Många sysslor på gång idag.
Registrera böcker på Bokinfo, korrläsning, hemsidesarbete, protokollhantering och dessutom en runda i verkstan för att färdigställa små enkla hemmagjorda ”bokhyllor” att använda på bokmässor under hösten. Dessutom backup-körning samt vara behjälplig vid ”datorblåsning”!
Ändå har jag lite känslan att jag inte fått gjort så mycket idag …
Håller på för fullt med att försöka skapa inlagan till min tredje bok Regntider. Har gjort allt klart, valt typsnitt Bookman Old Style, ett lagom snyggt typsnitt som mig veterligen funnits som standardtypsnitt i Windows-datorer sen 1997. Minst! Sparar som PDF och laddar sen upp filen till BoD, helt enligt instruktionerna. Och får besked att det saknas inbäddat typsnitt – Times New Roman! Jag skriver till BoD och ber om hjälp. De förklarar lite översittaraktigt att det är så att Bookman Old Style ”förmodligen inte är något standardstypsnitt” och därför måste man bädda in det i dokumentet! Men trots att jag gjort det godtas ändå inte min fil för att den saknar inbäddat Times New Roman – som jag INTE ens använt!
Dessutom – kort och gott så är det så här – om jag använder ett typsnitt som inte är standard i alla datorer, kan jag välja i Word att ”bädda in typsnittet”! Därefter kan vem som helst öppna och läsa mitt dokument, med MITT typsnitt, i vilken enhet som helst. Men att det hos boktryckarfirman efterlyses ett inbäddat typsnitt som inte ens är använt i filen, är fullständigt ologiskt. Och deras förklaringar är heller inte särskilt logiska!
Att hamna i konflikter är något man alltid helst vill undvika. Men att hamna i ekonomisk konflikt med en liten tämligen obetydlig bokförläggare som tror motsatsen om sig själv och sin egen förmåga, och som dessutom tror sig veta och kunna allt bättre än alla andra, är oerhört frustrerande! En förläggare som gärna utnyttjar ens tjänster fullt ut, men när vi vill ha betalt, tolkas det som att vi hotar!
Vi föreslår en förlikning som ekonomiskt sett innebär mindre än hälften av vårt ursprungliga krav, enbart för att vi vill ha hela affären ur världen, för att kunna fortsätta vår verksamhet i lugn och ro. Det avfärdas arrogant, med en oförskämd kommentar om att vederbörande inte är skyldig oss någonting. Som att mer än 170 timmars arbete inte skulle kosta! När vi sen visar att vi på allvar kräver att få betalt, är plötsligt vårt ursprungliga förlikningsförslag ändå intressant. Men det går ändå inte att lita på vårt ord när vi förklarar hur det hela ska, och enligt alla gällande regler, kan gå till. Som den översittartyp förläggaren är, måste allt ifrågasättas. Precis med samma attityd som tidigare omöjliggjort samarbetet.
Sen hänger dock en väsentlig fråga kvar i hela den här soppan! Om man kategoriskt bestrider hela vårt krav och kallar det för en ”påstådd skuld” – varför går man då med på en förlikning som motsvarar lite mindre än halva det ursprungliga beloppet?! Fortfarande handlar det om en relativt stor summa pengar! Det luktar onekligen!
Nu kan vi glädjande konstatera att konflikten är löst, vi har kunnat återkalla vårt krav hos tingsrätten, och har fått igenom den uppgörelse vi redan från början föreslagit. Därmed kan vi gå vidare med våra egna böcker i vår egen regi, och allt samarbete med detta giriga enmansförlag är definitivt avslutat.
Förra veckan var extra betydelsefull, då vi firade tio år av kärleksfullt, konstruktivt och innerligt inspirerande liv tillsammans. Även den här veckan har varit särdeles betydelsefull.
Har varit på ett möte som kommer att få stor betydelse för min framtid. Haft ett möte som ska leda till lite positiv uppmärksamhet kring mina böcker. Dessutom har vi äntligen fått ett acceptabelt avslut på det misslyckade samarbetet vi inledde för två år sen.
