Hjälpsam skadereglerare!

Det här hände för en tid sedan.
Jag behövde förnya båda mina glasögonpar. De vanliga jag använder till vardags, liksom mina terminalglasögon. Eftersom jag tillbringar mycket tid vid datorn, är det nästan de glasögonen jag använder mest. Det fanns en repa mitt på glaset på terminalglasögonen. Det är ju så. Får man repor på glasögonen, hamnar de aldrig intill själva bågen eller nåt. Nej, alltid mitt i synfältet. Eftersom det nu handlade om båda paren, var det en ganska kostbar affär. I vår hemförsäkring ingår även ett skydd mot sådana här skador. Gjorde min anmälan och hade sedan ett samtal med en skadereglerare, som ville veta hur, när och var skadan hade uppstått.
Min första tanke var att där rök den ersättningen. Det är ju oftast så med den typen av skador att de sker, och man noterar kanske inte alltid omedelbart händelsen. Inte heller visste jag var det hade skett, annat än att det kanske borde vara hemma eftersom det mest är här jag använder dem. Likaså hade jag ingen aning om när det hade skett.
”Kan det ha skett den senaste månaden?” undrade skaderegleraren.
”Hmm … det är väl inte helt omöjligt”, sa jag.
”Det kan väl kanske inte ha hänt när du arbetat vid datorn, eller hur?”
”Eh … nja, kanske inte”, svarade jag osäkert, och kände samtidigt oroligt hur den där förhoppningen om att få viss ekonomisk hjälp via försäkringen långsamt rann ur mina händer.
”Brukar du ligga i sängen och läsa innan du somnar på kvällen?”
”Ja … jovisst, det gör jag ju.”
”Ok, då förmodar jag att du läser tills du nästan håller på att somna, eller hur?”
”Haha … jo, så blir det ju nog ofta.”
”Ja, och lite så där halvsovande lägger du av glasögonen på nattygsbordet?”
”Ja, det är klart.”
”Då kan du ju ha missat och helt enkelt tappat glasögon, så att de fallit till golvet.”
”Ja … jo … jovisst.”
Mina tankar snurrade för fullt och jag var nog egentligen osäker på om det verkligen var så det hade gått till.
”Kanske kan tänkas att det funnits lite damm … ja, dammkorn kanske på golvet?” framhärdade skaderegleraren, och jag började allt mer misströsta och tro att hon drev med mig.
”Hmm … det är möjligt …”
”Tänk så lätt det kan bli repor på glaset vid sådana fall.”
”Förvisso.”
”Så nog kan väl tänka sig att det var det gick till, eller hur?”
”Jo …”
”Då skriver jag det i din anmälan här”, avbröt hon. ”Då återstår att räkna ut ersättningen.”
Jag var överväldigad – och nöjd!

Stygn tagna – trots fel Lindskog!

Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum.
”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud.
”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”

Så det kan bli!

En av många weekendtrippar till Madeira

I mitt liv har jag besökt Madeira vid tre tillfällen. Första gången  var 1972 med mina föräldrar. Den gången var jag dock typiskt tonåring som inte ville göra någonting alls. Jag satt mest på hotellrummet där jag ägnade mig åt att skriva och rita. Tre år senare åkte jag dit tillsammans med min dåvarande sambo, och tillbringade två veckor där. Den gången ägnade jag betydligt mycket mer energi på att verkligen utforska och uppleva denna underbara ö. Jag gjorde nog vad jag kunde för att reparera missarna från föregående besök. Sen dröjde det hela fyrtiotre år innan jag äntligen kunde komma dit igen.
Att jag är ohämmat förälskad i denna ö visar sig också tydligt genom de ofta återkommande drömmar jag har och har haft i alla år ända sedan mitten av sjuttiotalet.
Det handlar nästan alltid om att jag åker på en weekend-tripp till Madeira. Vilket i och för sig torde vara en lite väl frustrerande upplevelse, eftersom enbart enkel flygresa tar drygt fem timmar från Kastrup. Plus då all övrig tid som går åt för att ta sig till och från Kastrup. Så det hade verkligen inte blivit särskilt mycket tid över åt att njuta av vistelsen. Men sådana detaljer påverkar inte drömmarna, som dock ändå inte är problemfria. Det handlar nästan alltid om att det är dags att åka hem, och jag är alltid sen! Det uppstår alltid någon form av paniksituation, genom att jag exempelvis inte har packat mina grejer när det är mindre än en timme innan planet ska lyfta från Madeiras flygplats.
Men en särskilt rörig dröm jag hade i mars 1992, handlade om att jag skulle resa till Madeira. Precis allt gick fel.
Som vanligt var jag sent ute! När jag väl anlände till flygplatsen upptäckte jag att jag saknade min flygbiljett, vilken man skulle hämta i en byggnad som låg i den absoluta ytterkanten av flygplatsområdet. Det här var på den tiden då alla handlingar var i rent papper. Elektroniska biljetter och andra resehandlingar fanns inte ens i fantasin. När jag väl nådde fram till byggnaden bad jag personalen att kontakta planet och be dem vänta. Detta blev gjort, och så rusade jag iväg igen. När jag skulle passera igenom terminalbyggnaden visade det sig att de höll på med en omfattande ombyggnad, och jag gick vilse i rummen och blev självklart ytterligare försenad. När jag till slut nådde fram och skulle ta mig upp för trappan till flygplanet, upptäckte jag att jag trots allt ändå glömt biljetten. Så det blev till att springa tillbaka igen. Tillbaka vid biljettutlämningen fick jag min biljett och samtidigit passade jag på att lämna en del prylar som jag haft i bilen. Först då upptäckte jag att jag hade min katt Simon med mig. Det gick ju inte an, och jag skulle bli tvungen att bege mig hem och lämna honom först. Fullständig panik! Men som tur var vaknade jag där. Det är märkligt att man kan ha sådana drömmar, där precis allting går snett. Det är också märkligt att alla detaljer i dessa drömmar stämmer väl in i verkligheten, även om det handlar om detaljer från helt olika håll. Det blir ett slags mix av olika verkligheter. Exempelvis så var flygplatsen Bulltofta i utkanten av Malmö, vilken ju faktiskt lades ner 1973.
Och nä, jag kom inte till Madeira – den gången heller.

Bockarna Bruse som deckare

En annan uppgift i skrivkursen – att göra om sagan om Bockarna Bruse till deckare!

Kriminalaren Brogren hade just avverkat dagens med köttbullar, mos och lingon hos Kurres gatukök när mobilen ringde. Det hade skett ett mord vid den gamla bron. Han körde motvilligt dit, och väl där möttes han av en av polisassistenterna som kom emot honom i sällskap med en figur som såg minst sagt motbjudande ut.
”Vem är det här?” ville han veta.
”Ja, han vägrar säga sitt namn, men han är tydligen… hmm… ett troll. Och han erkänner att det är han som har slagit ihjäl…”
Brogren höjde handen och avbröt honom.
”Vem är den mördade?”
”Ähm… det är de tre…”
”Tre!? Har han haft ihjäl tre personer?”
”Ja, det är de tre bröderna Bruse.”

Vad var det egentligen som hände hos grannen i går kväll?

En liten uppgift från kursen ”Kreativt skrivande”, där man fick bygga på ovanstående rubrik.

Ett skrik som nästan fick blodet att frysa till is. Det kom från grannens hus. Men där var helt mörklagt. Inte en ljusstrimma syntes. Jag smög ut till tomtgränsen men höll mig dold bakom buskaget. Kunde svagt uppfatta en ljusstråle. En ficklampa. Någon rörde sig där inne. Verkade söka efter något. Jag borde ringa polisen. Mobilen låg där inne. Typiskt.
Ljuskäglan svepte ut genom fönstret, rakt mot buskaget där jag gömt mig. Jag hukade snabbt, och halvkröp in i huset. Med darrande fingrar slog jag 112.
”Polisen? Ja, jag tror att det skett ett mord.”
Polisen var snabbt på plats, och möttes av en förvirrad man i hallen med ficklampa.
”Vad står på här?”
”Va fan, Rederiet börjar ju nu, och strömmen har gått.”

En risig 745:a

Årtal är oklart, men platsen såg åtminstone ut som mitt föräldrahem. Skulle parkera min bil på infarten. För att kunna göra det var jag tvungen att köra ut två andra bilar som stod parkerade där. Först ut med den ena, som dock är osäkert vad det var för märke. Dock troligen en ganska gammal bil.
Sedan den andra – en gammal risig Volvo 745:a. Körde runt den i en vändzon, vilket i sig är lite märkligt om det nu var vid mitt föräldrahem. Det har aldrig funnits någon vändzon där.
Nåväl, den där stora röda lampan som fanns på äldre Volvobilar som med ett irriterande blinkande påminde om att man glömt spänna fast bilbältet fungerade i varje fall. Men som om det inte var nog med det satte även en om möjligt än mer irriterande signal igång att ljuda. En påfrestande ganska hög signal som tutade upprepat och enerverande! Jag försökte dock ignorera det. Skulle ju bara parkera bilen på gatan.
Stängde motorn och klev ur bilen. Signalen fortsatte! Kunde ju inte handla om bilbältet nu. Hade jag glömt ljuset? Nej, det var släckt! Beep – beep – beep…! Ah, helljuset var till. Konstigt, ljuset var ju släckt. Signalen pep oavbrutet vidare! Backväxeln låg i. Och!? Borde väl inte ha någon betydelse? Fast man vet ju aldrig. Elektroniken på en gammal Volvo kan nog spöka ordentligt. Jordfel måhända. Lade växeln i friläge och slog igen dörren så det skramlade i hela bilen. Signalen fortsatte! Började se mig omkring med en desperat blick. Finns det en slägga till hands? Ska slå sönder biljäv…! En telefon ringer! Va!? Ringer det? Öh… vänta… jag kommer…

Nä, jag hann inte innan de lade på. Skitsamma. Det var förmodligen någon säljare.

Men… det irriterande pipandet hörs fortfarande… och jag står inte längre vid en gammal risig Volvo 745:a redo att slå den i små rostiga plåtbitar. Jag står med telefonen i handen i mitt hem och stirrar med tom blick på min envist pipande väckarklocka!

Askungen – ur en lite annorlunda synvinkel / Ljugarbänken

Hemuppgift från kursdag 3 i Kreativt Skrivande

”Titta!” sa Orvar och pekade. ”Där kommer ju hon.”
”Vem!?” sa Tage och kisade åt det hållet Orvar pekade.
”Hon… va heter hon… du vet…”
”Nää?”
”Hon… änkekärringen…”
”Fru Agnes?”
”Ja just det. Ska nu hon också till skomakaren?”
De var båda fortfarande lite uppjagade där de satt på sin bänk och ljög gamla minnen för varandra. Bara för en liten stund sedan hade ju självaste prinsen kommit ut från skomakarens butik. Och så nu änkekärringen.
De såg hur fru Agnes försvann in i butiken, bara för att några ögonblick senare komma ut igen. Hon såg sig omkring och passerade de båda gubbarna med beslutsamma steg på väg mot sin droska som väntade på henne längre ned på gatan.
Tage klistrade på sig sitt vänligaste leende.
”God dag fru Agnes.”
”Hmpf. Vad då god dag!?” svarade fru Agnes buttert.
”Vackert väder idag.” framhärdade Orvar.
Fru Agnes snörpte på munnen och fortsatte.
”Surkärring.” muttrade Tage medan det vänliga leendet hastigt rann av honom.
”Gubbar!” mumlade fru Agnes fast ingen hörde det.
”Titta nu!” avbröt Orvar och pekade åter mot skomakeriet. Tage såg upp och hann just uppfatta flickebarnet Askungen som försvann in i den lilla butiken.
De båda gubbarna suckade tungt och såg på varandra.
”Det var ju ett jävla rännande där då!” sa Orvar.

Askungen – ur en lite annorlunda synvinkel

I kursen Kreativt skrivande, som jag går andra terminen i nu under våren, får vi lite olika uppgifter. Senaste var lite olika versioner på Askungen. Här är en av mina!

Det var en ovanligt arbetssam dag för skomakaren.
Han hade knappt hunnit öppna för dagen förrän självaste prinsen kom instörtande med en märklig damsko av glas. Prinsen ville veta om den möjligen var såld i hans lilla butik, och i så fall till vem. Skomakaren svarade hövligt att de tyvärr inte sålde den typen av skor där, men inflikade samtidigt lite insmickrande att den var väldigt vacker. Han kommenterade också att en sko i glas torde vara ganska svår att tillverka, och dessutom måste det vara en person som var väldigt nätt på foten för att använda sådana. Prinsen hade då lite kort förklarat sitt intresse för ägarinnan till denna sko. Det hade varit stor bal på slottet kvällen innan till vilken alla giftasvuxna kvinnor blivit inbjudna med målsättningen att bland dem hitta den som prinsen kunde gifta sig med. Det fanns många vackra kvinnor bland gästerna, men bara en som verkligen tilltalade prinsen. Hon var det mest fulländade i kvinnlig skönhet han någonsin sett. Men när de befann sig mitt i dansens virvlar och klockan slog tolv, hade hon plötsligt brådstörtat lämnat balen och i farten tappat den här skon. Och nu var han olycklig, för han hade ju aldrig fått reda på vem hon var. Nu fick han lämna skomakeriet med oförrättat ärende.
Skomakaren hade just återgått till sitt arbete, när den lilla klockan vid dörren pinglade till och gjorde honom uppmärksam på att ny kund kommit in i butiken. Han såg bort mot dörren. Åh nej, tänkte han, när han såg att det var änkekärringen. Han reste sig från sin arbetsplats, och klistrade på sig sin artigaste min.
”Se god dag fru Agnes.” sa han lismande. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”
”Jag vill bara ha reda på en sak.” sa fru Agnes med sin vanliga vassa ton.
Det var egentligen inget ovanligt att hon vill ha reda på saker och ting. Det var nästan en förutsättning för att hon skulle kunna ägna sig åt det hon brukade. Nämligen att köra skvaller om de flesta i byn.
”Jaha?” sa skomakaren och inväntade hennes fråga.
”Har prinsen varit här?” ville hon veta.
Snubblande nära höll han på att svara ja på hennes fråga, men hejdade sig när tanken att det har väl för bövelen inte hon med att göra, infann sig i hans hjärna.
”Nä fru Agnes. Verkligen inte.” blev hans artiga svar istället.
Änkekärringen Agnes snörpte på munnen och lämnade därmed butiken och skomakaren kunde återuppta sitt arbete. Men inte heller den här gången kom han särskilt långt innan klockan vid dörren åter pinglade. Men den här gången var det flickebarnet Askungen. Skomakaren funderade över det märkliga i att först få besök av självaste prinsen, och därefter änkekärringen Agnes som ju var styvmor till Askungen. Och nu var självaste Askungen i hans butik. Den stackars flickan hade det inte lätt i konkurrens med styvmoderns egna döttrar Cecilia och Klara. Hon fick ta hand om allt hushållsarbete i änkehuset, medan de båda systrarna roade sig med att byta kläder och beundra sina egna spegelbilder. Och skomakaren tänkte tanken att han faktiskt sålt många skor till de båda flickorna, men aldrig till lilla Askungen. Nu stod hon där och trampade lite oroligt när skomakaren frågade med sin absolut vänligaste röst vad han kunde göra för henne.
”Jo.” började hon lite blygt. ”Jag bara undrar…”
”Ja?” sa skomakaren lite nyfiket över vad hon kunde tänkas undra över.
”Har prinsen varit här?”

Väckarklockan

Min väckarklocka började tuta, och yrvaket sökte mina fingrar efter avstängningsknappen. Hittade den och tryckte men ingenting hände. Klockan fortsatte enträget att tuta. Jag tryckte igen, men fortfarande inget resultat. Tryckte på nytt och den här gången hårdare. Inget resultat! Nu var jag klarvaken!
Upprepade gånger tryckte jag, men klockan tutade envist och irriterande vidare. Jag slet ur sladden från vägguttaget, och displayen slocknade… men klockan tutade vidare!
Nu började jag på allvar tappa tålamodet, och började känna av en viss desperation. Tryckte upprepade gånger på avstängningsknappen och försökte även med andra knappar. Men fortfarande resultatlöst.
Smått vansinnig slängde jag den med en duns i golvet så att plasthöljet sprack. Men det var å andra sidan det enda som hände. Klockan tutade envist vidare.
Tog upp den och slängde den på nytt i golvet hårdare än förra gången. Ytterligare spricka men den blev inte tyst. Slängde den upprepade gånger, men det enda som hände var att hela höljet sprack och föll av, och till slut stod jag med själva innanmätet från min forna klockradio i händerna, och kände mig totalt hjälplös! Hur ska jag få tyst på den här!?

Då… kom min älskade och skakade om mig…

— Hör du inte klockan!? Den har tjutit säkert en halvtimme nu!

%d bloggare gillar detta: