Mogwai – tio år sedan jag räddade hans liv!

Det var natt i Sjöbo, lite blåsigt och småruggigt väder med temperatur knappt över nollan. Typiskt början av november. Arbetsnatten hade just börjat, och jag och mina kollegor var fullt sysselsatta med att lasta våra bilar för att kunna ge oss av på våra respektive nattliga turer. Då hördes ett ynkligt jamande. Inte så långt bort, och alla hörde. En liten katt satt på andra sidan staketet som inhägnar bilfirmans område där vi höll till, och jamade upprepat. Inte mycket någon av oss kunde göra i det läget. Vi lastade klart och körde iväg, och trodde väl att katten skulle dra vidare.
För egen del var jag iväg närmare fyra timmar, och när jag kom tillbaka skulle jag lasta en ny omgång produkter som skulle ut till byns affärer.
Katten satt kvar! Jamandet var nästan ännu mer ynkligt, och jag kände att jag helt enkelt inte kunde ignorera det längre. Det var uppenbart att han bad om hjälp. Jag la mig ner på knä invid staket och stack fingrarna genom nätet, och möttes genast av en ivrigt spinnande och buffande katt. Nätet gick helt ner till den stenfyllda kanten, och jag fick gräva med händerna under staketet för att komma åt. Greppade försiktigt katten och drog den intill mig. Så fick han följa med mig hem. Väl där skulle jag bli tvungen att presentera honom för min andra katt Chicco, och mina båda hundar Scrollan och Flisan. Det visade sig enklare än jag hade trott. Katten som jag bedömde vara runt tio till tolv veckor gammal, stegade helt kavat fram till Flisan, min schäfer. En kort hälsning innan katten hängav sig åt bus.
De närmaste dagarna satte jag upp meddelanden i byns affärer, och efterlyste någon eventuell ägare, till en långhårig bruntabby norsk skogkatt eller maine coone-kattunge. Var helt säker på att någon förtvivlad matte eller husse skulle höra av sig. Men ingen hörde av sig! Ingen tycktes sakna honom. Helt obegripligt. Så mitt beslut var enkelt att ta! Mogwai stannar hos mig! Jag tog honom till veterinär och fick undersökt och vaccinerat honom. Sen den 2 november 2010 har Mogwai varit en av våra familjemedlemmar.
Han har alltid varit en framsynt och ganska aktiv katt, men egentligen inte den mest sociala katt jag haft. Men den delen har ändå långsamt växt fram. Sen han blev ensamkatt, då Chicco dog för två år sen nitton år gammal, har han blivit mer social. I mitt liv har jag haft mer än fyrtio katter, och vill påstå att jag vid det här laget är väl insatt i hur man hanterar och bemöter katter. Jag lyfter gärna upp och kelar en stund, men det handlar om ett grepp där katten inte känner sig fasthållen. Och så snart han visar tecken på att vilja gå ner, släpper jag ner honom varligt. Detta lär sig katten, och blir i allmänhet efterhand mer avslappnad. Numer kan Mogwai komma och tydligt visa att han vill att man ska ta upp honom och kela en stund.
Jag är helt övertygad om att det var Mogwais räddning att jag hittade honom den där novembernatten för tio år sedan. Han hade aldrig klarat vintern, som dessutom blev väldigt sträng och väldigt snörik det året.

Sorglig nyhet

Läste den sorgliga nyheten att gatukatten Bob är död! Det är ju alltid sorgligt när någon dör, människor eller djur. Men det här berörde extra mycket! Jag har läst den engelske gatumusikanten James Bowens böcker om Bob, om hur de båda bokstavligt talat räddade livet på varandra. James Bowen kämpade för att bli fri från sitt drogberoende, när han mötte Bob, övergiven och skadad 2007. Han tog hand om katten, och det gav honom en anledning att kämpa med sitt eget liv och bli fri från sitt drogmissbruk. Tusentals människor har fått uppleva dem båda på Londons gator, där James sålde de hemlösas tidning ”The big issue” med gatukatten Bob ständigt vid sin sida, som en charmig fantastisk publikmagnet.
Jag berördes mycket starkt av deras hjärtknipande solskenshistoria om den fina gemenskapen och ömsesidiga kärleken som uppstod mellan de båda.
Eftersom jag själv flera gånger genom mitt liv fått uppleva vad det innebär att vinna en katts fulla förtroende, kan jag verkligen förstå den tomhet James Bowen måste känna nu. Ännu mer eftersom de båda blev så viktiga för varandras överlevnad. Mina tankar går till James idag, och till gatukatten Bob var helst han befinner sig nu.


