Kan man lita på appen Runtastic? Enligt den registrerade kartmarkeringen ser det ut som om jag varit ute och flugit över stan idag. Två promenader från och till bilen á totalt 1,27 km kan nog stämma. Men jag gick faktiskt på trottoarerna. Jag flög inte över hustaken. Det skulle jag absolut kommit ihåg.
En tid nu har vi försökt vara duktiga och ta en promenad i området på morgonen före frukost. Inga jättelånga promenader. Det kan komma efterhand. Huvudsaken är att vi kommer ut och rör oss. Men i morse var vi tydligen ovanligt duktiga. Enligt Adidas Runtastic-appen gick vi hela 5,09 km. Inte någon jätteprestation, förutom att vi klarade av den sträckan på tjugotre minuter! Enligt kartbilden var vi ända borta vid Sövde skogsby och vände. Det måste nog ses som en stor prestation att vi tydligen promenerat spikrakt igenom skogen, utan minsta besvär med hinder som träd, snåriga buskar och annat.
I själva verket var det en promenad på 1,89 km, som förvisso tog oss just tjugotre minuter. Man ska inte tro på lögnerna från rymden!
Sen i söndags har vi gått in för att starta dagen med en promenad i området före frukost. Före allt annat faktiskt. Av all önskvärd erfarenhet vet vi att om vi först äter frukost, och kanske börja åta oss någon av våra tänkta sysslor för dagen, är risken stor att det helt enkelt inte blir någon promenad.
Det handlar om promenader på mellan två och tre kilometer, och mellan en halvtimme och tre kvart. Vissa dagar är ju också våra omgivningar lite extra njutningsbara.
Efter två års uppehåll på grund av coronan, var det dags igen idag för Blodomloppet på Bulltofta rekreationsområde i Malmö. Senast vi gick där var i maj 2019. Sammanlagt 6,28 km i strålande solsken samtidigt som vi bidrog till att dra uppmärksamheten till den livsviktiga blodgivningen. Märkligt nog gör sig lunginflammationen under årets första två månader påmind fortfarande. Kan visst promenera i hyfsat bra takt, men måste ändå ta igen mig lite emellanåt.
Årets blodomlopp blev dessutom mitt tionde!
Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum.
”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud.
”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”
Så det kan bli!
Kände mig ganska vissen hela den här dagen också. Fortfarande lika ont, och jag vågar knappt hosta, nysa, gäspa eller rapa, för då hugger det till i sidan. Kan undras hur länge man ska behöva stå ut med det här. Känner mig totalt vissen, inspirationslös och orkeslös. Alltså egentligen ingen större skillnad jämfört med gårdagen. Egentligen enda positiva är att jag fick vara hemma hos min kärlek, istället för på Akuten.
Jag tog Vårdcentralens råd ad notam, och tog mig en promenad i solskenet. En väldigt långsam och ganska kort promenad förvisso, men så löd också rådet. Det handlar i detta läget inte om någon motionspromenad eller så, utan enbart att få lite frisk luft i mina lungor och lite lindrigare kroppsrörelse som också kan vara positivt för lungorna. Det blev ynka 1,37 km vilket tog mig drygt 18 minuter. Men lika väl säkert hälsosamt.
Vaknade i morse med en nästan märklig känsla! Jag hade inte ont! Jag var inte så värst rosslig i halsen. Jag var nästan pigg. Kan det vara så att jag nu, nästan en månad och två antibiotikakurer senare faktiskt håller på att bli frisk. Finns absolut fler tecken på det under dagen. Har faktiskt orkat med flera sysslor vid datorn. Bra många fler än jag annars gjort de senaste veckorna. Och chorizokorven och ölen till maten smakade alldeles förträffligt.
Att sen orken tog slut någonstans runt sjutiden på kvällen, och jag därför allt mer siktade mot soffan och ett nytt avsnitt av ”The Witcher”, eller två, får man väl ändå se som acceptabelt. Lunginflammation, vatten i lungsäcken och på det covid, kan nog sätta sina spår.
Med lunginflammation och Covid har skrivandet gått i stå! Jag har förvisso svårt att låta bli tangenterna, men hjärnan är för seg för att kunna tänka ut några användbara idéer. Med några få undantag har jag varit ganska ineffektiv vad gäller skrivande i princip sen trettonhelgen. Sen Covid bröt ut i början av den här veckan har det varit än mer begränsat. De senaste dagarna har jag i princip bott i soffan i sällskap med Netflix och Mogwai (vår katt). Men, jag är ju den där typen som i motgångar och besvärligheter i allmänhet resonerar att det är bara att bryta ihop och gå vidare, så jag tycker mig ändå se ljuset i tunneln. Vistelsen i soffan har nog haft ”läkande effekt”, för det gör mindre ont i lungorna och det är mindre rivit i halsen. I sammanhanget kan jag konstatera att ölen inte smakat särskilt bra! Så visst fan är jag sjuk!
Nu med både lunginflammation och covid som kolliderar och gör sitt yttersta för att göra tillvaron så tungsliten som möjligt, är det rätt skönt att bara vila bort skiten i soffan i sällskap med Netflix.
Hela tiden med troget sällskap av Mogwai. I två dar nu har jag mest ”bott” i soffan och har även sovit där den gångna natten, eftersom jag måste sova ”halvsittande” för att inte hosta sönder lungorna. Hela tiden har Mogwai legat tryggt bredvid och liksom haft koll.
perabl.com 