Kategori: Pension

Publicerat den

Semester … eller nåt!

Juli, ljuva juli! Semestertider! Ja, jag vet … jag har permanent semester. Men ändå … min kärlek jobbar fortfarande, och hon har semester den här månaden! Vilket betyder att hon finns hemma tillsammans med mig alla dagarna, och alltså har vi semester.
Men semester för oss för närvarande, innebär inte några större utsvävningar. Vi tar det enbart lugnt och njuter av dagarna.
En del aktiviteter har vi ändå haft. Först och främst var det ju Malmö Pride som i alla avseenden blev väldigt givande. Många trevliga positiva möten, och en försäljning som blev bättre än vi vågat hoppas på. Så pass bra att vi nu måste ta ställning till hur vi bäst fyller på vårt lager med böcker ur Legender från Thiramaar-serien. Därtill ett offentligt framträdande som gick väldigt bra.
Vi har genomfört ett lyckat fotouppdrag med grekisk känsla, med invigning av ny kamera, som blev särskilt lyckat tack vare min kärleks gåva.
Därtill har vi fått sålt en vinnarbild!
Hemmavid har vi fått gjort bedömning av våra förutsättningar för solenergi och nu avvaktar vi experternas bedömning.
Jag har gjort några besök i mina gamla hemtrakter, föranlett av önskvärd behandling . Och fler blir det.
Likaså kan jag konstatera att ett år gått sen jag inledde medicinsk önskad behandling.
Semestern löper vidare ett tag till, och nu ska vi mest bara njuta av tillvaron tillsammans.

Publicerat den

Pensionsrenovering

Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert.
Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen.
På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget.
Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension.
Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar.
Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget.
Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka.
Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.

Publicerat den

Med den färgglada fanan…

Efter en vecka med influensa, eller vad det nu var, blev det här ett lite långsamt uppvaknande. Inledde med att lämna ännu en Facebook-grupp, kallad ”Vi pensionärer”. Även här började det allt mer osa rasism och tvivelaktiga och allt för politiska åsikter, i en salig blandning av varierande recept på olika bakverk med mera, vilket ledde mig fram till slutsatsen att inte heller den här gruppen fyllde någon vettig funktion för min del. Är det så här det ska vara att vara pensionär, vill jag nog hålla mig helt utanför.

Den här veckan har jag skapat nya e-böcker av mina tidigare produktioner som ett resultat av förlikningen vi fått igenom, och har med stor tillfredsställelse kunnat infoga vår egen logga i dem. Publiceras under den kommande veckan.

Veckan har burit med sig ett bakslag på den nyligen inslagna efterlängtade vägen, som dock mot slutet av veckan kunde korrigeras med kompletterande uppgifter från behörig instans. Så vi tågar vidare mot det hägrande målet.

Under veckan har jag dessutom blivit pensionär på riktigt – eller nåt. Det har jag väl i och för sig varit i drygt ett år så här långt, men nu har man alltså även fått in åldern! Som ju egentligen mest är en siffra. Det positiva med det här var ju klart att bästa lokala dagstidningen Ystads Allehanda uppmärksammade spektaklet och fick samtidigt med bra fakta om mitt skrivande. Den aktuella högtidsdagen firades i vanlig ordning med min älskade kärlek, med utsökt god mat på vår solvärmda altan.

Veckan har för övrigt handlat om en hel del hemsidesarbete, och som en perfekt kröning på det fick jag dessutom ett nytt uppdrag att hjälpa till att skapa hemsida åt en författarkollega.

Helgen avrundades med besök hos våra kära vänner, som också med all önskvärd tydlighet bekräftade just hur öppensinnade de faktiskt är. Livet kan gå vidare med den färgglada fanan i topp.

Publicerat den

Lämnar ännu en Facebook-grupp

BIld av 👀 Mabel Amber, who will one day från Pixabay

En sida på Facebook kallad ”Vi pensionärer” som har drygt 4 400 medlemmar, förlorar nu mig som medlem. Detta är ännu en av dessa otal grupper på Facebook som översållas av en mängd rasistiska, islamofobiska och homofobiska inlägg. Allt med den numera klassiska och innerligt trista attityden som en allt för stor del av det här landets befolkning tycks ha, åtminstone när de tror sig skyddade bakom sitt tangentbord, som handlar om att allt man anser vara fel i landet beror på invandrarna och HBTQ med mera! Detta trots att det påstås i informationen om gruppen att den är opolitisk och alla politiska inlägg kommer att raderas!

Mitt avskedsinlägg på den sidan idag innan jag valde att lämna;

Denna sida, i likhet med många andra påstått opolitiska FB-sidor har alltmer tenderat att dra åt det numera allmänt rådande tillståndet i vårt land, där man gärna kallar sina meningsmotståndare för landsförrädare och annat ännu värre. Jag klarar mig väldigt bra utan den sortens medier, så jag tackar för mig!

Publicerat den

Pensionärer i Gula Västar – Nej Tack!

Valde idag att lämna gruppen ”Pensionärer i Gula Västar”. En FB-grupp som till största delen tycks bestå av pensionsmässiga barnrumpor som ägnar sig åt personangrepp och kränkande kommentarer – ungefär på samma vis som ofta tycks vara normalt beteende på allt för många ställen idag! Och ur den gruppen håller man på att bilda ett politiskt parti! Har vi inte tillräckligt många inkompetenta politiker redan?!

Publicerat den

Skriva på servering

Kärleken behövde skjuts till Lund, och i väntan på att hon skulle bli klar slog jag mig ner på en uteservering vid Mårtenstorget för en kall öl och även en skål nötter. Jag var hungrig. Planen var att ägna tiden åt att läsa och bedöma ett inkommet manus. Men nästan som man kunde vänta sig var det strul med OneDrive! Det är det nästan alltid. Beskedet var att det krävdes Internetanslutning! Ja, det fanns, och alla andra funktioner som krävde nät fungerade! Men OneDrive är rent allmänt en flopp! Laddade ner ett manus jag jobbar med som finns upplagt på Google Drive. Det fungerade, så det blev det jag sysslade med medan jag väntade. Tyvärr gick det onödigt mycket tid åt strulet med OneDrive, för det är ganska trivsamt att sitta på en uteservering och skriva samtidigt som man upplever människor runt omkring. Det blir fler sådana här turer den kommande veckan, så då tänker jag satsa på att ladda upp de filer jag ska ha på Google Drive istället. Känns mer pålitligt!

Kort och gott var det en stunds trivsam avkoppling, lite som en fingervisning om att det är så här det är att vara pensionär!

Publicerat den

Sista dagen i tidningsbranschen!

Med bilen som arbetsplats

Idag är min sista dag i tidningsbranschen! Visserligen har jag inte arbetat sen den 19 juni, på grund av sjukskrivning och semester. Men från och med i morgon har min anställning upphört! Jag kan inte för ett ögonblick påstå att jag kommer att sakna jobbet. Det fanns en tid då det var ett väldigt fritt och självständigt jobb. Fram för allt vår och sommar var en härlig tid att köra, när man fick möta soluppgången och alla djur som är i rörelse i gryningen. Man kunde lyssna på musik, och även sjunga med precis hur mycket man ville under hela arbetspasset. Det var ofta ett utmärkt tillfälle att låta tankarna snurra, och väldigt många idéer har kommit till under mina nattliga turer. Tyvärr har villkoren inom branschen med åren blivit allt sämre, det har genomförts en lång rad omorganisationer som medfört att inkomsten blivit allt lägre. Samtidigt har också arbetsgivarens attityd blivit allt mer aggressiv och otrevlig. Jag är i och för sig rätt säker på att ingen från arbetsgivarsidan sörjer att jag slutar. Eftersom jag numera tillhör de som man säger har ”kört tidningar sen Moses kom ut med stentavlorna”, har jag kanske med åren blivit allt mer kaxig. Man tar helt enkelt inte något skit. I takt med att saker och ting försämrats, har min inställning också blivit den att jag gör det jag måste, och absolut inget mer. En vanlig synpunkt människor brukar ha när de slutar sitt arbete efter många år, är att de kommer att sakna sina kollegor. Vårt arbete innebär att man egentligen inte har så värst mycket med sina kollegor att göra. Man träffas för en kort stund när man kommer till lastplatsen. Säger hej eller god morgon, lastar och kör iväg på sitt distrikt. Ibland händer det att man stöter på varandra då man kommer tillbaka efter avslutad runda, och kan stå och prata en stund. Men man får egentligen aldrig någon närmare kontakt med varandra. Men dock, efter drygt trettio år har jag träffat många trevliga kollegor, några otrevliga förvisso också, och några har blivit till goda vänner även utanför jobbet.
Nu ska jag fortsätta njuta av en ”tidningsfri” tillvaro, samtidigt som jag önskar alla trevliga arbetskamrater lycka till i framtiden.

Publicerat den

Slut

Idag skulle jag på prov börjat arbeta igen efter tre veckors semester. Semestern föregicks av flera perioder i sjukskrivning, och de sista veckorna innan semestern var jag sjukskriven femtio procent. Något både arbetsgivaren och Försäkringskassan hade vissa problem att hantera. Arbetsgivaren genom att man inte riktigt visste hur tiden skulle fördelas på veckans i vårt fall sex arbetsdagar. Kan i och för sig vara begripligt. Kanske inte helt lätt att veta hur man fördelar arbetstiden på halv tid av halvtid. Försäkringskassans dilemma var desto mer märkligt. De klarade inte ut att räkna ut hur mycket femtio procent var av min totala arbetstid. Vet inte om de har annorlunda räknesätt, men i min värld är femtio procent det samma som hälften!
Dock… min egen känsla för framtida arbete har förvisso varit ytterst tveksam! Jag vet ju allt för väl hur det känns. Varje gång jag börjat arbeta efter en eller två eller fler veckors sjukskrivning, har det nästan omedelbart känts i nacke och axel. Det gör ont. Eller… det gör inte ont… det gör in i h… ont! Men jag har inte varit helt klar över vad exakt det var som orsakade smärtan.
Teorin har tidigare varit att det kunde vara artros, precis som i tummarna (som förvisso är nästan helt bra nu efter operation). Det tog sin tid, men till slut fick jag gjort en MR, det vill säga magnetröntgen av nacken. Svaren dröjde, och när de kom var det inte direkt någon munter läsning. Samtidigt som det ändå var lite positivt. Positivt därför att jag med hänvisning till släktingars åkommor emellanåt började få lite onödig oro kring om det kanske handlade om någon jäkla tumör i nacken. Tänk om jag rentav skulle dö innan jag ens hann bli pensionär!
Beskedet i sig var nog så brutalt! Det var inte direkt artros, även om det fanns vissa tecken på det också till viss del. Men det som orsakar smärtan i min nacke är kort och gott att tredje till sjätte kotan är uppsliten. Sjukgymnastens ord ekar i mitt huvud. Ditt jobb är direkt olämpligt för din hälsa!
Eftersom jag känner att jag har massor kvar att uträtta, och det finns spådomar (hur sanningsenliga de nu än må vara) som säger att jag ska bli över hundra år gammal, så är konsekvensen enkel! Idag när jag egentligen skulle återgå efter semestern, har jag sedan ungefär en vecka tillbaka sagt upp mig, och kommer att vara sjukskriven hela uppsägningstiden!
Efter de senaste årens operationer av mina artrosdrabbade tummar har jag inga problem längre med att rulla tummarna. Men det kommer knappast att bli aktuellt. Sysselsättning är nog det sista jag har brist på!
Sen återstår det klart att se om arbetsmarknaden vill ha mig! Annars finns ju alltid valet att ta ut pension kvar, vilket jag enligt gällande regler kunde gjort redan förra året.
Jag tänker i varje fall inte belasta mina utslitna kotor mer än nödvändigt fortsättningsvis.

Publicerat den

SISTA semesterdagen!

Denna dag är min sista semesterdag! Den firas med ett trevligt kalas till kvällen. Å andra sidan kan man klart undra om det är något att fira, att det är sista semesterdagen! Ja! Det är det faktiskt, för det här är inte enbart den sista semesterdagen! Det är den sista semesterdagen någonsin!
Aldrig mer behöver jag köra hemifrån en tid innan klockan blir två på natten, medan min kärlek sover gott i sängen.
Aldrig mer ska jag sätta mig i en kall bil på natten (främst vinterhalvåret) och köra upp till Tanka för lastning.
Aldrig mer ska jag distribuera tidningar, brev eller paket i någon låda med för trångt inkast. Inga andra lådor heller för den delen.
Aldrig mer ska jag köra hem medan solen långsamt stiger upp, och möta alla stressade människor som är på väg till sina jobb. Medan jag är lugn och trygg i förvissningen att jag snart ska krypa ner i sängen och sova. Ja, just den aspekten är ju i och för sig rätt trevlig.
Aldrig mer ska jag behöva arbeta natt till lördag, och med det sabotera allt meningsfullt umgänge tillsammans med min kärlek.
Aldrig mer ska jag tvingas avbryta mitt skrivande, just som inspirationen infunnit sig och jag har kommit igång på allvar, för att jag måste köra till mitt nattliga arbete. Va fan… jag kan skriva hela natten om jag vill.
Men kanske allt det jag KAN göra framöver, betyder allra mest!
Jag kan spendera min tid hur jag vill. Jag kan skriva när helst idéerna finns. Jag kan skapa bilder när inspirationen infinner sig. Jag kan ta en cykeltur på morgonen bara för att bruka allvar med att röra på kroppen.
Jag kan äta frukost med min kärlek på den tiden på dygnet då det är normalt att äta frukost. Jag kan sitta i en bekväm stol i trädgården och lyssna på porlandet i dammen och läsa en bok, utan att behöva fundera över om jag kanske borde sova en timme extra för att klara natten.
Men… viktigast av allt… jag kan leva ett fullkomligt normalt liv med en dygnsrytm som stämmer med min älskade kärlek. Istället för att krama henne och önska god natt, kan jag krypa ner intill henne och somna gott i hennes närhet – varje natt.

 

Publicerat den

Måste nog snart bestämma mig!

Kan konstatera att varje form av kroppsansträngning numera innebär känning i nacken! Gårdagens arbete innebar mer ansträngning i form av en bilaga som skulle delas ut till samtliga hushåll. Resultatet lät inte vänta på sig. Under förmiddagens sömn vaknade jag flera gånger av att jag hade ont i nacken. Ordentligt ont! Valde att stanna hemma igen!
Idag har vi hämtat hem några plantor vi fått av en granne, vilka vi planterat vid dammen. Åter igen ett givet resultat. Ont i nacken under kvällen.
Det är givetvis inte hållbart i längden att vara sjukskriven i tid och otid. Jag vill heller inte riskera att tillbringa pensionen som ett passivt kolli som inte kan ägna mig åt några aktiviteter utan att det gör ont! Jag är helt enkelt inte typen som klarar av att sitta overksam.
Så det känns som att jag obönhörligen närmar mig läget när jag måste ta beslut om min framtid. Jag har ju förhoppningen att finnas kvar i ytterligare många år efter pensionen!

%d bloggare gillar detta: