Etikett: Pension

Publicerat den

Strul!

Inledde denna dag med ett telefonsamtal med banken, för att få klarhet i en del spörsmål kring omregistrering av vårt förlag. Så långt var allt frid och fröjd. Fick ett vänligt bemötande, tydlig och klar vägledning och självklara och lättbegripliga svar på min frågor. Sen ringde jag Skatteverket! Ärendet där handlade om ungefär samma som föregående samtal. Men jag minns ärligt talat inte när jag senast upplevde sådan total frustration över att tala med någon myndighetsperson, som nu! Med väntetid i telefonen blev det ungefär en timmes totalt bortslösad tid, för att efter högljudd invändning från min sida sluta med det enkla besked jag egentligen skulle haft kort och gott redan från början, vilket därmed hade kunnat korta ner samtalet till en minuts vänligt bemötande. Efter detta fick jag mejl från AMF som meddelade att jag hade ett ”brev” på ”Mina Sidor”. Försökte logga in med bank-ID, vilket dock visade sig totalt omöjligt! Efter väldigt många om och men kunde jag till slut komma in via Safari webbläsare i mobilen. Bara för att konstatera att jag fått ett meddelande som bekräftar att utbetalningen av den delen av min pension som kommer från AMF, fortsätter ett år till.

Sen hade jag ett ärende att fixa på fotoklubbens banksida, eftersom jag för närvarande förutom sekreterare och webbansvarig även fungerar som klubbens kassör. Där möts jag av ett formulär, där banken vill veta var vår verksamhet huvudsakligen bedrivs, och likaså var alla våra intäkter förväntas komma ifrån. Och så vidare. Frågeställningar som mest känns som något riktat till ett multinationellt företag. Knappast till en ideell förening som omsätter, i bästa fall, kanske fem tusen om året. Men visst, det är uppgifter som banken enligt lag måste ta in, så det är väl bara att svälja. Problemet är att sidan fungerade inte! Beskedet ”Sidan svarar inte” var flitigt förekommande. Efter åtskilliga försök och dessutom samtal med bankens support, gav jag till slut upp, och bestämde mig för att ta det med banken vid ett personligt besök, som jag ändå måste göra eftersom vi även fått fysiska handlingar angående klubbens fullmakter för oss som hanterar klubbens ekonomi.
Som om det inte var nog med detta, tvingas min kärlek också strida mot Skatteverket om orimliga krav som en avliden nära men samtidigt väldigt avlägsen släkting ställt till med.

Denna torsdag döps härmed om till Struldag, och vi skulle min själ stannat kvar i sängen i morse.

Publicerat den

Pensionär på riktigt!

Så har man alltså blivit pensionär på riktigt! Åtminstone sett till tidigare traditionell pensionsålder á 65 år! Jag har ju dock lyckligt kunnat klassa mig som pensionär i drygt ett år redan, och jag är väldigt tacksam att jag inte tvingades arbeta flera år även förbi de 65. Jag tillhör definitivt skaran som hävdar att jag nästan har mer att göra nu som pensionär, än jag någon haft tidigare. Måhända handlar det om att allt som är roligt att syssla med är lättare att ta sig an när man inte längre är begränsad av påtvingade arbetstider.

Självaste 65års-dagen firades i all enkelhet. Har inga stora anspråk på sådana begivenheter längre, så länge min kärlek finns vid min sida. Inledde dagen med en tur till den förträffliga lokalbutiken Tempo i Blentarp för att köpa dagens Ystad Allehanda, eftersom jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och få se det färdiga resultatet av reporterns besök här. Kvällen tillbringades på altanen med utsökt mat tillsammans med kärleken! Mer än så behövs inte! Vi har ett fint liv tillsammans!

Publicerat den

Obalans!

Idag kan man läsa i olika medier att bland annat statsminister Stefan Löfven fått sin lön höjd med 4 000 kronor till 180 000 kronor i månaden! Kanske man måste förstå vilket ansträngande arbete politikerna har när de ändå lyckats höja våra pensioner – för min del med drygt 60 kronor i månaden – och därmed faktiskt börjat betala tillbaka de pengarna de snodde från våra pensioner på 90-talet!
Ja, det här var menat som ironi! Problemet är bara att det knappast vore någon skillnad med något av de andra partierna heller.

Publicerat den

Ingen skattesmitare!

Igår var vi i Ystad och fick en försenad julklapp, som får ses som ett avslut på ett två år långt uppdrag. Fyller därmed på ett lager som antagligen kommer att räcka länge.

Kunde notera en ny inkomst till förlaget, och i samband med det även en glädjande bekräftelse rörande kvalitén på vårt korrekturarbete. Ett novellmanus på åtta sidor som vi skickat till ett stort förlag, där det behövdes två ändringar! Med andra ord hade vi skickat in ett praktiskt taget färdigredigerat manus.

För något år sedan fick jag utstå en lite spydig kommentar om att vi skulle tillhöra de där fuskande svenskarna som flyr landet som pensionär, för att tjäna gott genom att smita undan beskattningen av tjänstepensionen. Alltså med tanke på våra framtidsplaner. Jag var dock helt oförstående inför den anklagelsen. Det är förvisso sant att uppehället torde bli billigare, men det handlar om billigare levnadskostnader. Men främsta anledningen att vi vill flytta handlar om klimatet. Idag fick jag bekräftelse på att jag i varje fall inte kan anses som någon skattesmitare. Fick besked om att det kunde vara dags att ta ut min tjänstepension, vilket kommer att förstärka min framtida kassa under fem års tid framåt med lite drygt tvåhundrakronor! Efter skatt!
Så har jag mer eller mindre färdigställt ett bidrag till en novelltävling under kvällen.
Lite anledning att fira kanske, så det blev ändå till att provsmaka julklappen.

Publicerat den

Ett år i frihet!

Idag för precis ett år sedan arbetade jag min sista arbetsdag innan tre veckors semester! Det blev också min sista arbetsdag någonsin. Samma dag fick jag muntligt besked från min läkare angående resultat från min röntgade nacke. En knapp månad senare den 5 juli fick jag klart bekräftat av min sjukgymnast, det jag länge själv tänkt – mitt jobb var direkt olämpligt för min nacke! Tre uppslitna nackkotor som direkt följd av arbetet. Så det enda rimliga beslutet att ta utifrån detta var att säga upp mig! Blev med detta sjukskriven från semesterns slut fram till sista arbetsdagen den 8 augusti. Sen valde jag att hanka mig fram på A-kassan och stod, som det heter, till arbetsmarknadens förfogande. Men på grund av en ineffektiv arbetsförmedling och förvisso mitt eget ointresse, kom jag aldrig ens i närheten av att verkligen bli utnyttjad av arbetsmarknaden. Från mars månad detta året var jag officiellt pensionär! En tydlig lättnad eftersom jag därmed inte längre behövde ha pressen på mig att förväntas söka arbete. Tiden som pensionär så här långt har enbart varit positiv! Det är verkligen skönt att kunna stiga upp på morgonen och veta att den enda som bestämmer över hur jag ska spendera min dag är jag själv och min älskade kärlek! Och vi är definitivt aldrig sysslolösa! Precis som jag sagt i många år – jag hade helt enkelt inte tid att arbeta! Det var helt och hållet min privatekonomi som sa att jag behövde gå till jobbet varje dag!

Vanliga vyer i mitt forna arbete.

Publicerat den

En dag i livet

ergergrth

En märklig dag i livet! Besök på Arbetsförmedlingen i ett ”klargörande samtal” som skulle skett för nästan ett halvt år sedan. Men bättre sent än aldrig kanske. Fick i alla fall bekräftat att jag kan få lönebidrag för att kunna ”prova på yrke”. Men A-kassan varar inte för evigt, och det känns som att utsikten att få något sådant arbete inte kommer att ske den närmaste tiden. Det kommer däremot sänkningen av ersättningen att göra. Så nu har jag lämnat ansökan om att få bli pensionär på riktigt.

Kvällen ägnades – som vanligt – åt fortsatt skrivande. Del tre i trilogi växer sakta fram, och just den här kvällen kändes extra positiv. Blev flera kreativa idéer som föddes i samråd med min älskade! Trollkarlen Cornizendo kommer att få uppleva känslor han aldrig tidigare känt av. Belvidia Bell kommer att ha ett kreativt samtal med Döden. Och så kommer kaldinierna att möte den store Frälsaren! Låter det rörigt?! Blir mindre rörigt när del tre kommer ut!

 

Publicerat den

Sista dagen i tidningsbranschen!

