Nästan fullt frisk

I onsdags fick vi tagit dränaget. Såren har läkt väl, och dagen efter fick han slippa kragen. Men redan på onsdagskvällen visade han tydligt att han var i det närmaste frisk. Med stark stämma har han klagat högljutt över att han inte fått gå ut. Efter många om och men finner han sig dock till slut i att åtminstone få sitta vid öppet fönster, eller ännu bättre altandörr med nät. Det är ju bättre än inget.
Men från att jag från lite drygt en vecka sedan i det närmaste trodde han var döende, har han tillfrisknat väldigt snabbt. Nu ska bara pälsen växa ut. Vår fina katt.

På bättringsvägen!

Kan med stor förtjusning konstatera att Mogwai redan är på bättringsvägen. Han äter med god aptit, så trots att han hunnit tappa en hel del efter ett drygt dygn utan att äta och dricka, har han redan återhämtat sig väl. Under kvällen nu har han dessutom gått här och tjatat om att vill ut. Något han dock får vänta med ett tag. Dränaget måste tas bort, och sen är det ju frågan hur länge därefter han måste gå med krage. Dessutom har de fått raka bort en hel del päls runt kinden och upp mot örat. Det ska nog helst växa ut en del i alla fall innan han kan gå ut. Men samtidigt är han en fantastiskt tålmodig katt, och protesterar faktiskt nästan inte alls när vi medicinerar och tvättar honom. Till och med när vi sätter på kragen efter varje tvätt står han snällt och bara låter oss göra det. Vår lille Mogwai!

I Malmö igen

Var på ett efterlängtat ärende i Malmö idag, som även medgav en fika på Coffee house på Triangeln Center. En promenad på cirka två kilometer, där jag glädjande kunde konstatera att jag inte blev lika andfådd som tidigare, så sviterna av lunginflammationen håller kanske på att lägga sig.
Börjar nästan tro att jag har en privat plats i garaget under Triangeln Center, då jag faktiskt får samma plats varje gång jag är där.
Gläds fortfarande kanske ytterligare några dagar åt den fina bukett från kära vänner, som stått sig ovanligt väl i över en vecka.
Men trots dagens positiva Malmötur, oroas vi av att vår älskade Mogwai inte mår riktigt bra.

Mogwai allt mer social

Det har tagit ganska lång tid, men efterhand har Mogwai blivit allt mer social. Numera när han går ut på kvällarna, finns det ett slags ritual då han med jämna mellanrum kommer in, och med hela sitt kroppsspråk tydligt berättar vad han vill. Ibland vill han ha lite mat. Ibland är han törstig och vill att jag ska gå med honom till badrummet och öppna vattenkranen så han kan dricka. Men ibland står han kvar alldeles bredvid mig, och då vill han att jag lyfter upp honom över min axel för en kelstund. I övrigt har han ett lite försynt sätt att visa sin tillgivenhet. Han ligger gärna på armstödet till soffan när vi sitter där och tittar på någon film. Ganska ofta kommer han in i sovrummet och ligger vid fotänden i sängen och sover tillsammans med oss. Vid några få tillfällen har jag kunnat lyfta upp honom i sängen och haft honom intill mig i sängen där han spinnande låtit mig klappa honom en stund, innan han valt att avvika. Men i går morse kom han faktiskt självmant och la sig spinnande intill mig i sängen, och låg där en stund medan jag klappade honom. Han kom in som hittekatt, cirka tolv veckor gammal, för drygt elva år sedan. Jag har alltid låtit honom själv bestämma hur mycket närkontakt vi ska ha. Har genom hela mitt liv och genom lång erfarenhet med olika katter, lärt mig att det är avgörande att man alltid låter katten själv avgöra hur social man ska vara. I slutänden betalar det sig alltid, även om det i vissa fall tar ovanligt lång tid.  

Badgäster – eller nåt

Idag blev det en promenad på totalt drygt sex kilometer till Sövdes badplats och tillbaka. Trots värmen var det inte direkt nerlusat med strandgäster. Tills jag insåg, igen, att det faktiskt är onsdag. Har av någon anledning fått för mig att idag var en söndag.
En badgäst som märktes lite mer än alla andra var en liten charmig kattfröken som nyfiket och lite stolt vandrade omkring på stranden. Oklart om hon var med någon av strandens besökare, eller om hon faktiskt bodde i något av de närliggande husen. Hon var i alla fall försedd med halsband, så någon bryr sig om henne.
Promenaden behövdes också för att motverka de senaste dagarnas ”frosserier” när familjen varit på besök.

Livet i skogen

Skrivandet löper på i sakta mak. Vi har tillbringat flera kvällar på altanen med våra laptops. Medan Snezana går igenom Regntider, pendlar jag lite hit och dit i mitt skrivande. Än är jag i memoarerna, än i Ashas sten.
Det händer ärligt talat inte så jättemycket just nu, men det är ju en sann njutning att sitta ute och underhållas av fåglarnas sång, och då och då även få besök av rådjuren och deras lilla söta kid. De vågar sig förvånansvärt nära vår altan. Livet i skogen.

Dagens Ord – en ordlek

Min kärlek och jag ger varandra ett ”Dagens Ord” att skriva valfri text kring, som ett sätt att träna skrivandet.
Ordet jag fick idag var KATT! Det kan jag egentligen skriva hur mycket som helst om, eftersom katter har funnits i mitt liv sen jag var i tioårsåldern!

Katter har alltid varit en del av mitt liv. Totalt femtio katter som funnits genom årens lopp i mitt hem, är väl bevis nog. Att vinna en katts förtroende och oförställda kärlek är en förmån. Bland alla dessa finns några som kommit att betyda lite extra för mig. Simon, Delilah, Eddie, Domino, Chicco och Mogwai.
(Katten på bilden är vår älskade Chicco som fanns med oss i nästan tjugo år)
Se Dagens Ord


Mogwai – tio år sedan jag räddade hans liv!

Det var natt i Sjöbo, lite blåsigt och småruggigt väder med temperatur knappt över nollan. Typiskt början av november. Arbetsnatten hade just börjat, och jag och mina kollegor var fullt sysselsatta med att lasta våra bilar för att kunna ge oss av på våra respektive nattliga turer. Då hördes ett ynkligt jamande. Inte så långt bort, och alla hörde. En liten katt satt på andra sidan staketet som inhägnar bilfirmans område där vi höll till, och jamade upprepat. Inte mycket någon av oss kunde göra i det läget. Vi lastade klart och körde iväg, och trodde väl att katten skulle dra vidare.
För egen del var jag iväg närmare fyra timmar, och när jag kom tillbaka skulle jag lasta en ny omgång produkter som skulle ut till byns affärer.
Katten satt kvar! Jamandet var nästan ännu mer ynkligt, och jag kände att jag helt enkelt inte kunde ignorera det längre. Det var uppenbart att han bad om hjälp. Jag la mig ner på knä invid staket och stack fingrarna genom nätet, och möttes genast av en ivrigt spinnande och buffande katt. Nätet gick helt ner till den stenfyllda kanten, och jag fick gräva med händerna under staketet för att komma åt. Greppade försiktigt katten och drog den intill mig. Så fick han följa med mig hem. Väl där skulle jag bli tvungen att presentera honom för min andra katt Chicco, och mina båda hundar Scrollan och Flisan. Det visade sig enklare än jag hade trott. Katten som jag bedömde vara runt tio till tolv veckor gammal, stegade helt kavat fram till Flisan, min schäfer. En kort hälsning innan katten hängav sig åt bus.
De närmaste dagarna satte jag upp meddelanden i byns affärer, och efterlyste någon eventuell ägare, till en långhårig bruntabby norsk skogkatt eller maine coone-kattunge. Var helt säker på att någon förtvivlad matte eller husse skulle höra av sig. Men ingen hörde av sig! Ingen tycktes sakna honom. Helt obegripligt. Så mitt beslut var enkelt att ta! Mogwai stannar hos mig! Jag tog honom till veterinär och fick undersökt och vaccinerat honom. Sen den 2 november 2010 har Mogwai varit en av våra familjemedlemmar.
Han har alltid varit en framsynt och ganska aktiv katt, men egentligen inte den mest sociala katt jag haft. Men den delen har ändå långsamt växt fram. Sen han blev ensamkatt, då Chicco dog för två år sen nitton år gammal, har han blivit mer social. I mitt liv har jag haft mer än fyrtio katter, och vill påstå att jag vid det här laget är väl insatt i hur man hanterar och bemöter katter. Jag lyfter gärna upp och kelar en stund, men det handlar om ett grepp där katten inte känner sig fasthållen. Och så snart han visar tecken på att vilja gå ner, släpper jag ner honom varligt. Detta lär sig katten, och blir i allmänhet efterhand mer avslappnad. Numer kan Mogwai komma och tydligt visa att han vill att man ska ta upp honom och kela en stund.
Jag är helt övertygad om att det var Mogwais räddning att jag hittade honom den där novembernatten för tio år sedan. Han hade aldrig klarat vintern, som dessutom blev väldigt sträng och väldigt snörik det året.

