Fullt av idioter!

Allt oftare nu för tiden dyker det upp bevis för hur en betydande del av mänskligheten saknar all form av normal intelligens. Det blev tydligt exempelvis för några veckor sedan i det som på vissa håll kom att kallas för ”dammsugarupproret”. Det var då man från SVT gick ut med informationen att med tanke på att det fanns risk för elbrist på grund av en misslyckad energipolitik som till allt för stor del missgynnar fram för allt Skåne, vore det bra om folk valde att dammsuga vid tider på dygnet då belastningen på elnätet var lägre. Det utlöste ett vilt debatterande på sociala medier, med hundratals kommentarer som i vanlig ordning tenderade att bli allt mer arroganta och oförskämda. Bland dessa fanns det också åtskilliga, vuxna människor, som manade till uppror! Man skulle minsann slå på alla strömkrävande apparater och annat under dygnets mest ansträngda tidpunkt i ren protest! Vad dessa opportunistiska trashjärnor dock glömde bort i sammanhanget, var att de själva skulle drabbas av rejält höjda elräkningar!
Ett annat och betydligt allvarligare bevis för den ökande idiotin, är den demonstration som i helgen samlade närmare tusen demonstranter i Stockholm, som på fullt allvar hävdar att coronapandemin är en bluff! Detta är ett direkt angrepp på all sjukvårdspersonal som sliter och riskerar sina egna liv för att vårda alla som insjuknat i corona! Det är ett lika stort angrepp på alla de som har anhöriga som drabbats och än värre som avlidit i denna fruktansvärda sjukdom!
Detta är tyvärr inte den enda idiotiska protesten mot coronarestriktioner! Det har förekommit liknande och till och med värre manifestationer på andra håll i världen. Och vi har helt säkert inte sett det sista än heller!
Det är bara att konstatera – vår värld är belastad med alldeles för många idioter. Samma idioter som framöver löper stor risk att ytterligare belasta vår hårt ansträngda sjukvård!

Pensionärer i Gula Västar – Nej Tack!

Valde idag att lämna gruppen ”Pensionärer i Gula Västar”. En FB-grupp som till största delen tycks bestå av pensionsmässiga barnrumpor som ägnar sig åt personangrepp och kränkande kommentarer – ungefär på samma vis som ofta tycks vara normalt beteende på allt för många ställen idag! Och ur den gruppen håller man på att bilda ett politiskt parti! Har vi inte tillräckligt många inkompetenta politiker redan?!

Obalans!

Idag kan man läsa i olika medier att bland annat statsminister Stefan Löfven fått sin lön höjd med 4 000 kronor till 180 000 kronor i månaden! Kanske man måste förstå vilket ansträngande arbete politikerna har när de ändå lyckats höja våra pensioner – för min del med drygt 60 kronor i månaden – och därmed faktiskt börjat betala tillbaka de pengarna de snodde från våra pensioner på 90-talet!
Ja, det här var menat som ironi! Problemet är bara att det knappast vore någon skillnad med något av de andra partierna heller.

Totalsågning!

Håller helt med om detta!
Egentligen borde alla boksajter kräva att om man vill betygsätta eller recensera, ska man göra det under sitt fullständiga namn! Signaturer borde inte godkännas alls!
Vågar man inte stå för sin åsikt, är det bättre att hålla tyst!
Här finns det dessutom anledning att misstänka att det hela handlar om en ren hämndaktion, snarare än en ”seriös” åsikt.

En ful-hälsning till jul
1. Är jag en så usel författare?
2. Är detta i så fall det sämsta jag har skrivit? Eller får jag en felaktig känsla om jag antar att allt jag har skrivit är av dålig kvalitet?
3. Borde det inte finnas krav på att skriva mer än: ”Den sämsta bok jag har hört.”? För hur ska jag kunna utvecklas som författare om jag inte får en adekvat förklaring på vad som är sämst/dåligt? Konstruktivt? NEJ!
4. Och borde man inte stå för sin recension med ett riktigt namn istället för en påhittad signatur?
5. Hur går man vidare i sitt författarskap när man inte vet vad som är dåligt?
6.Tänker jag fel om jag ser ett samband mellan min mans två dåliga betyg på sina böcker och fyra sänkta betyg på mina egna samma dag?
7. Har jag en ovän eller är jag bara allmänt kass…

Visa originalinlägg 3 fler ord

”Det föll på förlaget” – Om bristande redaktörsinsatser!

Det föll på förlaget – så lyder en rubrik i dagens Sydsvenska Dagbladet. I den här artikeln tas problematiken med bristfälligt redaktörsarbete upp, som ett ständigt återkommande problem i utgivna böcker. Det exempel som i första hand nämns här är den aktuella hårt kritiserade barnboken ”Arnold reser till Sydafrika” av Margaux Dietz. ”På bokens sexton sidor syns inte en enda svart människa. Det är slående banalt” står det i artikeln, och artikelförfattaren Marie Pettersson ställer frågan ”om författaren inte fått någon redaktionell hjälp.” Hon skriver vidare att ”i en samtid där mycket kultur skapas i ett direkt möte mellan avsändare och mottagare är begåvade redaktörsinsatser det som gör förlaget till en plats som faktiskt garanterar någon form av kvalitet.”
Jag har själv läst ett stort antal böcker som i grunden är bra berättelser, men som uppvisar stora brister just i redaktörs- och korrekturarbetet. Jag tror detta gäller för alla författare, att när man skriver ner sin berättelse från början är första målet att få idéer och tankar på pränt. Rättstavning och korrekta formuleringar är kanske inte högsta prioritet just då, även om man anstränger sig för att få det något så när korrekt. Men vi vet ju alla att texten knappast är färdig att gå till tryck när vi skriver den sista punkten. Nu vidtar ju ett antal genomläsningar med en rad korrigeringar, tillägg, radering och så vidare. Det är efter detta man behöver någon utomstående granskare som kan läsa igenom och bedöma texten. Det är nu alla de där små felaktigheterna, bristerna, missarna, felstavningarna och diverse konstiga formuleringarna och syftningsfelen förhoppningsvis ska upptäckas. När sedan förlaget ska ta tag i manuset, är det dags för redaktören och lektören att göra sitt.
Men det tycks bli allt vanligare att den sortens arbete inte görs ordentligt, och jag funderar över varför? Är det så att man medvetet gör ett hastverk och bara tar betalt? Eller är det så att förläggaren struntar i att lämna manus vidare till redaktör och lektör?
Oavsett skälet, blir slutresultatet ett misslyckande!
Jag har läst allt för många böcker där uselt redaktörs- och lektörsarbete dragit ner en annars bra berättelse. Romaner med en rad direkta sakfel och fullkomliga missar som gör att handlingen inte hänger ihop. Bristfällig research som drar ner trovärdigheten. För att inte tala om alla upprepade ord.
I slutänden handlar det ju om förlagets ansvar som utgivare av verket. Förlagen drar in en betydande del av bokens pris, och borde också göra bättre skäl för de pengarna.
Jag har sett flera exempel på böcker där det känns tydligt att förlaget satsar på kvantitet långt över kvalitet.  
TILLÄGG; Ska kanske lägga till att jag i det här inlägget INTE tar ställning varken för eller emot skribenten Marie Petterssons synpunkter när det gäller Margaux Dietz bok. Mitt inlägg tar enbart fasta på det faktum att redaktörs- och lektörs-arbetet ofta sköts illa. Den här artikeln i SDS blev ett underlag för mig i det här inlägget.

Det här med recensioner!

Det här med att sätta betyg och i vissa fall skriva recensioner på böcker! Det figurerar allt för många små ”bokpåvar” som tror sig vara så oerhört väl bevandrade i världen av berättande, att man också tror sig vara kapabel att ge en korrekt bedömning! På diverse boksajter, kanske framför allt Storytel, Nextory och liknande, är det allt för lätt att sätta betyg på olika böcker och noveller. Utan att ens behöva uppge sitt namn! Det borde egentligen inte vara tillåtet. Ska du uttrycka synpunkter och kritisera något som kanske är skapat av en författare som kämpar för att nå någonstans, ska du åtminstone våga stå för dina åsikter och inte bara underteckna med initialer, och en kommentar typ ”tråkig” eller liknande. Ännu värre är de trashjärnor som skriver uppriktigt att de bara orkat läsa några sidor, och sen ändå kan uttrycka väldigt nergörande synpunkter om hur dålig boken är! Hur är det ens möjligt?! Hör du inte själv hur blåst du är?!
Jag recenserar själv böcker, men för det första har jag slutat sätta betyg för jag anser att dessa förbannade siffror mest ställer till det för författaren. Åtminstone om inte alla sätter en femma. Jag skriver ett omdöme om boken, och väljer att alltid lyfta fram det som är bra. Om jag tycker att boken är dålig, skriver jag ingenting alls! Jag har inget behov av att såga böcker bara för att jag tycker den är dålig. Det finns alltid andra som tycker tvärtom. Och författaren har oftast kämpat länge för att få sin bok klar, och det sista hen behöver är någon låg besserwisser som sågar boken efter att ha läst några sidor!
Så du som känner dig träffad av mina kommentarer! Bra, ta det till dig och tänk en extra vända nästa gång du känner behov av att briljera med dina bristande kunskaper.
Vill bara avslutningsvis poängtera att mina åsikter handlar om ALLA recensioner och betygsättningar! Inget jag personligen drabbats av just nu.
Det är bara det att jag ser för jämt den här sortens ”recensioner” och betygsättningar på olika boksidor på nätet, och kan inte förstå meningen med det annat än ett billigt försök från upphovspersonen att framstå som kunnig. Faller dock ganska platt om man inte ens vågar skriva under med sitt namn!

Arga emojis

Det finns en uppsjö med så kallade ”omröstningar” på sociala medier, där folk uppmanas att uttrycka en åsikt i en specifik fråga. Kan ju tyckas som ett enkelt och lite harmlöst sätt att genomföra enklare enkäter. Problemet är egentligen bara det att vi numera uppenbart inte får uttrycka våra åsikter, utan att mer eller mindre direkt bli påhoppade. Till och med den enklaste lilla frågan leder till diverse känsloemojis som arga gubbar och annat, eller direkt arroganta och många gånger förolämpande kommentarer. Så blir det som det blir! Sociala medier översvämmas av urartade debatter där människor uttrycker nedlåtande, arroganta, rasistiska, fördomsfulla och grovt förolämpande kommentarer om varandra. Enbart på grund av att man inte tycker lika i en specifik fråga! För att inte tala om alla misstolkningar som görs. Ett harmlöst inlägg på någon sida, besvaras med en enkel kommentar av någon som på något vis misstycker. Någon annan reagerar över vad den personen menar med sin kommentar. Ytterligare någon annan person ser sig tvungen att yttra något nedlåtande om den första kommentarens upphovsperson. Sen löper det bara på. Kommentarsfälten översvämmas med förolämpningar, arroganta synpunkter, rena trakasserier och till och med hot! Till slut är det ingen som vet vad den ursprungliga frågan handlade om.
Och ni förstår fortfarande inte varför det finns så många krig och andra oroshärdar i vår värld?!

Det här med titlar!

Job Title Clipart
Jag är medveten om att alla inte räknas in i detta, men påfallande många gör det. Ju mer måna folk är om att framhålla sina utbildningar och sina eventuella titlar, ju mer arroganta är många av dem. Eftersom jag själv på grund av att mina föräldrar absolut tyckte att jag skulle sikta på ”teknik” därmed helt missade chansen att utbilda mig inom områden jag verkligen ville, kom jag aldrig längre än grundskolan. Men jag vägrar acceptera att jag därmed skulle kunna anses mindre begåvad! Jag är definitivt vad man kan kalla autodidakt. Alltså självlärd, och dessutom inom väldigt många områden. Fram för allt inom just de områden som i hela mitt liv har intresserat mig mest. Med den bakgrunden känns det än mer provocerande när folk måste framhäva sina titlar och sin utbildning. Om man är utbildad inom ett visst område bör man rimligtvis vara kunnig inom det. Det är logiskt.  Men hur man är i övrigt, hur man agerar mot sin omgivning, hur ödmjuk man är mot sina medmänniskor avgör i slutänden vad för slags människa man är. En god utbildning är ett relativt säkert sätt att trygga framtiden ekonomiskt, förutsatt att man får ett yrke där utbildningen kommer till nytta. Men är kunskaperna begränsade till enbart det man fått som utbildning, är det ändå inte mycket värt i relation med omvärlden.

Personer med god utbildning i bagaget som samtidigt har vett att föra sig på ett ödmjukt sätt bland sina medmänniskor är bra. Men de som ständigt vill framhäva sig själva som väldigt kunniga på grund av sina titlar och utbildningar, faller ofta platt till marken som arroganta besserwissrar som ändå inte kan särskilt mycket utanför sitt utbildningsområde. Att ständigt påminna omgivningen om sina titlar och utbildningar, tyder mest på ett klent ego och bristande empati!

Marknadsföring utan hänsyn till andra

Det finns en mängd olika sidor för författare på Facebook, varav flera tillåter att man gör reklam för sina böcker. Andra sidor är till och med skapade för det ändamålet. Det är en nog så värdefull plattform för alla oss som kämpar för att få sålt våra böcker, som vi spenderat dagar, veckor, månader och år på att få klara.
Men det känns helt fel när även förlag och vissa egenutgivare använder sig av dessa sidor för en aggressiv och systematisk reklamkampanj där man dagligen lägger upp reklam för sina egna böcker. Jag tror inte dessa plattformar egentligen skapats för förlagen, utan för de enskilda författarna. Att aggressivt pumpa ut reklam dagligen tror jag snarare är kontraproduktivt. Det är ett egoistiskt förfarande som hela tiden mer eller mindre systematiskt tränger undan alla enskilda författares försök till reklam. Det blir en orättvis konkurrens. Som enskild författare har man som regel i första hand en aktuell bok att göra lite extra reklam för. Medan ett förlag oftast har ett flertal titlar att fylla upp med. Frågan är ju också hur effektiv den reklamen är. Att lägga upp på Facebook-sidor som är avsedda just för reklam, kan möjligen ha en viss begränsad effekt. Men att även lägga reklamen i samma omfattning på diverse sidor som är ämnade för ventilerande om böcker och kring författande har förmodligen ingen annan effekt än ren irritation.