Idag hölls åter Litteraturrundan i Karups Nygård, och vi deltog med våra böcker. Presentation av Snezanas Skarvkvinnan som kom ut på Internationella Kvinnodagen, och som handlar om en stark kvinna. Sedan en ganska ingående presentation också av min självbiografiska Idag kan det kvitta. De här båda böckerna uppmärksammades glädjande nog också alldeles extra av Ystads Allehanda. För övrigt presenterade vi självklart även serien Det hände vid Skärsjön och min Legender från Thiramaar. Och några böcker sålde vi också. En bra dag i Karup, med andra ord. Och hemma igen kunde vi njuta en stund på altanen.
Dagens måltid var nostalgisk, och inspirerad av mitt skrivande. I mitten av sjuttiotalet var det här en av våra vanliga måltider när jag och mina båda kompisar Emma och Hans-Olle (det var så jag kallade dem i Idag kan det kvitta) fixade våra lördagsmiddagar tillsammans. Perfekt anpassat till vår begränsade budget, och samtidigt ändå i all sin enkelhet väldigt gott. Tonfiskris! En maträtt som dessutom självklart kommer fram i min delvis självbiografiska roman Kalla mig Anna som jag arbetar för fullt med just nu. Som sagt – väldigt enkel mat! Tonfisk, champinjoner, lök, vitlök, rostad lök, japansk soja, cevapcicikrydda och ris. Ur Kalla mig Anna; Det var lördag när de som vanligt satt vid Jannes blodröda matbord i köket. ”Som vanligt så jävla gott”, sa Robban och torkade sig med servetten runt munnen. ”Tonfiskris”, svarade Janne. ”Världens enklaste maträtt.” ”Enkelt om man kan sånt ja.” ”Det är bara lite ris som du blandar ner med tonfisk, svamp, skivade tomater och kanske lite lök i stekjärnet. Lite soya på det. Ja, just det … en halv flaska lättöl också. Sen är det klart.” ”Är det allt? Det är väldigt gott.”
Den här veckan känns lite som att man laddar batterierna, inför nästa vecka då röntgen, epilering, Krattan, Bildkampen och logoped står på Att Göra-listan. Det blir en tur till Ystad, två till Malmö och en till Sjöbo. Den här veckan var vi på möte med kommunen Fritidsutvecklare. För övrigt är det hemma som gäller hela den här veckan. Det betyder ju dock inte att man suttit med armarna i kors. Har sammanställt och förberett på fotoklubbens hemsida, resultatet av Bildkampen 2023. Men viktigast av allt är att jag blivit klar med korrekturarbete av Sommaren i Skärsjön, och vi är därmed ett steg närmare utgivning av andra delen i sviten Det hände vid Skärsjön. I övrigt har det mest handlat om Anna, och nu ska jag dessutom även ge mig på en ”Ungdjävel…”. Ja, det handlar om böcker … vad trodde ni?! Mitt aktuella Na-No-Wri-Mo-projekt och ett korrekturuppdrag. För övrigt kan jag konstatera att vissa effekter av ett inlägg på hemsidan i mitten av februari, tydligen kom av sig och rann ut i sanden. Den här veckan har vi kunnat ta vår eftermiddagsfika för första gången för den här säsongen på altanen. Och just idag är det 27 år sedan jag använde snus för sista gången.
Skrivandet löper på! Just nu är det Anna som gäller. Alltså min fiktiva roman, som delvis bygger på delar av mitt eget liv. Blir nästan lite nostalgiskt när idéerna leder fram till företeelser som simpla maträtter jag och några kompisar brukade laga till på lördagarna när vi ville göra det lite extra festligt – tonfiskris! En i sig ganska simpel maträtt, bestående självklart av tonfisk, som man fräste en stund på stekjärn tillsammans med svamp, skivade tomater, eventuellt lite lök, soya och några skvättar lättöl. Sen rörde man ner riset och blandade. Klart för servering! Enkelt, men gott! Fattig tonåringsmiddag en lördagkväll på sjuttiotalet. Det dyker hela tiden upp sådana där små detaljer under skrivandet, som blir till lite intressanta tillbakablickar på en svunnen tid.
Sen är det extra spännande att skriva roman som utspelar sig i början av sjuttiotalet i mitt Malmö, med allt vad det innebär. Mycket research, koll av olika delar av stan, gräva i mitt eget minne, och inte minst en hel del nostalgi. Men det gäller ju också att vara historiskt korrekt. Började faktiskt skriva om att min huvudkaraktär fick en bostad på Lugnet. Tills jag insåg att Lugnet på sjuttiotalet mest handlade om så kallade bombhål. Har även en liten livsmedelsaffär belägen i centrala Malmö i min berättelse, vilken är starkt inspirerad av delikatessbutiken Lundbladhs Delikatesser (tror jag den hette), som en gång låg på hörnan Kalendegatan och Baltzarsgatan. En speciell livsmedelsbutik jag ofta var i som ”bud på stan” under mina år på AB Skånska Cementgjuteriet. Det var en sådan där butik jag själv aldrig skulle ha råd att handla hos under de åren, men de olika varukorgar jag fick hämta där, gjorde att man dräglade åtskilliga gånger. Nu gillar jag starkt att kunna väva in dessa upplevelser i mitt skrivande.
Den här veckan har egentligen handlat en hel del om detaljer som på olika vis knyter an till mina memoarer. Nu är kanske inte det i sig något konstigt, eftersom memoarerna ju handlar om mitt liv. Men ändå! Först och främst handlar det om arbetet med min novell, som ursprungligen fick titeln Förlorade år, under vilken den blev publicerad i boken Transvoices förra året. Har bearbetat den och nu idag har jag publicerat den som e-bok-novell under titeln Vad ska jag kalla dig? Kommer att finnas i internethandeln senast på måndag. Men det stannar inte där. Denna novell kommer så småningom att vidareutvecklas till en roman, som blir en blandning av fiction och självbiografi. Mer om detta följer! Lite indirekt anknytning till mina memoarer, eller kanske snarare vad det handlar om, har även min tur till Malmö den här veckan. Har varit på min tjugosjunde epilering, och dessutom första besöket hos logoped. Fler kommer och det här kan bli spännande. Och under veckan har vi också glädjande kunnat konstatera att vår lille Mogwai återhämtat sig helt från sitt allvarliga sjuktillstånd för så där två veckor sedan. Nu är det åter återkommande konfrontationer med grannskapets katter som gäller. Mogwai jagar dem gärna hela vägen in i skogen! Fortfarande väntar jag med spänning på fortsättningen av det som satts i rullning av tidigare inlägg – ifall jag kunde berätta, eller inte … Efter dagens goda currygryta, ägnas resten av kvällen åt att vidareutveckla romanversionen av Förlorade år, och jag smider medan järnet är varmt.
De senaste dagarna har jag arbetat med min novell Förlorade år, som i slutet av förra året blev publicerad i boken ”Transvoices”. Tanken är att den framöver ska ges ut som e-novell. Men jag har också länge närt en dröm om att faktiskt göra om den till en roman. Arbetar för fullt med att försöka ”färglägga” berättelsen ytterligare och göra den mer fullständig. Jag är inte helt klar än med novellen, men bara under denna kvällen har den växt med drygt 600 ord. Att det så småningom ska kunna bli en roman av den, råder det faktiskt inte längre några tvivel. Har så många idéer!
I denna bok delger författaren Andie Lindskog sina memoarer. Andie berättar om sin uppväxt i ett hem där hen inte kände sig önskad eller älskad. Det är en uppväxt under 70-talets Sverige och Andie beskriver sitt sökande efter att växa upp, finna sig själv och även mycket om sitt sökande efter en meningsfull kärleksrelation.
Vändningen kommer senare i livet i mötet med sin nuvarande kärlek Snezana som också blir det som får Andie att öppna den väl stängda garderobsdörren. Inte många har vetat om att Andie är transperson utan det har mest varit något som dolts bakom en väl vaktad fasad.
Snezana får dock hen att berätta om stunder där Andies rätta jag kommit fram. En vän hjälpte Andie att våga uttrycka sig med smink och kläder. Hen beskriver också sökandet efter en gemenskap med andra transpersoner. Och det berör särskilt mycket hur bemötandet både i hbtqi-sammanhang och hos vårdmottagningar var för transpersoner under tiden 80- och 90-tal.
Det fanns ovilja att inkludera transpersoner. Och även bland andra transpersoner fanns krav på att vara på ett visst sätt. När Andie sökte hjälp via könsbekräftande vård under 90-talet avvisades detta då hen inte stämde med deras krav på hur en transkvinna skulle vara.
Det är viktig läsning och jag tycker det är värdefullt för mig som cis-person att läsa. Att lära mig om kampen som varit och fortfarande pågår för transpersoner att kunna vara sig själva, hitta en inkluderande gemenskap och även behandlas med värdighet då de söker vård. Det som ger stor glädje är att läsa om hur mötet med Snezana öppnade upp för Andie att dela med sig. Jag önskar varje hbtqia+person sådana stöttande personer i sin närhet. Att bli bemött på det viset är avgörande och så otroligt viktigt.
Jag tyckte mycket om att läsa boken och är tacksam över att få den som recensionsex. Jag ska också dela den vidare till vänner att låna och läsa. Det jag skulle kunna önskat av boken är att Andies minnen vad gäller sin könsidentitet genomsyrade berättelsen från början. Jag kunde som läsare uppleva att berättelsen hoppade lite väl mycket fram och tillbaka. Boken är dock som sagt en mycket läsvärd berättelse om sökandet efter frihet att va sig själv, efter att bli accepterad och älskad, och det berör verkligen!
Idag är det precis två år sen jag var klar hos kuratorn! Min självbiografiska bok ”Idag kan det kvitta” kan beställas direkt från mig. Givetvis signerat ex. Just nu till rea-pris: 110 kr inkl. porto (gäller t o m 2023-03-31)
Den 16 september 2022 kom min självbiografiska bok – Idag kan det kvitta – ut, och med den även jag. Under en tid hade jag successivt valt att bli allt mer öppen i mina inlägg på min hemsida och Facebook, men i och med boken var det definitivt. Detta har blivit mitt sätt att lite försiktigt öppna och berätta. Efter att jag i så där drygt femtio år levt i en hemlig bubbla kände jag att jag inte längre varken ville eller orkade stanna kvar i den bubblan. Säkert finns det då de som funderar och undrar varför jag inte har berättat något tidigare. Med ett bristfälligt självförtroende och en djupt rotad känsla av att ingen, inte ens mina närmaste, skulle förstå eller acceptera, har ett avslöjande alltid känts orimligt! Kanske jag istället kunde vända på frågan, och undra varför ingen uppmuntrat mig att berätta. Det finns onekligen indikationer genom årens lopp på att åtminstone en del i min omgivning har haft aningar. Nu med stöd av min stora kärlek och kanske den där kaxigheten som inträtt lite med åldern, kände jag att nu är det mitt liv som gäller. Är någon nyfiken går det bra att fråga. Inget är längre hemligt.
I somras lyssnade min kärlek och jag på ljudboken ”Jag kom inte ut – jag blev mig själv” av Ann-Christine Ruuth. I dagarna har vi sett första avsnittet om ”Snickar-Björns” transition till Lee på TV4. Timingen känns onekligen läglig. I september förra året kom mina memoarer ut! Det som från början var tänkt mest som en personlig analys av mitt liv, blev efterhand till en uppriktig och öppen berättelse om vem jag är, och egentligen alltid varit. Den blev mitt sätt att ”komma ut”! Att det råkade ske inom ett inte allt för stort tidsspann mellan Ann-Christine Ruuths bok och dokumentären om ”Snickar-Björn” som blev Lee är rena tillfälligheter. Ändå – dessa båda kändisar har naturligtvis helt andra förutsättningar att berätta sin historia, och att uppnå omvärldens förståelse och kanske rentav uppskattning, än vad jag någonsin kan drömma om. De har och har haft helt andra förutsättningar än vad jag haft. Ändå är likheterna slående. Ett liv genom barndom, tonår och in i vuxenvärlden då man ständigt kämpat för att dölja och gömma vem man innerst inne är. En ständig plåga, och ett evigt smygande och rentav skådespeleri för att visa upp en person man egentligen aldrig varit. Ett ständigt vandrande i ett töcken av osäkerhet, och en rädsla för att aldrig våga ta steget fullt ut och leva det liv man egentligen alltid velat. Varför?! Vems liv är det egentligen man har levt? Inte mitt i alla fall. En påklistrad påtvingad roll som inte är jag.
Även om mitt liv inte sett ut som Ruuths eller Lees och även om jag aldrig haft samma förutsättningar eller utgångsläge som de, så känns alla symptomen igen. Och varför måste allt kring detta vara så tungt?! Oavsett vad jag går igenom, så är jag fortfarande samma person som jag varit i stort sett i hela mitt liv. Möjligen numera lite positivare och gladare.
perabl.com 