Julskrivande

Så var vi framme i december igen! Det innebär att vi har mindre än två veckor på oss att få klart årets julsaga. Tror nog att det ska fungera, även om det återstår en del arbete med den.
Det här blir dessutom det sjätte året i rad som vi skriver julsagor, och det har blivit till en ganska viktig del av vårt skrivande. Under hela året kan det finnas tankar kring den kommande julsagan, och när det gäller det här årets upplaga föddes idén faktiskt redan före julafton i fjol.

Lärorikt att skriva

Tänk vad man lär sig mycket av att skriva.
Har just fått hygglig kunskap kring det här med ”flygande” renar som drar tomtens släde, som ju är en amerikansk jultradition. Nu vet jag hur den traditionen har uppkommit. Nyttigt vetande kanske…!

santasleigh

Julsagan

Årets julsaga börjar ta form på allvar.
Vi ska på julmarknad i eftermiddag, så kanske det kan ge lite mer julstämning och inspiration.

Skrivandet

Det har varit lite återhållsamt med skrivandet på senare tid. Kanske trots allt lite beroende på tumledsoperationen. För även om övriga fingrar fungerar normalt, har det ändå varit begränsande först med gips men även senare med ortosen, men kanske framför allt att det gör ont. Men läkningen går bra, och skrivtakten ökar för varje dag som går, liksom skrivlusten.
Har i dagarna på allvar kommit igång med årets julsaga. Vi har filat en längre tid på den, och Snezana har redan skrivit en ”barnversion” av den.
Och när vi satt vid en uteservering i Porto Cristo i nästan fyra timmar och väntade på transferbussen till flygplatsen i Palma, passade jag på att skriva lite på min tredje fantasyroman ”Cornizendo”.
Så det ska nog kunna bli mer skrivande framöver.

Lite vin, julsaga och kanske lite resfeber

Nu är det fredag, så vi kan ta ett glas vin eller två. Det kan ju jag i och för sig göra vilken dag som helst, som saker och ting är nu. Men det vill jag inte! Inga sådana vanor här tack! Och tankeverksamheten är till stor del koncentrerad på att forma årets julsaga samtidigt som vi ska få ihop vår packning på ett bra sätt. Bra om vi kan hålla under 8 kg var! Och så var det tumträningen varannan timme också, som på sikt säkert gör nytta.
Och denna dag som inleddes med god frukost på Smaksak, och som fört med sig ett tecknat avtal om fiber i huset, avrundas med ett litet stänk av resfeber. Precis som det bör vara.

fil-2016-10-27-16-31-46

Bara en mistel

Bara en mistel

Vår julsaga till årets julträff med ”Skrivargänget” 2015
av:  Per & Snezana Lindskog

Johan vaknade av att rummet blivit kallt, han kände kylan som kröp in till benmärgen. Han sneglade på klockradion. Bara 7.30 och svin kallt. Han skulle ha satt på elementen men snålade lite för länge. Pensionen var en futtig summa som skulle räcka till revbenspjäll och en öl på fredagarna och ett och annat ben till Mia. Det var den 18 december, han skulle vrida upp elementen men dagen skulle han begynna med eld i den öppna spisen.
Han drog upp persiennerna, allt var täckt med ett vitt bomullstäcke. Snö! Nästan en halv meter. Tur att han inte behövde köra till jobbet längre.
Han gick genom hallen i sina fodrade innetofflor som värmde gott med pälsen mot de bara fötterna. Golden retrievern Mia följde efter troget. När han hade passerat trappsteget till den andra etagedelen av huset där vardagsummet pryddes av den murade spisen så passerade han misteln som numera hängde där året runt. Den hade ju hängt med sedan tidigt sextiotal och var så pass förtorkad nu, att han helt enkelt inte vågade röra den. Bättre att låta den hänga kvar. Den skulle ju ändå upp igen till jul, och den hängde vacker där och påminde om jular och kärlek.
Han mindes julen när han första gången hade flyttat hemifrån. Misteln fick alltid sin plats, en tradition som kom från farfars sida som var av engelsk härkomst. Lisa hette nog hans första kyssta flicka under misteln. De hade träffats på en julfest. Kärleken varade blott tre veckor. Han hade sabbat det. Kyssen under misteln var den som hade satt igång den kärleken, men oerfaren och blyg som han var vågade han inte kontakta henne igen. Hon hade hoppats att han skulle visa större intresse, men hon tröttnade. Så när de till slut av en slump träffades hos den lokala handlaren hade hon bara kort sagt att det var slut.
Johan var helt oförstående inför det.
Men han hade ändå lyckats lägga det bakom sig några veckor innan jul året därpå, när han efter viss övertalning lyckades bjuda hem Anna. Hon hade börjat på firmans ekonomiavdelning under hösten, och Johan hade fastnat för henne direkt. Om det var ömsesidiga känslor var kanske inte helt säkert, men han hade åtminstone lyckats övertala henne om att få bjuda på middag hemma hos honom. Allt hade gått väl under måltiden. De åt, skålade och pratade om allt och inget.
Men när hon sedan råkade hamna under misteln såg han det som en självklar signal, och tog henne i sin famn och kysste henne. Vilket resulterade i en örfil och en ilsken fråga om vad han egentligen tog sig till. Därefter lämnade hon hastigt hans bostad, och undvek honom kategoriskt fortsättningsvis på kontoret.

