Slut

Idag skulle jag på prov börjat arbeta igen efter tre veckors semester. Semestern föregicks av flera perioder i sjukskrivning, och de sista veckorna innan semestern var jag sjukskriven femtio procent. Något både arbetsgivaren och Försäkringskassan hade vissa problem att hantera. Arbetsgivaren genom att man inte riktigt visste hur tiden skulle fördelas på veckans i vårt fall sex arbetsdagar. Kan i och för sig vara begripligt. Kanske inte helt lätt att veta hur man fördelar arbetstiden på halv tid av halvtid. Försäkringskassans dilemma var desto mer märkligt. De klarade inte ut att räkna ut hur mycket femtio procent var av min totala arbetstid. Vet inte om de har annorlunda räknesätt, men i min värld är femtio procent det samma som hälften!
Dock… min egen känsla för framtida arbete har förvisso varit ytterst tveksam! Jag vet ju allt för väl hur det känns. Varje gång jag börjat arbeta efter en eller två eller fler veckors sjukskrivning, har det nästan omedelbart känts i nacke och axel. Det gör ont. Eller… det gör inte ont… det gör in i h… ont! Men jag har inte varit helt klar över vad exakt det var som orsakade smärtan.
Teorin har tidigare varit att det kunde vara artros, precis som i tummarna (som förvisso är nästan helt bra nu efter operation). Det tog sin tid, men till slut fick jag gjort en MR, det vill säga magnetröntgen av nacken. Svaren dröjde, och när de kom var det inte direkt någon munter läsning. Samtidigt som det ändå var lite positivt. Positivt därför att jag med hänvisning till släktingars åkommor emellanåt började få lite onödig oro kring om det kanske handlade om någon jäkla tumör i nacken. Tänk om jag rentav skulle dö innan jag ens hann bli pensionär!
Beskedet i sig var nog så brutalt! Det var inte direkt artros, även om det fanns vissa tecken på det också till viss del. Men det som orsakar smärtan i min nacke är kort och gott att tredje till sjätte kotan är uppsliten. Sjukgymnastens ord ekar i mitt huvud. Ditt jobb är direkt olämpligt för din hälsa!
Eftersom jag känner att jag har massor kvar att uträtta, och det finns spådomar (hur sanningsenliga de nu än må vara) som säger att jag ska bli över hundra år gammal, så är konsekvensen enkel! Idag när jag egentligen skulle återgå efter semestern, har jag sedan ungefär en vecka tillbaka sagt upp mig, och kommer att vara sjukskriven hela uppsägningstiden!
Efter de senaste årens operationer av mina artrosdrabbade tummar har jag inga problem längre med att rulla tummarna. Men det kommer knappast att bli aktuellt. Sysselsättning är nog det sista jag har brist på!
Sen återstår det klart att se om arbetsmarknaden vill ha mig! Annars finns ju alltid valet att ta ut pension kvar, vilket jag enligt gällande regler kunde gjort redan förra året.
Jag tänker i varje fall inte belasta mina utslitna kotor mer än nödvändigt fortsättningsvis.