I read the sad news today that the street cat Bob is dead! After all, it is always sad when someone dies, people or animals. But this touched me a bit extra! I’ve read English street musician James Bowen’s books about Bob, about how they both literally saved each other’s lives. James Bowen struggled to get free from his drug addiction when he met Bob, abandoned and injured in 2007. He took care of the cat, and it gave him a reason to fight with his own life and be free from his drug addiction. Thousands of people have experienced them both on the streets of London, where James sold the homeless newspaper ”The Big Issue” with the street cat Bob constantly by his side, like a charmingly amazing crowd magnet.
I was very touched by their heart-wrenching sunshine story about the fine community and mutual love that arose between the two.
Since I have experienced several times throughout my life what it means to win a cat’s full confidence, I can truly understand the emptiness James Bowen must feel now. Even more so because they both became so important to each other’s survival. My thoughts goes to James today, and to the beautiful street cat Bob wherever he is now.


MINA RECENSIONER;
Gatukatten Bob
Mitt liv med Bob

Scrollan mår bra!

Var på återbesök på djursjukhuset med Scrollan idag, efter operationen i söndags. Hon mår bra!
Fick veta att hon redan en timme efter operationen låg hon och såg sig nyfiket omkring, inte särskilt störd av sin situation. Hon finner sig väldigt väl i att hon tvingas ha tratt över huvudet, och när hon under bevakning här hemma får slippa den ett tag, gör hon inga som helst försök att komma åt plåstret och heller inte det ”smärtstillande plåstret” på bakbenet.
Kort sagt är hon väldigt duktig, och precis som alltid en väldigt framåt och positiv hundtjej.

Till djursjukhuset

Vår Scrollan var väldigt orolig under natten till lördagen  och fortsatt under dagen. Under söndagen åkte vi efter rådgivning med henne till djursjukhuset i Lund, och det blev operation. Ordentligt förstorad livmoder och infektion! Nu ligger hon kvar över natten för observation, och får förhoppningsvis komma hem på måndagen.
Hon är ju ingen ”ungdom” längre! Fyller ju faktiskt tio i år!

Ringmärkning

Idag var det aktuellt med ringmärkning av storkungar. Intressant att se hur otroligt fort de växer från de där små hjälplösa ungarna till nu emellanåt ganska kaxiga ”ungar” som är nästan lika stora som de vuxna djuren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Storkprojektet 2018

Även i år deltar vi i Storkprojektet som volontärer och matar storkungar i Karups hägn. Vår första matning gjorde vi i torsdags. Kör dock mer begränsat i år eftersom vi har ovanligt många andra engagemang den här våren och sommaren som upptar vår tid.

Hedersgäst i Restaurang Kvidevitt

Numera kan vi räkna in ganska många fågelarter som besöker vår ”restaurang”, förutom de varmt välkomna ekorrarna. Men då och då får vi även celebert besök av traktens rådjur! Och äpplen är naturligtvis särskilt lockande.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Djurens sammansvärjning

Sitter och går igenom och förbättrar en del bilder av äldre datum, och ramlar då och då över små exempel på de där motiven som nästan ger en känslan att djuren har något slags sammansvärjning. Så fort de ser mig komma med kameran ljuder varningen – ”Akta er! Nu kommer han med kameran! Göm er!” Och de som inte hinner undan gör likt som jag själv oftast gjorde som liten när någon fotograferade… grimaserar!

Veterinärbesök

Var med Scrollan hos veterinär idag där de skulle ta bort en knuta hon hade på ena benet. Det togs sköldkörtelprov då man misstänkte att det kunde finnas något problem med den. Hon ska åter till veterinär för att ta stygnen om tio dagar, och då får vi förhoppningsvis också närmare besked.

Trots att hon nu tvingas ha plastkrage i tio dagar framåt för att inte slicka på såret, och trots efterverkningar av att hon varit nersövd var hon ändå förhållandevis pigg när vi tog en kvällspromenad med henne.