Slutmixning av första radioprogrammet

Har just gjort klart den slutliga mixningen av vårt första webbradioprogram till antologin ”Över en regnbågsfika”. Hade dock problem att få till det ordentligt i Audacity, men hittade en utsökt lösning i Magix Movie Maker! Trots att det handlar om en ren ljudfil. Men det finns ju utsökta verktyg att använda för att konvertera filmer till just Mp3-filer! Så, tänker man bara lite utanför ramarna kan man lösa mycket.
Det här är dock en fil som enbart kommer att användas privat. Helt enkelt av upphovsrättsliga skäl. Så småningom kommer programmet att publiceras på förlagets hemsida, och därifrån kan vi sedan dela det.

Vinyl inventering

Stor del av denna dag har använts till inventering av de återstående vinylskivorna i min samling. Har sorterat och via nätet försökt hitta rimliga priser och prissatt individuellt. Vissa skivor är värda mer än andra. Även om jag sålt de flesta riktigt intressanta, finns det ändå några guldklimpar kvar. Har gjort en komplett förteckning, som intresserade kan få.
Nästa steg nu är att göra samma sak med återstoden av mina singelskivor och även cd-skivorna.

David Gilmour i Pompeii

Fil 000I onsdags var jag tillsammans med en av mina bästa kompisar på bio! Bara en sån sak! Det är ju inte precis så att jag springer ner dörrarna på biograferna. Men den här var dessutom lite speciell. En inspelad konsert med forne Pink Floyd-medlemmen David Gilmour vars karaktäristiska gitarrsound präglat gruppens musik! Den här konserten hölls i en amfiteater i det gamla Pompeii i juli 2016. Märkligt, vi hade planer på att åka just till Pompeii i juli detta året, men valde Skottland istället på grund av värmen.
Hur som helst, det här med inspelade konserter är ju inget nytt egentligen. Jag har vid det här laget sett åtskilliga konsertupptagningar med flertalet av mina favoritband på dvd och även på Youtube. Men att uppleva det på bio var nytt för mig.
Man kan naturligtvis invända att den här konserten säkert kommer på dvd och då kan man se och lyssna hemma istället. Ja, så är det säkert. Jag vet i varje fall att albumet med den här konserten släpps i slutet av september.
Men det är ju ändå fortfarande lite känsla över det här med att gå på bio, och att då dessutom uppleva en konsert med en av giganterna, är lite speciellt. Jag har aldrig fått chansen att uppleva Pink Floyd live, så det här blev väl så nära man kunde komma.
Hur var det då!?
Ja, för mig är Pink Floyds musik alltid gångbar, David Gilmours gitarrsound är outstanding! Och man slås hela tiden över hur fantastiskt tidlös musiken är! Låtar från både Dark side of the moon och Wish you were here håller precis lika bra idag, som då för drygt 42 respektive 44 år sedan. I mitt tycke är Dark side of the moon fortfarande ett av de i särklass bästa album som någonsin släppts!

Nostalgiskt musikminne

Genom tips från en god vän lyssnar jag då och då på Danmarks Radio P5 och ett program som heter ”Peters Verden” som jag varmt rekommenderar. Han spelar gammal musik, och gärna lite udda låtar och det finns även möjlighet att önska musik.

Den här veckan har man kört lite italienskt tema, varför man gärna ville ha önskningar om italiensk musik. Så jag skrev dit och önskade en gammal låt från, tror jag, sent 50-tal. En låt som heter ”Marina” med en italiensk sångare som hette Marino Marini. Fick min önskan uppfylld, och fick samtidigt lite nostalgiska vibbar. Jag var någonstans kring 8–10 år gammal och varje gång jag var med mina föräldrar på besök hos faster och farbror i Löberöd, kunde jag njuta av musik antingen på kusinernas skivspelare, eller ännu hellre, familjens stereoskivspelare där jag fick lyssna i hörlurar. Annars störde man klart de vuxna.

Bland skivorna fanns bland annat en Ep-skiva med denne Marino Marini. Vem var då denne Marini? Ja, det fanns en nästan samtida italiensk skulptör med samma namn som dock inte ska förväxlas. Musikern och sångaren föddes redan 1924 och dog i mars 1997. Just den här låten är från 1960, så den var inte helt ny när jag blev bekant med den, vilket var runt 1965–66.

Och egentligen – det här var inte den musik jag mest lyssnade på. Min favoritmusik då var typ svenska Ola & Janglers, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, Manfred Mann, The Hollies och så vidare. Men jag har samtidigt alltid varit något av en allätare när det gäller musik, med några få undantag, och kunde visst tycka om annan musik också som inte nödvändigtvis behövde sortera under de genrer jag höll mig till.

marino-marini-e-il-suo-qartetto-marina-durium

Dylan! Varför!?

Jag tillhör en, gissar jag, relativt liten skara personer som faktiskt aldrig har förstått Bob Dylans storhet! Ja, det fanns en tid på kanske främst 60-talet då han skrev en del bra låtar, ganska många faktiskt,  som framför allt gamla klassiska The Byrds gjorde ytterst bra! Men Dylan själv!? Hur kan man alls vilja gå på en konsert med honom? Han har ju absolut ingen sångröst.
Dessutom tycks han själv vara mest besvärad av uppståndelsen när han tilldelas priser. Minns hur det var när han fick Polarpriset!
Och nobelpris i litteratur!? Är det så ont om författare nu för tiden!?
Vore bättre att ge sådana prestigefyllda priser till någon som har vett att uppskatta det och kanske bättre förtjänar det också.

En av de största har lämnat

Omslag-BowieDet har gått en vecka sedan en av musikvärldens giganter lämnade oss.
Åtskilligt har skrivits och sagts om hans storhet och det finns egentligen inte så värst mycket att tillägga.
En vecka har gått – och jag får erkänna att det är länge sen jag spelat Bowies musik så mycket som jag gjort nu. För mig var hans absoluta storhet under första halvan av sjuttiotalet.
Kommer fortfarande väldigt tydligt ihåg när jag första gången fick bekanta mig med hans musik. Var på besök hos min ett år äldre kusin som direkt lite ivrigt ville att jag skulle lyssna på en ny låt han hade! Starman! David Bowie! Så var det klart! Det blev nästan maniskt! Jag köpte varenda skiva jag kom över som bar hans namn.
Ett år senare flyttade jag hemifrån!
Minns när jag packade mina grejer inför flytten, och musiken var på för fullt så jag kunde sjunga med i alla låtarna på Aladdin Sane. Framför allt Lady Grinning Soul och Time älskade jag. Gör fortfarande!
På plats i mitt livs egna lägenhet som sjuttonåring med väggarna tapetserade med planscher med Bowie, och med vilda fester då jag var den ende i gänget med egen lägenhet. Och Bowies musik var synnerligen närvarande. Och mer därtill. Vi sminkade oss som Bowie, fast en del av kompisarna valde att efterlikna andra artister som också följt med i sminkpopvågen. Men inte jag! För mig var det alltid Bowie, och till slut kallades jag till och med av kompisarna för Båvi! Festerna kulminerade ofta också med en tur på stan med våra sminkade ansikten. Det var en tid som helt klart gjorde starkt intryck på mig.
Glömmer heller aldrig när singeln Sorrow skulle släppas. På Radio Luxemburg meddelade man tidigt en söndag kväll att Bowies nya singel skulle spelas för första gången kl. 02.00! Så där låg jag med min urgamla dovt burrande rörradio under sängen och bara väntade, för att få höra låten för första gången.
Och så kom jag naturligtvis för sent till jobbet den måndagen.
Men efterhand svalnade väl egentligen mitt musikaliska intresse för Bowie. Det ska väl erkännas att jag egentligen inte varit så totalt såld på den musik han presterat fortsatt från sent sjuttiotal och framåt. Men jag fortsatte ändå att troget köpa varje nysläppt platta.
Och visst var det något alldeles särskilt märkvärdigt att äntligen efter 25 år få uppleva honom live på Mölleplatsen i Malmö. Även om konserten nästan enbart handlade om den då aktuella plattan Earthling, och i övrigt enbart innehöll EN låt ur hans äldre katalog, så var det ändå stort! Och konserten var musikaliskt ändå förbannat bra! Hans akustiska introduktion av konserten med Quicksand från Hunky Dory, där han klev ut på scenen med sin tolvsträngade gitarr var superb!
Kort och gott under åren då han var min stora idol, hade hans musik och även hans person stort inflytande på mig.
Än idag håller jag albumen Ziggy Stardust, Hunky Dory och Aladdin Sane som några av de absolut bästa i min ganska stora musiksamling. Även Space Oddity och The man who sold the world tillhör giganterna.
Och under den här veckan har jag sjungit med Bowie varje natt i mitt jobb. Och jag förundras faktiskt lite över hur väl de allra flesta texterna fortfarande sitter efter drygt fyrtio år! Inte minst den komplicerade och drygt nio minuter långa låten Cygnet Committee från Space Oddity som jag fortfarande kan utantill.
Det råder knappast något tvivel alls om Bowies storhet, vilket han också på ett oerhört imponerande vis visat nu när han på sin sextionionde födelsedag släpper albumet Black Star som visar sig vara ett välregiserat avsked till fansen, och två dagar senare somnar han in omgiven av sin närmaste familj. Press och media snuvas därmed på alla spekulationer kring hans sjukdom, och han kan lämna den här världen på topp!
(Illustrationen till det här inlägget är en Fantasy Art-bild som jag skapat med en del av omslaget till Bowies i mitt tycke absolut bästa album Ziggy Stardust, och kan ses som min personliga hyllning till en av de största)

Opålitligt Spotify

För ungefär ett år sedan ägnade jag en hel del tid åt att digitalisera hela mitt musikarkiv. I samband med det var det en del som ifrågasatte vitsen med det, ”när man har Spotify”!
Tja, vitsen är den självklara – det finns inga garantier för att musiken finns där för evigt. Jag kan redan nu konstatera att av mina 29 sparade album på Spotify, är 20 bortplockade!

Har även haft ytterligare en del album som jag spelat flitigt tidigare, som plötsligt bara försvunnit.

Så jag tänker fortsätta hålla liv i mitt digitala arkiv!