Kategori: Musik

Den 18 januari skrev jag här om min stora passion för filmmusik, och framförallt symfonisk sådan.

Just nu lyssnar jag på en nyligen införskaffad samlingsplatta med filmmusik av Hans Zimmer. Han har skrivit musik till exempelvis Gladiator, Rain man, Pearl Harbor, Da Vinci koden och delar av musiken till Disneys Lejonkungen.

Nyligen såg jag filmen "True romance" av Quentin Tarantino, där ledmotivet också fastnade i min smak. Den är också skriven av Hans Zimmer. Att sedan Tarantinos filmer är lite väl våldsamma för min smak är en annan sak. Jag gillade musiken. Det samma gällde för hans våldsflummiga "Kill Bill". Filmen var i mitt tycke usel, men jag gillade åtminstone vissa delar av musiken.

Jag har alltid haft lätt att lära mig låttexter till låtar jag gillar, och har alltid tyckt om att sjunga med i låtarna. Men ibland förundras man över hur man faktiskt kan komma ihåg vissa texter, trots att man inte hört låten på länge.

Mitt senaste exempel på det är David Bowies gamla "Cygnet committe" från Space Oddity som kom ut 1969! Bara låttiteln är lite märklig. Jag hade faktiskt ingen aning om vad "cygnet" egentligen betydde, men enligt mitt engelska lexikon betyder det "ung svan"! Men sedan kan man faktiskt via "Wikipedia" få fram att det fanns något som hette AEA Cygnet vilket var ett försöksflygplan konstruerat av Alexander Graham Bell 1907. Ja, ni vet, han telefonkillen! Det fanns även ett enmotorigt brittiskt flygplan från 1930 som hette General Aircraft GAL.42 Cygnet II.

Måhända är det något av dessa företeelser som varit inspirationen för Bowie när han skrev låten. Hur som helst så är den väldigt lång, 9 minuter och 33 sekunder, och texten är ungefär lika lång. Och tämligen komplicerad! Likväl lyckades jag lära den utantill, och jag minns 1973 då jag arbetade på Vägverket och gick lite för mig själv ute på en landsväg någonstans i Skåne och dirigerade trafik med hjälp av en röd flagga då det lades tjära och grus, och samtidigt sjöng den här låten för mig själv. Ja, det här var ju långt före de bärbara cd-spelarna eller mp3-spelarna, så vad skulle man göra.

Dock… i förra veckan hade jag den här låten i bilstereon när jag jobbade, och sjöng med från början till slut utan att missa ett enda ord i texten! Trots att senast jag hörde den här låten var runt 1995!

MÄRKLIGT!

Och hur knepig texten än är, så gillar jag den fortfarande och håller faktiskt den här låten för en av David Bowies bästa!

"So much has gone and little is new    And as the sunrise stream    Flickers on me,    My friends talk    Of glory, untold dream, where all is God and God is just a word"

…eller…

"And I close my eyes and tighten up my brain, for I once read a book in which the lovers were slain, for they knew not the words of the Free States refrain, it said;

I believe in the power of Good    I believe in the State of love.    I will fight for the right to be right.    I will kill for the good of the fight for the right to be right"

"And I want to believe    In the madness that calls ‘Now’    And I want to believe    That a light´s shining through somehow"

Än har inte Alzheimer satt in…!

Jag har i många år haft en särskild passion för filmmusik av den typen som ofta nästan kan jämföras med klassisk musik (som jag också gillar).

Filmmusik som står särskilt högt i kurs hos mig är exempelvis musiken ur "Braveheart", "Willow", "Gladiator", "Dansar med vargar" och inte minst den bedövande vackra musiken ur "Schindlers list".

Sedan en tid tillbaka är jag helt såld på musiken till "King Arthur" från 2004 av Hans Zimmer, vilken går för fullt just nu i mina hörlurar!

Så var vi på konsert igen!

Svenska The Refreshments spelade på Ystads teater, och gav en härlig konsert. Och naturligtvis spelade de VÅR låt också! Onekligen lite extra känsla att höra den live!

Den 23 oktober är det konsertdags igen!

Då går vi till Ystads teater och njuter av the Refreshments!

Deras låt "Dreams of you" blev till VÅR LÅT i november 2006 när vi just träffats, genom ett märkligt sammanträffande!

Dagen efter att XXX och jag träffats lyssnade jag på den här låten och fascinerades över hur väl texten stämde in på hur jag kände inombords. När jag sedan talade med XXX i telefon hade jag tänkt berätta för henne om den här låten, men innan jag hann så långt, berättade hon att hon varit och köpt just en samlingsplatta med the Refreshments där just den här låten fanns med. Jag bad henne lyssna extra på just den låten då den beskrev exakt mina känslor och därefter har det blivit VÅR LÅT!

Och i natt fick jag den dessutom spelad i nattradion för min älskade Pia – som förvísso sover just nu, men tack vare Internet ska jag spela upp den för henne i morgon!

Idag var vi alltså på konsert med Emmylou Harris i Falkoner salen i Köpenhamn!

Det blev cirka 1 timme och 45 minuter skön musik av en av countryvärldens riktigt stora kvinnliga artister. Hon har hunnit bli 61 år, men hennes stämma är precis lika härlig nu som den alltid varit.

Tänk så musiksmaken i vissa avseenden kan förändras med åren!

Jag har alltid haft ett stort musikintresse! Under 60talet var mina favoriter – nej, varken Beatles eller Rolling Stones – utan svenska Ola & the Janglers. På 70-talet var det ett tag the Byrds, innan jag föll för David Bowie. Ja, det var ganska tvära kast. Sedan flippade jag ut på Moody Blues, Pink Floyd och Genesis! Och under 90-talets första hälft fastnade jag för Enya och i övrigt en hel del av den s k etnomusiken. Allt det här gillar jag förvisso fortfarande, och är väl och har alltid varit lite av en allätare när det gäller musik med vissa undantag.

Country har väl kanske alltid funnits med lite grann i bakgrunden, men egentligen aldrig varit någon direkt favoritmusik. Men ändå köpte jag 1978 ett album som hette "Quarter moon in a ten cent town" med Emmylou Harris, egentligen enbart för att jag fastnat för hennes låt "Defying gravity" som jag fortfarande tycker är underbar! Övriga albumet var jag faktiskt måttligt intresserad av! Helt nyligen har jag dock skaffat detta album på cd, och upptäckt att det är ett väldigt bra album. Dessutom har jag skaffat ett samlingsalbum på hela fyra cd-plattor med Emmylou Harris – och… ja, jag är såld! Fan vad hon är bra! Det här har jag inte upptäckt tidigare!

Sedan är det bara så att musik spelar och har alltid spelat en väldigt viktig roll i hela min tillvaro! Jag är alltid öppen för nya upptäckter, och kan också upptäcka pärlor i den musik min kära sambo Pia lyssnar på, även om den i grunden inte tillhör min favoritmusik. Och någonstans möts våra musiksmaker ändå, och exempelvis kunde vi enas om att det var en härlig upplevelse att se såväl Willie Nelson som framförallt John Fogerty live!

Musik ÄR härligt!

 

Under söndagen var vi på en härlig konsert med countrylegenden Willie Nelson i Baltiska hallen i Malmö! Han fyller 75 år på onsdag, men det märktes inte särskilt mycket under den här kvällen, då han spelade oavbrutet i cirka 1 timme och 45 minuter!