Sorglig nyhet

Läste den sorgliga nyheten att gatukatten Bob är död! Det är ju alltid sorgligt när någon dör, människor eller djur. Men det här berörde extra mycket! Jag har läst den engelske gatumusikanten James Bowens böcker om Bob, om hur de båda bokstavligt talat räddade livet på varandra. James Bowen kämpade för att bli fri från sitt drogberoende, när han mötte Bob, övergiven och skadad 2007. Han tog hand om katten, och det gav honom en anledning att kämpa med sitt eget liv och bli fri från sitt drogmissbruk. Tusentals människor har fått uppleva dem båda på Londons gator, där James sålde de hemlösas tidning ”The big issue” med gatukatten Bob ständigt vid sin sida, som en charmig fantastisk publikmagnet.
Jag berördes mycket starkt av deras hjärtknipande solskenshistoria om den fina gemenskapen och ömsesidiga kärleken som uppstod mellan de båda.
Eftersom jag själv flera gånger genom mitt liv fått uppleva vad det innebär att vinna en katts fulla förtroende, kan jag verkligen förstå den tomhet James Bowen måste känna nu. Ännu mer eftersom de båda blev så viktiga för varandras överlevnad. Mina tankar går till James idag, och till gatukatten Bob var helst han befinner sig nu.


I read the sad news today that the street cat Bob is dead! After all, it is always sad when someone dies, people or animals. But this touched me a bit extra! I’ve read English street musician James Bowen’s books about Bob, about how they both literally saved each other’s lives. James Bowen struggled to get free from his drug addiction when he met Bob, abandoned and injured in 2007. He took care of the cat, and it gave him a reason to fight with his own life and be free from his drug addiction. Thousands of people have experienced them both on the streets of London, where James sold the homeless newspaper ”The Big Issue” with the street cat Bob constantly by his side, like a charmingly amazing crowd magnet.
I was very touched by their heart-wrenching sunshine story about the fine community and mutual love that arose between the two.
Since I have experienced several times throughout my life what it means to win a cat’s full confidence, I can truly understand the emptiness James Bowen must feel now. Even more so because they both became so important to each other’s survival. My thoughts goes to James today, and to the beautiful street cat Bob wherever he is now.


MINA RECENSIONER;
Gatukatten Bob
Mitt liv med Bob

Scrollan mår bra!

Var på återbesök på djursjukhuset med Scrollan idag, efter operationen i söndags. Hon mår bra!
Fick veta att hon redan en timme efter operationen låg hon och såg sig nyfiket omkring, inte särskilt störd av sin situation. Hon finner sig väldigt väl i att hon tvingas ha tratt över huvudet, och när hon under bevakning här hemma får slippa den ett tag, gör hon inga som helst försök att komma åt plåstret och heller inte det ”smärtstillande plåstret” på bakbenet.
Kort sagt är hon väldigt duktig, och precis som alltid en väldigt framåt och positiv hundtjej.

%d bloggare gillar detta: