En av många weekendtrippar till Madeira

I mitt liv har jag besökt Madeira vid tre tillfällen. Första gången  var 1972 med mina föräldrar. Den gången var jag dock typiskt tonåring som inte ville göra någonting alls. Jag satt mest på hotellrummet där jag ägnade mig åt att skriva och rita. Tre år senare åkte jag dit tillsammans med min dåvarande sambo, och tillbringade två veckor där. Den gången ägnade jag betydligt mycket mer energi på att verkligen utforska och uppleva denna underbara ö. Jag gjorde nog vad jag kunde för att reparera missarna från föregående besök. Sen dröjde det hela fyrtiotre år innan jag äntligen kunde komma dit igen.
Att jag är ohämmat förälskad i denna ö visar sig också tydligt genom de ofta återkommande drömmar jag har och har haft i alla år ända sedan mitten av sjuttiotalet.
Det handlar nästan alltid om att jag åker på en weekend-tripp till Madeira. Vilket i och för sig torde vara en lite väl frustrerande upplevelse, eftersom enbart enkel flygresa tar drygt fem timmar från Kastrup. Plus då all övrig tid som går åt för att ta sig till och från Kastrup. Så det hade verkligen inte blivit särskilt mycket tid över åt att njuta av vistelsen. Men sådana detaljer påverkar inte drömmarna, som dock ändå inte är problemfria. Det handlar nästan alltid om att det är dags att åka hem, och jag är alltid sen! Det uppstår alltid någon form av paniksituation, genom att jag exempelvis inte har packat mina grejer när det är mindre än en timme innan planet ska lyfta från Madeiras flygplats.
Men en särskilt rörig dröm jag hade i mars 1992, handlade om att jag skulle resa till Madeira. Precis allt gick fel.
Som vanligt var jag sent ute! När jag väl anlände till flygplatsen upptäckte jag att jag saknade min flygbiljett, vilken man skulle hämta i en byggnad som låg i den absoluta ytterkanten av flygplatsområdet. Det här var på den tiden då alla handlingar var i rent papper. Elektroniska biljetter och andra resehandlingar fanns inte ens i fantasin. När jag väl nådde fram till byggnaden bad jag personalen att kontakta planet och be dem vänta. Detta blev gjort, och så rusade jag iväg igen. När jag skulle passera igenom terminalbyggnaden visade det sig att de höll på med en omfattande ombyggnad, och jag gick vilse i rummen och blev självklart ytterligare försenad. När jag till slut nådde fram och skulle ta mig upp för trappan till flygplanet, upptäckte jag att jag trots allt ändå glömt biljetten. Så det blev till att springa tillbaka igen. Tillbaka vid biljettutlämningen fick jag min biljett och samtidigit passade jag på att lämna en del prylar som jag haft i bilen. Först då upptäckte jag att jag hade min katt Simon med mig. Det gick ju inte an, och jag skulle bli tvungen att bege mig hem och lämna honom först. Fullständig panik! Men som tur var vaknade jag där. Det är märkligt att man kan ha sådana drömmar, där precis allting går snett. Det är också märkligt att alla detaljer i dessa drömmar stämmer väl in i verkligheten, även om det handlar om detaljer från helt olika håll. Det blir ett slags mix av olika verkligheter. Exempelvis så var flygplatsen Bulltofta i utkanten av Malmö, vilken ju faktiskt lades ner 1973.
Och nä, jag kom inte till Madeira – den gången heller.

