I mitt liv har jag besökt Madeira vid tre tillfällen. Första gången var 1972 med mina föräldrar. Den gången var jag dock typiskt tonåring som inte ville göra någonting alls. Jag satt mest på hotellrummet där jag ägnade mig åt att skriva och rita. Tre år senare åkte jag dit tillsammans med min dåvarande sambo, och tillbringade två veckor där. Den gången ägnade jag betydligt mycket mer energi på att verkligen utforska och uppleva denna underbara ö. Jag gjorde nog vad jag kunde för att reparera missarna från föregående besök. Sen dröjde det hela fyrtiotre år innan jag äntligen kunde komma dit igen.
Att jag är ohämmat förälskad i denna ö visar sig också tydligt genom de ofta återkommande drömmar jag har och har haft i alla år ända sedan mitten av sjuttiotalet.
Det handlar nästan alltid om att jag åker på en weekend-tripp till Madeira. Vilket i och för sig torde vara en lite väl frustrerande upplevelse, eftersom enbart enkel flygresa tar drygt fem timmar från Kastrup. Plus då all övrig tid som går åt för att ta sig till och från Kastrup. Så det hade verkligen inte blivit särskilt mycket tid över åt att njuta av vistelsen. Men sådana detaljer påverkar inte drömmarna, som dock ändå inte är problemfria. Det handlar nästan alltid om att det är dags att åka hem, och jag är alltid sen! Det uppstår alltid någon form av paniksituation, genom att jag exempelvis inte har packat mina grejer när det är mindre än en timme innan planet ska lyfta från Madeiras flygplats.
Men en särskilt rörig dröm jag hade i mars 1992, handlade om att jag skulle resa till Madeira. Precis allt gick fel.
Som vanligt var jag sent ute! När jag väl anlände till flygplatsen upptäckte jag att jag saknade min flygbiljett, vilken man skulle hämta i en byggnad som låg i den absoluta ytterkanten av flygplatsområdet. Det här var på den tiden då alla handlingar var i rent papper. Elektroniska biljetter och andra resehandlingar fanns inte ens i fantasin. När jag väl nådde fram till byggnaden bad jag personalen att kontakta planet och be dem vänta. Detta blev gjort, och så rusade jag iväg igen. När jag skulle passera igenom terminalbyggnaden visade det sig att de höll på med en omfattande ombyggnad, och jag gick vilse i rummen och blev självklart ytterligare försenad. När jag till slut nådde fram och skulle ta mig upp för trappan till flygplanet, upptäckte jag att jag trots allt ändå glömt biljetten. Så det blev till att springa tillbaka igen. Tillbaka vid biljettutlämningen fick jag min biljett och samtidigit passade jag på att lämna en del prylar som jag haft i bilen. Först då upptäckte jag att jag hade min katt Simon med mig. Det gick ju inte an, och jag skulle bli tvungen att bege mig hem och lämna honom först. Fullständig panik! Men som tur var vaknade jag där. Det är märkligt att man kan ha sådana drömmar, där precis allting går snett. Det är också märkligt att alla detaljer i dessa drömmar stämmer väl in i verkligheten, även om det handlar om detaljer från helt olika håll. Det blir ett slags mix av olika verkligheter. Exempelvis så var flygplatsen Bulltofta i utkanten av Malmö, vilken ju faktiskt lades ner 1973.
Och nä, jag kom inte till Madeira – den gången heller.
perabl.com 