Blodomloppet 2022

Efter två års uppehåll på grund av coronan, var det dags igen idag för Blodomloppet på Bulltofta rekreationsområde i Malmö. Senast vi gick där var i maj 2019. Sammanlagt 6,28 km i strålande solsken samtidigt som vi bidrog till att dra uppmärksamheten till den livsviktiga blodgivningen. Märkligt nog gör sig lunginflammationen under årets första två månader påmind fortfarande. Kan visst promenera i hyfsat bra takt, men måste ändå ta igen mig lite emellanåt.

Årets blodomlopp blev dessutom mitt tionde!

Vinnande livsglädje!

Det här blev ju faktiskt en dag med flera vinster!

Jag kan läsa i min journal på 1177 att resultatet av senaste skiktröntgen ger lugnande besked beträffande lungbesvären jag tampades med i januari och februari. Även om det mesta är rena grekiskan. Mer tydligt är det brev från Hudkliniken i Lund där beskedet är att ”tumören är bortopererad i sin helhet och med god marginal”. Alltså ingen cancer!
Med andra ord bra anledningar att känna lite extra livsglädje!
På detta kommer resultatet av fotoklubbens månadstävling som ett utmärkt utropstecken. På just temat ”Livsglädje” gav bilden på vår spralliga Scrollan i Körsbärsdalen en delad förstaplats.
Sen var det ju det här med fotoklubbens årstävling där min bild från en av våra tidiga morgondisiga promenader i Snogeholm gav en förstaplats i kategorin Färg. Den spelande vikingakvinnan från Foteviken gav en svart-vit andraplats, och Mogwais fotogeniska utseende inbringade en fjärdeplats i samma kategori.
Vissa dagar är lite mer givande än andra.

Tillfrisknande med flitens lampa i framskjuten tid

Tiden lunkar på som vanligt, sen den gångna helgen dessutom framskjuten en timme, med längre ljusa kvällar som vinst. Så trots att flitens lampa lyser för fullt på skrivarområdet, kan det fysiskt, eller nåt, ändå vara släckt längre tid. På skrivfronten har vi haft fullt upp, med e-boks-produktion, korrekturarbete, reklambilder, bokomslag och även fotouppdrag. Belvida Bell går med andra ord ganska bra just nu.
Vår lille Mogwai fick inte hamna på svenska frimärken. Men det viktiga är ändå att han raskt tillfrisknat, och nu tjatar högljutt om att få komma ut på kvällarna. Något han dock får vänta ett tag till med.
Även jag själv har tillfrisknat helt, tror jag, efter nästan två månaders lunginflammation. Var på uppföljande skiktröntgen igår, så vi får väl avvakta det förhoppningsvis positiva beskedet. Har den senaste månaden dessutom besökt andra vårdinrättningar i för mig nog så viktiga behandlingar. Dessutom har jag idag fått veta att den senaste ”Fläck väck”-operationen lyckats avlägsna allt, och att det inte finns någon ”kvarvarande lentigo maligna.”
Restaurang Kvidevitt ska snart stängas för säsongen. Som det varit på sistone är det nästan bara duvorna som besökt den. Faktiskt också vid två tillfällen hackspetten. Och vår långlivade julstjärna tycks starta om nu, med små nya röda blad.

Stygn tagna – trots fel Lindskog!

Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum.
”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud.
”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”

Så det kan bli!

Ingen fläck och ingen mobil

Idag var det åter dags att låta sig bli skuren i – så att säga. Avlägsnande av en fläck i höjd med nyckelbenet, i november, visade sig vara otillräcklig då man ansåg att man borde tagit lite mer. Efter avslutad operation idag som skedde under samtal om böcker och skrivande – mina böcker – försvann läkare och sköterskor hastigt ur rummet. Jag låg rådvill kvar på bordet. Var det klart eller …? Några ögonblick senare kom de tillbaka in, och läkaren bad med en bekymrad min få se min rygg. Ingenting där! Han kunde därmed dra en lättnadens suck inför vetskapen att han faktiskt opererat på min framsida. Trots att någon felaktigt noterat i journalen att det handlade om en fläck på ryggen!
Och så blir man telefonlös för en tid framöver, då det krävs en garantireparation. Telefonerandet kan jag va utan, men det finns ju en mängd funktioner i mobilen som underlättar mycket i de vardagliga göromålen. Försöker hantera dem tills vidare med surfplattan istället. Ringa får vi göra sen!
(PS – Det går alltid att nå mig via e-post! DS)

Från sjukbädden mot ytan!

Efter en dryg månad med lunginflammation, vatten i lungsäcken och till och med en vecka med Covid, har jag till slut valt att helt och hållet följa kroppens vilja. Jag kan vila mjukt mot skrivbordsstolens ryggstöd och skriva eller fortsätta ladda upp mitt Musikarkiv till Dropbox. Eller något annat. Annars blir det att krypa upp i soffan med en film, eller raklång i sängen med tre kuddar under huvudet och stillsam musik i hörlurarna. Uppenbart är det en bra lösning.

Nu känns det faktiskt trots allt som att jag håller på att lämna sjukbädden och långsamt är på väg tillbaka upp mot ytan!

Vissen!

Kände mig ganska vissen hela den här dagen också. Fortfarande lika ont, och jag vågar knappt hosta, nysa, gäspa eller rapa, för då hugger det till i sidan. Kan undras hur länge man ska behöva stå ut med det här. Känner mig totalt vissen, inspirationslös och orkeslös. Alltså egentligen ingen större skillnad jämfört med gårdagen. Egentligen enda positiva är att jag fick vara hemma hos min kärlek, istället för på Akuten.

Bakslag

Den gångna veckan har helt klart gått åt det positiva hållet. Har känt tydligt att jag håller på att tillfriskna. Men i natt blev det bakslag! Satt och tittade på en film innan jag skulle somna igår kväll, när det plötsligt började göra ont i vänster lunga. I höjd med bröstet. Dessutom rejält ont! Om jag hostade, nös eller till och med rapade, högg det till i sidan. Så det blev besök på Vårdcentralen igen, vilket i sin tur ledde till remiss till Akuten i Ystad. Blodprover, skiktröntgen och det där otrevliga Covidtestet igen. Vet inte hur många gånger jag fått utstå den där pinnen halvvägs upp i hjärnan! Men – jag är fortfarande positiv! Dock utan att smitta. Resultatet av besöket på Akuten blev i alla fall att fläcken på lungan i höjd med bröstet ska hållas under uppsikt. Men i övrigt visar alla prover och röntgen att allt är helt ok! Så nu blir det Citodon som får hjälpa mig att stå ut med det onda. En väldigt intressant notering idag var att läkaren jag träffade på Vårdcentralen var ganska exakt så som jag ser min karaktär Elana i mina böcker ”Legender från Thiramaar”. Tänk att hon finns i verkliga livet!
För övrigt gick ju denna lördag helt till spillo, med vistelse på Akuten i cirka åtta timmar!

Kort och långsam promenad

Jag tog Vårdcentralens råd ad notam, och tog mig en promenad i solskenet. En väldigt långsam och ganska kort promenad förvisso, men så löd också rådet. Det handlar i detta läget inte om någon motionspromenad eller så, utan enbart att få lite frisk luft i mina lungor och lite lindrigare kroppsrörelse som också kan vara positivt för lungorna. Det blev ynka 1,37 km vilket tog mig drygt 18 minuter. Men lika väl säkert hälsosamt.

Friskare … helt klart.

Vaknade i morse med en nästan märklig känsla! Jag hade inte ont! Jag var inte så värst rosslig i halsen. Jag var nästan pigg. Kan det vara så att jag nu, nästan en månad och två antibiotikakurer senare faktiskt håller på att bli frisk. Finns absolut fler tecken på det under dagen. Har faktiskt orkat med flera sysslor vid datorn. Bra många fler än jag annars gjort de senaste veckorna. Och chorizokorven och ölen till maten smakade alldeles förträffligt.
Att sen orken tog slut någonstans runt sjutiden på kvällen, och jag därför allt mer siktade mot soffan och ett nytt avsnitt av ”The Witcher”, eller två, får man väl ändå se som acceptabelt. Lunginflammation, vatten i lungsäcken och på det covid, kan nog sätta sina spår.

%d bloggare gillar detta: