Besked till tvivlarna!

Åren 2005 och 2006 fick jag opererat båda handlederna för carpal tunnel syndrom. En riskfaktor när det handlar om att drabbas av detta, är upprepade handrörelser!
Några år senare började jag få allt mer besvär med mina tumleder och det blev värre och värre. Hamnade till slut hos arbetsterapeut och fick lite träningsprogram och tumortoser som stöd. Det hjälpte inte nämnvärt. Fick kortisonspruta i den ena tummen. Det hjälpte inte heller. Till slut blev det operation till att börja med i höger tumled, vilket gjordes i september 2016. Det följdes av drygt fyra månaders sjukskrivning, och därefter cirka två månaders halv sjukskrivning. I september 2017 fick jag opererat vänster tumme. Den operationen var betydligt mer komplicerad, kanske på grund av hårdare slitage eftersom jag är vänsterhänt. Blev därmed sjukskriven i sex månader, följt av en månads halv sjukskrivning.

Så långt var problemen i tummarna lindrat. Har än idag fortfarande ont av och till, men inte i samma omfattning som tidigare.

Under tiden jag var sjukskriven efter den operationen fick jag även besvär med höger långfinger. Det låste sig och gjorde ont. Fick en kortisonspruta och smärtan släppte. Men efter en månads tid började det åter göra ont. Fick ny tid hos handkirurgen, och blev opererad samma dag. Man ger kortisonspruta enbart en gång. Därefter är det operation som gäller. Var sjukskriven till slutet av januari 2019.
Därefter åter i jobbet, och allt kunde varit frid och fröjd.
Sen en tid efter millennieskiftet har jag haft ett så kallat ”lipom” i nacken. I klartext en fettknuta! I varierande grad har jag genom årens lopp varit öm i nacken, vilket jag tog för givet berodde på fettknutan. Fick besked från kirurgen i Ystad 2013 att den var ofarlig, och man ansåg inte att det var aktuellt att operera.
Det senaste halvåret har besvären i nacken blivit allt värre. Vid nytt besök på kirurgen i Ystad var avsikten först att man skulle avlägsna fettknutan. När läkaren granskade tidigare dokumentation kunde han dock konstatera att det inte var knutan som orsakade det onda. Dessutom sitter den så att det är en ganska komplicerad operation att ta bort. Den verkliga orsaken till det onda i min nacke är artros! Redan vid röntgen 2013 då man var inriktad på knutan, noterade man ”uttalade degenerativa förändringar i nacken”.
Har från läkare och sjukgymnast fått konstaterat att det inte går att operera bort smärtan, så som skett med mina fingerleder. Möjligen kan man lindra smärtan temporärt med antingen medicinering, massage, värmedynor eller akupunktur. Det sistnämnda har jag provat nu under några veckor, men kan konstatera att det i alla fall inte hjälper så länge jag jobbar.
Så länge jag tar det lugnt och inte anstränger nacken fungerar det hyggligt. Men så snart jag börjar jobba och framför allt när jag kör på skumpiga grusvägar och vid varje rörelse som görs för att lägga tidningar och kontrollera sikten vid bilkörning etcetera, gör det ordentligt ont.
Smärtan sitter främst i höger sida i nacken, och strålar ner över högra skuldran och tidvis även uppåt och ger huvudvärk.

Nu är jag i det läget att jag antagligen snarast måste ta ett beslut! Gå i pension eller bara sluta mitt jobb! Eller försöka hanka mig fram i jobbet, och stanna hemma när det gör för ont. Det är som jag ser det ingen hållbar lösning. För det första bidrar det enbart till att göra besvären värre. För det andra är det naturligtvis inte någon bra lösning ur arbetsgivarens synpunkt heller.
Med tanke på hur försäkringskassan fungerar är sjukskrivning under längre period inte någon lösning.
Alla besvären finns klart dokumenterade i min läkarjournal, både från kirurgen i Ystad, läkaren på Vårdcentralen i Sjöbo och sjukgymnasten liksom även handkirurgen i Malmö.
Artros innebär att brosket i lederna som fungerar som ett slags stötdämpare slits ner, utan att det bildas nytt.

Det finns tyvärr alldeles för många människor som gärna bedömer och dömer andra utifrån vad de själva tror och tycker. Utan att egentligen veta någonting alls!
Jag har snart jobbat inom tidningsdistribution i trettio år. Med andra ord är det trettio år sedan slitaget på mina leder påbörjades.
Ingen ska inbilla sig att det är något nöje att dras med artros. I synnerhet när man vet att det aldrig kommer att bli bättre. Enda hjälpen är att anstränga sig så lite som möjligt.
Att inte kunna vrida normalt på huvudet utan att det gör ont är besvärande. Att ständigt höra ett knastrande ljud inne i huvudet varje gång man rör sig är besvärande. Jag har slitit på lederna för den här branschen i alla dessa åren. Jag ser ingen anledning till att jag ska fortsätta med det, och sen kanske inte kunna ha någon riktig behållning av min pension. Även om operationen av mina tumleder har gett ganska bra resultat, vill jag ägna min tid som framtida pensionär åt betydligt mer givande aktiviteter än att bara sitta och rulla på tummarna.

 

Jobb på riktigt

I natt körde jag för första gången själv! Hittills sen jag började med halvtidsarbete den 26 mars har jag ju bara åkt med. Men från i natt körde jag själv. Dock var min vikarie och ”lärarinna” med, och det är tydligen meningen att hon ska vara det ända till den 6 maj! Lite onödigt kan tyckas, men ok, jag missunnar inte henne den inkomsten. Och det kan förvisso helt klart vara bra om tummarna nu inte håller. Eftersom det är en, mer eller mindre, ny runda också är det ju bra att ha vägledning. Det handlar om en runda som i princip är ett hopkok av två olika distrikt som jag kört i många år tidigare. Så omgivningarna är välbekanta.
Lördagar är väl egentligen den lindrigaste dagen, sett till antal tidningar och andra produkter. Och  det gick väl i och för sig ganska bra. Tidsmässigt var det ju knappast några problem. Än så länge är det väl för tidigt att göra någon riktig bedömning av hur mina tumleder påverkades. Hade dock lite känning kring handleden på vänster hand när jag steg upp kring middagstid. Inte så mycket, men ändå lite ömt. Så det återstår väl att se hur det hela utvecklar sig.

Försiktig återgång

Så var det dags att återgå till jobb, lite försiktigt.
Inledde med att åka med på rundan i natt. Precis som vid min förra operation har det genomförts distriktsändringar, så det blir till att vänja in nytt igen. Inga större problem dock, då detta distriktet är ett hopkok av de två distrikt jag kört under väldigt många år.
Kan dock klart konstatera att det är ett klassiskt skrivbordsarbete, utfört av kontorsfolk som inte har den blekaste aning om hur det ser ut i verkligheten!

Idiotin har lagt sig!

Jaha, efter heta diskussioner där jag tydligt uttryckt exakt vad jag anser, har FK själva kontaktat läkaren och fått klart besked! Så till slut har de trots allt godkänt sjukskrivningen! ”Men inte en dag mer…!”
Förnuftet har segrat över dumheten!

Idiotin löper vidare

Hade ett samtal igen med Försäkringskassan idag, och enligt vad de säger så har inte läkaren hört av sig! Då frågar jag om det är så att han helt enkelt inte har kunnat få tag i dem! Och medan det finns svårigheter i kontakten mellan läkaren och Försäkringskassan, så ska jag gå här i ovisshet om jag får några pengar eller inte. Som det är nu har jag ingen inkomst från och med igår!
Jag ifrågasätter med full kraft deras inskränkta resonemang, när de baserat på sina egna anteckningar från deras samtal med läkaren har noterat att han sagt ”successivt trappa upp arbetstiden till ordinarie”, och det då enligt deras bedömning därmed inte är säkert att jag är tillbaka på full tid inom de närmaste sex månaderna! Det alltså i ett arbete som normaltiden är halvtid och halv sjukskrivning i klartext betyder halv halvtid! Därefter alltså min normala arbetstid från och med den 7 maj! Dessutom kan man titta bakåt och se hur utvecklingen var när jag blev opererad i höger tumme, där återgången såg ut exakt likadant!
Men de väljer att göra sin egna idiotiska bedömning och kör helt över både läkarkunskapen och min egen bedömning, för att slippa betala ut några pengar.

Idioti!

Blev väckt av telefonen, och fick inleda dagen med ännu ett frustrerande samtal med idiotin personifierad – kallad Försäkringskassan! Nu handlade det om bokning av tid för kontaktmöte på Arbetsförmedlingen! Varför!? För att min sjukpenning enligt deras inskränkta bedömning upphör idag då jag uppnått 180 dagar!
Att jag är helt sjukskriven till och med den 25 mars, och planen är att jag ska börja arbeta halvtid då fram till den 6 maj, för att därefter gå upp på normal arbetstid, bryr de sig inte om. Eftersom läkaren enligt deras egna anteckningar har sagt att jag därefter ”successivt ska trappa upp” menar trashjärnorna på FK att det därmed inte är säkert att jag är åter i mitt vanliga arbete fullt ut inom ett år! Inom ett år betyder i klartext före den 19 september i år!
Så inleddes denna måndag med en envis huvudvärk! Tack för det Försäkringskassan!

Byt ut läkarna

Är det inte lika bra att vi lägger ner all läkarmottagning, och låter Försäkringskassan sköta det istället. De kör ju ändå totalt över läkarnas utlåtanden!
Jag undrar verkligen hur Försäkringskassans personal ens kan stå ut med sig själv!

Tummen ner för trigger finger

Mitt så kallade ”trigger finger” som läkaren med hänvisning till ett litet knappt synligt ytligt sår jag hade på handen vägrade göra något åt vid mitt senaste besök, är ett problem! Det innebär allt oftare att jag vaknar för tidigt på grund av att det gör ont.  Idag till exempel vaknade jag kl. 5 av att jag hade ont, och det var helt omöjligt att somna om.
Jag har medicin mot smärtan i tummarna, som egentligen bara hjälper delvis. Men ingenting mot ”trigger fingret”. Fick beskedet att jag kunde ta Ipren, men det gjorde varken till eller från. Då kunde det gå med Diklofenak, och det hade jag hemma då jag fått det på recept längre tillbaka i tiden mot tummarna. Men effekten med dem blev samma den här gången som också var orsak till att jag avstod från att använda dem mot tummarna – min mage tålde inte dem!
Så hur långt måste man gå innan man kan kräva att läkaren åtgärdar det, utan några dåliga bortförklaringar!?
Man pratar hela tiden om förutsättningarna att kunna fortsätta sitt befintliga arbete efter operation av tumbasartrosen. Jag har fått veta att jag ”kanske inte kommer att kunna fortsätta mitt arbete”. Men för mig handlar det om mer än bara det! Jag har inte så värst många år kvar innan pensionen, men jag har förhoppningen att kunna leva vidare i många år till även efter pensionen. Men då ska jag också absolut kunna använda mina händer. Därför vill jag ha åtgärdat problemen innan det blir ännu värre!

 

Slöseri med tid och slöseri med pengar!

Nu är det läge att försöka gå vidare med handbesvären!
Själva operationen av mina respektive tummar har förvisso gått bra. Men all hantering före och efter av läkaren är inte acceptabelt längre! Jag har hela tiden haft känslan att det hela nonchaleras, och inte minst när han skriver i journalen att jag är ”brevbärare” så får han det att låta som att man delar ut lite små brev som kanske väger några gram.
Vid besöken hos honom testar han greppet med fingrarna, vilket egentligen inte säger särskilt mycket om tummarna. Styrkan finns kvar i fingrarna, men alla former av grepp som belastar tummarna gör ont!
Redan i början av oktober sökte jag först hjälp hos Vårdcentralen för så kallat ”trigger finger” i höger långfinger. De menade dock att det var bättre att ta det med handkirurgen nästa gång jag skulle dit. De är ju ändå experter på händer! Så jag ringde handkirurgen och fick satt upp tid vid samma tillfälle som jag ändå skulle träffa läkaren. Men jag fick vänta sex veckor! Lika lång väntetid var det enligt uppgift hos Vårdcentralen, så i det avseendet kunde det ju kvitta.
Men vad hände då? Absolut ingenting! Idag var jag på det besöket hos läkaren. Det fanns uppsatt två tider – kl. 10 för uppföljning av min opererade tumme, och kl. 10.15 för mitt långfinger. Det fanns till och med framplockat kortison för behandlingen. Läkaren tittade på min tumme, konstaterade att såret har läkt bra, ”mindes” inte så mycket av hur komplicerad operationen faktiskt var, trots att han sa dagen efter operationen att det var en av de mest komplicerade tumartrosoperationer han någonsin gjort. En ny tid skulle bokas i december. Därefter var besöket avslutat för hans del. Jag påminde om att jag även ville ha hjälp med mitt onda långfinger, som det ju faktiskt var reserverat tid för.
”Det får vi titta på när du kommer i december. Och dessutom går det inte att göra något idag, för du har ett sår där!” sa han och pekade på min hand. Det han kallade sår var ett litet knappt synligt rivmärke vid höger pekfingers knoge, som inte ens var något öppet sår. När jag blev opererad i höger tumme förra året fanns det ett skrapsår vid höger långfingers knoge. Det var heller inte särskilt stort men ändå betydligt mer synligt än detta. Den gången satte man på ett plåster och sen kunde operationen utföras i alla fall! Den här gången handlar det om en spruta, inte något man ska skära i!
Dagens besök var enbart slöseri med tid och slöseri med pengar!
Det är dags att gå vidare nu!

Långsam förbättring… eller inte

Man kan väl kanske säga att det långsamt blir bättre med tummen. Men det känns ändå som att det ännu är långt kvar. Behöver inte använda ortosen lika mycket, men fortfarande gör även den allra minsta belastning på tummen väldigt ont. Samtidigt finns det ett nytt orosmoment. Har sedan någon månad tillbaka fått problem med höger långfinger som låser sig i ett visst läge och stundvis också gör väldigt ont. Framför allt på natten, och jag vaknar ofta under nattens gång av att jag har ont. Kan vara det som kallas ”trigger finger” men kan kanske också vara artros, som helt enkelt spridit sig. Får väl höra vad läkaren säger när jag ska dit den kommande veckan.
Det som är mest oroande med detta är att problem med övriga fingrar kan påverka mina främsta intressen negativt. Alltså skrivande och bildskapande på datorn.