskussionspartner som man bollar idéer till. Jo, det visste vi ju, men det är ändå lite lustigt uttryck. Med mitt bollsinne skulle resultatet av en kastad boll mot ett plank antingen resultera i att den studsade iväg på helt fel håll, eller rentav träffa mig själv rakt i plytet. Kanske med pajade glasögon, så hade jag ändå inte kunnat skriva något mer.
Nåväl! Med nämnda storyline och bollplank tror jag faktiskt jag vågar påstå att jag är igång på allvar med del fyra! Eller nåt! Arbetsnamnet är tills vidare ”Robia”. Varför? För att en av huvudkaraktärerna i den här boken är just Robia, som är magikerlärling hos kaldiniernas högsta andlige ledare Ambarand.