Slut

Idag skulle jag på prov börjat arbeta igen efter tre veckors semester. Semestern föregicks av flera perioder i sjukskrivning, och de sista veckorna innan semestern var jag sjukskriven femtio procent. Något både arbetsgivaren och Försäkringskassan hade vissa problem att hantera. Arbetsgivaren genom att man inte riktigt visste hur tiden skulle fördelas på veckans i vårt fall sex arbetsdagar. Kan i och för sig vara begripligt. Kanske inte helt lätt att veta hur man fördelar arbetstiden på halv tid av halvtid. Försäkringskassans dilemma var desto mer märkligt. De klarade inte ut att räkna ut hur mycket femtio procent var av min totala arbetstid. Vet inte om de har annorlunda räknesätt, men i min värld är femtio procent det samma som hälften!
Dock… min egen känsla för framtida arbete har förvisso varit ytterst tveksam! Jag vet ju allt för väl hur det känns. Varje gång jag börjat arbeta efter en eller två eller fler veckors sjukskrivning, har det nästan omedelbart känts i nacke och axel. Det gör ont. Eller… det gör inte ont… det gör in i h… ont! Men jag har inte varit helt klar över vad exakt det var som orsakade smärtan.
Teorin har tidigare varit att det kunde vara artros, precis som i tummarna (som förvisso är nästan helt bra nu efter operation). Det tog sin tid, men till slut fick jag gjort en MR, det vill säga magnetröntgen av nacken. Svaren dröjde, och när de kom var det inte direkt någon munter läsning. Samtidigt som det ändå var lite positivt. Positivt därför att jag med hänvisning till släktingars åkommor emellanåt började få lite onödig oro kring om det kanske handlade om någon jäkla tumör i nacken. Tänk om jag rentav skulle dö innan jag ens hann bli pensionär!
Beskedet i sig var nog så brutalt! Det var inte direkt artros, även om det fanns vissa tecken på det också till viss del. Men det som orsakar smärtan i min nacke är kort och gott att tredje till sjätte kotan är uppsliten. Sjukgymnastens ord ekar i mitt huvud. Ditt jobb är direkt olämpligt för din hälsa!
Eftersom jag känner att jag har massor kvar att uträtta, och det finns spådomar (hur sanningsenliga de nu än må vara) som säger att jag ska bli över hundra år gammal, så är konsekvensen enkel! Idag när jag egentligen skulle återgå efter semestern, har jag sedan ungefär en vecka tillbaka sagt upp mig, och kommer att vara sjukskriven hela uppsägningstiden!
Efter de senaste årens operationer av mina artrosdrabbade tummar har jag inga problem längre med att rulla tummarna. Men det kommer knappast att bli aktuellt. Sysselsättning är nog det sista jag har brist på!
Sen återstår det klart att se om arbetsmarknaden vill ha mig! Annars finns ju alltid valet att ta ut pension kvar, vilket jag enligt gällande regler kunde gjort redan förra året.
Jag tänker i varje fall inte belasta mina utslitna kotor mer än nödvändigt fortsättningsvis.

SISTA semesterdagen!

Denna dag är min sista semesterdag! Den firas med ett trevligt kalas till kvällen. Å andra sidan kan man klart undra om det är något att fira, att det är sista semesterdagen! Ja! Det är det faktiskt, för det här är inte enbart den sista semesterdagen! Det är den sista semesterdagen någonsin!
Aldrig mer behöver jag köra hemifrån en tid innan klockan blir två på natten, medan min kärlek sover gott i sängen.
Aldrig mer ska jag sätta mig i en kall bil på natten (främst vinterhalvåret) och köra upp till Tanka för lastning.
Aldrig mer ska jag distribuera tidningar, brev eller paket i någon låda med för trångt inkast. Inga andra lådor heller för den delen.
Aldrig mer ska jag köra hem medan solen långsamt stiger upp, och möta alla stressade människor som är på väg till sina jobb. Medan jag är lugn och trygg i förvissningen att jag snart ska krypa ner i sängen och sova. Ja, just den aspekten är ju i och för sig rätt trevlig.
Aldrig mer ska jag behöva arbeta natt till lördag, och med det sabotera allt meningsfullt umgänge tillsammans med min kärlek.
Aldrig mer ska jag tvingas avbryta mitt skrivande, just som inspirationen infunnit sig och jag har kommit igång på allvar, för att jag måste köra till mitt nattliga arbete. Va fan… jag kan skriva hela natten om jag vill.
Men kanske allt det jag KAN göra framöver, betyder allra mest!
Jag kan spendera min tid hur jag vill. Jag kan skriva när helst idéerna finns. Jag kan skapa bilder när inspirationen infinner sig. Jag kan ta en cykeltur på morgonen bara för att bruka allvar med att röra på kroppen.
Jag kan äta frukost med min kärlek på den tiden på dygnet då det är normalt att äta frukost. Jag kan sitta i en bekväm stol i trädgården och lyssna på porlandet i dammen och läsa en bok, utan att behöva fundera över om jag kanske borde sova en timme extra för att klara natten.
Men… viktigast av allt… jag kan leva ett fullkomligt normalt liv med en dygnsrytm som stämmer med min älskade kärlek. Istället för att krama henne och önska god natt, kan jag krypa ner intill henne och somna gott i hennes närhet – varje natt.

 

Resumé för måndagen

Denna dag inleddes med frustrationen över att inkopplingen av vårt avlopp och vatten blir uppskjutet ytterligare tid. På grund av… tja, bristande kommunikation eller bristande planering eller vad vet jag! Jag vet bara att det är frustrerande. Vi har fina grannar som låtit oss använda deras toalett hela tiden sen den här historien inleddes i augusti förra året. Men nu när det våras på allvar vill de självklart allt mer vistas i sitt sommarhus. De har sagt att vi gärna får utnyttja toaletten i alla fall, men det känns ändå fel. Det känns som att man inkräktar på deras område. Med våra sena nattvanor är det ju kanske också ett problem.
Dagen fortsatte med ytterligare frustration med ännu ett förlag som inte vill ha mitt manus! Ja, jag vet… man måste vara uthållig!
Fortsatt frustration kan jag också känna när det undgörs lite över huvudet kring de som väljer att flytta ifrån Sverige, men som sen av olika skäl kanske återvänder igen. Ungefär som att om man en gång lämnar landet, är man inte välkommen tillbaka! Fan… det måste bero lite på omständigheterna. Känner mig onekligen träffad av detta. Jag har betalat skatt i Sverige i hela mitt liv. Skulle jag då förlora alla rättigheter i det här landet om jag under X antal år valde att bosatta mig i ett annat EU-land!?
Frustration kanske är att ta i, men det är någonstans lite den känslan jag också känner för all tid jag lagt ner i mitt liv åt ideellt arbete! Vet inte om det egentligen är någon vidare bra idé.
Frustrerande är det också att man numera tydligen inte kan göra någonting utan att det ska göra ont i både nacke, skuldran och emellanåt också huvudet! Frustration var ordet! Men tisdagen kommer nog att bli en fin dag!

Måste nog snart bestämma mig!

Kan konstatera att varje form av kroppsansträngning numera innebär känning i nacken! Gårdagens arbete innebar mer ansträngning i form av en bilaga som skulle delas ut till samtliga hushåll. Resultatet lät inte vänta på sig. Under förmiddagens sömn vaknade jag flera gånger av att jag hade ont i nacken. Ordentligt ont! Valde att stanna hemma igen!
Idag har vi hämtat hem några plantor vi fått av en granne, vilka vi planterat vid dammen. Åter igen ett givet resultat. Ont i nacken under kvällen.
Det är givetvis inte hållbart i längden att vara sjukskriven i tid och otid. Jag vill heller inte riskera att tillbringa pensionen som ett passivt kolli som inte kan ägna mig åt några aktiviteter utan att det gör ont! Jag är helt enkelt inte typen som klarar av att sitta overksam.
Så det känns som att jag obönhörligen närmar mig läget när jag måste ta beslut om min framtid. Jag har ju förhoppningen att finnas kvar i ytterligare många år efter pensionen!

Mer artros

Det här med artros är tydligen en evig historia. Nu har det bokstavligt talat gått mig åt huvudet. I alla  fall nästan. Har sedan flera år tillbaka en förslitning i nacken som visat sig också vara artros. Problemet är att där opererar man inte i första taget.
Symptomen är ont i nacken, upp bakom örat och vidare till huvudvärk. Besvärande exempelvis att köra bil på grusvägar, liksom i princip alla rörelser av huvudet i sidled, i synnerhet åt höger.
Behandling så här långt förutom medicin, är att prova akupunktur. Och vila!
Sen är det kanske snart hög tid att fundera över om det trots allt är dags för pension! Eller nåt!
För närvarande är jag sjukskriven en knapp vecka till.

Dagen i sammandrag

Denna dag i sammandrag; Besök i Blodbussen i Sjöbo (du som missat – finns fler chanser, bussen är på plats vid ICA Kvantum även onsdag och torsdag), och så kan vi tillfoga ytterligare två fina Kosta Boda-muggar till vår kaffeservis. Lite handel på ICA. Sedan valpfotografering av den härliga rasen norsk lunnehund.
Och kvällen tillbringades vid skrivbordet med lite vin, och lite planering inför höstens rekognoceringstur.