Pensionsrenovering

Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert.
Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen.
På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget.
Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension.
Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar.
Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget.
Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka.
Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: