Sista dagen i tidningsbranschen!

Med bilen som arbetsplats

Idag är min sista dag i tidningsbranschen! Visserligen har jag inte arbetat sen den 19 juni, på grund av sjukskrivning och semester. Men från och med i morgon har min anställning upphört! Jag kan inte för ett ögonblick påstå att jag kommer att sakna jobbet. Det fanns en tid då det var ett väldigt fritt och självständigt jobb. Fram för allt vår och sommar var en härlig tid att köra, när man fick möta soluppgången och alla djur som är i rörelse i gryningen. Man kunde lyssna på musik, och även sjunga med precis hur mycket man ville under hela arbetspasset. Det var ofta ett utmärkt tillfälle att låta tankarna snurra, och väldigt många idéer har kommit till under mina nattliga turer. Tyvärr har villkoren inom branschen med åren blivit allt sämre, det har genomförts en lång rad omorganisationer som medfört att inkomsten blivit allt lägre. Samtidigt har också arbetsgivarens attityd blivit allt mer aggressiv och otrevlig. Jag är i och för sig rätt säker på att ingen från arbetsgivarsidan sörjer att jag slutar. Eftersom jag numera tillhör de som man säger har ”kört tidningar sen Moses kom ut med stentavlorna”, har jag kanske med åren blivit allt mer kaxig. Man tar helt enkelt inte något skit. I takt med att saker och ting försämrats, har min inställning också blivit den att jag gör det jag måste, och absolut inget mer. En vanlig synpunkt människor brukar ha när de slutar sitt arbete efter många år, är att de kommer att sakna sina kollegor. Vårt arbete innebär att man egentligen inte har så värst mycket med sina kollegor att göra. Man träffas för en kort stund när man kommer till lastplatsen. Säger hej eller god morgon, lastar och kör iväg på sitt distrikt. Ibland händer det att man stöter på varandra då man kommer tillbaka efter avslutad runda, och kan stå och prata en stund. Men man får egentligen aldrig någon närmare kontakt med varandra. Men dock, efter drygt trettio år har jag träffat många trevliga kollegor, några otrevliga förvisso också, och några har blivit till goda vänner även utanför jobbet.
Nu ska jag fortsätta njuta av en ”tidningsfri” tillvaro, samtidigt som jag önskar alla trevliga arbetskamrater lycka till i framtiden.

Slut

Idag skulle jag på prov börjat arbeta igen efter tre veckors semester. Semestern föregicks av flera perioder i sjukskrivning, och de sista veckorna innan semestern var jag sjukskriven femtio procent. Något både arbetsgivaren och Försäkringskassan hade vissa problem att hantera. Arbetsgivaren genom att man inte riktigt visste hur tiden skulle fördelas på veckans i vårt fall sex arbetsdagar. Kan i och för sig vara begripligt. Kanske inte helt lätt att veta hur man fördelar arbetstiden på halv tid av halvtid. Försäkringskassans dilemma var desto mer märkligt. De klarade inte ut att räkna ut hur mycket femtio procent var av min totala arbetstid. Vet inte om de har annorlunda räknesätt, men i min värld är femtio procent det samma som hälften!
Dock… min egen känsla för framtida arbete har förvisso varit ytterst tveksam! Jag vet ju allt för väl hur det känns. Varje gång jag börjat arbeta efter en eller två eller fler veckors sjukskrivning, har det nästan omedelbart känts i nacke och axel. Det gör ont. Eller… det gör inte ont… det gör in i h… ont! Men jag har inte varit helt klar över vad exakt det var som orsakade smärtan.
Teorin har tidigare varit att det kunde vara artros, precis som i tummarna (som förvisso är nästan helt bra nu efter operation). Det tog sin tid, men till slut fick jag gjort en MR, det vill säga magnetröntgen av nacken. Svaren dröjde, och när de kom var det inte direkt någon munter läsning. Samtidigt som det ändå var lite positivt. Positivt därför att jag med hänvisning till släktingars åkommor emellanåt började få lite onödig oro kring om det kanske handlade om någon jäkla tumör i nacken. Tänk om jag rentav skulle dö innan jag ens hann bli pensionär!
Beskedet i sig var nog så brutalt! Det var inte direkt artros, även om det fanns vissa tecken på det också till viss del. Men det som orsakar smärtan i min nacke är kort och gott att tredje till sjätte kotan är uppsliten. Sjukgymnastens ord ekar i mitt huvud. Ditt jobb är direkt olämpligt för din hälsa!
Eftersom jag känner att jag har massor kvar att uträtta, och det finns spådomar (hur sanningsenliga de nu än må vara) som säger att jag ska bli över hundra år gammal, så är konsekvensen enkel! Idag när jag egentligen skulle återgå efter semestern, har jag sedan ungefär en vecka tillbaka sagt upp mig, och kommer att vara sjukskriven hela uppsägningstiden!
Efter de senaste årens operationer av mina artrosdrabbade tummar har jag inga problem längre med att rulla tummarna. Men det kommer knappast att bli aktuellt. Sysselsättning är nog det sista jag har brist på!
Sen återstår det klart att se om arbetsmarknaden vill ha mig! Annars finns ju alltid valet att ta ut pension kvar, vilket jag enligt gällande regler kunde gjort redan förra året.
Jag tänker i varje fall inte belasta mina utslitna kotor mer än nödvändigt fortsättningsvis.

SISTA semesterdagen!

Denna dag är min sista semesterdag! Den firas med ett trevligt kalas till kvällen. Å andra sidan kan man klart undra om det är något att fira, att det är sista semesterdagen! Ja! Det är det faktiskt, för det här är inte enbart den sista semesterdagen! Det är den sista semesterdagen någonsin!
Aldrig mer behöver jag köra hemifrån en tid innan klockan blir två på natten, medan min kärlek sover gott i sängen.
Aldrig mer ska jag sätta mig i en kall bil på natten (främst vinterhalvåret) och köra upp till Tanka för lastning.
Aldrig mer ska jag distribuera tidningar, brev eller paket i någon låda med för trångt inkast. Inga andra lådor heller för den delen.
Aldrig mer ska jag köra hem medan solen långsamt stiger upp, och möta alla stressade människor som är på väg till sina jobb. Medan jag är lugn och trygg i förvissningen att jag snart ska krypa ner i sängen och sova. Ja, just den aspekten är ju i och för sig rätt trevlig.
Aldrig mer ska jag behöva arbeta natt till lördag, och med det sabotera allt meningsfullt umgänge tillsammans med min kärlek.
Aldrig mer ska jag tvingas avbryta mitt skrivande, just som inspirationen infunnit sig och jag har kommit igång på allvar, för att jag måste köra till mitt nattliga arbete. Va fan… jag kan skriva hela natten om jag vill.
Men kanske allt det jag KAN göra framöver, betyder allra mest!
Jag kan spendera min tid hur jag vill. Jag kan skriva när helst idéerna finns. Jag kan skapa bilder när inspirationen infinner sig. Jag kan ta en cykeltur på morgonen bara för att bruka allvar med att röra på kroppen.
Jag kan äta frukost med min kärlek på den tiden på dygnet då det är normalt att äta frukost. Jag kan sitta i en bekväm stol i trädgården och lyssna på porlandet i dammen och läsa en bok, utan att behöva fundera över om jag kanske borde sova en timme extra för att klara natten.
Men… viktigast av allt… jag kan leva ett fullkomligt normalt liv med en dygnsrytm som stämmer med min älskade kärlek. Istället för att krama henne och önska god natt, kan jag krypa ner intill henne och somna gott i hennes närhet – varje natt.

 

Förolämpning mot personal

Arrogant och ett tråkigt sätt att se ner på sin personal! Det är enda sättet jag kan tolka arbetsgivarens formuleringar varje gång de informerar om vad som gäller i olika sammanhang. Som nu senast när man beslutat att personalen själva ska tanka sina arbetsbilar och kommer att ha bensinkort liggande i bilen. Man anser sig tvungen att påpeka att korten endast får användas i arbetet, och vid missbruk kan det leda till att de ifrågasätter ens anställning! Om det nu mot förmodan skulle finnas någon virrpanna bland de anställda som skulle utnyttja kortet privat får man naturligtvis ta det med den personen. Men att klassa ner hela personalstyrkan och se oss som potentiella tjuvar är en direkt förolämpning! Det är precis det man gör när man påpekar fullkomligt självklara ordningsregler.

Startproblem – som vanligt!

Så har det varit söndag, vilket betyder att ”min bil” på jobbet har stått obrukad ett dygn igen! Så batteriet var stendött – som vanligt!
Man skulle ju faktiskt tro, och rentav tagit för givet, att ansvariga såg till att åtgärda det här problemet. Vet inte var det brister, om det är så att mitt samtal med nattkontoret stannar där utan åtgärd. Eller om det är verkstan som inte agerar. Men oavsett hur det är med den saken kan jag bara konstatera att om vi som kör distributionen på natten hade jobbat lika ineffektivt, hade vi kunnat tapetsera hemma med alla varningar! Eller ja, man hade ju vid det här laget varit historia hos den arbetsgivaren.
Det här är inget nytt! Den här bilen var ny när jag kom tillbaka efter min första tumoperation i februari 2017. Då hade den stått stilla i cirka en vecka, och batteriet var helt slut! Sen upprepas detta mer eller mindre varje måndag när bilen stått stilla på söndagen! Som jag skrivit tidigare handlar det om den så kallade gasreferensen som arbetar även när bilen inte används. Den fyller ingen vettig funktion, eftersom den inte fungerar alls så som det varit tänkt. Den innebär enbart problem och frustration!

Återgång på försök, med väntat startproblem

Efter fjorton dagars sjukskrivning var det dags att återgå på försök till jobbet igen idag. Precis som väntat började det med startproblem!
”Min” jobbebil har stått obrukad det senaste dygnet, och numer tycks det vara regel att det direkt resulterar i startproblem. Det är samma sak varje måndag då bilen inte används på söndagarna. Antingen går den igång med ett nödrop och så får jag låta motorn vara igång medan jag lastar. Eller så startar den inte alls.
Den här natten var inget undantag! Bilen var stendöd!
Vad det handlar om är den elektroniska övervakningen (som jag kallar den) eller ”gasreferensen” som är monterad i våra bilar och som är tänkt att hålla koll på vår körning så att man inte pressar för hårt! Problemet är att den inte fungerar! Den piper i tid och otid vid helt omotiverade tillfällen. Spelar ingen roll hur försiktigt och återhållsamt man kör!
Och för detta ska man istället dras med ständigt återkommande startproblem, därför att den här utrustningen arbetar även när bilen inte används, och skickar gps-information till kontoret!
Hur var återgången i övrigt då för min del? Tja, den känns! Artrosen i nacken är uppenbart här för att stanna, och frågan är väl snarare hur långt man kan nå med smärtlindringen!