Idag var det äntligen dags för Lunda Pride, och för vår del handlade det om försäljning av böcker, handmålade stenar, bokmärken och nyckelringar. En sådan där dag med många fina positiva möten, och en försäljning som överträffade förra årets Lunda Pride. Och jag fick ett samtal med en kvinna vars barn just kommit ut som trans. Ett sådant samtal som alltid känns lite extra positivt, när jag med min bok och min erfarenhet kanske kan hjälpa en familj som verkligen vill stötta och hjälpa sitt barn!
I år, för första gången någonsin, gick jag även med i Pride-tåget.
Vädret var lite skiftande, och när samlingen inför tåget pågick började det regna. Det mesta av tåget gick genom ett regnigt och blåsigt Lund. Men att få vara med och manifestera allas lika värde, kan faktiskt få lov att kosta på lite.
Genom i stort sett hela mitt liv har jag känt mig obekväm i rollen som man. Det har aldrig varit jag, och jag har heller aldrig kunnat hantera de förväntningar som lades på mig redan den 7 juli 1956, när det på BB i Malmö noterades att fru Lindskog fött ett gossebarn. Jag har vandrat genom mer än halva livet med mitt rätta jag väl dolt för omgivningen, och bara levt ut i hemlighet. Ändå är jag ganska säker på att min personlighet genom hela livet lutat betydligt mer åt det kvinnliga. Jag har alltid känt mig mer bekväm i sällskap med kvinnor, och det summerades perfekt när en mångårig kvinnlig bekant konstaterade – du tänker som en kvinna. Under de här fem åren har jag inte stött på något motstånd, men ibland en viss förundran. Säkert finns det de som tycker att jag inte alls är särskilt kvinnlig. Men efter mer än femtio års formande in i den manliga rollen, och ett uselt självförtroende som hängt med nästan sedan födseln, har det manliga blivit ofrivilligt invant. Det förändrar ändå ingenting av hur jag känner mig inombords. Mina tankar, värderingar och känslor är alltigenom kvinnliga. Under de här fem åren har jag gjort det mesta som går att göra för att anpassa min kropp till den person jag i grund och botten är. Jag vill att det ska vara en kvinna som ser tillbaka på mig från spegeln. Jag vill bli sedd, uppfattad och bemött som en kvinna. Det har aldrig handlat om ett beslut att ändra mig — beslutet jag tog var helt enkelt att sluta motarbeta mitt riktiga jag. Den 16 september är därför en dag väl värd att fira för mig. Detta datum 2021 fick jag mitt namnbyte godkänt av Skatteverket, och därmed var jag redo att ta det definitiva steget ut i verkligheten. På dagen ett år senare gav jag ut min självbiografi Idag kan det kvitta, en helt ärlig och uppriktig berättelse. Med den hade jag också nått point of no return — jag hade blivit mig själv på riktigt.
Den 29 september 1973 flyttade jag hemifrån som sjuttonåring, till Östra Ryttmästaregatan i Slottstaden i Malmö. Två år senare, den 7 september 1975, blev jag för första gången på riktigt varse mitt rätta jag. Jag visste inte då hur avgörande den insikten skulle bli, men jag bar den med mig när livet fortsatte att förändras. Tre år efter den första flytten, den 2 september 1976, gick flytten tre våningar upp i samma hus, till en trerummare. När jag lämnade den lägenheten i februari 1982 hade hyran just passerat tusen kronor i månaden. Då var det hyresrätt. Idag kostar bostadsrätterna där omkring 60 000 kr per kvadratmeter. Och min allra första lägenhet är numera … en tvättstuga. Nästa septemberflytt kom den 3 september 1983, då jag tog mig vidare till en ateljetakvåning på Finlandsgatan. En liten, mysig lägenhet på 37 kvm, och mitt mål var att få ner månadskostnaderna och få ordning på ekonomin. Efter det bodde jag två år i en tvårummare på samma gata, innan jag bestämde mig för att lämna stan och prova livet på landet. I december 1986 flyttade jag till Övedskloster, och där blev jag kvar i Skomakarehuset tills den 28 september tjugoett år senare, då jag packade ihop och flyttade till ett hus i skogen i Omma, fem kilometer från Sjöbo. Ett misslyckat förhållande gjorde att jag inte kunde bo kvar där, och till slut gick flyttlasset igen. Den 15 september 2011 kom nästa septemberflytt. Den här gången till Karup, på promenadavstånd från Sövdesjön. Ännu ett boende i skogen, med rådjur som lugnt strosar genom trädgården och en ekorre som troget besöker vårt fågelbord. Och parallellt med dessa flyttar har september fortsatt att forma mitt liv. Det var i september 2021 jag bytte namn, och ett år senare kom min självbiografi ”Idag kan det kvitta” – och jag – ut! När jag idag firar att det är 15 år sedan vi flyttade hit till Karup, firar jag egentligen mer än ett boende. Jag firar en månad som gång på gång har hjälpt mig att börja om, hitta hem och bli mig själv. Här bor jag fortfarande. Här bor vi, jag och min kärlek.
Beskrivning till bilderna (från vänster och uppifrån)
Trots att jag sen mina tumoperationer faktiskt kan rulla tummarna obehindrat, har jag egentligen aldrig tid att göra det. Visst förekommer det dagar då jag inte alls känner för att göra något konstruktivt. Men det händer inte så ofta. Det är snarare så att jag ibland nästan har lite för mycket att göra. Inte minst har det ju blivit så sen vi startade vårt förlag, där vi numer behöver noga planera vad som ska göras och när. Inte enbart för att förlagets verksamhet ska fungera, utan även för att faktiskt få lite tid för annat också. Men det är roligt, och med förlagsverksamheten lever jag upp i ett arbete jag egentligen borde ha fått komma in på redan som ung. Intresset har funnits sen jag blev tonåring! Likaså mitt författarskap är ett perfekt sätt att må bra. Det är ju helt säkert också allt detta som gör att livet som pensionär är så positivt, och att man sällan hinner känna sig gammal.
Så var man över den ribban också … 35, eller nåt! Det är ju egentligen bara en siffra. Historien upprepar sig lite … kunde börja dagen med att läsa en trevlig artikel i YA. Ungefär som jag gjorde för fem år sen. Och precis som framgår av artikeln, så har det hänt oerhört mycket i min tillvaro sen dess. Ja, egentligen ända sen året jag fyllde 55! Dagen har tillbringats i Ystad, med räkmacka (självklart) på Maria Caféet tillsammans med en kär skrivvän, och en väldigt trevlig present – Merry Birthday … Sen blev det en tur till El-Giganten för att köpa ny Sodastream. Vi lyckades faktiskt undvika regnskurarna. Kvällsmaten, kryddstark sådan, avnjöt vi i den spännande medeltida krogmiljön i Store Thors gamla rådhuskällare.
Vi firade vår dag med en tur till Köpenhamn. Inledde med lunch, nästan självklart bestående av smörrebröd med bland annat räkor, rostbiff och lax. Sedan en stillsam promenad på Ströget i sommarvärmen. Turen avrundades med kvällsmat på AHB Tivoli, innan vi åter tog tåget tillbaka hem.
Under de senaste fem-sex åren har jag haft flera händelser i mitt liv som haft mycket stor betydelse för mig. Många viktiga milstolpar som har betytt allt. Men ingenting av detta hade varit möjligt utan det som hände idag för precis femton år sedan! Dagen då mitt livs kärlek och jag träffades för första gången!
Vår bröllopsdag (9 juni 2012) var en av de viktigaste milstolparna i mitt liv. Men den här dagen håller jag ändå allra högst!
Jag hade absolut inte varit där jag är idag, om inte hon hade kommit in i mitt liv!
Hon är min allra bästa vän, min samtalspartner, kollega i vårt förlag, skrivarvän – och framför allt mitt livs största kärlek!
När Agnes Wold säger att hon skulle göra allt i sin makt för att omvända sitt barnbarn om hen kom ut som trans, blottar hon den skeva syn som fortfarande präglar alltför många. Det är just den synen som gjort att bland annat jag tvingats leva mer än halva livet i hemlighet — inte av skam, utan av rädsla för den oförståelse som sådana uttalanden speglar.
Igår hade vi äran att få berätta om vårt unika liv tillsammans för Selma Lagerlöfgruppen i Västra Vemmenhögs gamla fina skola. Alltid lika småpirrigt innan man kommer igång, men det kändes som att vi levererade. Så roligt att få delge vår historia för engagerade och intresserade lyssnare.