För övrigt har veckan handlat om skrivande som vanligt, mest på mina memoarer, lite logiskt med tanke på en del av veckans händelser. Men det har även handlat lite extra om bilder. Har fått möjlighet att föreviga en söt rådjursunge på nära håll, och har även valt ut och skickat in bilder till några fototävlingar, samt även förberett bilder till en sommarutställning.
Och så har vi ju firat midsommar, med för oss den numera obligatoriska matjestårtan och filmmaraton på altanen. Ja, vi har ett fint liv tillsammans.
Lättade kan vi nu konstatera att ett nästan två år långt misslyckat samarbetsprojekt som mest kan liknas vid ett slavkontrakt är avslutat. Våra utgivna böcker är på väg in i vår egen verksamhet i Belvida Bell förlag, och vi kan gå vidare exakt hur vi själv önskar.
Det här blev en osedvanligt bra dag! Har äntligen, efter nästan trettio år, fått min vilja igenom. Denna dag har även omfattat samtal med reporter från vår bästa lokala morgontidning. Och som kronan på verket har vi nu, äntligen, fått den slutliga delen i förlikningen med det förlag som från början lovade guld men efterhand enbart blev krävande för att så småningom se vårt legitima krav på ersättning som ett hot.
Så det finns all anledning att fira en kväll som denna.
Med risk för att bli tjatig har veckan mest handlat om vårt författarskap. Men dock mer i form av utförda tjänster i vårt förlag åt andra författare, då vi är mitt uppe i två olika korrekturarbeten. Det är både spännande och givande att få äran och glädjen att vara med och, förhoppningsvis, påverka positivt i andras skrivande.
Så kom den årliga inkomstdeklarationen som egentligen nästan innebar ett ytterligare slag i ansiktet på oss pensionärer. Restskatt och så då den numera obligatoriska och fullkomligt idiotiska ordningen att tv-avgiften ska finnas inbakad i skatten, vilket i klartext betyder att man tvingas betala för något man inte utnyttjar! Vi har för tillfället ett abonnemang på Netflix som vi betalar en månadsavgift för. I övrigt tittar vi inte på tv! Så var i detta kommer Public Service in?! Från försvararna av detta system hävdar man att det faktum att man kan skaffa en tv, innebär att man självklart ska betala tv-avgift. Vilket är lika logiskt som att alla människor över arton borde betala bilskatt, eftersom det är fullt möjligt att de kan skaffa en bil! Mot slutet av veckan hade vi ett konstruktivt Spa-möte, där en rad tankar och idéer rörande min fjärde bok i serien Legender från Thiramaar ventilerades. Förhoppningsvis kan jag komma vidare med det nu.
Så fick vi ännu ett bestridande från den kund till våra tjänster som ansett att vårt legitima krav var ett hot. Och efter en på detta logisk följdfråga på diverse författarforum på nätet, har vi kunnat konstatera att den som känt sig hotad av vårt krav nu dessutom strukit oss som vänner på Facebook. Känns onekligen som en bekräftelse på hur korrekt vårt krav är! Någon känner oro!
Den här dagen har uteslutande handlat om korrekturläsning! Först de sista kapitlen av en av Snezanas romaner, som därmed i det närmaste kan betraktas som klar så långt. Återstår resultatet från testläsarna, innan vi är redo att ge ut den. Sen har jag även gjort en sista korrekturläsning på två olika bidrag – ett från Snezana och ett från mig själv – till en aktuell novelltävling. Klart att skickas in! Precis i tid.
Och apropå korrekturarbete – nu ska jag kasta mig över förhoppningsvis sista genomgången av Regntider, och förhoppningsvis kan den lämnas ut till första testläsaren en bit in i januari nästa år! Och kanske vi kan ge ut den fram på vårkanten!
Men något skrivande har det inte blivit särskilt mycket av den här dagen.
Resten av den här kvällen får ägnas åt lite hemsidesarbete. Behöver utöka funktioner på förlagets hemsida bland annat.
Apropå hemsidor är det ju rätt kul att kunna konstatera att det finns hygglig spridning internationellt bland besökarna.
Det föll på förlaget – så lyder en rubrik i dagens Sydsvenska Dagbladet. I den här artikeln tas problematiken med bristfälligt redaktörsarbete upp, som ett ständigt återkommande problem i utgivna böcker. Det exempel som i första hand nämns här är den aktuella hårt kritiserade barnboken ”Arnold reser till Sydafrika” av Margaux Dietz. ”På bokens sexton sidor syns inte en enda svart människa. Det är slående banalt” står det i artikeln, och artikelförfattaren Marie Pettersson ställer frågan ”om författaren inte fått någon redaktionell hjälp.” Hon skriver vidare att ”i en samtid där mycket kultur skapas i ett direkt möte mellan avsändare och mottagare är begåvade redaktörsinsatser det som gör förlaget till en plats som faktiskt garanterar någon form av kvalitet.”
Jag har själv läst ett stort antal böcker som i grunden är bra berättelser, men som uppvisar stora brister just i redaktörs- och korrekturarbetet. Jag tror detta gäller för alla författare, att när man skriver ner sin berättelse från början är första målet att få idéer och tankar på pränt. Rättstavning och korrekta formuleringar är kanske inte högsta prioritet just då, även om man anstränger sig för att få det något så när korrekt. Men vi vet ju alla att texten knappast är färdig att gå till tryck när vi skriver den sista punkten. Nu vidtar ju ett antal genomläsningar med en rad korrigeringar, tillägg, radering och så vidare. Det är efter detta man behöver någon utomstående granskare som kan läsa igenom och bedöma texten. Det är nu alla de där små felaktigheterna, bristerna, missarna, felstavningarna och diverse konstiga formuleringarna och syftningsfelen förhoppningsvis ska upptäckas. När sedan förlaget ska ta tag i manuset, är det dags för redaktören och lektören att göra sitt.
Men det tycks bli allt vanligare att den sortens arbete inte görs ordentligt, och jag funderar över varför? Är det så att man medvetet gör ett hastverk och bara tar betalt? Eller är det så att förläggaren struntar i att lämna manus vidare till redaktör och lektör?
Oavsett skälet, blir slutresultatet ett misslyckande!
Jag har läst allt för många böcker där uselt redaktörs- och lektörsarbete dragit ner en annars bra berättelse. Romaner med en rad direkta sakfel och fullkomliga missar som gör att handlingen inte hänger ihop. Bristfällig research som drar ner trovärdigheten. För att inte tala om alla upprepade ord.
I slutänden handlar det ju om förlagets ansvar som utgivare av verket. Förlagen drar in en betydande del av bokens pris, och borde också göra bättre skäl för de pengarna.
Jag har sett flera exempel på böcker där det känns tydligt att förlaget satsar på kvantitet långt över kvalitet.
TILLÄGG; Ska kanske lägga till att jag i det här inlägget INTE tar ställning varken för eller emot skribenten Marie Petterssons synpunkter när det gäller Margaux Dietz bok. Mitt inlägg tar enbart fasta på det faktum att redaktörs- och lektörs-arbetet ofta sköts illa. Den här artikeln i SDS blev ett underlag för mig i det här inlägget.
Den gångna veckan inleddes med att vi firade kärlekens födelsedag med middag hos Ingelsta kalkon. Under veckan har jag gått igenom det avslutande arbetet med min ömma tand, som genomgått en stundvis lite plågsam behandling hos Folktandvården i Lund. Den här gången genomfört av deras motsvarighet hemma i Sjöbo.
I veckans avslutning blev det oundvikligt att även reagera på ett tiggeri i sociala medier. Blir konstigt när någon som fått ganska stora pengar i förvisso skälig ersättning för felaktig behandling, senare tigger pengar för egna själviska ändamål. Trots att det finns pengar sparade!
Men det kanske mest dominerande under veckan var nog trots allt vårt legala krav för utfört arbete som i brist på normal intelligens och omdöme hos motparten betraktades som ett hot, och därför av densamma bestridits. Vilket i sin tur självklart lett oss till att vidta rättsliga åtgärder.
För övrigt har vi nu registrerat Belvida Bell förlag hos Bokinfo och Publit.
Så har vi den här sista veckan detta året med sommartid, även kört igång Restaurang Kviddevitt.
Veckan avrundades med en höstvandring under regntunga moln vid Hovdala slott, och som en liten prick över i-et ytterligare en aningen kortare promenad i ett lika höstligt Snogeholm på söndagen.
perabl.com 