Från stenskott och bilservice till memoarer och trivsam färg

Veckan inleddes till ljudet av väckarklockan. Hör ju inte direkt till vanligheterna nu för tiden. Det var dags för den årliga servicen av bilen och ett nödvändigt byte av bakre bromsskivor. Det här året tog verkstaden även hand besiktningen. Bra service. Turen till Mazdaservice i Svedala kostade dock lite extra utöver ärendet. Under färden på E65 råkade jag ut för stenskott! Så det blir ytterligare besök i Svedala om någon vecka för att byta framrutan!
Tur vi har en bra försäkring.
Under veckan har vi kunnat leverera ännu ett korrekturarbete till en nöjd kund, och vi sträcker lite extra på oss, nöjda över att vi faktiskt hittat en nisch som passar oss förträffligt att bygga vår verksamhet på. Har även sett oss tvingade att förtydliga våra krav gentemot tidigare samarbetspartner, som tydligen trots allt inte har så bra koll på vad som gäller i förläggarbranschen.
Så här när vi är på väg mot sommaren, även om det inte märks nämnvärt på vädret, så kanske det passar att ge sig på lite julnoveller. Åtminstone är det vad som krävs, om man vill ta chansen och försöka komma med i en novellantologi som ska komma ut lagom till jul. Har bearbetat två tidigare julsagor, som nu får fungera som bidrag till nämnda tävling.
Har även varit på den slutliga kollen hos Tandvårdshögskolan och kan nu koppla bort den forskningen.
För övrigt har mitt arbete växlat hela veckan mellan Regntider och memoarer, och till det sistnämnda väntar jag med spänning på handlingar som förhoppningsvis ska kunna bringa lite mer klarhet. Funderingar kring det här med namn går vidare, och jag trivs riktigt bra med den röda färgen.

Korrekturläsning, tv-avgift och nervösa förläggare

Med risk för att bli tjatig har veckan mest handlat om vårt författarskap. Men dock mer i form av utförda tjänster i vårt förlag åt andra författare, då vi är mitt uppe i två olika korrekturarbeten. Det är både spännande och givande att få äran och glädjen att vara med och, förhoppningsvis, påverka positivt i andras skrivande.
Så kom den årliga inkomstdeklarationen som egentligen nästan innebar ett ytterligare slag i ansiktet på oss pensionärer. Restskatt och så då den numera obligatoriska och fullkomligt idiotiska ordningen att tv-avgiften ska finnas inbakad i skatten, vilket i klartext betyder att man tvingas betala för något man inte utnyttjar! Vi har för tillfället ett abonnemang på Netflix som vi betalar en månadsavgift för. I övrigt tittar vi inte på tv! Så var i detta kommer Public Service in?! Från försvararna av detta system hävdar man att det faktum att man kan skaffa en tv, innebär att man självklart ska betala tv-avgift. Vilket är lika logiskt som att alla människor över arton borde betala bilskatt, eftersom det är fullt möjligt att de kan skaffa en bil! Mot slutet av veckan hade vi ett konstruktivt Spa-möte, där en rad tankar och idéer rörande min fjärde bok i serien Legender från Thiramaar ventilerades. Förhoppningsvis kan jag komma vidare med det nu.
Så fick vi ännu ett bestridande från den kund till våra tjänster som ansett att vårt legitima krav var ett hot. Och efter en på detta logisk följdfråga på diverse författarforum på nätet, har vi kunnat konstatera att den som känt sig hotad av vårt krav nu dessutom strukit oss som vänner på Facebook. Känns onekligen som en bekräftelse på hur korrekt vårt krav är! Någon känner oro!

Bild av M. Maggs från Pixabay

Det är egentligen en helt fantastisk upplevelse att gå igenom och bearbeta kommentarer och förslag från testläsare till ens manus.
Det blir alldeles extra underbart när avsnitt som innebär att man själv har roligt när man skriver, uppenbart också uppskattas av testläsaren. Så jag sätter också alldeles extra stort värde på kommentarer som exempelvis; ”Haha! Det här är toppen! Jag älskar Cornizendo” apropå ett avsnitt om min trollkarl Cornizendo.
Genom alla mina böcker har jag haft en liten förtjusning vid en kommentar som de olika karaktärerna gärna säger, varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns – ”Ogda? Lever hon fortfarande?” – eller likande. Det hela började i ”Eilaths hopp” när huvudkaraktären Elana kommer till trollkarlen Cornizendo första gången, och han surt avvisar henne med orden; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.” Sen har det fortsatt genom alla böckerna. Typ ”Ogda, lever hon fortfarande?” och liknande. Det har blivit en liten ”kul grej”, och därför är det extra roligt när det uppenbart uppskattas.
”Älskar att den återkommer genom alla böcker, lite som ett hemtrevligt mantra”.
Kort sagt är det oerhört inspirerande och härligt att ta del av testläsarnas synpunkter, i synnerhet när de kommer från personer som redan är väl bekanta med mina tidigare berättelser.
Som författare är man helt klart beroende av uppskattning! Att påstå något annat vore ren lögn! Varje uppskattande eller berömmande ord är värt guld, och ger en ordentlig injektion av inspiration!
Så jag niger och bockar av tacksamhet för mina testläsares omdömen!