Vi ramlar in i maj

Vid den här tidpunkten för åtta år sedan hade vi bokstavligt talat kört våren till mötes. På väg mot Slovenien och senare även Kroatien, åt vi kvällsmat på en uteservering i Werfen-Imlau i Österrike, i tjugosex sköna plusgrader. Det var inledningen på en veckas bilsemester som även innefattade ett spontanbesök i Venedig. Fördelen med att köra bil och inte boka övernattning i förväg.
Men det var då det. Nu håller vi oss mest hemma, främst på grund av Coronan. Men första vaccinet är dock avklarat för min del. Eller hur var det nu de sa? Man har väl blivit chippad, om man får tro de där intelligensbefriade konspirationsivrarna.
Annars har den mesta tiden precis som vanligt mest handlat om skrivandet. Har genomfört i samarbete med en Instagram-vän en tävling kring min bokserie ”Legender från Thiramaar” där vi lottade ut en bok. Flera av tävlingsbidragen var så pass bra att vi faktiskt bestämde att dela ut tre prisböcker!’
Med förra sommarens sköna skrivarkvällar på altanen i minne, har vi under de senaste två veckorna köpt material och byggt ut vindskyddet ytterligare, röjt och fixat lite och dessutom skaffat lite trivsam belysning. Så nu hoppas vi bara på en lång och varm sommar. Första vackra dan i maj kunde vi inviga detta ”extra rum” fullt ut, med eftermiddagsfika, grillmiddag och en stunds skrivande i den kvardröjande värmen från eftermiddagssolen.
En missad novelltävling ledde till att jag påbörjade ett nytt romanprojekt – ”Förlorade år” – som till vissa delar blir en självbiografisk berättelse.
En del bildredigering har det också funnits utrymme för. Inte minst lite spännande lek i FaceApp som även gett inspiration till att satsa på lite rött i kamp mot de grå tinningarna.
Med fotoklubbens årstävling i nära minne, blev resultatet från årets upplaga av RIFO också en ytterligare påminnelse om att fotografering inte längre är det som är mest intressant att syssla med för min del.
För övrigt går arbetet vidare med slutredigeringen av Regntider, medan jag nog även har bestämt mig för att titeln på bok nummer fyra ska vara Ashas sten.
Och striden går vidare mot förlaget som tror att våra utförda arbeten ska betraktas som ideellt arbete.
När det gäller vårt skrivande har vi tagit ett beslut. Så gott som allt vi skriver hjälps vi åt att bearbeta, korrekturläsa och vi genomför i princip vad som närmast kan betraktas som en form av både redaktörs- och lektörsarbete. Vi hjälper varandra med idéer och uppslag och en mängd förslag på förbättringar i varandras skrivna texter. Så fortsättningsvis står vi båda som författare till varje producerad roman. Först ut är den delvis verklighetsbaserade romanen Vi badade i Skärsjön, som just nu cirkulerar bland testläsare.

Rügen (Ja-Må-Vi-Leva 2019)

Istället för att ge presenter och blommor när vi fyller år, gör vi varje år tillsammans med några av våra bästa vänner någon form av upplevelse. Det har blivit tågresa med nostalgitåget mellan Brösarp och St Olof. En kväll på Big Bowl i Malmö. Dressincykling i Björnstorp. Fawlty Towers på skånska på Fredriksdalsteatern. Cykeltur på Ven. Med mera!
Dessa trevliga utflykter kallar jag för Ja-Må-Vi-Leva, och årets variant gick till tyska Rügen där vi spenderade den gångna helgen. En härlig tur, med trivsamt boende, många sevärdheter och ljuvligt väder.

Miljövänligt resande ekonomiskt omöjligt!

Att åka miljövänligt är inte lätt! Läser i dagens tidning att man tänker dra in ett antal busslinjer från Sjöbo till bland annat Malmö och Lund. Tänker man sen i ett större perspektiv, så kan jag också konstatera att vår tänkta resa (längre fram) till Portugal nog trots allt får gå via flyg! Vi har helt enkelt inte råd att åka tåg! När jag kollar aktuella tågresemöjligheter ser jag att en sådan resa skulle omfatta tre byten. Först Malmö till Köpenhamn, sen till Hamburg och därifrån till Paris och slutligen till Lissabon. Förutom då att vi också måste ta oss till Malmö. En sådan resa skulle för oss båda kosta drygt 4 000,00! Enkel resa! Väljer vi flyg mellan Köpenhamn och Lissabon kostar det cirka 2 500,00 tur och retur! Då har vi dessutom fördelen av mer tid på plats! Här är verkligen något för politikerna att arbeta med! Det måste helt enkelt till någon form av subventioner eller annat för att göra miljövänliga resealternativ attraktiva. Eller ens ekonomiskt möjliga. Måste jag välja mellan en total reskostnad på närmare 8 500,00 eller drygt 2 500,00 spelar det ingen roll vad mitt miljösamvete säger. Plånboken säger flyg eller stanna hemma!

Madeira Nu & Då (2018, 1976 & 1972)

Tre gånger i mitt liv har jag haft ynnesten att få besöka det vackra Madeira, och det har gått många år mellan de första gångerna och den senaste. Därför är det lite intressant, åtminstone för min egen del, att göra lite jämförelser hur det såg ut då och hur det ser ut nu. Vissa delar är faktiskt ganska oförändrade, medan det på andra håll hänt mycket. Den i särklass största förändringen handlar om infrastrukturen som byggts ut radikalt de senaste tjugo åren!

Resumé

Collage

Så fick jag till slut återuppleva Madeira, efter fyrtiotvå långa år.
Lite oro kände vi dock inför resan, då väderprognosen veckorna innan förändrades och visade allt sämre väder för just våra tio dagar på ön. Den dagen vi reste visade det regn alla dagarna! Första dagen var det dock uppehållsväder, men dag två steg vi upp till mulet och grått väder, och under dagen avlöste regnskurarna varandra. Det var då vi tog beslutet att skaffa hyrbil. Dels eftersom vi konstaterat att det blev ganska dyrt om man skulle följa med på olika utflykter. Första dagens utflykt till levadorna vid Rabacal, gick löst på 740,00 för oss båda. Vi hade erbjudande av en taxichaufför om en heldagstur för €140 (cirka 1 440,00) vilket dock i sammanhanget nog fick anses relativt billigt!
Dels var tanken med hyrbil att då kunde vi åtminstone ta oss runt och se lite, även om man kanske på grund av vädret skulle tvingas se allt genom bilrutan. Dessutom är organiserade utflykter inte någon riktig höjdare för oss, vilket också turen till levadorna visade. Vi gick lugnt och njöt av den storslagna naturen och fotograferade, när guiden kom sättande lagom upprörd och påpekade vikten av att hålla ihop gruppen! Guidade turer är vad det är. Hela skocken tvingas hänga med en person som kan området utan och innan, och som inte riktigt tänker på att vi som besökare är där troligen för första och kanske enda gången och därför vill ha tid att uppleva och njuta.
Bilen leverades till hotellet från en firma som hette Insularcar. Vi fick reserverat 2 000,00 på kontot som deponi, och sen kostade bilen oss €32 per dag (cirka 330,00) plus bränsle. Och vi förbrukade knappt en tank! Fyra dagar med hyrbil kostade oss alltså mindre än 2 000,00 och då fick vi sett i stort sett hela ön i vår egen takt! Efter avslutad hyrtid lämnade vi bilnyckeln i hotellets reception, och där hämtades den sedan av uthyraren. Utsökt service!
Kort och gott kan vi ta detta som en lärdom för framtida resor. Helt enkelt att det är hyrbil som gäller. En annan lärdom kring detta med hyrbil, är att det är bäst att boka när man är på plats. Det blir billigare så. Bokar man i förväg via nätet, är det andra aktörer som vill ha betalt också så totalpriset blir betydligt högre. Inte minst deponin blir avsevärt mycket högre!
Vi fick tio fantastiska dagar på Madeira, då vi upplevde säkert långt mycket mer än vi skulle gjort om vi förlitat oss till utflyktsarrangörerna.
I detta kommer även tanken på det där med ”all inclusive” in, som för oss vore ganska ointressant. Visst, man kan kanske leva lite lyxliv under semestern med mat och dryck men man är ju hela tiden begränsad till hotellet man valt att bo på! Det finns ju inte utrymme för upplevelser utanför hotellet, i fråga om mat och så vidare. Frukost på hotellet är perfekt, men i övrigt är hotellet enbart en plats att sova på och möjligen en stunds summering av dagens händelser.
Vi reser inte utomlands för att ligga och steka på en strand. Vi vill uppleva och se oss omkring, och inte minst komma hem med kamerans minneskort sprängfyllda med spännande bilder.
Mat vill vi gärna ha möjlighet att uppleva på olika matställen var helst det bäst passar sig för stunden. Även om man ofta ändå hittar favoriter man gärna återvänder till, precis som vi gjorde på Madeira. Restaurangen O Casco där vi åt räkcocktail några timmar efter ankomsten till ön, blev till ett favoritställe vi återvände till flera av våra kvällar. Vilket medförde att ägaren bjöd på likör och tog i hand och tackade oss för besöket.
Vädret då!? Ja, vi hade faktiskt tur med vädret också! Prognosen stämde inte. Det regnade förvisso vid några tillfällen, men ingenting som störde oss. Den kom exempelvis en regnskur när vi var på Jardim Monte Palace, men den försvann lika fort som den kommit. Hann få upp regnjackan lagom tills regnet dragit förbi.
Vi hade mest solsken!