Badgäster – eller nåt

Idag blev det en promenad på totalt drygt sex kilometer till Sövdes badplats och tillbaka. Trots värmen var det inte direkt nerlusat med strandgäster. Tills jag insåg, igen, att det faktiskt är onsdag. Har av någon anledning fått för mig att idag var en söndag.
En badgäst som märktes lite mer än alla andra var en liten charmig kattfröken som nyfiket och lite stolt vandrade omkring på stranden. Oklart om hon var med någon av strandens besökare, eller om hon faktiskt bodde i något av de närliggande husen. Hon var i alla fall försedd med halsband, så någon bryr sig om henne.
Promenaden behövdes också för att motverka de senaste dagarnas ”frosserier” när familjen varit på besök.

Dagens Ord – en ordlek

Min kärlek och jag ger varandra ett ”Dagens Ord” att skriva valfri text kring, som ett sätt att träna skrivandet.
Ordet jag fick idag var KATT! Det kan jag egentligen skriva hur mycket som helst om, eftersom katter har funnits i mitt liv sen jag var i tioårsåldern!

Katter har alltid varit en del av mitt liv. Totalt femtio katter som funnits genom årens lopp i mitt hem, är väl bevis nog. Att vinna en katts förtroende och oförställda kärlek är en förmån. Bland alla dessa finns några som kommit att betyda lite extra för mig. Simon, Delilah, Eddie, Domino, Chicco och Mogwai.
(Katten på bilden är vår älskade Chicco som fanns med oss i nästan tjugo år)
Se Dagens Ord


Veckan avrundas med ljuva toner

Tid har åter förflutit! Ungefär så som den brukar, oavsett om vi vill det eller ej. Så innan man ens riktigt hunnit reagera har ännu en vecka passerat, och man har kommit en vecka närmare … Nåja … Veckan började med ett besök i Blodbussen när den återigen gjorde ett uppehåll utanför Kvantum. Den här gången fick jag lov och lämna blod. Har gått allt för lång tid sedan senast på grund av olika omständigheter jag inte själv kunnat råda över. Faktiskt är det drygt ett år sedan jag tilläts tappas på de värdefulla dropparna! Det har gått lite trögt med skrivandet den här veckan. Håller ju på med ”fyran”, men har drabbats av betänkligheter kring hela storyns hållbarhet. Efter flera turer hit och dit i tankeverksamheten liksom i diskussioner med kärleken, har jag slutligen hamnat i att jag har plockat upp ett avsnitt jag skrev om kaldinierna för si så där trettio år sedan, som jag nu håller på och filar på.
Annars har sysslorna som rör författandet mest handlat om korrekturarbete för kunder i vårt förlag (Belvida Bell) den här veckan. En rolig och spännande syssla, som samtidigt ger en lite stolthet att man faktiskt får förtroende att vara med och hjälpa till med andra författares skapelser.
Så har vi lite grann fått omvärdera det där med att man genom att ha katt i huset slipper risken att få in möss. Så är det nog, men det hjälper föga när katten själv släpar in levande möss!
Veckan avrundades med musik, då jag kunde skriva på författaravtal för medverkan i en novellsamling kring temat musik.

Mogwai – tio år sedan jag räddade hans liv!

Det var natt i Sjöbo, lite blåsigt och småruggigt väder med temperatur knappt över nollan. Typiskt början av november. Arbetsnatten hade just börjat, och jag och mina kollegor var fullt sysselsatta med att lasta våra bilar för att kunna ge oss av på våra respektive nattliga turer. Då hördes ett ynkligt jamande. Inte så långt bort, och alla hörde. En liten katt satt på andra sidan staketet som inhägnar bilfirmans område där vi höll till, och jamade upprepat. Inte mycket någon av oss kunde göra i det läget. Vi lastade klart och körde iväg, och trodde väl att katten skulle dra vidare.
För egen del var jag iväg närmare fyra timmar, och när jag kom tillbaka skulle jag lasta en ny omgång produkter som skulle ut till byns affärer.
Katten satt kvar! Jamandet var nästan ännu mer ynkligt, och jag kände att jag helt enkelt inte kunde ignorera det längre. Det var uppenbart att han bad om hjälp. Jag la mig ner på knä invid staket och stack fingrarna genom nätet, och möttes genast av en ivrigt spinnande och buffande katt. Nätet gick helt ner till den stenfyllda kanten, och jag fick gräva med händerna under staketet för att komma åt. Greppade försiktigt katten och drog den intill mig. Så fick han följa med mig hem. Väl där skulle jag bli tvungen att presentera honom för min andra katt Chicco, och mina båda hundar Scrollan och Flisan. Det visade sig enklare än jag hade trott. Katten som jag bedömde vara runt tio till tolv veckor gammal, stegade helt kavat fram till Flisan, min schäfer. En kort hälsning innan katten hängav sig åt bus.
De närmaste dagarna satte jag upp meddelanden i byns affärer, och efterlyste någon eventuell ägare, till en långhårig bruntabby norsk skogkatt eller maine coone-kattunge. Var helt säker på att någon förtvivlad matte eller husse skulle höra av sig. Men ingen hörde av sig! Ingen tycktes sakna honom. Helt obegripligt. Så mitt beslut var enkelt att ta! Mogwai stannar hos mig! Jag tog honom till veterinär och fick undersökt och vaccinerat honom. Sen den 2 november 2010 har Mogwai varit en av våra familjemedlemmar.
Han har alltid varit en framsynt och ganska aktiv katt, men egentligen inte den mest sociala katt jag haft. Men den delen har ändå långsamt växt fram. Sen han blev ensamkatt, då Chicco dog för två år sen nitton år gammal, har han blivit mer social. I mitt liv har jag haft mer än fyrtio katter, och vill påstå att jag vid det här laget är väl insatt i hur man hanterar och bemöter katter. Jag lyfter gärna upp och kelar en stund, men det handlar om ett grepp där katten inte känner sig fasthållen. Och så snart han visar tecken på att vilja gå ner, släpper jag ner honom varligt. Detta lär sig katten, och blir i allmänhet efterhand mer avslappnad. Numer kan Mogwai komma och tydligt visa att han vill att man ska ta upp honom och kela en stund.
Jag är helt övertygad om att det var Mogwais räddning att jag hittade honom den där novembernatten för tio år sedan. Han hade aldrig klarat vintern, som dessutom blev väldigt sträng och väldigt snörik det året.

2016 i bilder

Det gångna året var egentligen ett sparsamt år när det handlar om fotografering för min del. Bara (!?) 4 817 bilder! Jämfört med de senaste fem åren dessförinnan då jag tagit i snitt över 8 000 bilder per år.
Nåväl, nu är ju inte antalet tagna bilder det egentliga målet, utan snarare strävan och önskan att hitta det perfekta motivet!
Att det blivit så pass återhållsamt med fotograferande har ju egentligen flera förklaringar, och den främsta är väl att vi har ägnat mer tid åt att skriva. Men även att skapa bildkonst av redan befintliga bilder.

Men här är i varje fall ett litet urval av mina bilder från 2016!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vildkattan Bianca (Skrivlucka 1)

Deltar i en skrivarutmaning på FB som pågår fram till jul.
(Mormor – Händer – Vildkatt)

”Nu måste du ligga stilla Bianca!” sa mormor med bestämd röst medan hon med vänster hand höll fast den långhåriga svarta katten och med den högra kämpade med att försöka kamma ut de värsta tovorna. Det var verkligen ingen lätt uppgift. Hon klandrade sig själv för att hon låtit det gå allt för lång tid sedan sist, och Biancas humör var verkligen inte att leka med.
Att kamma, borsta eller karda katten gick alldeles utmärkt, så länge hon stod på sina fyra svarta tassar. Då kunde man dra och slita nästan hur mycket som helst i hennes päls, medan hon bara vankade av och an högljutt spinnande. Men det var när pälsen på magen skulle fixas som det blev problem. För att inte säga helt omöjligt.
Katten vred sig vilt och hennes klor rev långa sår i mormors händer.
Till slut blev det för svårt, och hon tappade greppet om katten som blixtsnabbt kom ner på marken och sprang bort mot vedskjulet där hon försvann runt hörnan.
1978-432     ”Åh, din vildkatta!” utbrast mormor samtidigt som hon förtröstansfullt tänkte att hon säkert hittade hem igen när hon blev hungrig.

Gammalt blir nytt

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jobbar lite med gamla bilder i Photoshop. De första åren med digital kamera hade jag ofta problem med att bilderna gärna blev lite överexponerade. Efter hand som jag kommit in i bildskapandet i PS har jag också lärt mig en hel del om vanlig redigering, och det är extra roligt när man faktiskt kan lyfta gamla, mer eller mindre misslyckade, bilder.