När vi korrekturläser varandras texter, åker de ju fram och tillbaka mellan oss. Varje gång sparas filen med ett nytt namn som består av mottagarens initialer, vilket till slut innebär att man har en mängd olika versioner av en och samma berättelse. Det här gäller i högsta grad mina memoarer, som åkt fram och tillbaka i en mängd olika versioner under drygt tio års tid. Idag kunde jag spara den filen med en helt annan ändelse i filnamnet – SLUTVERSION! I morgon påbörjar jag arbetet med att göra inlagan!
Har tillbringat hela dagen vid laptopen på altanen. Korrläsning för hela slanten, cirka 65 sidor. Arbetar för högtryck just nu, då vi har fyra böcker vi vill ha in till tryck innan månadsskiftet. Gäller att ligga i. Har dessutom några dagar bokade för andra engagemang den kommande veckan, så det är bra att få detta klart så snart som möjligt.
This is it! Ungefär så här kommer omslaget se ut till mina memoarer. Möjligen med någon mindre justering. För övrigt dröjer det inte länge till innan boken går till tryck.
Så är man där igen! Arbetet med ett manus är fullbordat, åtminstone i nuvarande skick, och lämnat vidare för korrekturläsning. Det är möjligt att jag får tillbaka det för fortsatt bearbetning. Men oavsett vilket hamnar jag åter igen i den där känslan av tomrum. Va fan ska jag göra nu?! Under veckor, månader och ibland år har man levt i den värld som det befintliga manuset handlar om. Oftast i mitt fall Thiramaar, där alla mina fantasyberättelser utspelar sig. Man lever i den världen, med sina karaktärer, och lämnar oftast bara lite tillfälligt för paus när man är hungrig eller behöver gå på toa. Eller för all del när man ska sova. Men då inträder ofta en lite alternativ parallell värld där historien till viss del fortsätter. Det märkliga är att jag faktiskt lite grann känner samma sak nu när jag har lämnat ifrån mig manuset till mina memoarer. Trots att den världen är högst verklig, känns det ändå som en annan värld jag just lämnat och återvänt till nutidsvärlden. Men jag tror att man samtidigt, hur tomt det än må kännas, ändå ska se det positivt. Det måste ju på något vis betyda att den värld jag beskriver i mina böcker, åtminstone för mig själv känns oerhört verklig. Känner mina läsare likadant, har jag lyckats. Bara att hoppas!
Det har varit en hyfsad sommarvecka, med goda möjligheter att tillbringa tid på altanen. Självklart har en stor del av veckan handlat om skrivande, eller egentligen mer korrekt, läsande. Alltså korrekturläsning. Det blev plötsligt dessutom lite extra angeläget, då vi fått ett högintressant erbjudande för tryckning, som vi bara måste ta. I korthet innebär det att vi ska färdigställa fyra olika böcker inom de närmaste veckorna. En finns redan hos tryckeriet, en är inlagan klar till, och de andra två håller vi på för fullt med korrekturläsning av och så snart det är klart ska inlagan göras. Och sen … iväg! Vi har hunnit med en runda till Malmö-festivalen också, som dock egentligen innebar lite för mycket folk, och kanske lite för varmt väder också. Mot slutet av veckan fick jag tryggat biljetter till den fjärde konserten med Steve Hackett på Slagthuset i maj nästa år. Veckan avrundades med en liten tur till Ystad, och sushi på favoritstället Oishii Ngon. Och så kvällen åter på altanen!
Medan himlen när solen nästan försvunnit bortom horisonten antar färgkombination som är förunderligt nära färgerna på omslaget till mina memoarer, tar jag tag i ännu en korrekturgenomgång av just mina memoarer. Jag ska inte skriva att det ”förhoppningsvis är den sista”, även om det är så jag känner. Men jag har trott så tidigare, och haft fel. Så vi får väl helt enkelt se hur det blir. I vanlig ordning har jag redan hittat en del textrader som behöver lite frisering. Extra spännande är ju faktiskt också att manuset även finns ute hos en testläsare just nu. Så det närmar sig onekligen den spännande dagen!
Nu är den senaste, och förhoppningsvis sista, genomgången av memoarerna klar. Nu ska Snezana läsa igenom och kritiskt granska en gång till. Om hon inte hittar något att korrigera, bör manuset därefter vara … svälj … klart! Definitivt klart! Den omfattar 56 932 sanningsenliga ord, vilket grovt räknat motsvara cirka 325 sidor i bokform.
Första veckan i augusti har passerat, och det känns nästan överflödigt att säga att det handlat en hel del om skrivande. Till att börja med har jag lyckats få till ett hållbart upplägg för storyn i Ashas sten, fjärde delen i serien Legender från Thiramaar. Men sen kom jag inte så mycket längre, eftersom jag fick tillbaka mina memoarer från ännu en genomläsning av Snezana. Så jag valde att prioritera den nu. Ska gå igenom texten en gång till, sen åter till henne … och, förhoppningsvis är det klart sen! Ännu ett grillmöte med fotoklubben har vi också hunnit med i veckan, där dessutom min kvällsbild av slottet i Budapest knep förstaplatsen i månadstävlingen på temat Slott. Två särskilt varma dagar har det varit, som vi tillbringat i relativ passivitet på altanen. Där kunde vi efter mörkrets inbrott då det alltjämt var tjugofem grader varmt lyss till vad som verkade vara (!) ett stilla regn. Men det visade sig vara flygmyror som var ute på friarstråt. Mängder med små myrfötter klampade omkring på vårt segeldukstak och förledde oss ett tag att höja beredskapen för reträtt in i huset undan regnet. Mitt i värmen försökte vi svalka oss lite med viss planering inför bokmässa och julbokmarknad i december. En havererad jordfelsbrytare i slutet av förra månaden, visade sig senare vara orsakad av en lika havererad spis. Så vi blev tvungna att beställa ny. Vad som inte framgick var att den krävde en framdragen nolla. Så nu väntar vi på att få det åtgärdat, dock av lokal elektriker så bilkostnaden inte blir så dyr som senast vi behövde hantverkarhjälp. Sen har vi avrundat veckan med att förnya våra pass. De går ursprungligen ut i januari nästa år, men för min del har det redan upphört att gälla, till följd av mitt namnbyte. I morgon blir det till att stiga upp och väcka tuppen. Men det blir en annan historia.
Befinner mig i något slags vakuum! Är mer eller mindre klar med memoarerna. Just nu går Snezana igenom det manuset, och jag ska förvisso också göra ytterligare en genomgång när hon är klar. Under tiden har jag tagit tag i Ashas sten, fjärde delen av Legender från Thiramaar. Men det fungerar inte riktigt. Känns lite som att man trampar omkring i ett vakuum mellan olika världar. Det blir alltid lite den effekten när man arbetat en längre tid med ett manus, och sen äntligen är mer eller mindre klar. Man har mentalt till stor del befunnit sig i den världen, och plötsligt är man inte längre där. När man sen dessutom försöker ta sig från mitt livs historias värld, till världen i Thiramaar blir det ju ett väldigt stort kliv. Även om väldigt mycket i den sistnämnda världen är lite speglingar av min inre värld. Eller nåt. Vakuum är trots allt ordet jag tänker på.
Juli månad är snart förbi. Månaden som handlat om semester, eller nåt, och relativt många tillfällen att avnjuta tillvaron på altanen. Viktigaste händelsen har nog ändå varit Malmö Pride, där vi deltog med bokförsäljning som faktiskt blev till vår bästa hittills. Det var dessutom även vårt första deltagande i Pride överhuvudtaget. Av flera olika skäl har det aldrig blivit av tidigare, trots att vi båda står upp till hundra procent för allt det Pride står för. Även i övrigt har det varit aktuellt med ovanligt många turer till Malmö under den här månaden. Några föranledda av olika önskade behandlingar, som i vissa fall också inneburit lite spännande återkomst till gamla hemtrakter. Vi har besökt det i dagarna omskrivna Fotevikens Vikingamuseum, där vi faktiskt gick in gratis tack vare autentiskt klädsel. Ett spännande fotoprojekt har vi också deltagit i, med närmare tvåtusen bilder och ett tjugotal filmklipp med färggrann grekisk dans för tanter. Kunde med det också inviga en ny kamera, som fungerade alldeles ypperligt. Vi har pratat böcker med Malmö Stadsbibliotek och Fantastikbokhandeln i Malmö. Med tanke på de rusande el-priserna har vi inlett planering och utvärdering kring förutsättningarna för solceller. Dessutom även förnyat vårt el-avtal, vilket dock inte är helt lätt i den situation som råder just nu. Och så har vi även blivit varse att det, åtminstone i vissa fall, tydligen kostar nästan tusen spänn att köra bil från Österlen till Blentarp. För övrigt har jag blivit klar, igen, med ännu en korrekturgenomgång av mina memoarer. Ett steg närmare det definitiva. Så när det handlar om skrivande, avrundas månaden med att jag är tillbaka i Thiramaar, och arbete med fjärde delen.
Andie Lindskog 