Kategori: Idag kan det kvitta

Publicerat den

Musikalisk citaträtt

Det har diskuterats ganska flitigt i olika författarforum på Facebook, om huruvida det är tillåtet att citera låttexter i sitt skrivande. Åsikterna går isär, och det känns lite som att det finns en viss osäkerhet kring detta. Det kan kanske gälla olika beroende på i vilken typ av skriven text man vill använda ett citat och även i vilken omfattning. Det som är aktuellt för min del är en eller högst fyra textrader ur en låttext till mina memoarer. Citatet i det här fallet har syftet att dels ibland betona vilket år vi befinner oss i, och onekligen får jag även erkänna som lite krydda i texten. Men viktigast för mig är att det alltid handlar om låtar som haft särskild betydelse för mig. Väldigt många låtar har för mig ett direkt samband med olika personliga upplevelser i livet. Oftast där låttexten passar perfekt in i situationen. Som den dagen jag första gången mötte min älskade kärlek och för evigt förknippar det tillfället med låten ”That certain smile”. Detta trots att låten släpptes tjugosex år tidigare!

Eftersom musik alltid förekommit i min tillvaro, känns det också betydelsefullt att kunna ha det med i mina memoarer. Det finns förvisso en citaträtt, men det stora problemet här är ju just att det innebär en krydda av min text.

Så jag har valt att kontakta de aktuella upphovspersonerna för att be om godkännande, och fick mitt första svar idag. Ett kort och tydligt svar på min fråga om jag får citera några rader ur hans låtar i mina memoarer – ”Of course Andie. Good luck!”

Det ger ju dessutom en extra välbehagskänsla att faktiskt kunna lägga till i en fotnot i boken att det är ett citat ur en angiven låt, och med benäget tillstånd av upphovspersonen!

Publicerat den

Skillnader

I arbetet med mina memoarer dyker det ständigt upp smärtsamma insikter. Desto djupare jag dyker i min bakgrund, ju mer plågsamma sanningar kommer fram. Enda egentliga styrkan är att jag numera har allt det stöd jag behöver för att kunna säga ”fuck it all” när det handlar om mitt felaktigt hanterade förflutna. Efter en från början usel inledning var det kanske heller inte så konstigt att jag aldrig riktigt lyckades hitta rätt. Jag tilläts ju aldrig satsa så som jag önskade. Att min önskan var helt fel i vuxenvärldens ögon, blev gång på gång tydligt åskådliggjort, då de omkring mig som aktivt valde den linje det ansågs att jag också borde välja, kunde åtnjuta all tänkbar uppmuntran och uppmärksamhet. Medan jag fick sitta ensam på en stol och reparera trasiga kablar. Eller nåt. Jag togs aldrig på allvar. Det är lätt att vara bitter när man tänker tillbaka på all orättvis behandling, men med tanke på hur saker och ting utvecklats de senaste snart tjugo åren, sen oket lyftes, är det numera väldigt lätt att säga fuck it all!

Publicerat den

Burning bridges

I hela mitt liv har jag anpassat mig och följt minsta motståndets lag, och därmed i allt för stor utsträckning anpassat mitt leverne till familj och vänner, och det jag trott var vad som förväntades av mig. Men sen kanske tio års tid tillbaka är det annat som gäller. Numera är det min och min kärleks väg som gäller. Utan undantag. Nu väljer vi enbart det som är bäst för oss. Att det kan innebära en och annan bränd bro på vägen, får vi antagligen leva med.

Publicerat den

Litteraturrundan i Karup 2021

I helgen (4-5 september) har det varit litteraturrundan 2021, bland annat i ”Vita huset” i Karup. Flera intressanta författare har presenterat, berättat och läst valda delar ur sina böcker.
Vi hann tyvärr inte stanna så länge, men fick i alla falla lyssnat till Stina Larsson, Ulf Persson, Karin Eberhardt-Grönvall och Barbara Fellgiebel.
Nästa år ska vi vara bättre förberedda så vi kan ta del av hela arrangemanget. Förhoppningsvis kanske vi även själva kan delta, då vi nu även gått med som medlemmar i Litteraturrundan.

Publicerat den

Stillsamt men ändå aktivt

Enligt min planeringskalender har de senaste två veckorna varit ganska händelselösa, med några få undantag. Men den visar å andra sidan bara sådant som är inplanerat, och i det avseendet har det enbart förekommit tre händelser. Men det har varit ganska stor aktivitet utöver vad kalendern berättar.
Har arbetat med och blivit klar med inlagan till Regntider, och likaså en reklambroschyr att använda när vi framöver skickar beställda böcker till de som köper böcker i serien Legender från Thiramaar, med en komplett karta över länderna. Även bokens omslag är helt klart, och den här gången har jag faktiskt själv gjort bilden, fast ändå med en del assistans av Snezana.
Apropå bilder har vi även skickat in våra bidrag till årets upplaga av fototävlingen Närkampen, som vi kör i samarbete mellan Sjöbo, Ystads och Österlens fotoklubb.
Precis som vanligt har jag haft mina omgångar med extra känning av nackbesvären, som en liten påminnelse om varför jag gick i pension ett år tidigare. Men med rätt medicinering blir situationen ändå bra. Den effekten upplever jag även på det mentala planet. Rätt medicinering är synnerligen välgörande.
Väntar sedan två månader tillbaka på ett besked från Skatteverket, eller Folkbokföringen noga räknat, och kan konstatera att svenska myndigheter fortfarande är betongklumpar.
Skrivandet har åter lett in mig på en del nostalgiska minnen, den här gången från tidigt åttiotal och den tecknings- och målarkurs jag gick på tillsammans med min mor i början av åttiotalet. Men nostalgin i det här fallet var inte i första hand av positiv karaktär.
Mot slutet av den senaste veckan har det bokstavligt blåst friska fläktar, då vi äntligen fått levererat en hel köksfläkt, till skillnad från föregående som kom i bitar i en bristfällig förpackning.
Så har vi fått utökat vår vänskapskrets med nya vänner som medger umgänge med fullständig frihet.
För övrigt har det som vanligt handlat om skrivande, inte minst av memoarerna men även här mot veckoslutet har jag påbörjat en fantasynovell baserad på min ”egen” värld Thiramaar. En del hemsidesarbete har det också blivit, främst till kunder, och jag har konstaterat att priset för det uppdraget nog behöver höjas.
Negativt är att det under de senaste två veckorna onekligen känts som om hösten gör sin entré lite för tidigt. Inte en enda kväll har vi kunnat sitta på altanen. Kanske det kan bli lite ändring på det den kommande veckan.

Publicerat den

Målarkurs och en pinsam mor

Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.

      Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.

      Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.

      Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.

Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.

      ”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”

Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!

Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.  

När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn, Vladimir Kamendy.

Publicerat den

Jag blev till – trots allt!

Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida.
Fredag den 7 oktober 1955.
På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade.
Släppt satsen!
Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med.
När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!

Publicerat den

Vänsterhäntas Dag

Att vara vänsterhänt var också ett bekymmer. Det betraktades som ett fel på den tiden.

      ”Jaså, du är kajhänt …höhö!”

      Vet inte hur många gånger i mitt liv jag har fått höra den nedlåtande kommentaren. Eller att man skrev med ”fel” hand.

      Det fanns en tid då jag fick gå på någon slags avvänjning för att lära mig att använda ”rätt” hand. Förmodligen var det så dumt och förnedrande att jag bara har förträngt det. Men jag minns att jag blev ivägskickad till något som syftade till att lära mig att bli högerhänt. Obehagligt eller vad, men jag är i varje fall tacksam att jag inte är född kanske tjugo år bakåt i tid, då det var regel att ge smäll på fingrarna om man använde ”fel” hand.

      Oavsett vilket kan jag inte minnas ett enda tillfälle i mitt liv då jag upplevt några bekymmer på grund av att jag är vänsterhänt.

      Tvärt emot de som gör sig lustiga och hävdar att man skriver med fel hand, gläder jag mig åt att jag i detta så kallade bekymmer har sällskap av David Bowie, Leonardo da Vinci, Albert Einstein, Bill Gates, Barack Obama, Winston Churchill, Marie Curie, Morgan Freeman, Paul McCartney, Jimi Hendrix, Marilyn Monroe, Neil Armstrong med flera storheter.  

(Det här är ett utdrag ur mina kommande memoarer ”Idag kan det kvitta”)

Publicerat den

Lärorikt

Förutom att jag finner oerhört stort nöje i att skriva, ger det också en extra stor tillfredsställelse i all research man behöver ägna sig åt. Man lär sig hela tiden nytt, när man söker på nätet efter information om diverse, både små och stora, detaljer i ens berättelse. Apropå min memoarer som jag arbetar med för tillfället, har jag exempelvis sökt information om märgelgravar. I min berättelse är det bara en liten detalj, men allt är viktigt att ha klart underbyggda fakta kring.
Kort och gott lär man sig hela tiden något nytt.