Äntligen Madeira

Två gånger tidigare har jag varit på Madeira.Men det är längesen. Första gången var tillsammans med mina föräldrar 1972. Då var jag sexton år, och var egentligen inte intresserad av att tvingas följa med föräldrarna på utlandssemester. Hade ju dessutom en flickvän hemma i Sverige,som jag hellre hade varit med. Men det tillät naturligtvis inte mor, i synnerhet eftersom hennes omdöme om flickvännen inte var direkt positivt. Men det var å andra sidan den typ av omdöme hon hade om de få andra livskamrater jag haft under hennes levnadstid. 

Men de två veckorna vi var på Madeira tillbringade jag nästan uteslutande på hotellrummet, där jag antingen tecknade eller skrev. Enda tillfället de lyckades få ut mig var när far lockade med på vandring längs levadorna! Den upplevelsen är jag honom evigt tacksam.

På den tiden var levadavandring ett nära nog okänt begrepp för resebyråerna. Det var enbart lokalbefolkningen som kände till dessa bevattningskanaler som löper runt i stort sett hela ön.

Mitt andra besök på Madeira skedde fyra år senare, över nyår 1975-76 med min dåvarande sambo. Då hade jag hunnit närma mig tjugo, och vi tillbringade två veckor på ön och fick uppleva den fantastiska julutsmyckningen med belysning över allt. Den gången hade vi väl kanske lite begränsad ekonomi, men vi kunde i alla fall uppleva levadorna, i dessutom ännu större omfattning än jag gjort 1972.

Men efter dessa båda besök på Madeira, har jag burit på en längtan att åter igen få uppleva denna vackra ö. Så pass mycket att jag vid åtskilliga tillfällen upplevt väldigt verklighetstrogna drömmar som alla gått ut på att jag på olika sätt åkt på ”weekendtur” till Madeira.

Så nu äntligen, efter fyrtiotvå år fick jag äntligen återse denna natursköna ö.

 

En risig 745:a

Årtal är oklart, men platsen såg åtminstone ut som mitt föräldrahem. Skulle parkera min bil på infarten. För att kunna göra det var jag tvungen att köra ut två andra bilar som stod parkerade där. Först ut med den ena, som dock är osäkert vad det var för märke. Dock troligen en ganska gammal bil.
Sedan den andra – en gammal risig Volvo 745:a. Körde runt den i en vändzon, vilket i sig är lite märkligt om det nu var vid mitt föräldrahem. Det har aldrig funnits någon vändzon där.
Nåväl, den där stora röda lampan som fanns på äldre Volvobilar som med ett irriterande blinkande påminde om att man glömt spänna fast bilbältet fungerade i varje fall. Men som om det inte var nog med det satte även en om möjligt än mer irriterande signal igång att ljuda. En påfrestande ganska hög signal som tutade upprepat och enerverande! Jag försökte dock ignorera det. Skulle ju bara parkera bilen på gatan.
Stängde motorn och klev ur bilen. Signalen fortsatte! Kunde ju inte handla om bilbältet nu. Hade jag glömt ljuset? Nej, det var släckt! Beep – beep – beep…! Ah, helljuset var till. Konstigt, ljuset var ju släckt. Signalen pep oavbrutet vidare! Backväxeln låg i. Och!? Borde väl inte ha någon betydelse? Fast man vet ju aldrig. Elektroniken på en gammal Volvo kan nog spöka ordentligt. Jordfel måhända. Lade växeln i friläge och slog igen dörren så det skramlade i hela bilen. Signalen fortsatte! Började se mig omkring med en desperat blick. Finns det en slägga till hands? Ska slå sönder biljäv…! En telefon ringer! Va!? Ringer det? Öh… vänta… jag kommer…

Nä, jag hann inte innan de lade på. Skitsamma. Det var förmodligen någon säljare.

Men… det irriterande pipandet hörs fortfarande… och jag står inte längre vid en gammal risig Volvo 745:a redo att slå den i små rostiga plåtbitar. Jag står med telefonen i handen i mitt hem och stirrar med tom blick på min envist pipande väckarklocka!

Väckarklockan

Min väckarklocka började tuta, och yrvaket sökte mina fingrar efter avstängningsknappen. Hittade den och tryckte men ingenting hände. Klockan fortsatte enträget att tuta. Jag tryckte igen, men fortfarande inget resultat. Tryckte på nytt och den här gången hårdare. Inget resultat! Nu var jag klarvaken!
Upprepade gånger tryckte jag, men klockan tutade envist och irriterande vidare. Jag slet ur sladden från vägguttaget, och displayen slocknade… men klockan tutade vidare!
Nu började jag på allvar tappa tålamodet, och började känna av en viss desperation. Tryckte upprepade gånger på avstängningsknappen och försökte även med andra knappar. Men fortfarande resultatlöst.
Smått vansinnig slängde jag den med en duns i golvet så att plasthöljet sprack. Men det var å andra sidan det enda som hände. Klockan tutade envist vidare.
Tog upp den och slängde den på nytt i golvet hårdare än förra gången. Ytterligare spricka men den blev inte tyst. Slängde den upprepade gånger, men det enda som hände var att hela höljet sprack och föll av, och till slut stod jag med själva innanmätet från min forna klockradio i händerna, och kände mig totalt hjälplös! Hur ska jag få tyst på den här!?

Då… kom min älskade och skakade om mig…

— Hör du inte klockan!? Den har tjutit säkert en halvtimme nu!