Dagbok – 50 år

Idag för precis femtio år sedan började jag skriva några korta meningar i ett kollegieblock. Ritade in en grön marginalkant och även linje som markerade ett sidhuvud. Där skrev jag med röd penna; Januari – 1973. I tre meningar redogjorde jag i korthet vad som skett i min tillvaro denna årets första dag. Därmed hade jag på allvar börjat skriva dagbok, samma år jag flyttade hemifrån! Egentligen hade jag gjort sporadiska anteckningar i en plankalender sen 1969, kanske till och med sen 1968. De kalendrarna finns dessvärre inte kvar. Men från den 1 januari 1973 blev det till en daglig vana, som består än idag femtio år senare. Då handlade det mest om kortfattade noteringar om vad som hände i mitt sjuttonåriga liv. Men med åren har det dagliga innehållet vuxit, och förutom aktuella händelser innehåller dagboken idag även en hel del funderingar och reflektioner. Ofta fungerar den effektivt också som ett sätt att få skriva av sig, och tidvis har den också varit ett utmärkt bollplank när jag har behövt ventilera känslor och frustrationer. De senaste tio åren har förvisso inte det behovet funnits på samma vis. Dagboken är ett utmärkt minnesdokument, och en perfekt källa att tillgå varje gång det uppstår osäkerhet kring när, var och hur saker och ting har inträffat.

Den var naturligtvis också ett ovärderligt underlag när jag arbetade med mina memoarer – Idag kan det kvitta.

Lite då och då har det funnits människor i min närhet som har ifrågasatt vitsen med att skriva dagbok. Jag kan naturligtvis komma på flera bra anledningar. Men det här är en ack så viktig del av mitt liv, och jag ser egentligen ingen som helst anledning att jag ska behöva försvara att jag skriver.

När jag idag, femtio år senare, börjar skriva min dagliga dagboksnotering, gör jag det samtidigt som jag lite stolt konstaterar att dagboken när sista ordet för 2022 var skrivet innehåller exakt 3 000 340 ord!

Ännu en dag i Malmö

Hade satt klockan på 5.45, vaknade 5.42, kunde sträcka lite på mig och ändå stänga av alarmet innan det gick igång och därmed även hade väckt kärleken. Onödigt, eftersom det bara var jag som skulle upp. Men jag kan inte låta bli och förundras över hur det där med väckarklocka fungerar nu för tiden. Tänk om det varit så på den tiden när jag arbetade normalt dagtidsarbete. Då kom jag aldrig upp när klockan ville!
Färdades mot Malmö på E65 i morgonrusningen, med den sedvanliga proppen vid rondellen vid Sturups-avfarten. Parkerade som jag oftast gör i Triangeln-garaget, och fick sen en lagom promenad till sjukhusområdet. Var på mitt femte, och kanske sista, besök på hudkliniken i Malmö under morgontimmarna. Efter det slog jag mig ner på Espresso house i Triangeln Center för en god frukost och någon timmes arbete med ”Ashas sten”. När affärerna öppnade hade jag några ärenden att klara av, varpå jag återvände till Espresso house och en ”middagsfika”, och invänta en kund som köpt en Ipad-penna av Snezana.
Sen är det bara så att jag gillar det där med att sitta på ett fik och skriva, och samtidigt studera människorna i rörelse omkring en.

Första kapitlet

Har följt en utmaning på Instagram med hashtaggen #minförstaboksida, och jag publicerade första sidan och faktiskt hela första kapitlet ur mina memoarer ”Idag kan det kvitta”

Mina memoarer – Kampanjpris

SPECIALPRIS! ✨✨✨
Signerat ex. av mina memoarer – Idag kan det kvitta.🏳️‍⚧️📚🏳️‍🌈
100 Skr INKL. PORTO!
Beställ via e-post – perabl@msn.com
(Erbjudandet gäller t o m 12 oktober 2022)

Till Slottstaden #9

Var åter en runda i mina gamla hemkvarter. Har blivit en del nu de senaste månaderna, och fler blir det.
Kan inte undgå att känna viss nostalgi när man promenerar i kvarteren, där jag tillbringade mina första år som utflyttad från barndomshemmet. Klart är att om jag någonsin skulle flytta tillbaka till Malmö, är det Slottstaden jag vill sikta på.

Passade också på att handla vid Kronprinsen, en del varor som måste beställas om jag vill köpa dem hemmavid. Dock skulle man kunna tro att jag hade provsmakat varorna att döma av hur min promenad såg ut på Adidas Running-appen!

Slutversion!

När vi korrekturläser varandras texter, åker de ju fram och tillbaka mellan oss. Varje gång sparas filen med ett nytt namn som består av mottagarens initialer, vilket till slut innebär att man har en mängd olika versioner av en och samma berättelse. Det här gäller i högsta grad mina memoarer, som åkt fram och tillbaka i en mängd olika versioner under drygt tio års tid. Idag kunde jag spara den filen med en helt annan ändelse i filnamnet – SLUTVERSION! I morgon påbörjar jag arbetet med att göra inlagan!

Cover reveal

This is it!
Ungefär så här kommer omslaget se ut till mina memoarer. Möjligen med någon mindre justering.
För övrigt dröjer det inte länge till innan boken går till tryck.

Himlen är liksom lite på min sida …

Medan himlen när solen nästan försvunnit bortom horisonten antar färgkombination som är förunderligt nära färgerna på omslaget till mina memoarer, tar jag tag i ännu en korrekturgenomgång av just mina memoarer. Jag ska inte skriva att det ”förhoppningsvis är den sista”, även om det är så jag känner. Men jag har trott så tidigare, och haft fel. Så vi får väl helt enkelt se hur det blir. I vanlig ordning har jag redan hittat en del textrader som behöver lite frisering. Extra spännande är ju faktiskt också att manuset även finns ute hos en testläsare just nu. Så det närmar sig onekligen den spännande dagen!

Klar … igen!

Nu är den senaste, och förhoppningsvis sista, genomgången av memoarerna klar. Nu ska Snezana läsa igenom och kritiskt granska en gång till. Om hon inte hittar något att korrigera, bör manuset därefter vara … svälj … klart! Definitivt klart! Den omfattar 56 932 sanningsenliga ord, vilket grovt räknat motsvara cirka 325 sidor i bokform.

%d bloggare gillar detta: