Fortsätter pusslandet i memoarerna. Har gjort upp en så kallad tidslinje som jag försöker följa för att bringa ordning i de olika avsnitten. Såväl de som redan är skrivna som de som än så länge enbart finns i tankarna. Men det är inte helt lätt att hålla ordning på avsnitt, tankar och skeenden, när världen utanför domineras av en maktgalen despot som vill återinföra förfluten tid i vår nutid, och tydligen är beredd att göra det oavsett pris! Om så det ska leda till världens undergång …
Det har tagit ganska lång tid, men efterhand har Mogwai blivit allt mer social. Numera när han går ut på kvällarna, finns det ett slags ritual då han med jämna mellanrum kommer in, och med hela sitt kroppsspråk tydligt berättar vad han vill. Ibland vill han ha lite mat. Ibland är han törstig och vill att jag ska gå med honom till badrummet och öppna vattenkranen så han kan dricka. Men ibland står han kvar alldeles bredvid mig, och då vill han att jag lyfter upp honom över min axel för en kelstund. I övrigt har han ett lite försynt sätt att visa sin tillgivenhet. Han ligger gärna på armstödet till soffan när vi sitter där och tittar på någon film. Ganska ofta kommer han in i sovrummet och ligger vid fotänden i sängen och sover tillsammans med oss. Vid några få tillfällen har jag kunnat lyfta upp honom i sängen och haft honom intill mig i sängen där han spinnande låtit mig klappa honom en stund, innan han valt att avvika. Men i går morse kom han faktiskt självmant och la sig spinnande intill mig i sängen, och låg där en stund medan jag klappade honom. Han kom in som hittekatt, cirka tolv veckor gammal, för drygt elva år sedan. Jag har alltid låtit honom själv bestämma hur mycket närkontakt vi ska ha. Har genom hela mitt liv och genom lång erfarenhet med olika katter, lärt mig att det är avgörande att man alltid låter katten själv avgöra hur social man ska vara. I slutänden betalar det sig alltid, även om det i vissa fall tar ovanligt lång tid.
Har kommit en bit på vägen nu med mina memoarer, och genomgången av dem. Kan åter igen notera nackdelen med att inte ägna sig helhjärtat åt ett projekt i taget. Hittills har jag avverkat motsvarande cirka 45 sidor i bokform, och upptäcker nu ytterligare avsnitt längre fram i den tidigare texten, som handlar om samma sak som jag redan har bearbetat. Problemet är att åtminstone vissa av de här avsnitten är bättre än de jag gått igenom. Tror det snart börjar bli dags och plocka fram Post-It-blocket igen, så man kan få lite ordning i texten!
Har jobbat på för fullt under eftermiddagen och kvällen med att försöka bringa ordning i den befintliga texten till mina memoarer. Det hela känns nästan som en kapplöpning mot en eventuell influensa, eller nåt, som tycks ligga på lur nånstans bak i näsan. Vill hinna så mycket som möjligt innan den bryter ut. Om den nu gör det. Känns att jag behöver vara ”på topp” när det gäller att försöka få ordning på den här texten. Avsnitt som skrivits vid olika tillfällen, och sen sammanfogats till en tänkt helhet. Som dock delvis blivit mer rörigt, och där vissa avsnitt till och med förekommer i två olika upplagor. Suck! Man ska verkligen koncentrera sig på ett projekt i taget.
Åter igen kan jag konstatera att det aldrig är bra att vara borta från en text för länge. Försöker åter ta tag i mina memoarer, som jag senast arbetade seriöst med i oktober förra året. Nu har jag ägnat ett par timmar denna kväll åt att försöka få ihop ett kapitel som handlar om en mycket viktig händelse för tio år sedan. Bara för att senare inse att jag redan skrivit ett kapitel om detta. Som dessutom är betydligt bättre än det jag lyckades få till ikväll. Så nej, det är inte någon fördel att hoppa allt för mycket mellan de olika skapande processerna. Åtminstone inte mellan olika skrivprojekt!
I så gott som hela mitt liv har musik varit väldigt viktigt. Tror jag fick min första Lp-skiva i julklapp 1969. Så snart jag fick mina egna pengar började jag också köpa skivor. Något som sen bara löpt på. Det var Lp, singel och en hel del musik inspelat på rullband respektive kassett. Sen blev det cd-skivor. Jag hade i runda siffror nästan 15 000 låtar i mitt Musikarkiv. Från 2013 började jag dock allt mer inrikta mig på att avveckla mitt arkiv, eller kanske snarare omvandla. Jag ville behålla arkivet, men alla skivor tog för mycket plats, och med tanke på våra framtidsplaner var det en fördel att reducera ägodelar. Under första halvan av 2014 arbetade jag med digitaliseringen av mitt Musikarkiv, och fick ibland höra kommentarer från olika håll att det väl var meningslöst arbete när det finns Spotify. Mitt självklara svar på det var och är fortfarande att den musik jag samlat på mig genom i stort sett hela mitt liv, vill jag ha tillgång till när helst det passar mig. Spotify är inte hundraprocentigt. Finns flera exempel på musik jag gillat och sparat som sen plötsligt försvunnit. Nu ser vi ju dessutom att flera stora artister i protest drar bort sin musik från streamingtjänsterna. Kort och gott – mitt Musikarkiv har jag slitit ihop under mer än femtio år, så det vill jag ha med mig så länge jag finns.
Men att ha all musik digitalt ställer ju samtidigt höga krav på fungerande backup. Jag har därför kopior av arkivet på ett flertal externa diskar. Men från och med idag finns det dessutom sparat på mitt konto på Dropbox!
En klar fördel med det, förutom säkerheten, är att jag därmed har tillgång till mitt Musikarkiv i princip var jag än befinner mig, så länge det finns nätuppkoppling. Jag kan spela upp musiken via mobilen, surfplattan eller datorn. Jag kan spela via Bluetoothhögtalare, i bilstereon och så vidare. Precis på samma vis som man gör med Spotify eller andra streamingtjänster.
Mitt Musikarkiv omfattar idag mer än 35 000 musikspår med allt från klassiskt till hårdrock.
Har till slut lyckats bestämma mig för vilka bilder som ska med som mina bidrag till årets upplaga av Fotoklubbens årstävling. Ingen av de här bilderna kom med i mitt urval.
Det är inte helt lätt att hitta bilder till sådana här sammanhang numera. Fotograferandet är ganska begränsat nu för tiden, så det tillförs inte så värst mycket nytt.
Efter en dryg månad med lunginflammation, vatten i lungsäcken och till och med en vecka med Covid, har jag till slut valt att helt och hållet följa kroppens vilja. Jag kan vila mjukt mot skrivbordsstolens ryggstöd och skriva eller fortsätta ladda upp mitt Musikarkiv till Dropbox. Eller något annat. Annars blir det att krypa upp i soffan med en film, eller raklång i sängen med tre kuddar under huvudet och stillsam musik i hörlurarna. Uppenbart är det en bra lösning.
Nu känns det faktiskt trots allt som att jag håller på att lämna sjukbädden och långsamt är på väg tillbaka upp mot ytan!
Kände mig ganska vissen hela den här dagen också. Fortfarande lika ont, och jag vågar knappt hosta, nysa, gäspa eller rapa, för då hugger det till i sidan. Kan undras hur länge man ska behöva stå ut med det här. Känner mig totalt vissen, inspirationslös och orkeslös. Alltså egentligen ingen större skillnad jämfört med gårdagen. Egentligen enda positiva är att jag fick vara hemma hos min kärlek, istället för på Akuten.
Den gångna veckan har helt klart gått åt det positiva hållet. Har känt tydligt att jag håller på att tillfriskna. Men i natt blev det bakslag! Satt och tittade på en film innan jag skulle somna igår kväll, när det plötsligt började göra ont i vänster lunga. I höjd med bröstet. Dessutom rejält ont! Om jag hostade, nös eller till och med rapade, högg det till i sidan. Så det blev besök på Vårdcentralen igen, vilket i sin tur ledde till remiss till Akuten i Ystad. Blodprover, skiktröntgen och det där otrevliga Covidtestet igen. Vet inte hur många gånger jag fått utstå den där pinnen halvvägs upp i hjärnan! Men – jag är fortfarande positiv! Dock utan att smitta. Resultatet av besöket på Akuten blev i alla fall att fläcken på lungan i höjd med bröstet ska hållas under uppsikt. Men i övrigt visar alla prover och röntgen att allt är helt ok! Så nu blir det Citodon som får hjälpa mig att stå ut med det onda. En väldigt intressant notering idag var att läkaren jag träffade på Vårdcentralen var ganska exakt så som jag ser min karaktär Elana i mina böcker ”Legender från Thiramaar”. Tänk att hon finns i verkliga livet!
För övrigt gick ju denna lördag helt till spillo, med vistelse på Akuten i cirka åtta timmar!
perabl.com 