Det föll på förlaget – så lyder en rubrik i dagens Sydsvenska Dagbladet. I den här artikeln tas problematiken med bristfälligt redaktörsarbete upp, som ett ständigt återkommande problem i utgivna böcker. Det exempel som i första hand nämns här är den aktuella hårt kritiserade barnboken ”Arnold reser till Sydafrika” av Margaux Dietz. ”På bokens sexton sidor syns inte en enda svart människa. Det är slående banalt” står det i artikeln, och artikelförfattaren Marie Pettersson ställer frågan ”om författaren inte fått någon redaktionell hjälp.” Hon skriver vidare att ”i en samtid där mycket kultur skapas i ett direkt möte mellan avsändare och mottagare är begåvade redaktörsinsatser det som gör förlaget till en plats som faktiskt garanterar någon form av kvalitet.”
Jag har själv läst ett stort antal böcker som i grunden är bra berättelser, men som uppvisar stora brister just i redaktörs- och korrekturarbetet. Jag tror detta gäller för alla författare, att när man skriver ner sin berättelse från början är första målet att få idéer och tankar på pränt. Rättstavning och korrekta formuleringar är kanske inte högsta prioritet just då, även om man anstränger sig för att få det något så när korrekt. Men vi vet ju alla att texten knappast är färdig att gå till tryck när vi skriver den sista punkten. Nu vidtar ju ett antal genomläsningar med en rad korrigeringar, tillägg, radering och så vidare. Det är efter detta man behöver någon utomstående granskare som kan läsa igenom och bedöma texten. Det är nu alla de där små felaktigheterna, bristerna, missarna, felstavningarna och diverse konstiga formuleringarna och syftningsfelen förhoppningsvis ska upptäckas. När sedan förlaget ska ta tag i manuset, är det dags för redaktören och lektören att göra sitt.
Men det tycks bli allt vanligare att den sortens arbete inte görs ordentligt, och jag funderar över varför? Är det så att man medvetet gör ett hastverk och bara tar betalt? Eller är det så att förläggaren struntar i att lämna manus vidare till redaktör och lektör?
Oavsett skälet, blir slutresultatet ett misslyckande!
Jag har läst allt för många böcker där uselt redaktörs- och lektörsarbete dragit ner en annars bra berättelse. Romaner med en rad direkta sakfel och fullkomliga missar som gör att handlingen inte hänger ihop. Bristfällig research som drar ner trovärdigheten. För att inte tala om alla upprepade ord.
I slutänden handlar det ju om förlagets ansvar som utgivare av verket. Förlagen drar in en betydande del av bokens pris, och borde också göra bättre skäl för de pengarna.
Jag har sett flera exempel på böcker där det känns tydligt att förlaget satsar på kvantitet långt över kvalitet.
TILLÄGG; Ska kanske lägga till att jag i det här inlägget INTE tar ställning varken för eller emot skribenten Marie Petterssons synpunkter när det gäller Margaux Dietz bok. Mitt inlägg tar enbart fasta på det faktum att redaktörs- och lektörs-arbetet ofta sköts illa. Den här artikeln i SDS blev ett underlag för mig i det här inlägget.
perabl.com 