4 maj, 2021

Min Skrivhistoria – del 2

Den 2 november 1979 satte jag ett nytt papper i min gamla Underwood skrivmaskin. Det hade jag ju gjort många gånger förut i och för sig, men just den här gången var det upptakten till ett, åtminstone inledningsvis, ambitiöst projekt. Ett skrivande som nog kan betraktas som mitt livs första seriösa försök att skriva en bok.
Vintern 1993 hade varit mycket sträng. Det hade tagit flera veckor att röja undan snömassorna från vägarna, för att de över huvud taget skulle vara framkomliga. Just som man trodde att röjningen var klar hade en ny snöstorm spolierat allt arbete.
Jag skulle helt säkert skrivit annorlunda idag, men det här var väl så bra mitt 23-åriga jag kunde klara. Titeln var Den eviga vintern och det var tänkt som en dystopi om en framtida istid. Jag ägnade många timmar åt research, som på den tiden var betydligt mer tungrott än idag. Jag var främst hänvisad till Focus uppslagsverk och även Nordiskt familjelexikon. Men viss hjälp hade jag faktiskt även av elektroniken, trots slutet av 70-talet. Jag hade en liten Casio fickräknare med en kalender där man kunde söka sig fram en bit in på 2000-talet och se veckodagarna.
Det var även detta manus jag hade väldigt god hjälp av författaren Sixten Nyström, som testläste och bedömde och gav mig massor med inspiration med sina kloka kommentarer.
Men skrivandet gick trögt, och fram till 1982 hade jag bara åstadkommit knappt tjugo maskinskrivna A4-sidor. När jag separerade från min dåvarande sambo, hade jag flera ensamma lördagar, som jag tillbringade i mitt ombonade kök med burspråk, i sällskap med skrivmaskinen och en flaska Aurora, och försökte få till en hållbar berättelse. Men som det så ofta blir – annat kom emellan och manuset blev liggande så pass många år att det inte längre var en framtidsvision. Så den eviga vintern frös inne.

Ingen i min familj har någonsin trott på eller uppmuntrat mitt skrivande.
”Din syster är duktig på att skriva”, sa far och gjorde därmed min begåvning betydelselös.
Att jag långt upp i vuxen ålder är den av oss syskon som gett ut fantasyromaner, deltagit i flera novellantologier och därutöver skrivit en mängd kortare anekdoter till olika föreningstidningar, är fakta han aldrig fick klart för sig.
Svenska, engelska och teckning var mina bästa ämnen i skolan. Egentligen de enda ämnen jag var bra i. Redan innan jag gått ut grundskolan hade jag ett handskrivet manus till en form av äventyrsroman. Den var nog inte överdrivet bra, men det var ändå en något sånär hållbar historia. Min kusin och jag skrev var för sig på våra berättelser, vilka vi sen läste upp för varandra när vi träffades hos mormor och morfar på landet.
När jag gick i åttonde klass skrev jag en deckarnovell, eller kanske det rentav skulle kunna bli en roman. Min dåvarande svensklärare fick kännedom om detta, och ville gärna läsa. Vilket han fick, och han använde den som underlag när han satte mitt betyg. Dessvärre minns jag ingenting av handlingen i den, och jag fick heller aldrig tillbaka den. Kanske en av anledningarna till att jag aldrig varit intresserad att skriva fler deckare.
När vi i åttonde klass ställdes inför syokonsulent och skulle välja inriktning efter grundskolan, blev min önskan om skriv- eller språkinriktning ifrågasatt och nekad. Det ansågs med bestämdhet att det absolut inte var något för mig. Jag skulle satsa på teknik! Säkert med föresatsen att jag därmed kunde gå i min fars fotspår inom elbranschen. Att jag själv helt saknade intresse för det var betydelselöst.

Kategorier

Mina kategorier