Mogwai – tio år sedan jag räddade hans liv!

Det var natt i Sjöbo, lite blåsigt och småruggigt väder med temperatur knappt över nollan. Typiskt början av november. Arbetsnatten hade just börjat, och jag och mina kollegor var fullt sysselsatta med att lasta våra bilar för att kunna ge oss av på våra respektive nattliga turer. Då hördes ett ynkligt jamande. Inte så långt bort, och alla hörde. En liten katt satt på andra sidan staketet som inhägnar bilfirmans område där vi höll till, och jamade upprepat. Inte mycket någon av oss kunde göra i det läget. Vi lastade klart och körde iväg, och trodde väl att katten skulle dra vidare.
För egen del var jag iväg närmare fyra timmar, och när jag kom tillbaka skulle jag lasta en ny omgång produkter som skulle ut till byns affärer.
Katten satt kvar! Jamandet var nästan ännu mer ynkligt, och jag kände att jag helt enkelt inte kunde ignorera det längre. Det var uppenbart att han bad om hjälp. Jag la mig ner på knä invid staket och stack fingrarna genom nätet, och möttes genast av en ivrigt spinnande och buffande katt. Nätet gick helt ner till den stenfyllda kanten, och jag fick gräva med händerna under staketet för att komma åt. Greppade försiktigt katten och drog den intill mig. Så fick han följa med mig hem. Väl där skulle jag bli tvungen att presentera honom för min andra katt Chicco, och mina båda hundar Scrollan och Flisan. Det visade sig enklare än jag hade trott. Katten som jag bedömde vara runt tio till tolv veckor gammal, stegade helt kavat fram till Flisan, min schäfer. En kort hälsning innan katten hängav sig åt bus.
De närmaste dagarna satte jag upp meddelanden i byns affärer, och efterlyste någon eventuell ägare, till en långhårig bruntabby norsk skogkatt eller maine coone-kattunge. Var helt säker på att någon förtvivlad matte eller husse skulle höra av sig. Men ingen hörde av sig! Ingen tycktes sakna honom. Helt obegripligt. Så mitt beslut var enkelt att ta! Mogwai stannar hos mig! Jag tog honom till veterinär och fick undersökt och vaccinerat honom. Sen den 2 november 2010 har Mogwai varit en av våra familjemedlemmar.
Han har alltid varit en framsynt och ganska aktiv katt, men egentligen inte den mest sociala katt jag haft. Men den delen har ändå långsamt växt fram. Sen han blev ensamkatt, då Chicco dog för två år sen nitton år gammal, har han blivit mer social. I mitt liv har jag haft mer än fyrtio katter, och vill påstå att jag vid det här laget är väl insatt i hur man hanterar och bemöter katter. Jag lyfter gärna upp och kelar en stund, men det handlar om ett grepp där katten inte känner sig fasthållen. Och så snart han visar tecken på att vilja gå ner, släpper jag ner honom varligt. Detta lär sig katten, och blir i allmänhet efterhand mer avslappnad. Numer kan Mogwai komma och tydligt visa att han vill att man ska ta upp honom och kela en stund.
Jag är helt övertygad om att det var Mogwais räddning att jag hittade honom den där novembernatten för tio år sedan. Han hade aldrig klarat vintern, som dessutom blev väldigt sträng och väldigt snörik det året.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.