Ännu en vecka har passerat, och det viktigaste jag har att notera är självklart det faktum att min roman Kalla mig Anna är klar och skickad till tryckeri. Med den är min femte egna roman på väg ut i bokhandeln! I sedvanlig ordning följer också den där märkliga tomhetskänslan efter att i månader ha tillbringat nästan all tid i den världen som i det här fallet är Annas. Plötsligt ska jag återvända till min egen tid. Det blir dock antagligen bara för en kort tid. Ska strax ta tag i Ashas sten, och därmed alltså ge mig iväg till Thiramaar.
Under den här veckan har vi äntligen kunnat rätta till, tror jag, försummade familjerelationer. Precis i rätt tid, när släkten meddelat sorgligt besked, som gör familjebanden kanske lite mer betydelsefulla.
Fotoklubbens årstävling har redovisats, och det är roligt att kunna konstatera att några av våra nya medlemmar fått visa sig lite extra. För egen del blev det fjärde plats både i kategori Färg och Svart-Vitt, och i Kollektion blev det femte plats.
Jag kan ju dock inte undgå en liten fundering kring just det där med att bildtävlingar alltid är upp till betraktaren. Min fjärde plats i Färg, bilden jag kallar ”Follow me son” har jag tävlat med även tidigare. Den har blivit uttagen till visning i RIFO 2018, finns med i årets upplaga av RSF Årsbok, och år 2015 fick jag dessutom en så kallad Cover på bildsajten Youpic, och bilden har visats mer än 140 000 gånger över hela världen. Samma sak gäller för min bild ”Golden summer shower” som också har valts ut till Cover på Youpic och den har visats mer än 198 000 gånger. Den bilden kom inte ens med i klubbens årstävling.
För övrigt har vi firat tolv år som förlovade – en av de där händelserna i livet som är så viktiga. Den där dagen när vi skrev 11.11.11 som dagens datum, kunde vi i brist på något vettigt ord att beskriva händelsen med, utbrista supercalifragilisticexpialidotius! Ungefär så!
Andie Lindskog 