Att gräva i sin egen historia

Nu när arbetet med Regntider för tillfället är ”ur mina händer” passar jag på att arbeta vidare med memoarerna, och dess nya upplägg. Det går lite långsamt, men å andra sidan tror jag det är klokt att ”skynda långsamt”. Upplägget så som det är tänkt nu, handlar om att bygga berättelsen på min tidigaste version av memoarerna, som faktiskt är i stort sett komplett. Problemet med den versionen är att den är strikt kronologisk och åtminstone bitvis kanske lite tråkigt berättad. Nu använder jag istället den som underlag och skriver en mer ”färglagd” version. Den här blir garanterat mer färgstark. Sen kan man alltid fråga sig hur intressant memoarer skrivna av undertecknad egentligen kan vara. Tja, de som känner mig på riktigt, kan nog intyga att det visst är en intressant berättelse. De som inte känner mig så väl, kan antagligen förvånas. Eller nåt!

Grillkväll, altanskrivande och intressant tillbakablick

Vädret tillät åter altanvistelse, så det blev en grillafton med god grillmat. Därpå skrivkväll till ackompanjemang av fågelsång, en och annan vinande vind och då och då skottsalvor från den av kommunen utsända jägaren som ska reducera mängden råkor i området. Hmm.
Har idag fått mig tillsänt en intressant lunta som ger, delvis plågsamma tillbakablickar, som ändå förhoppningsvis kan bli till mer underlag till mina memoarer. Har för övrigt efterfrågat ytterligare information som kanske kan gräva ännu djupare.

Söndag med uteliv

Idag kunde vi parkera på altanen inför kvällsmaten, som blev lite enkelt i form av grillade kalkonbiffar från Ingelsta och klyftpotatis. Sen satt vi kvar där ute med våra laptops, för att ägna lite skrivtid i sällskap med skogens skönsjungande fåglar. Denna dag som många ägnar åt att fira mor. Det vill säga de som kunnat åtnjuta mors ovillkorliga kärlek.
För egen del blir det fortsatt arbete med memoarer, och även ifyllande av en beställning av handlingar som kan ge lite historiskt personligt underlag för det fortsatta arbetet.

Från stenskott och bilservice till memoarer och trivsam färg

Veckan inleddes till ljudet av väckarklockan. Hör ju inte direkt till vanligheterna nu för tiden. Det var dags för den årliga servicen av bilen och ett nödvändigt byte av bakre bromsskivor. Det här året tog verkstaden även hand besiktningen. Bra service. Turen till Mazdaservice i Svedala kostade dock lite extra utöver ärendet. Under färden på E65 råkade jag ut för stenskott! Så det blir ytterligare besök i Svedala om någon vecka för att byta framrutan!
Tur vi har en bra försäkring.
Under veckan har vi kunnat leverera ännu ett korrekturarbete till en nöjd kund, och vi sträcker lite extra på oss, nöjda över att vi faktiskt hittat en nisch som passar oss förträffligt att bygga vår verksamhet på. Har även sett oss tvingade att förtydliga våra krav gentemot tidigare samarbetspartner, som tydligen trots allt inte har så bra koll på vad som gäller i förläggarbranschen.
Så här när vi är på väg mot sommaren, även om det inte märks nämnvärt på vädret, så kanske det passar att ge sig på lite julnoveller. Åtminstone är det vad som krävs, om man vill ta chansen och försöka komma med i en novellantologi som ska komma ut lagom till jul. Har bearbetat två tidigare julsagor, som nu får fungera som bidrag till nämnda tävling.
Har även varit på den slutliga kollen hos Tandvårdshögskolan och kan nu koppla bort den forskningen.
För övrigt har mitt arbete växlat hela veckan mellan Regntider och memoarer, och till det sistnämnda väntar jag med spänning på handlingar som förhoppningsvis ska kunna bringa lite mer klarhet. Funderingar kring det här med namn går vidare, och jag trivs riktigt bra med den röda färgen.

Spännande tider …

Vi gick in i den här veckan med insikten om att en lösning är på gång i konflikten som stört vår verksamhet det senaste året. Det handlar om ett förlikningsförslag vi lagt fram tidigare, som då ratades totalt, men som nu när det börjar hetta till ändå tydligen smakar.
Annars har vi kört ett coronaanpassat medlemsmöte i fotoklubben, där vi samlades på tisdagskvällen för lite korvgrillning och fotosnack utomhus.
Kunde äntligen göra klart uppfästningen av segeldukstaket på altanen, efter leverans av ordentliga uppfästningsanordningar. Apropå ”altanbygget” är vi fortfarande helt inne på att inte handla hos Byggmax vid framtida byggprojekt.
För övrigt har den här veckan kretsat ovanligt mycket kring mina memoarer. Vid frukosten på torsdagen hade vi ett långt och konstruktivt samtal om hur det hela egentligen ska berättas. Som ett användbart underlag beslöts att jag även ska rekvirera handlingar som rör min ”historia”. Och som ett märkligt utropstecken kom samma dag en kallelse till ett spännande möte.
Som vanligt innebär skrivandet en hel del research, och att skriva om sitt eget liv tycks inte utgöra något undantag. Man får gräva i sitt eget minne, titta på gamla bilder och hoppas att fler minnen väcks upp. Eller fråga närstående som möjligen kan eller vill bistå med mer kunskap.
Efter en sådan vecka kändes det motiverat att fira under fredagen med sushi!
Och helgen ägnades ingående åt ny bearbetning av memoarerna, vilket i någorlunda klartext innebär en sammanslagning av tidigare skrivna memoarer och den delvis fiktiva romanen Förlorade år som jag skrivit på en tid.

Konstruktiva samtal

Våra frukostar, eftermiddagsfikor och middagar innebär oftast väldigt konstruktiva samtal. Dagens frukost var verkligen så! Efter flera turer hit och dit har jag nog äntligen fått till absolut rätt upplägg av mina memoarer, genom våra gemensamma samtal.
Ska ha en helt annan utgångspunkt än vad som varit tänkt sen tidigare.
Många är väl de som kan komma att förekomma i min relativt nakna berättelse. Dock blir allt självklart med fingerade namn.
Finns samtidigt säkert de som kan resonera och ifrågasätta hur intressanta MINA memoarer kan tänkas vara! Tja, beror väl kanske på vad man tycker är intressant. Det som kommer att berättas kan nog vara av intresse för en del. Men det är egentligen inte det som är det viktiga för mig. Snarare att försöka städa upp och rensa bort allt jävelskap som funnits under mitt livs första halvlek.

Det här med research!

En spännande och lärorik del av skrivandet är all research! Nästan oavsett vad man skriver lägger man också ner väldigt mycket tid på research. Det är ju också självklart en viktig del i hela processen med att försöka skapa en trovärdig berättelse. Men samtidigt är det också så att man ofta hamnar i lite nostalgiska utvikningar. I synnerhet som nu när jag skriver på min delvis självbiografiska roman ”Förlorade år”. Några skilda detaljer jag behövde titta lite närmare på i det här fallet, var gamla anrika Kungsparken i Malmö, lika anrika Bekå vid Gustav Adolfs torg och en i sammanhanget lite udda detalj som handlar om dåtidens cigaretter. Närmare bestämt Philip Morris med kolfilter snyggt förpackat i en gråbrun ask av plast!
I sammanhanget konstaterar jag att inte minst Wikipedia är ovärderlig i sammanhanget. Och ja, jag brukar faktiskt efter bästa förmåga bidra då och då med en slant till Wikipedia.

Framtidsvision frös inne

Min Skrivhistoria – del 2

Den 2 november 1979 satte jag ett nytt papper i min gamla Underwood skrivmaskin. Det hade jag ju gjort många gånger förut i och för sig, men just den här gången var det upptakten till ett, åtminstone inledningsvis, ambitiöst projekt. Ett skrivande som nog kan betraktas som mitt livs första seriösa försök att skriva en bok.
Vintern 1993 hade varit mycket sträng. Det hade tagit flera veckor att röja undan snömassorna från vägarna, för att de över huvud taget skulle vara framkomliga. Just som man trodde att röjningen var klar hade en ny snöstorm spolierat allt arbete.
Jag skulle helt säkert skrivit annorlunda idag, men det här var väl så bra mitt 23-åriga jag kunde klara. Titeln var Den eviga vintern och det var tänkt som en dystopi om en framtida istid. Jag ägnade många timmar åt research, som på den tiden var betydligt mer tungrott än idag. Jag var främst hänvisad till Focus uppslagsverk och även Nordiskt familjelexikon. Men viss hjälp hade jag faktiskt även av elektroniken, trots slutet av 70-talet. Jag hade en liten Casio fickräknare med en kalender där man kunde söka sig fram en bit in på 2000-talet och se veckodagarna.
Det var även detta manus jag hade väldigt god hjälp av författaren Sixten Nyström, som testläste och bedömde och gav mig massor med inspiration med sina kloka kommentarer.
Men skrivandet gick trögt, och fram till 1982 hade jag bara åstadkommit knappt tjugo maskinskrivna A4-sidor. När jag separerade från min dåvarande sambo, hade jag flera ensamma lördagar, som jag tillbringade i mitt ombonade kök med burspråk, i sällskap med skrivmaskinen och en flaska Aurora, och försökte få till en hållbar berättelse. Men som det så ofta blir – annat kom emellan och manuset blev liggande så pass många år att det inte längre var en framtidsvision. Så den eviga vintern frös inne.

Ingen uppmuntran (Min skrivarhistoria, 1)

Ingen i min familj har någonsin trott på eller uppmuntrat mitt skrivande.
      ”Din syster är duktig på att skriva”, sa far och gjorde därmed min begåvning betydelselös.
Att jag långt upp i vuxen ålder är den av oss syskon som gett ut fantasyromaner, deltagit i flera novellantologier och därutöver skrivit en mängd kortare anekdoter till olika föreningstidningar, är fakta han aldrig fick klart för sig.
Svenska, engelska och teckning var mina bästa ämnen i skolan. Egentligen de enda ämnen jag var bra i. Redan innan jag gått ut grundskolan hade jag ett handskrivet manus till en form av äventyrsroman. Den var nog inte överdrivet bra, men det var ändå en något sånär hållbar historia. Min kusin och jag skrev var för sig på våra berättelser, vilka vi sen läste upp för varandra när vi träffades hos mormor och morfar på landet.
När jag gick i åttonde klass skrev jag en deckarnovell, eller kanske det rentav skulle kunna bli en roman. Min dåvarande svensklärare fick kännedom om detta, och ville gärna läsa. Vilket han fick, och han använde den som underlag när han satte mitt betyg. Dessvärre minns jag ingenting av handlingen i den, och jag fick heller aldrig tillbaka den. Kanske en av anledningarna till att jag aldrig varit intresserad att skriva fler deckare.
När vi i åttonde klass ställdes inför syokonsulent och skulle välja inriktning efter grundskolan, blev min önskan om skriv- eller språkinriktning ifrågasatt och nekad. Det ansågs med bestämdhet att det absolut inte var något för mig. Jag skulle satsa på teknik! Säkert med föresatsen att jag därmed kunde gå i min fars fotspår inom elbranschen. Att jag själv helt saknade intresse för det var betydelselöst.

HAIR

För några dagar sen bytte jag profilbild på Facebook. Inget konstigt med det. Det gör jag lite då och då, och de senaste åren har jag oftast anpassat bilden till mitt skrivande, på så vis att jag använt någon av bilderna som jag haft som bokomslag som bakgrund. Så även den här gången och dessutom med en text som säger ”Fantasy Author”! Det är ju det jag är. Bilden är heller inte helt ny. Har haft den tidigare också, men det som är förändrat är att jag hanterat den i en mobilapp som många nog hört talas om – FaceApp – så att jag fått längre hår. Efter covidanpassning vad gäller besök hos den lokala frisersalongen har jag inte blivit klippt sen den 30 september 2019. Så bilden, som ursprungligen är tagen 2018, stämmer med verkligheten när det gäller längden på håret, även om frisyren genom FaceApp är lite mer välordnad. Sen var det ju lite spännande och se hur man kunde sett ut som kvinna, med lite slätare hy och till och med lite mindre av de där begynnande åldersrynkorna.
Givetvis har bilden lett till reaktioner och kommentarer. Ganska väntat, och egentligen lite tröttsamt. Genom åren har jag ofta hört kommentarer typ ”fan vad du har blivit långhårig!” Ja, men det är ju faktiskt mitt val. Jag säger inte till folk ”fan vad du har blivit korthårig!”
Under åren 2002 till 2010 var jag ganska korthårig. Det är nog enda undantaget, och det var dessutom en period i mitt liv då jag inte genomgående mådde helt bra. Annars har jag hela mitt liv haft ganska långt hår, och trivts med det. Jag är ju å andra sidan uppväxt på 60-talet när man skulle ha långt hår, och ständigt förde en kamp mot föräldrarna som inte alls gillade det. Så om nu någon har svårt med det här – sorry, det är mitt val. This is who I am.