Idén till Gudarnas spira kläcktes i ett samtal mellan mig och kompisen en snöig februarikväll 1994. På natten efter att han gått hem, satte jag mig och skrev de första sidorna. I november samma år var vi klara med det som kan kallas råmanus. Att det behövdes bearbetas var åtminstone jag helt införstådd med. Men det blev allt svårare att hitta tillfällen att skriva tillsammans. Allt oftare när vi sågs var han måttligt intresserad av att skapa berättelser och skriva. Tiden gick och jag försökte förmå honom att ge upp sin del i projektet. Men det var motvilligt, och det sköts hela tiden framåt. Jag hade allt svårare att fokusera och bruka allvar, så länge jag inte fick ensamrätt till manuset. Under flera år genomlevde jag dessutom något som lite förenklat kanske kan beskrivas som en personlig kris, som också inverkade negativt på skrivandet.
Jag hamnade så småningom efter flera år som ensamstående i en relation, som jag åtminstone inledningsvis trodde skulle kunna bli något bra. Men det hela fortlöpte mest som en form av kompisrelation, som bidrog till att skapa oordning i tillvaron, snarare än det lugn man skulle behöva för skrivandet.
Men under den här perioden fick jag dock till slut, elva år efter att vi inledde projektet, ta över det helt.
Efter fyra år tog kompisrelationen slut, men jag gick ur askan rakt in i elden. En ny relation, där jag dumt nog blundade för varningssignalerna, och gick med på att bli sambo. Vilket snart visade sig var ett stort misstag.
Trots sambo var det en tillvaro mestadels i ensamhet, då hon tidigt de flesta kvällar försvann in i berusningens dimmor. Det skulle i och för sig kunna innebära utrymme att skriva i lugn och ro de sena kvällstimmarna. Men på grund av ständigt återkommande gräl och osämja, fanns det inte utrymme för någon skrivarinspiration.
Så det blev inte skrivit särskilt mycket under de åren heller.
Först sjutton år efter att första sidorna skrevs, vände allt! Men det tar vi i ett kommande avsnitt.
perabl.com 