Vi står upp för skrivandet!

Direkt efter frukost idag, satte vi igång att tömma allt från vårt skrivbord, och även hyllan på väggen ovanför. Vilket innebar att vi fick koppla ner datorer och all kringutrustning. Lagom när det var klart kom Postnord och knackade på dörren för att leverera ett paket beställt av Belvida Bell. Ägnade sedan eftermiddagen åt att montera ny benställning till skrivbordsskivan. När det var klart har vi vårt egna höj- och sänkbara skrivbord! Så nu kan vi med andra ord utnyttja skrivbordet maximalt, och samtidigt stå eller sitta ergonomiskt riktigt.
Fast efter dagens arbete var det rätt skönt att sitta.

Nåldynan

Inom loppet av en vecka har jag fått fyra nålar i min kropp! Det var blodprov på remiss. Det var Covid vaccin nummer fem. Det var Pamorelin – den femte i ordningen. Och nu idag har jag dessutom fått vaccin mot lunginflammation. Många nålar med andra ord, och man kan kanske med fog kallas för Nåldynan. Tur i alla fall att jag inte har några problem med det här med sprutor.
”Nu sticker det!” säger sköterskan, och jag förväntas vara beredd på att det kan göra ont. Ja, covidsprutan kändes en aning. Det ömmade lite svagt i armen under dagen, men mer än så blev det inte.
Kanske något i detta som också förklarar varför jag klarade lunginflammationen under januari och februari ganska väl. Till och med när de stack in en nål i lungsäcken och tappade 1,5 dl vätska, reagerade jag inte särskilt mycket. Men – nu är det förhoppningsvis färdigstucket!

Satellit med hicka

En tid nu har vi försökt vara duktiga och ta en promenad i området på morgonen före frukost. Inga jättelånga promenader. Det kan komma efterhand. Huvudsaken är att vi kommer ut och rör oss. Men i morse var vi tydligen ovanligt duktiga. Enligt Adidas Runtastic-appen gick vi hela 5,09 km. Inte någon jätteprestation, förutom att vi klarade av den sträckan på tjugotre minuter! Enligt kartbilden var vi ända borta vid Sövde skogsby och vände. Det måste nog ses som en stor prestation att vi tydligen promenerat spikrakt igenom skogen, utan minsta besvär med hinder som träd, snåriga buskar och annat.
I själva verket var det en promenad på 1,89 km, som förvisso tog oss just tjugotre minuter. Man ska inte tro på lögnerna från rymden!

Promenad för hälsan och lite natur-input

Sen i söndags har vi gått in för att starta dagen med en promenad i området före frukost. Före allt annat faktiskt. Av all önskvärd erfarenhet vet vi att om vi först äter frukost, och kanske börja åta oss någon av våra tänkta sysslor för dagen, är risken stor att det helt enkelt inte blir någon promenad.
Det handlar om promenader på mellan två och tre kilometer, och mellan en halvtimme och tre kvart. Vissa dagar är ju också våra omgivningar lite extra njutningsbara.

Boktryck, klippning, memoarer och lite annat

Den här veckan inleddes med något så ovanligt som ett besök hos Krattan. Alltså vår duktiga frisörska för första gången på två år och nio månader. Men till alla er som nu börjar mumla att det ”var väl på tiden att du blev klippt”, kan jag bara säga – sorry! Det enda jag gjort är att jag fått klippt topparna.
Husets varmvattenberedare valde till slut att ge upp, och tvingade oss installera en ny. En rätt dyrbar affär, men förhoppningsvis ska den här hålla resten av vår tid i huset. Och vi kan tryggt ha fler SPA/Planerings-bad framöver.
Den här veckan har jag äntligen åter igen kunnat delta i Blodomloppet. Två år sen sist.
Vårt gemensamma projekt, feelgood/HBTQ-romanen Vi badade i Skärsjön som är första delen av tre böcker, har vi äntligen kunnat lämnat till tryckeri. Och spännande planering och förberedelser pågår för ett deltagande i Malmö Pride!
Veckan avrundades med ett digitalt deltagande för min del i egenskap av delegat för Sjöbo Fotoklubb i Riksförbundet Svensk Fotografis årsstämma.
Så har vi beslutat att fortsättningsvis ge Mogwai full frihet att gå ut närhelst han vill under dag- och kvällstid. Hans två månader långa frånvaro från bygden, har gjort att han blivit rastlös och väldigt krävande, och vi känner att det här nog är en förutsättning för att det ska kunna fungera friktionsfritt även fortsättningsvis.
Och vår julstjärna bara fortsätter att växa!
För övrigt har hela veckan kretsat en hel del kring memoarerna, och mycket av det arbetet har kunnat skötas i solens värme på altanen. Nån nytta ska man väl ha av att vara pensionär!

