Har bestämt mig. I avvaktan på operationen väljer jag att stoppa nu. Känns inte motiverat att försöka kämpa på med jobbet, när priset bara blir mer och mer ont. Dessutom har jag ett sår på handen som måste läkas innan operationen, annars finns risken att det hela skjuts upp. Och naturligtvis stöter man till hela tiden så att såret förnyas. Det är en vecka kvar till operationen, och så länge kan jag vara hemma utan läkarintyg. Även om jag förvisso säkert hade kunnat få intyg om det behövdes. Men det blir enklare så här.
Så jag har meddelat arbetsgivaren och lämnat ifrån mig ”hjälpmedel” (d v s bilnycklar och mobil).
Nu är det bara att vänta…
90 dagar blev drygt tre veckor
Den förste i denna månaden fick jag besked att man inte kunde leva upp till vårdgarantins 90 dagar när det gällde operation av min vänstra tumled. Med andra ord räknade jag med att det kunde bli operation kanske tidigast i början av december, eller möjligen inte förrän in på nästa år. Vårdgarantin innebär ju att man har rätt att få vård på annat sjukhus, och eftersom jag känner att jag inte vill dra ut på det här mer än nödvändigt, ringde jag idag för att få veta mer om vart jag i så fall kan vända mig. Det visade sig att en kallelse är på väg till mig, och jag är uppsatt för operation den 27 september!
Ja, jag tyckte att det blev lite konstigt då läkaren vid mitt förra besök sa att det inte var särskilt lång väntetid, och bara några dagar efter fick jag brev med information att det INTE skulle bli inom vårdgarantins 90 dagar. Rent allmänt är det tydligen så att det är lång väntetid, men INTE till den här avdelningen!
Så det betyder med andra ord att det är mindre än två veckor kvar tills det är dags.
Tummarna – säsong 2
För lite drygt en vecka sen var jag på återbesök på handkirurgen efter ”sommaruppehållet”. Gången innan var i slutet av maj, och då tyckte läkaren att vi kunde avvakta över sommaren med tanke på semestrar och så. Något slags tro om att sommaren innebär lite lättnader och mindre slit, eftersom man ju brukar ha semester, eller…!?
Själva beskrivningen i journalen som läkaren skrivit handlar om att jag är… brevbärare…! Vilket känns som en ganska klen beskrivning av vad det egentligen handlar om!
Breven är bara en liten del av det vi lägger i varje brevlåda. Det är dessutom dagstidningar i varierande tjocklek, diverse tjockare veckotidningar typ olika motor-, dator, trädgårds- eller mode-magasin, och en hel del adresserad reklam. Bilden visar en packe till EN abonnent! Det handlar om vikter på allt mellan cirka 50 gram till runt 1 000 gram! Till varje abonnent.
Läkarbesöket den här gången gick via en tur på röntgenavdelningen, och resultatet av det visade en kraftigt ÖKAD förslitning av vänster tumled. Vi har alltså gått från kraftig förslitning på båda tumlederna som bedömningen löd efter första röntgen i januari 2016, till ”måttlig artos” som läkaren skrev i journalen i mars 2017, till nu då kraftigt ökad förslitning!
Men oavsett vad läkaren skriver i journalen, så är fakta att det gör mer och mer ont för varje dag som går. På samma vis som det var med höger tumled. Nu går vi dessutom in i höstperioden när allt vi har att distribuera tenderar att bli mer och tjockare. Så frågan är hur länge till det kommer att hålla. På ett sätt har jag vant mig vid smärtan, och jag har heller aldrig varit den typen som lägger ner all verksamhet bara för att det gör ont. Så jag fortsätter, men det känns allt mer!
Nu är jag i varje fall uppsatt för operation, men har också fått beskedet att man för närvarande har väntetid på MER än 90 dagar! Så kanske tidigast i december, eller rentav början av nästa år. Kommer jag att klara det!? Återstår att se.
Kännbar återgång
Idag var det dags att återgå till jobbet efter en vecka hemma! Alternativet hade varit att uppsöka läkare för att få läkarintyg, vilket i och för sig kanske hade varit ett klokt alternativ. Men jag tänker att jag ändå försöker.
Och nog kändes det. Fick veta direkt när jag kommit på plats att det var mycket post idag, vilket i och för sig för min del ändå inte handlar om allt för våldsamma mängder, eftersom jag lite omedvetet lyckats välja ett relativt glesbefolkat distrikt. Men det var ändå tillräckligt mycket för att det redan efter en dag skulle kännas i tummarna.
Dessutom fick jag inleda dagen med starthjälp via startkablar, eftersom de här bilarna uppenbart inte tål att stå stilla en vecka! Batteriet var tomt! Men bara att greppa och klämma åt för att öppna ”käftarna” på startkablarna var kännbart i tumlederna! Helt otroligt egentligen. Att greppa med övriga fingrar är inga problem, men all belastning på tummarna gör ont.
Som sagt – att få tid för operation av vänster tumme så snart som möjligt, står väldigt högt upp på önskelistan.
Det höll hit… eller egentligen inte!
Det har gått lite drygt fyra månader med ”full tid” i jobbet, sen min sju månader långa sjukskrivning för tummarna. Jag har redan tidigare konstaterat att jag fick börja arbeta för tidigt, innan höger tumme var helt färdigläkt efter operationen. Jag har ifrågasatt läkarens bedömningar som gått från ”kraftig förslitning på båda tumlederna” efter röntgen, till ”lindrig förslitning”! Hur den utvecklingen gick till övergår mitt förstånd. Resultatet av operationen av höger tumme är att det gör väl inte lika ont längre, men dock… det gör ont. Och i vissa lägen vid vissa belastningar gör det väldigt ont.
Och vänster tumme som jag har samma problem med som tidigare högran, är ju fortfarande inte opererad, och ganska säkert har förslitningen blivit ännu värre. Åtminstone känns det så, och jag tror knappast på att det på något vis rättar till sig själv.
Man mäter greppstyrkan med hela handen, vilket känns ganska korkat! Man får hålla ett V-format handtag i handen och klämma ihop så hårt man kan, och resultatet visar på ganska bra styrka i handen! Ja, men det är ju nästan helt de övriga fingrarna som belastas där. Inte tummen!
Det onda uppkommer vid alla former av rörelser och grepp där tummen belastas. Bara att greppa ETT vanligt papper mellan tummen och pekfingret kan göra rejält ont!
Under semestern kunde jag uppleva en svag förbättring på så vis att det inte gjorde fullt så ont som det brukar. Men efter några dagar i jobbet var det tillbaka i samma läge igen.
Och nu höll det inte längre! Valde att stanna hemma från idag, och åtminstone några nätter framöver, så får vi väl se. Blir förmodligen en svag förbättring, återgång till jobbet, ytterligare kanske upp till en veckas arbete, och så är det dags igen.
Har avtalat ny läkartid och tid för röntgen i slutet av den här månaden, och jag hoppas ju på att få operationstid så snart som möjligt!
FK:s översittarfasoner!
Kan inte låta bli och fundera över Försäkringskassans resonemang när det handlade om frågan om fortsatt sjukskrivning eller återgång till jobbet, som de hade i början av året! I det läget då jag var HELT sjukskriven fram till den 5 februari, menade de att det fanns andra arbeten på arbetsmarknaden som jag kunde klara, eftersom jag var opererad i höger tumled, och jag är ju vänsterhänt!!!
Nu har jag varit tillbaka i mitt ordinarie arbete på full tid sedan den 27 mars, och kan bara konstatera att det förvisso fungerar, åtminstone hjälpligt, men jag har för det första åter fått ont i den opererade högra tumleden, vilket absolut känns som att läkningen helt enkelt inte var helt klar. För det andra har jag precis lika förbannat ont i vänster tumled som jag hade då jag först stannade hemma den 6 juli 2016! Känslan är ungefär som om någon tryckte en väldigt vass kniv mot tummen!
Så om vi ska praktisera någon form av logik, håller inte Försäkringskassans resonemang! Men vem har sagt att deras resonemang innehåller någon logik!?
Ansvarslös hantering
De noteringar min läkare har gjort efter hand i ”mitt fall” känns ganska märkliga. Från att ha noterat den 23 februari 2016 efter att ha tagit del av röntgenbilder av mina händer, att de visar ”kraftiga artrosförändringar” har hans bedömning mildrats väsentligt till en ”obetydlig förslitning” som han uttryckte det i förrgår!
Jag kan inte låta bli och fundera över ett par olika faktorer i det här ärendet, som känns märkliga. För det första har jag känslan att han blivit sur, eller förorättad eller vad det nu kan vara, att jag i princip gick förbi honom i somras och fick sjukskrivning via en läkare på sjukvården. Men jag hade knappast något val, eftersom jag var tvungen att få läkarintyg och jag inte fick tag i honom. Trots löfte från sekreteraren om att han skulle höra av sig snarast, blev det inte så.
Sen känns det som att hans bedömning har svängt betänkligt sedan Försäkringskassan började efterlysa hans utlåtande, som han inledningsvis nonchalerade totalt, vilket så när höll på att kosta mig hela ersättningen för januari månad!
Och nu ser han inte längre någon anledning för fortsatt sjukskrivning, och heller inte någon operation i vänster tumled. Istället menar han att jag har ”kommit till åren” så lite krämpor får man ju räkna med.
Min verklighet är att sen jag fick gå över till halv sjukskrivning och därmed arbeta halvtid, har jag åter fått ordentligt ont, inte bara i den vänstra tumleden som inte är opererad än, utan även den opererade!
Det har sagts att läkningsprocessen efter operationen är cirka sex månader. Jag fick börja jobba efter fyra månader! Och från måndag förväntas jag återgå till normal arbetstid!
Med andra ord finns det all anledning att ifrågasätta vitsen med den här operationen, men framför allt finns det anledning att ifrågasätta läkarens svängiga attityd!
Tillbaka till ruta ett!
Var på återbesök hos Handkirurgen idag. Det blev ingen förlängning av sjukskrivningen, varken halvt eller helt! Inga konkreta planer om operation av vänster tumled, trots att jag har precis lika ont i den nu, som jag hade den 6 juli 2016 då jag stannade hemma från jobbet! Att jag på grund av återgången till jobbet dessutom åter fått ont även i den opererade högra tumleden igen, var tydligen mest något jag fått räkna med. Mest istället beskedet att man börjar bli gammal – det hör till med krämpor! Å andra sidan är det här mer än ”bara ålderskrämpor”. Det är en förslitning på grund av 28 år i samma yrke, som jag inte själv kan veta vart det ska leda. Kommer jag att sitta som pensionär med tummar som värker så mycket att jag inte längre förmår eller orkar använda mina händer alls!?
Ska man acceptera det!?
Dessvärre säger pengarna att jag inte har något val!
Men hela den här processen med operationen av höger tumled och drygt åtta månaders sjukskrivning känns mest som bortkastad tid nu!
Deltid av deltid
Nu är det klart! Från och med vecka 6 är jag halvt sjukskriven, och ska alltså börja så kallat arbetsträna. Efter att ha varit sjukskriven totalt 214 dagar sen den 6 juli 2016, är det alltså meningen att testa hur det fungerar att arbeta igen. Ärligt talat känns det ganska osäkert! Jag har ungefär halva styrkan i höger hand jämfört med vänster, och har ju fortfarande samma problem med vänsterhanden, som jag blivit opererad för i höger. Men läkaren anser att högerhanden måste bli bättre innan det kan bli aktuellt med operation av vänster tumled. Det är antagligen en klok synpunkt. Försäkringskassan resonerar ju på sitt vis. De anser ju att även om jag för närvarande är begränsad, finns det andra arbeten på arbetsmarknaden som jag kan klara. Alltså får jag ingen sjukpenning längre. Men jag har ju fortfarande min anställning som jag alltså egentligen inte är fullt frisk för, och därför kan jag heller inte få någon arbetslöshetsersättning. I så fall måste jag säga upp mig, och då förlorar jag sju veckors karens!
Därför börjar jag i vecka 6 med att arbeta deltid av deltid! Så får vi väl se hur det går!
Ännu lite lättare
Fick tagit andra gipset idag.
Kunde därmed äntligen tvätta högerhanden ordentligt och även smörja. Nu har jag enbart en, typ, ”handstrumpa” under ett tumortos. Nu handlar det om övningar varannan timme sju till åtta gånger om dan för att träna upp leder och muskler och förhoppningsvis få till en normal funktion i tummen.
Men det var verkligen en lättnad att få bort gipset. Nu återstår förvisso en lång väg tillbaka, och det gör fortfarande väldigt ont och det är inte mycket jag kan göra med tummen.
Sen återstår det att se om jag får tillbaka full funktion på tummen. Det är ju långt ifrån säkert.
Andie Lindskog 