Maine Coone

26 februari, 2023

Lite vårluft i nosen

Mogwai ville lukta på våren … trots att det fortfarande var kyligt.

17 mars, 2022

Var på ett efterlängtat ärende i Malmö idag, som även medgav en fika på Coffee house på Triangeln Center. En promenad på cirka två kilometer, där jag glädjande kunde konstatera att jag inte blev lika andfådd som tidigare, så sviterna av lunginflammationen håller kanske på att lägga sig.
Börjar nästan tro att jag har en privat plats i garaget under Triangeln Center, då jag faktiskt får samma plats varje gång jag är där.
Gläds fortfarande kanske ytterligare några dagar åt den fina bukett från kära vänner, som stått sig ovanligt väl i över en vecka.
Men trots dagens positiva Malmötur, oroas vi av att vår älskade Mogwai inte mår riktigt bra.

5 januari, 20226 januari, 2022

Igång efter helgerna

Vardagen efter jul inleddes med samtal från Hudkliniken i Lund, som säger att det är lämpligt att ta bort mer av ”fläcken”. Avvaktar därmed ny tid för operation. Ungefär samtidigt har en annan tid på en motsvarande instans i Malmö plötsligt avbokats på obestämd tid. Irriterande. Övrigt på välmåendefronten går starkt framåt. När vi nu har avrundat det andra Coronaåret har vi gjort det för ovanlighetens skull med gäster. Det är dessutom det år då jag skrivit dagbok i femtio år. Årets första dag var trots sin röda form i kalendern, lite av en arbetsdag för oss. Kunde denna dag signera avtal med e-bok- & ljudboksleverantör, och därmed ligger vägen öppen för en högre produktivitet på skrivfronten. Glädjande när det gäller arbeten är också att jag kommit igång ganska bra med fjärde boken i serien Legender från Thiramaar, och så har en av våra HBTQ-romaner gått iväg till ett antal, förhoppningsvis, intresserade tänkbara utgivare. Denna onsdag, som känns som en fredag, håller vi värmen genom att arbeta nära, som vi alltid gör, när elräkningen säger att vi måste dra ner på uppvärmning och annat elkonsumerande. Kanske jag får börja använda strumpor inomhus också för värmens skull. Har ju fått veta att en del anser det vara bögigt att ha skor utan strumpor. Oj! Där ser man. Nåväl, vi värmer varandra, och om inte det räcker, kan Mogwai också hjälpa till. Då och då vill även han ha närhet.

5 januari, 2021

Mina favoritbilder 2020

2 november, 20202 november, 2020

Mogwai – tio år sedan jag räddade hans liv!

Det var natt i Sjöbo, lite blåsigt och småruggigt väder med temperatur knappt över nollan. Typiskt början av november. Arbetsnatten hade just börjat, och jag och mina kollegor var fullt sysselsatta med att lasta våra bilar för att kunna ge oss av på våra respektive nattliga turer. Då hördes ett ynkligt jamande. Inte så långt bort, och alla hörde. En liten katt satt på andra sidan staketet som inhägnar bilfirmans område där vi höll till, och jamade upprepat. Inte mycket någon av oss kunde göra i det läget. Vi lastade klart och körde iväg, och trodde väl att katten skulle dra vidare.
För egen del var jag iväg närmare fyra timmar, och när jag kom tillbaka skulle jag lasta en ny omgång produkter som skulle ut till byns affärer.
Katten satt kvar! Jamandet var nästan ännu mer ynkligt, och jag kände att jag helt enkelt inte kunde ignorera det längre. Det var uppenbart att han bad om hjälp. Jag la mig ner på knä invid staket och stack fingrarna genom nätet, och möttes genast av en ivrigt spinnande och buffande katt. Nätet gick helt ner till den stenfyllda kanten, och jag fick gräva med händerna under staketet för att komma åt. Greppade försiktigt katten och drog den intill mig. Så fick han följa med mig hem. Väl där skulle jag bli tvungen att presentera honom för min andra katt Chicco, och mina båda hundar Scrollan och Flisan. Det visade sig enklare än jag hade trott. Katten som jag bedömde vara runt tio till tolv veckor gammal, stegade helt kavat fram till Flisan, min schäfer. En kort hälsning innan katten hängav sig åt bus.
De närmaste dagarna satte jag upp meddelanden i byns affärer, och efterlyste någon eventuell ägare, till en långhårig bruntabby norsk skogkatt eller maine coone-kattunge. Var helt säker på att någon förtvivlad matte eller husse skulle höra av sig. Men ingen hörde av sig! Ingen tycktes sakna honom. Helt obegripligt. Så mitt beslut var enkelt att ta! Mogwai stannar hos mig! Jag tog honom till veterinär och fick undersökt och vaccinerat honom. Sen den 2 november 2010 har Mogwai varit en av våra familjemedlemmar.
Han har alltid varit en framsynt och ganska aktiv katt, men egentligen inte den mest sociala katt jag haft. Men den delen har ändå långsamt växt fram. Sen han blev ensamkatt, då Chicco dog för två år sen nitton år gammal, har han blivit mer social. I mitt liv har jag haft mer än fyrtio katter, och vill påstå att jag vid det här laget är väl insatt i hur man hanterar och bemöter katter. Jag lyfter gärna upp och kelar en stund, men det handlar om ett grepp där katten inte känner sig fasthållen. Och så snart han visar tecken på att vilja gå ner, släpper jag ner honom varligt. Detta lär sig katten, och blir i allmänhet efterhand mer avslappnad. Numer kan Mogwai komma och tydligt visa att han vill att man ska ta upp honom och kela en stund.
Jag är helt övertygad om att det var Mogwais räddning att jag hittade honom den där novembernatten för tio år sedan. Han hade aldrig klarat vintern, som dessutom blev väldigt sträng och väldigt snörik det året.