Mycket läsning och inget skrivande

Den här dagen har uteslutande handlat om korrekturläsning! Först de sista kapitlen av en av Snezanas romaner, som därmed i det närmaste kan betraktas som klar så långt. Återstår resultatet från testläsarna, innan vi är redo att ge ut den. Sen har jag även gjort en sista korrekturläsning på två olika bidrag – ett från Snezana och ett från mig själv – till en aktuell novelltävling. Klart att skickas in! Precis i tid.
Och apropå korrekturarbete – nu ska jag kasta mig över förhoppningsvis sista genomgången av Regntider, och förhoppningsvis kan den lämnas ut till första testläsaren en bit in i januari nästa år! Och kanske vi kan ge ut den fram på vårkanten!
Men något skrivande har det inte blivit särskilt mycket av den här dagen.
Resten av den här kvällen får ägnas åt lite hemsidesarbete. Behöver utöka funktioner på förlagets hemsida bland annat.
Apropå hemsidor är det ju rätt kul att kunna konstatera att det finns hygglig spridning internationellt bland besökarna.

”Det föll på förlaget” – Om bristande redaktörsinsatser!

Det föll på förlaget – så lyder en rubrik i dagens Sydsvenska Dagbladet. I den här artikeln tas problematiken med bristfälligt redaktörsarbete upp, som ett ständigt återkommande problem i utgivna böcker. Det exempel som i första hand nämns här är den aktuella hårt kritiserade barnboken ”Arnold reser till Sydafrika” av Margaux Dietz. ”På bokens sexton sidor syns inte en enda svart människa. Det är slående banalt” står det i artikeln, och artikelförfattaren Marie Pettersson ställer frågan ”om författaren inte fått någon redaktionell hjälp.” Hon skriver vidare att ”i en samtid där mycket kultur skapas i ett direkt möte mellan avsändare och mottagare är begåvade redaktörsinsatser det som gör förlaget till en plats som faktiskt garanterar någon form av kvalitet.”
Jag har själv läst ett stort antal böcker som i grunden är bra berättelser, men som uppvisar stora brister just i redaktörs- och korrekturarbetet. Jag tror detta gäller för alla författare, att när man skriver ner sin berättelse från början är första målet att få idéer och tankar på pränt. Rättstavning och korrekta formuleringar är kanske inte högsta prioritet just då, även om man anstränger sig för att få det något så när korrekt. Men vi vet ju alla att texten knappast är färdig att gå till tryck när vi skriver den sista punkten. Nu vidtar ju ett antal genomläsningar med en rad korrigeringar, tillägg, radering och så vidare. Det är efter detta man behöver någon utomstående granskare som kan läsa igenom och bedöma texten. Det är nu alla de där små felaktigheterna, bristerna, missarna, felstavningarna och diverse konstiga formuleringarna och syftningsfelen förhoppningsvis ska upptäckas. När sedan förlaget ska ta tag i manuset, är det dags för redaktören och lektören att göra sitt.
Men det tycks bli allt vanligare att den sortens arbete inte görs ordentligt, och jag funderar över varför? Är det så att man medvetet gör ett hastverk och bara tar betalt? Eller är det så att förläggaren struntar i att lämna manus vidare till redaktör och lektör?
Oavsett skälet, blir slutresultatet ett misslyckande!
Jag har läst allt för många böcker där uselt redaktörs- och lektörsarbete dragit ner en annars bra berättelse. Romaner med en rad direkta sakfel och fullkomliga missar som gör att handlingen inte hänger ihop. Bristfällig research som drar ner trovärdigheten. För att inte tala om alla upprepade ord.
I slutänden handlar det ju om förlagets ansvar som utgivare av verket. Förlagen drar in en betydande del av bokens pris, och borde också göra bättre skäl för de pengarna.
Jag har sett flera exempel på böcker där det känns tydligt att förlaget satsar på kvantitet långt över kvalitet.  
TILLÄGG; Ska kanske lägga till att jag i det här inlägget INTE tar ställning varken för eller emot skribenten Marie Petterssons synpunkter när det gäller Margaux Dietz bok. Mitt inlägg tar enbart fasta på det faktum att redaktörs- och lektörs-arbetet ofta sköts illa. Den här artikeln i SDS blev ett underlag för mig i det här inlägget.

Skriva på servering

Kärleken behövde skjuts till Lund, och i väntan på att hon skulle bli klar slog jag mig ner på en uteservering vid Mårtenstorget för en kall öl och även en skål nötter. Jag var hungrig. Planen var att ägna tiden åt att läsa och bedöma ett inkommet manus. Men nästan som man kunde vänta sig var det strul med OneDrive! Det är det nästan alltid. Beskedet var att det krävdes Internetanslutning! Ja, det fanns, och alla andra funktioner som krävde nät fungerade! Men OneDrive är rent allmänt en flopp! Laddade ner ett manus jag jobbar med som finns upplagt på Google Drive. Det fungerade, så det blev det jag sysslade med medan jag väntade. Tyvärr gick det onödigt mycket tid åt strulet med OneDrive, för det är ganska trivsamt att sitta på en uteservering och skriva samtidigt som man upplever människor runt omkring. Det blir fler sådana här turer den kommande veckan, så då tänker jag satsa på att ladda upp de filer jag ska ha på Google Drive istället. Känns mer pålitligt!

Kort och gott var det en stunds trivsam avkoppling, lite som en fingervisning om att det är så här det är att vara pensionär!

Sammanskrivning enligt Word

Jag har skrivit om Microsoft Word stavnings- och grammatikverktyg vid flera tillfällen tidigare, och har slagit fast att det är ett bra och användbart verktyg. Det hjälper till att upptäcka stavfel, grammatiska fel och tappade bokstäver som ofta sker när man har lite bråttom då man skriver, liksom för många mellanslag mellan ord. Men kunskaper i rättstavning och grammatik är en absolut förutsättning för att slutresultatet ska bli godkänt. Skulle man helt förlita sig till MSWord stavningsverktyg skulle slutresultatet bli undermåligt! Ett ofta förekommande fel i det verktyget är alla sammanskrivna respektive särskrivna ord.
Från en korrekturläsning jag nyss avslutat har jag noterat en del exempel på just sammanskrivning.
Exempel 1; ”Hon tog en klunk kaffe…”. Enligt MSWord ska det skrivas ”klunkkaffe”.
Exempel 2; ”…som hon hoppades skulle väga upp den uppenbara bristen på intimitet makarna emellan…”. Enligt MSWord ska det skrivas ”intimitetmakarna”!
Exempel 3; ”…snappade åt sig en ask tändstickor…”. Enligt MSWord skriver man ”asktändstickor”!
Exempel 4; ”och författare till ett dussintal böcker i internationell rätt…”. Enligt MSWord ska det vara ”dussintalböcker”!
Listan kan göras ännu längre. Jag konstaterar att inget av de här ”orden” existerar i den formen i SAOL! Men om jag nu hade förlitat mig helt till MSWords rättningar, hade texten troligen blivit underkänd.
Kort och gott – använd gärna  stavnings- och grammatik-verktyget, men se helst till att ha bra kunskaper i svenska språket och förlita dig inte allt för mycket på vad ”MSWord anser”!

Korrekturläsning

Nu är det korrekturläsning som gäller – igen – av Eilaths spel.
Läser igenom hela manuset från början till slut, och kan konstatera att det faktiskt är viktigt att man gör det. Trots att jag vid det här laget redan har läst igenom fem-sex gånger. Man hittar hela tiden detaljer som kan förbättras. Och eftersom det egentligen gått alldeles för lång tid mellan tillfällena då jag skrivit, finns det också brister lite här och var där storyn helt enkelt inte riktigt hänger ihop. Så än finns det en del att jobba med.

Pussel

Har jobbat den här kvällen med att försöka få till lite struktur på berättelsen i Eilaths spel från kapitel 16 och framåt. Ibland känns det som att det är bättre att bara skriva och strunta i om det blir bra eller inte. Det viktigaste är kanske att få skrivet en någorlunda sammanhållande berättelse. Sen kan man alltid justera den i efterhand. Ofta är det kanske viktigare att bara fortsätta, än att kanske stanna upp och tappa hela berättelsen. När man till slut återvänder till skrivandet, blir det en hel del onödigt jobb man måste göra för att få ordning på allt och för att komma ihåg vad eller hur man har tänkt sig.

Så det är nog bättre att skriva under alla omständigheter så länge man har några idéer. De kanske inte kommer tillbaka, men finputsning, färgläggning och allmänt förbättringar kan man alltid göra i efterhand.