Med bilen som arbetsplats

Idag är min sista dag i tidningsbranschen! Visserligen har jag inte arbetat sen den 19 juni, på grund av sjukskrivning och semester. Men från och med i morgon har min anställning upphört! Jag kan inte för ett ögonblick påstå att jag kommer att sakna jobbet. Det fanns en tid då det var ett väldigt fritt och självständigt jobb. Fram för allt vår och sommar var en härlig tid att köra, när man fick möta soluppgången och alla djur som är i rörelse i gryningen. Man kunde lyssna på musik, och även sjunga med precis hur mycket man ville under hela arbetspasset. Det var ofta ett utmärkt tillfälle att låta tankarna snurra, och väldigt många idéer har kommit till under mina nattliga turer. Tyvärr har villkoren inom branschen med åren blivit allt sämre, det har genomförts en lång rad omorganisationer som medfört att inkomsten blivit allt lägre. Samtidigt har också arbetsgivarens attityd blivit allt mer aggressiv och otrevlig. Jag är i och för sig rätt säker på att ingen från arbetsgivarsidan sörjer att jag slutar. Eftersom jag numera tillhör de som man säger har ”kört tidningar sen Moses kom ut med stentavlorna”, har jag kanske med åren blivit allt mer kaxig. Man tar helt enkelt inte något skit. I takt med att saker och ting försämrats, har min inställning också blivit den att jag gör det jag måste, och absolut inget mer. En vanlig synpunkt människor brukar ha när de slutar sitt arbete efter många år, är att de kommer att sakna sina kollegor. Vårt arbete innebär att man egentligen inte har så värst mycket med sina kollegor att göra. Man träffas för en kort stund när man kommer till lastplatsen. Säger hej eller god morgon, lastar och kör iväg på sitt distrikt. Ibland händer det att man stöter på varandra då man kommer tillbaka efter avslutad runda, och kan stå och prata en stund. Men man får egentligen aldrig någon närmare kontakt med varandra. Men dock, efter drygt trettio år har jag träffat många trevliga kollegor, några otrevliga förvisso också, och några har blivit till goda vänner även utanför jobbet.
Nu ska jag fortsätta njuta av en ”tidningsfri” tillvaro, samtidigt som jag önskar alla trevliga arbetskamrater lycka till i framtiden.

Publicerat den

Slut

Idag skulle jag på prov börjat arbeta igen efter tre veckors semester. Semestern föregicks av flera perioder i sjukskrivning, och de sista veckorna innan semestern var jag sjukskriven femtio procent. Något både arbetsgivaren och Försäkringskassan hade vissa problem att hantera. Arbetsgivaren genom att man inte riktigt visste hur tiden skulle fördelas på veckans i vårt fall sex arbetsdagar. Kan i och för sig vara begripligt. Kanske inte helt lätt att veta hur man fördelar arbetstiden på halv tid av halvtid. Försäkringskassans dilemma var desto mer märkligt. De klarade inte ut att räkna ut hur mycket femtio procent var av min totala arbetstid. Vet inte om de har annorlunda räknesätt, men i min värld är femtio procent det samma som hälften!
Dock… min egen känsla för framtida arbete har förvisso varit ytterst tveksam! Jag vet ju allt för väl hur det känns. Varje gång jag börjat arbeta efter en eller två eller fler veckors sjukskrivning, har det nästan omedelbart känts i nacke och axel. Det gör ont. Eller… det gör inte ont… det gör in i h… ont! Men jag har inte varit helt klar över vad exakt det var som orsakade smärtan.
Teorin har tidigare varit att det kunde vara artros, precis som i tummarna (som förvisso är nästan helt bra nu efter operation). Det tog sin tid, men till slut fick jag gjort en MR, det vill säga magnetröntgen av nacken. Svaren dröjde, och när de kom var det inte direkt någon munter läsning. Samtidigt som det ändå var lite positivt. Positivt därför att jag med hänvisning till släktingars åkommor emellanåt började få lite onödig oro kring om det kanske handlade om någon jäkla tumör i nacken. Tänk om jag rentav skulle dö innan jag ens hann bli pensionär!
Beskedet i sig var nog så brutalt! Det var inte direkt artros, även om det fanns vissa tecken på det också till viss del. Men det som orsakar smärtan i min nacke är kort och gott att tredje till sjätte kotan är uppsliten. Sjukgymnastens ord ekar i mitt huvud. Ditt jobb är direkt olämpligt för din hälsa!
Eftersom jag känner att jag har massor kvar att uträtta, och det finns spådomar (hur sanningsenliga de nu än må vara) som säger att jag ska bli över hundra år gammal, så är konsekvensen enkel! Idag när jag egentligen skulle återgå efter semestern, har jag sedan ungefär en vecka tillbaka sagt upp mig, och kommer att vara sjukskriven hela uppsägningstiden!
Efter de senaste årens operationer av mina artrosdrabbade tummar har jag inga problem längre med att rulla tummarna. Men det kommer knappast att bli aktuellt. Sysselsättning är nog det sista jag har brist på!
Sen återstår det klart att se om arbetsmarknaden vill ha mig! Annars finns ju alltid valet att ta ut pension kvar, vilket jag enligt gällande regler kunde gjort redan förra året.
Jag tänker i varje fall inte belasta mina utslitna kotor mer än nödvändigt fortsättningsvis.

Publicerat den

SISTA semesterdagen!

Denna dag är min sista semesterdag! Den firas med ett trevligt kalas till kvällen. Å andra sidan kan man klart undra om det är något att fira, att det är sista semesterdagen! Ja! Det är det faktiskt, för det här är inte enbart den sista semesterdagen! Det är den sista semesterdagen någonsin!
Aldrig mer behöver jag köra hemifrån en tid innan klockan blir två på natten, medan min kärlek sover gott i sängen.
Aldrig mer ska jag sätta mig i en kall bil på natten (främst vinterhalvåret) och köra upp till Tanka för lastning.
Aldrig mer ska jag distribuera tidningar, brev eller paket i någon låda med för trångt inkast. Inga andra lådor heller för den delen.
Aldrig mer ska jag köra hem medan solen långsamt stiger upp, och möta alla stressade människor som är på väg till sina jobb. Medan jag är lugn och trygg i förvissningen att jag snart ska krypa ner i sängen och sova. Ja, just den aspekten är ju i och för sig rätt trevlig.
Aldrig mer ska jag behöva arbeta natt till lördag, och med det sabotera allt meningsfullt umgänge tillsammans med min kärlek.
Aldrig mer ska jag tvingas avbryta mitt skrivande, just som inspirationen infunnit sig och jag har kommit igång på allvar, för att jag måste köra till mitt nattliga arbete. Va fan… jag kan skriva hela natten om jag vill.
Men kanske allt det jag KAN göra framöver, betyder allra mest!
Jag kan spendera min tid hur jag vill. Jag kan skriva när helst idéerna finns. Jag kan skapa bilder när inspirationen infinner sig. Jag kan ta en cykeltur på morgonen bara för att bruka allvar med att röra på kroppen.
Jag kan äta frukost med min kärlek på den tiden på dygnet då det är normalt att äta frukost. Jag kan sitta i en bekväm stol i trädgården och lyssna på porlandet i dammen och läsa en bok, utan att behöva fundera över om jag kanske borde sova en timme extra för att klara natten.
Men… viktigast av allt… jag kan leva ett fullkomligt normalt liv med en dygnsrytm som stämmer med min älskade kärlek. Istället för att krama henne och önska god natt, kan jag krypa ner intill henne och somna gott i hennes närhet – varje natt.

 

Publicerat den

Resumé för måndagen

Denna dag inleddes med frustrationen över att inkopplingen av vårt avlopp och vatten blir uppskjutet ytterligare tid. På grund av… tja, bristande kommunikation eller bristande planering eller vad vet jag! Jag vet bara att det är frustrerande. Vi har fina grannar som låtit oss använda deras toalett hela tiden sen den här historien inleddes i augusti förra året. Men nu när det våras på allvar vill de självklart allt mer vistas i sitt sommarhus. De har sagt att vi gärna får utnyttja toaletten i alla fall, men det känns ändå fel. Det känns som att man inkräktar på deras område. Med våra sena nattvanor är det ju kanske också ett problem.
Dagen fortsatte med ytterligare frustration med ännu ett förlag som inte vill ha mitt manus! Ja, jag vet… man måste vara uthållig!
Fortsatt frustration kan jag också känna när det undgörs lite över huvudet kring de som väljer att flytta ifrån Sverige, men som sen av olika skäl kanske återvänder igen. Ungefär som att om man en gång lämnar landet, är man inte välkommen tillbaka! Fan… det måste bero lite på omständigheterna. Känner mig onekligen träffad av detta. Jag har betalat skatt i Sverige i hela mitt liv. Skulle jag då förlora alla rättigheter i det här landet om jag under X antal år valde att bosatta mig i ett annat EU-land!?
Frustration kanske är att ta i, men det är någonstans lite den känslan jag också känner för all tid jag lagt ner i mitt liv åt ideellt arbete! Vet inte om det egentligen är någon vidare bra idé.
Frustrerande är det också att man numera tydligen inte kan göra någonting utan att det ska göra ont i både nacke, skuldran och emellanåt också huvudet! Frustration var ordet! Men tisdagen kommer nog att bli en fin dag!

%d bloggare gillar detta: