Säljande recension för ”Eilaths Hopp” – igen!

(Hämtat från Adlibris)
Kommentar av Sandra Petojevic 2020-02-10

Tjuven Timo planerar en stöt mot Kraacastska Kompaniets huvudkontor och den magre rufsige kemisten Alan Byhl råkar ideligen ut för mystiska mordförsök med giftpilar. Men den egentliga huvudpersonen är skojaren och korthajen Eilath Scarp som råkar ut för märkliga missöden och motgångar i jakt på magikern Cyn Moriander som anklagat Eilath för fusk och som hämnd förtrollat honom på ett minst sagt retfullt sätt, vilket fullständigt vänder upp och ner på hans tillvaro. Det är svårt att berätta mer utan att spoila, eftersom denna muntra fantasyroman bygger på överraskningar. Bokens berättarröst påminner lite om Tage Danielsson med sitt lakoniska allvar som genomsyras av en underfundig komik, men det som får mig att gapskratta är alla de dråpliga och absurda situationer som uppstår, helt i enlighet med denna fantasyvärlds kultur och på grund av helt vanliga mänskliga reaktioner och fördomar. Inget överspel så långt ögat når, vilket är mycket glädjande, och som verkligen ger boken dess kvalitet som humoristisk fantasy. Ingen person är övermänsklig, trots att det här är en värld med både magiker och drakar, de begår helt vanliga misstag som även den klokaste kan råka ut för. Och det är därför jag som läsare med stort intresse följer protagonisternas öden och äventyr genom hela boken. Denna frodiga fantasyroman, <i>Eilaths hopp</i> (Joelsgården förlag, 2019), är skriven av Per Lindskog med en vass satirisk penna full av berättarglädje. Den belyser såväl flyktingpolitik och nazism som sexism, kommersialism och kapitalism på ett mycket flyhänt och underhållande vis. Det finns förstås sorgliga scener, men de är inte längre än att någon, t.ex. en läkare, på fullt allvar fäller en replik som vrider mungiporna uppåt igen. Synd bara att layouten brister lite här, men det är petitesser i det här sammanhanget. Att trollkarlen Cornizendo i texten har ett fårigt, istället för fårat, utseende ger dock en kul poäng. Och för alla er som har svårt att hålla isär ett stort persongalleri, kan jag med glädje tillägga att i den här boken är det så smidigt utfört att man direkt märker vem som talar så fort de öppnar munnen, även om det bara är bifigurer. Snygga och passande namn är det också, såväl på personer som på platser. Och så är det fantastiska miljöskildringar, alltifrån Maddocs stinkande fabriker till den tjusiga gården i Abdera. Redan i bokens början blir man lässugen, för där är en tydlig och välritad karta som är en fröjd för ögat, och i slutet knyts berättelsen ihop med en snygg piruett. För det här är en riktigt rolig och rafflande men ändå fullvuxen fantasyroman, skriven med både passion och precision, ett Eldorado för dem som söker skojiga men ändå tänkvärda trevliga böcker att förströ sig med. Var bara försiktig när du läser denna bok i kollektivtrafiken – många scener fick mig att asgarva så att hela bussen vände sig om. Denna underbart kvicka och fartfyllda fantasybok rekommenderas varmt till alla vänner av Terry Pratchett, och får fem välfyllda penningpungar av fem!

Det växer…

Ja, jag är nog igång på allvar, eller i alla fall delvis. Har flera trådstumpar som ska utvecklas för att så småningom förhoppningsvis kunna knytas ihop. Vissa idéer visar sig ibland mindre bra, men där har jag lärt mig att det är bättre att låta det vara kvar så långt man skrivit, gör en markering så det är lätt att hitta tillbaka. Sen kan man kanske framöver ändå komma på en bra fortsättning att lägga till. Om inte är det bara att ta bort.
Men det känns i alla fall bra att kunna konstatera att del tre i trilogin ”Legender från Thiramaar” växer fram sakta men säkert! Och det är extra roligt att kunna skriva om trollkarlen Cornizendo som får en mer framträdande roll i den här delen, och tidsresor och den mystiska Belvidia Bell som en gång skrev boken ”Besegra det onda”.  Ja, det är verkligen roligt att kunna fabulera fritt!

Igång

Nu kan man nog säga att arbetet med del 3 i trilogin ”Legender från Thiramaar” är igång på allvar. Har hittills fått ihop fem kapitel och håller på med det sjätte. Det är lite trevande och lite spridda trådar, som jag förhoppningsvis ska kunna knyta ihop så småningom. Den här blir troligen också i samma humoristiska stil som Eilaths Hopp. Medan arbetet fortskrider väntar jag med spänning på resultatet av en testläsning av del två Gudarnas Spira, som pågår just nu. Åter igen lever man i spännande tider.

Grundplotten till Eilaths Hopp (Hur det hela började, 3)

Arbetet med Gudaspiran drog ut på tiden. När den var färdigskriven första gången i november 1994, var jag fullt medveten om att den ändå långt ifrån var färdig. Jag visste att det krävdes många genomarbetningar av hela texten, innan den kunde anses klar. En tid kämpade vi med den nästan varje gång vi sågs. Men det gick trögt. Efter flera år då arbetet gått i vågor, kom kompisen plötsligt en dag med en grundidé till en humoristisk fantasy! Jag läste och fastnade! Idén var bra, väldigt bra. Det var början till Eilaths hopp. Fast då kallade vi den Eilaths spel. Jag var helt klart intresserad att börja skriva på den romanen. Men jag ville absolut göra klart Gudarnas spira först. Efterhand tröttnade kompisen, och det blev inte någon riktig ordning på skrivandet. Mitt i alltsammans råkade jag ut för en hårddiskkrasch, med bristfällig backup av de båda manusen. Detta var på den tiden man hade backup på disketter, och det var ofta stora problem med dem. Hela manuset till Gudaspiran (som den hette då) gick förlorad. Lyckligtvis fanns det ett utskrivet exemplar, som jag fick sätta mig och skriva av för att få in det igen i datorn!
Genom årens lopp har arbetet dock gått i vågor. Kompisens intresse svalnade, men under lång tid ville han ändå inte hoppa av projektet. Jag å andra sidan kände inte för att ta tag i arbetet själv, om jag inte fick äga det helt. Till slut hoppade han av i alla fall, men vid det laget hade det gått för lång tid mellan tillfällena, så jag hade glömt en del av handlingen och även en del idéer jag haft.
Inte förrän jag träffade min kärlek Snezana, kom arbetet igång på allvar. Med hennes hjälp, goda idéer och uppmuntran blev först Eilaths hopp äntligen färdig. Men den här berättelsen skiljer sig ganska mycket från den ursprungliga idén. Fram för allt slutet är inte alls så som det var tänkt från början.

Del Tre tar form!

Julhelgen har förutom julfirande också innehållit skrivande. Vi har spånat en del tillsammans och diskuterat fram en del användbara idéer. I bilen på vägen hem från Fristad diskuterade vi upplägget för själva inledningen. På kvällen arbetade jag med att sätta det på pränt.
Därmed är arbetet med del tre av min trilogi ”Legender från Thiramaar” inlett!