Andie Lindskog

Den gångna veckan har, trots min envisa förkylning, varit jätteskönt. Inte minst har vädret varit ljuvligt. Och eftersom jag varit hemma från jobbet har jag också haft tid att uppdatera mina hemsidor rejält.

Nu har vi inlett en ny vecka, med kanske lite sämre väder. Ägnade eftermiddagen åt att "proviantera" på Biltema och Bauhaus. Biltema handlade det mest om prylar till verkstaden, och även en del material för bil-el! Har nämligen satt på extraljus på minitraktorn som jag köpte för någon vecka sedan, eftersom det blir en del körning i mörker också nu under höst och vinter-säsongen. Har fortfarande en hel del avverkning att sköta till exempel.

På Bauhaus köpte vi ett nytt badrumsskåp med tillhörande belysningsramp! Men – typiskt nog dras Bauhaus tydligen med lite Ikea-syndrom! Det vill säga att allt inte var med! Det fattades adapter till belysningen! Ganska irriterande, eftersom vi har tio mil att köra tur och retur för att komma till Bauhaus. Ok, tänkte jag, då kan jag väl ringa dem så kan de ju skicka adaptern med posten….!!!! Visst, precis som de flesta andra företag nuförtiden möts man av rösten som undrar; "Gäller det XXXX, tryck 1, gäller det XXXXX tryck 2 etc. etc! Och sista valmöjligheten lyder "Gäller det information, tryck 0 eller invänta svar". Jag inväntar svar…. Det är bara det att tio sekunder senare upprepas hela rappakaljan igen! Jag får helt enkelt inte tag i någon! Svaret man möttes av när man ringer Bauhaus kunde istället vara; "Vi skiter ett gott stycke i dig, men ha en bra dag"!

Och i morgon ska jag börja jobba igen, och hoppas att förkylningen inte besvärar allt för mycket!

Idag är det precis ett år sedan vi flyttade in i drömhuset!

Huset var inte i något behov av renovering egentligen. Det enda vi gjort var att vi redan från början målade om väggarna i vardagsrummet för att få bort förra ägarnas röklukt! Sedan har vi bytt ut spis, diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare.

Så i stort sett har vi "bara" ägnat det här första året åt att "bo in oss".

Från idag är Skomakarehuset historia för mig!

Syrran och jag var på banken idag och gjorde upp affären. Därmed har jag sålt mina 50% till henne varför hon numera är ensam ägare!

Efter 21 år som boende i det huset, har jag nu alltså lämnat det för gott! Ja, jag flyttade ifrån det för snart ett år sedan, men har ju ändå haft det kvar och framförallt har jag haft vinden liksom hängande över mig.

Men självklart är det med blandade känslor jag sätter min signatur på köpekontraktet som för evigt sänder Skomakarehuset till minnenas skattkammare för min del.

Här har jag bott och verkat en betydande del av mitt liv. Jag flyttade hit samma år som jag fyllde 30. Ett år senare gifte jag mig i byns mysiga kyrka, och trodde att framtiden var klar. Två år senare var jag åter solo, men jag hade åtminstone uppnått ett mål – att bo på landet. Sedan har åren löpt på! Flera år med besvärlig ekonomi, som bitvis var väldigt tufft men samtidigt väldigt lärorikt! I det sammanhanget var mitt boende helt klart räddningen! Jag har bott oerhört billigt under alla dessa år. Efter hand stabiliserades ekonomin, och de senaste åren har jag också kunnat kosta på en hel del förbättringar, och mer fanns i planerna – om inte vi hade hittat drömhuset!

Sedan kan jag självklart i sammanhanget inte glömma allt som vår far har gjort i huset! Utan honom hade vi aldrig haft det här huset, och för min del är det nog också så att utan honom hade jag antagligen aldrig kommit ut på landet!

Så även om Skomakarehuset nu är historia för mig, har det samtidigt haft en minst sagt avgörande betydelse för hela min tillvaro!

Och jag önskar syrran och hennes familj all lycka framöver i HELA Skomakarehuset!

Plockade ned parabolantennen och några skynken som hängde kvar på vinden! Därmed är allt tömt! Nu är det bara formalia och ekonomiska transaktioner som återstår – sedan är Skomakarehuset historia för min del!

Jag klarade inte tidsschemat riktigt. Det skulle ju vara klart månadsskiftet augusti-september, men så är det när man måste fixa allting själv! Att röja och sortera i 70 kvm och tjugoett års "bra-att-ha-grejer" tar tid, samtidigt som det förvisso är en uppgift som man nog måste göra ensam. Jag menar – ingen annan kan egentligen sortera mina grejer.

Hur många turer jag egentligen varit med släpet på tippen… tja, det kan man undra, men det är åtskilliga! Som sagt, jag har kanske behållt cirka 5% av alla prylar som fanns på vinden. Resten har gått till soptippen.