Blodomloppet 2022

Efter två års uppehåll på grund av coronan, var det dags igen idag för Blodomloppet på Bulltofta rekreationsområde i Malmö. Senast vi gick där var i maj 2019. Sammanlagt 6,28 km i strålande solsken samtidigt som vi bidrog till att dra uppmärksamheten till den livsviktiga blodgivningen. Märkligt nog gör sig lunginflammationen under årets första två månader påmind fortfarande. Kan visst promenera i hyfsat bra takt, men måste ändå ta igen mig lite emellanåt.

Årets blodomlopp blev dessutom mitt tionde!

Vinnande livsglädje!

Det här blev ju faktiskt en dag med flera vinster!

Jag kan läsa i min journal på 1177 att resultatet av senaste skiktröntgen ger lugnande besked beträffande lungbesvären jag tampades med i januari och februari. Även om det mesta är rena grekiskan. Mer tydligt är det brev från Hudkliniken i Lund där beskedet är att ”tumören är bortopererad i sin helhet och med god marginal”. Alltså ingen cancer!
Med andra ord bra anledningar att känna lite extra livsglädje!
På detta kommer resultatet av fotoklubbens månadstävling som ett utmärkt utropstecken. På just temat ”Livsglädje” gav bilden på vår spralliga Scrollan i Körsbärsdalen en delad förstaplats.
Sen var det ju det här med fotoklubbens årstävling där min bild från en av våra tidiga morgondisiga promenader i Snogeholm gav en förstaplats i kategorin Färg. Den spelande vikingakvinnan från Foteviken gav en svart-vit andraplats, och Mogwais fotogeniska utseende inbringade en fjärdeplats i samma kategori.
Vissa dagar är lite mer givande än andra.

Tillfrisknande med flitens lampa i framskjuten tid

Tiden lunkar på som vanligt, sen den gångna helgen dessutom framskjuten en timme, med längre ljusa kvällar som vinst. Så trots att flitens lampa lyser för fullt på skrivarområdet, kan det fysiskt, eller nåt, ändå vara släckt längre tid. På skrivfronten har vi haft fullt upp, med e-boks-produktion, korrekturarbete, reklambilder, bokomslag och även fotouppdrag. Belvida Bell går med andra ord ganska bra just nu.
Vår lille Mogwai fick inte hamna på svenska frimärken. Men det viktiga är ändå att han raskt tillfrisknat, och nu tjatar högljutt om att få komma ut på kvällarna. Något han dock får vänta ett tag till med.
Även jag själv har tillfrisknat helt, tror jag, efter nästan två månaders lunginflammation. Var på uppföljande skiktröntgen igår, så vi får väl avvakta det förhoppningsvis positiva beskedet. Har den senaste månaden dessutom besökt andra vårdinrättningar i för mig nog så viktiga behandlingar. Dessutom har jag idag fått veta att den senaste ”Fläck väck”-operationen lyckats avlägsna allt, och att det inte finns någon ”kvarvarande lentigo maligna.”
Restaurang Kvidevitt ska snart stängas för säsongen. Som det varit på sistone är det nästan bara duvorna som besökt den. Faktiskt också vid två tillfällen hackspetten. Och vår långlivade julstjärna tycks starta om nu, med små nya röda blad.

Stygn tagna – trots fel Lindskog!

Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum.
”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud.
”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”

Så det kan bli!

Ingen fläck och ingen mobil

Idag var det åter dags att låta sig bli skuren i – så att säga. Avlägsnande av en fläck i höjd med nyckelbenet, i november, visade sig vara otillräcklig då man ansåg att man borde tagit lite mer. Efter avslutad operation idag som skedde under samtal om böcker och skrivande – mina böcker – försvann läkare och sköterskor hastigt ur rummet. Jag låg rådvill kvar på bordet. Var det klart eller …? Några ögonblick senare kom de tillbaka in, och läkaren bad med en bekymrad min få se min rygg. Ingenting där! Han kunde därmed dra en lättnadens suck inför vetskapen att han faktiskt opererat på min framsida. Trots att någon felaktigt noterat i journalen att det handlade om en fläck på ryggen!
Och så blir man telefonlös för en tid framöver, då det krävs en garantireparation. Telefonerandet kan jag va utan, men det finns ju en mängd funktioner i mobilen som underlättar mycket i de vardagliga göromålen. Försöker hantera dem tills vidare med surfplattan istället. Ringa får vi göra sen!
(PS – Det går alltid att nå mig via e-post! DS)

%d bloggare gillar detta: