Tummen ner för trigger finger

Mitt så kallade ”trigger finger” som läkaren med hänvisning till ett litet knappt synligt ytligt sår jag hade på handen vägrade göra något åt vid mitt senaste besök, är ett problem! Det innebär allt oftare att jag vaknar för tidigt på grund av att det gör ont.  Idag till exempel vaknade jag kl. 5 av att jag hade ont, och det var helt omöjligt att somna om.
Jag har medicin mot smärtan i tummarna, som egentligen bara hjälper delvis. Men ingenting mot ”trigger fingret”. Fick beskedet att jag kunde ta Ipren, men det gjorde varken till eller från. Då kunde det gå med Diklofenak, och det hade jag hemma då jag fått det på recept längre tillbaka i tiden mot tummarna. Men effekten med dem blev samma den här gången som också var orsak till att jag avstod från att använda dem mot tummarna – min mage tålde inte dem!
Så hur långt måste man gå innan man kan kräva att läkaren åtgärdar det, utan några dåliga bortförklaringar!?
Man pratar hela tiden om förutsättningarna att kunna fortsätta sitt befintliga arbete efter operation av tumbasartrosen. Jag har fått veta att jag ”kanske inte kommer att kunna fortsätta mitt arbete”. Men för mig handlar det om mer än bara det! Jag har inte så värst många år kvar innan pensionen, men jag har förhoppningen att kunna leva vidare i många år till även efter pensionen. Men då ska jag också absolut kunna använda mina händer. Därför vill jag ha åtgärdat problemen innan det blir ännu värre!

 

Slöseri med tid och slöseri med pengar!

Nu är det läge att försöka gå vidare med handbesvären!
Själva operationen av mina respektive tummar har förvisso gått bra. Men all hantering före och efter av läkaren är inte acceptabelt längre! Jag har hela tiden haft känslan att det hela nonchaleras, och inte minst när han skriver i journalen att jag är ”brevbärare” så får han det att låta som att man delar ut lite små brev som kanske väger några gram.
Vid besöken hos honom testar han greppet med fingrarna, vilket egentligen inte säger särskilt mycket om tummarna. Styrkan finns kvar i fingrarna, men alla former av grepp som belastar tummarna gör ont!
Redan i början av oktober sökte jag först hjälp hos Vårdcentralen för så kallat ”trigger finger” i höger långfinger. De menade dock att det var bättre att ta det med handkirurgen nästa gång jag skulle dit. De är ju ändå experter på händer! Så jag ringde handkirurgen och fick satt upp tid vid samma tillfälle som jag ändå skulle träffa läkaren. Men jag fick vänta sex veckor! Lika lång väntetid var det enligt uppgift hos Vårdcentralen, så i det avseendet kunde det ju kvitta.
Men vad hände då? Absolut ingenting! Idag var jag på det besöket hos läkaren. Det fanns uppsatt två tider – kl. 10 för uppföljning av min opererade tumme, och kl. 10.15 för mitt långfinger. Det fanns till och med framplockat kortison för behandlingen. Läkaren tittade på min tumme, konstaterade att såret har läkt bra, ”mindes” inte så mycket av hur komplicerad operationen faktiskt var, trots att han sa dagen efter operationen att det var en av de mest komplicerade tumartrosoperationer han någonsin gjort. En ny tid skulle bokas i december. Därefter var besöket avslutat för hans del. Jag påminde om att jag även ville ha hjälp med mitt onda långfinger, som det ju faktiskt var reserverat tid för.
”Det får vi titta på när du kommer i december. Och dessutom går det inte att göra något idag, för du har ett sår där!” sa han och pekade på min hand. Det han kallade sår var ett litet knappt synligt rivmärke vid höger pekfingers knoge, som inte ens var något öppet sår. När jag blev opererad i höger tumme förra året fanns det ett skrapsår vid höger långfingers knoge. Det var heller inte särskilt stort men ändå betydligt mer synligt än detta. Den gången satte man på ett plåster och sen kunde operationen utföras i alla fall! Den här gången handlar det om en spruta, inte något man ska skära i!
Dagens besök var enbart slöseri med tid och slöseri med pengar!
Det är dags att gå vidare nu!

Långsam förbättring… eller inte

Man kan väl kanske säga att det långsamt blir bättre med tummen. Men det känns ändå som att det ännu är långt kvar. Behöver inte använda ortosen lika mycket, men fortfarande gör även den allra minsta belastning på tummen väldigt ont. Samtidigt finns det ett nytt orosmoment. Har sedan någon månad tillbaka fått problem med höger långfinger som låser sig i ett visst läge och stundvis också gör väldigt ont. Framför allt på natten, och jag vaknar ofta under nattens gång av att jag har ont. Kan vara det som kallas ”trigger finger” men kan kanske också vara artros, som helt enkelt spridit sig. Får väl höra vad läkaren säger när jag ska dit den kommande veckan.
Det som är mest oroande med detta är att problem med övriga fingrar kan påverka mina främsta intressen negativt. Alltså skrivande och bildskapande på datorn.

Frihet

Idag fick jag äntligen plockat bort gipset helt, och ersatt med enbart en ortos. Luftigt och ledigt, även om jag fortfarande förvisso är väldigt begränsad. Trots friheten får jag egentligen inte göra någonting alls som belastar tummen. Det innebär även belastning av övriga fingrar på den handen då allt påverkar tummen. Får heller inte köra bil förrän fram åt januari! Tur för mig att min kärlek också kan köra, även om hon egentligen inte tycker om det.
Så… vad jag främst kan sysselsätta mig med även framöver ytterligare några månader, är att skriva och skapa bilder. Men det gör jag ju gärna.

Opererad!

21764983_10212007547156778_1782586444013458689_nSå var det äntligen dags! På tisdagskvällen ”checkade” jag in på Handkirurgen i Malmö. Blev tilldelad ett eget rum, nästan. Hamnade i barnsalen (!) där det fanns två sängplatser avdelade med ett draperi i mitten. Men den andra halvan var tom den här kvällen. Fick fika med goda mackor, och sen låg jag i sängen och kollade film på surfplattan.
Somnade runt midnatt och sov gott hela natten och vaknade vid 6.00-tiden bara några minuter innan sköterskan kom för att väcka mig. Dags för dusch, och sen var det bara att parkera i sängen igen och vänta! Vid operationen av högertummen för ett år sen åkte jag upp till narkosen redan på morgonen. Men den här gången dröjde det ända till strax före middag.
Och själva operationen tog drygt två timmar, vilket var dubbelt så långt tid som förra året. Men enligt läkaren var detta en av de mer komplicerade tumartrosoperationer han genomfört.
Sen var det bara att vila och inte minst få något att äta. Hade ju fastat sen kvällen innan.
Efter ytterligare en god natts sömn fick jag sen äntligen åka hem till min kärlek framåt middag idag.
Och nu är jag sjukskriven inledningsvis fram till mitten av januari.
Att operationen var komplicerad märktes. Det är en märklig känsla det här med bedövning. Jag kände tydligt hur det slets och knipsades och skars i skelettet, och jag kunde till och med känna när man skar upp operationssåret. Men ingen smärta! Och trots att operationen utfördes vid tumleden, kändes det nästan som att allt skedde i armhålan.
När bedövningen släppte kändes smärtan. Och den här gången har jag fått betydligt starkare medicin än jag fick förra året.

Nu håller jag…!

Har bestämt mig. I avvaktan på operationen väljer jag att stoppa nu. Känns inte motiverat att försöka kämpa på med jobbet, när priset bara blir mer och mer ont. Dessutom har jag ett sår på handen som måste läkas innan operationen, annars finns risken att det hela skjuts upp. Och naturligtvis stöter man till hela tiden så att såret förnyas. Det är en vecka kvar till operationen, och så länge kan jag vara hemma utan läkarintyg. Även om jag förvisso säkert hade kunnat få intyg om det behövdes. Men det blir enklare så här.
Så jag har meddelat arbetsgivaren och lämnat ifrån mig ”hjälpmedel” (d v s bilnycklar och mobil).
Nu är det bara att vänta…