Efter en god och riklig hotellfrukost var det dags att checka ut. Innan vi sen lämnade Gudhjem, tog vi en promenad runt bland alla mysiga byggnader. Gudhjem, precis som övriga samhällen på öns östkust drabbades hårt av stormfloden 1872, och hamnen ödelades helt av vattenmassorna 13 november det året. När vi lämnade Gudhjem körde vi de dryga sex kilometerna norrut för att få en uppfriskande promenad i det vårvackra Döndalen. En promenad i en härligt vårgrön skog där vitsippor blommade och doften av ramslök låg lätt i luften. Dessutom ett härligt ganska stillsamt vattenfall. Sista upplevelsen på Bornholm, blev en promenad i Rønne. Öns största stad med närmare 14 000 invånare. Staden bombades, liksom Nexø av Sovjetunionen den 7 och 8 maj 1945, då den tyske kommendanten Gerhard von Kamptz inte accepterade att kapitulera till Sovjetunionen. Ön var central för tyskarnas tillbakadragande från östfronten.
Vårt traditionella födelsedagsfirande, som ersätter alla presenter, firades i år för femtonde året i rad. I år blev det Bornholm under tre härliga dagar. Besökta sevärdheter var bland annat Hammershus, självklart, Opalsjön, Helligdomsklipperne, Nexö, Österlars kirke och Rönne. En hel del god mat, och öl också för den delen. Nu har jag 660 bilder att hantera.
Igår steg jag upp tidigt! Halv fem, och tjugo minuter över sju satt jag på snabbtåget mot Linköping. Det var dags för den där resan som så snöpligt blev inställd i sista momangen den 27 februari. Den här gången var faktiskt tågen både dit och hem så när som på någon enstaka minut faktiskt punktliga. Egentligen är jag rätt van vid att resa hit och dit, men tågresor hör ändå till ovanligheterna för min del. SJ:s snabbtåg har jag bara åkt en gång tidigare. Lika illa är det med bussresor. Men idag blev det även stadsbuss i Linköping. Mitt ärende tog cirka en halvtimme, och sen blev det ett antal timmars fika- och skrivtid i väntan på tåget hem. Blev förvisso inte sett så värst mycket av Linköping, men det är ju roligt att röra på sig.
Det var meningen att jag skulle ta tåget från Lund den här morgonen avgång 5.20 till Linköping. Hela min planering under gårdagen var anpassad för detta. Gick och la mig runt sju på kvällen, och skulle stiga upp halv tre. Närmare elva på kvällen vaknade jag och kunde inte somna om. Tankarna började kretsa kring den förestående resan som skulle ske med X2000, och så dök det upp i minnet att jag ju faktiskt har bilder av ett sådant tåg – taget i januari 2011 på Malmö Central någon dag efter att just ett sådant tåg hade brakat in i stoppblocket i slutet av spåret, med sådan kraft att vagnarna trycktes upp på varandra! Mina tankevirvlar avbröts en stund senare av ett sms – min resa med tåg 522 har blivit inställd mellan Malmö C och Stockholm C på grund av ett fordonsfel!
Hela gårdagens anpassade planering var alltså bortkastad, och jag är tillbaka på ruta Ett. Gick förvisso att avboka båda tågturerna med full återbetalning. Men nu behöver allt bokas om igen, och jag är lite trött på allt som hela tiden skjuts på framtiden!
I mitt liv har jag besökt Madeira vid tre tillfällen. Första gången var 1972 med mina föräldrar. Den gången var jag dock typiskt tonåring som inte ville göra någonting alls. Jag satt mest på hotellrummet där jag ägnade mig åt att skriva och rita. Tre år senare åkte jag dit tillsammans med min dåvarande sambo, och tillbringade två veckor där. Den gången ägnade jag betydligt mycket mer energi på att verkligen utforska och uppleva denna underbara ö. Jag gjorde nog vad jag kunde för att reparera missarna från föregående besök. Sen dröjde det hela fyrtiotre år innan jag äntligen kunde komma dit igen. Att jag är ohämmat förälskad i denna ö visar sig också tydligt genom de ofta återkommande drömmar jag har och har haft i alla år ända sedan mitten av sjuttiotalet. Det handlar nästan alltid om att jag åker på en weekend-tripp till Madeira. Vilket i och för sig torde vara en lite väl frustrerande upplevelse, eftersom enbart enkel flygresa tar drygt fem timmar från Kastrup. Plus då all övrig tid som går åt för att ta sig till och från Kastrup. Så det hade verkligen inte blivit särskilt mycket tid över åt att njuta av vistelsen. Men sådana detaljer påverkar inte drömmarna, som dock ändå inte är problemfria. Det handlar nästan alltid om att det är dags att åka hem, och jag är alltid sen! Det uppstår alltid någon form av paniksituation, genom att jag exempelvis inte har packat mina grejer när det är mindre än en timme innan planet ska lyfta från Madeiras flygplats. Men en särskilt rörig dröm jag hade i mars 1992, handlade om att jag skulle resa till Madeira. Precis allt gick fel. Som vanligt var jag sent ute! När jag väl anlände till flygplatsen upptäckte jag att jag saknade min flygbiljett, vilken man skulle hämta i en byggnad som låg i den absoluta ytterkanten av flygplatsområdet. Det här var på den tiden då alla handlingar var i rent papper. Elektroniska biljetter och andra resehandlingar fanns inte ens i fantasin. När jag väl nådde fram till byggnaden bad jag personalen att kontakta planet och be dem vänta. Detta blev gjort, och så rusade jag iväg igen. När jag skulle passera igenom terminalbyggnaden visade det sig att de höll på med en omfattande ombyggnad, och jag gick vilse i rummen och blev självklart ytterligare försenad. När jag till slut nådde fram och skulle ta mig upp för trappan till flygplanet, upptäckte jag att jag trots allt ändå glömt biljetten. Så det blev till att springa tillbaka igen. Tillbaka vid biljettutlämningen fick jag min biljett och samtidigit passade jag på att lämna en del prylar som jag haft i bilen. Först då upptäckte jag att jag hade min katt Simon med mig. Det gick ju inte an, och jag skulle bli tvungen att bege mig hem och lämna honom först. Fullständig panik! Men som tur var vaknade jag där. Det är märkligt att man kan ha sådana drömmar, där precis allting går snett. Det är också märkligt att alla detaljer i dessa drömmar stämmer väl in i verkligheten, även om det handlar om detaljer från helt olika håll. Det blir ett slags mix av olika verkligheter. Exempelvis så var flygplatsen Bulltofta i utkanten av Malmö, vilken ju faktiskt lades ner 1973. Och nä, jag kom inte till Madeira – den gången heller.
Vid den här tidpunkten för åtta år sedan hade vi bokstavligt talat kört våren till mötes. På väg mot Slovenien och senare även Kroatien, åt vi kvällsmat på en uteservering i Werfen-Imlau i Österrike, i tjugosex sköna plusgrader. Det var inledningen på en veckas bilsemester som även innefattade ett spontanbesök i Venedig. Fördelen med att köra bil och inte boka övernattning i förväg. Men det var då det. Nu håller vi oss mest hemma, främst på grund av Coronan. Men första vaccinet är dock avklarat för min del. Eller hur var det nu de sa? Man har väl blivit chippad, om man får tro de där intelligensbefriade konspirationsivrarna. Annars har den mesta tiden precis som vanligt mest handlat om skrivandet. Har genomfört i samarbete med en Instagram-vän en tävling kring min bokserie ”Legender från Thiramaar” där vi lottade ut en bok. Flera av tävlingsbidragen var så pass bra att vi faktiskt bestämde att dela ut tre prisböcker!’ Med förra sommarens sköna skrivarkvällar på altanen i minne, har vi under de senaste två veckorna köpt material och byggt ut vindskyddet ytterligare, röjt och fixat lite och dessutom skaffat lite trivsam belysning. Så nu hoppas vi bara på en lång och varm sommar. Första vackra dan i maj kunde vi inviga detta ”extra rum” fullt ut, med eftermiddagsfika, grillmiddag och en stunds skrivande i den kvardröjande värmen från eftermiddagssolen. En missad novelltävling ledde till att jag påbörjade ett nytt romanprojekt – ”Förlorade år” – som till vissa delar blir en självbiografisk berättelse. En del bildredigering har det också funnits utrymme för. Inte minst lite spännande lek i FaceApp som även gett inspiration till att satsa på lite rött i kamp mot de grå tinningarna. Med fotoklubbens årstävling i nära minne, blev resultatet från årets upplaga av RIFO också en ytterligare påminnelse om att fotografering inte längre är det som är mest intressant att syssla med för min del. För övrigt går arbetet vidare med slutredigeringen av Regntider, medan jag nog även har bestämt mig för att titeln på bok nummer fyra ska vara Ashas sten. Och striden går vidare mot förlaget som tror att våra utförda arbeten ska betraktas som ideellt arbete. När det gäller vårt skrivande har vi tagit ett beslut. Så gott som allt vi skriver hjälps vi åt att bearbeta, korrekturläsa och vi genomför i princip vad som närmast kan betraktas som en form av både redaktörs- och lektörsarbete. Vi hjälper varandra med idéer och uppslag och en mängd förslag på förbättringar i varandras skrivna texter. Så fortsättningsvis står vi båda som författare till varje producerad roman. Först ut är den delvis verklighetsbaserade romanen Vi badade i Skärsjön, som just nu cirkulerar bland testläsare.
Istället för att ge presenter och blommor när vi fyller år, gör vi varje år tillsammans med några av våra bästa vänner någon form av upplevelse. Det har blivit tågresa med nostalgitåget mellan Brösarp och St Olof. En kväll på Big Bowl i Malmö. Dressincykling i Björnstorp. Fawlty Towers på skånska på Fredriksdalsteatern. Cykeltur på Ven. Med mera!
Dessa trevliga utflykter kallar jag för Ja-Må-Vi-Leva, och årets variant gick till tyska Rügen där vi spenderade den gångna helgen. En härlig tur, med trivsamt boende, många sevärdheter och ljuvligt väder.
Att åka miljövänligt är inte lätt! Läser i dagens tidning att man tänker dra in ett antal busslinjer från Sjöbo till bland annat Malmö och Lund. Tänker man sen i ett större perspektiv, så kan jag också konstatera att vår tänkta resa (längre fram) till Portugal nog trots allt får gå via flyg! Vi har helt enkelt inte råd att åka tåg! När jag kollar aktuella tågresemöjligheter ser jag att en sådan resa skulle omfatta tre byten. Först Malmö till Köpenhamn, sen till Hamburg och därifrån till Paris och slutligen till Lissabon. Förutom då att vi också måste ta oss till Malmö. En sådan resa skulle för oss båda kosta drygt 4 000,00! Enkel resa! Väljer vi flyg mellan Köpenhamn och Lissabon kostar det cirka 2 500,00 tur och retur! Då har vi dessutom fördelen av mer tid på plats! Här är verkligen något för politikerna att arbeta med! Det måste helt enkelt till någon form av subventioner eller annat för att göra miljövänliga resealternativ attraktiva. Eller ens ekonomiskt möjliga. Måste jag välja mellan en total reskostnad på närmare 8 500,00 eller drygt 2 500,00 spelar det ingen roll vad mitt miljösamvete säger. Plånboken säger flyg eller stanna hemma!
Tre gånger i mitt liv har jag haft ynnesten att få besöka det vackra Madeira, och det har gått många år mellan de första gångerna och den senaste. Därför är det lite intressant, åtminstone för min egen del, att göra lite jämförelser hur det såg ut då och hur det ser ut nu. Vissa delar är faktiskt ganska oförändrade, medan det på andra håll hänt mycket. Den i särklass största förändringen handlar om infrastrukturen som byggts ut radikalt de senaste tjugo åren!
Andie Lindskog 