I år skulle han fira jul ensam igen. Inga barn, ingen släkt, inga vänner och ingen romans på gång. Enda sällskapet var Mia.
Elden hade tagit sig och den spred ett stämningsfullt ljus i rummet. Han gick bort till stereon och satte på Moody Blues December. Verkligen go julmusik. Det tyckte Mia också tänkte Johan och sneglade på hunden som låg på rygg och sträckte förnöjsamt på sig framför högtalaren.
Johan försvann i tankar medan han lyssnade på musiken. En av låtarna som strömmade ur högtalarna var Happy Xmas.
”Oj!” mumlade han för sig själv. ”Det är ju John Lennons gamla fina låt.”
Plötsligt mindes han tydligt julen 1971 när den låten dök upp på radion för första gången. Det var den julen som framtiden såg lite ljusare ut för Johan. Under hösten hade han gått på en skrivarkurs och blivit omåttligt förälskad i kurskollegan Karin. Hon sprudlade av energi och han kände sig alltid väldigt glad och positiv i hennes sällskap. De arbetade en hel del tillsammans med olika hemläxor de fick i kursen, och det som på allvar förde dem samman var då de fick i uppgift att skriva något om mistelns magiska effekter.
Johan tyckte absolut att det var en perfekt idé att de tog sig an uppgiften hemma hos honom.
Men med minnet av Annas hårdhänta reaktion vågade han inte utnyttja misteln. Men Karin löste det hela då hon kastade sig handlöst i hans famn just då de råkat hamna under den magiska växten.
För första gången på ganska länge var Johan förälskad och lycklig.
Men också det blev en kortvarig glädje. En tid efter nyår hade han fått ett brev från henne där hon bad honom förlåta henne, hon hade fallit för en känd författare.
Den dagen bestämde Johan sig för att aldrig mer skriva något.

Han svalde, det smärtade fortfarande en del. Han behövde en kopp kaffe och nybakade scones. På väg mot köket sneglade han på misteln och log, tänk vad livet var knasigt, fullt av minnen som trängdes i huvudet. Kaffet puttrade och sconsen behövde ett par minuter till tänkte han efter en blick i ugnen. Han vände sig om och öppnade frysen. Han plockade upp skinksteken, den såg lite frostskadad ut, den behövde tillagas. Så kom han att tänka på att någon julskinka hade han inte inhandlat. Får väl köpa några skivor från delikatessdisken på Ica, en hel skinka skulle bli för mycket för honom och Mia. Förra året hade han hittat en liten som räckte till Elenor och honom och Mia. Elenor ja, hon hade lämnat honom efter 5 år efter att ha hittat en 15 år yngre man som hon idag försörjer, ja det var ju hennes val. Elenor hade velat byta ut misteln deras andra gemensamma jul, till en nyplockad, det mindes han. Han vägrade. Det var något märkligt magiskt med den misteln. Efter några sura ordbyten fick den hänga kvar.

Han tog ut sconsen och la plåten på diskbänken. Han lyfte blicken mot fönstret, De plogar på gatan. Kanske kunde han ta sig till Ica och köpa lite julmat. Mia skulle få ett par skivor skinka också.
Kaffet och sconsen smakade. Han dukade av. När han skulle stänga av stereon råkade han växla till radion. ”Rocking around the christmas tree at the christmas party hop, A mistletoe hung where you can see, every couple tries to stop…” han hade hört den klatschiga jullåten förut. Han stängde av radion och tänkte att så tokigt kan det bara bli om man har någon lika tokig att dela julen med.
“Fast jag har ju dig Mia.” sa han högt och klappade hunden som glatt viftade på svansen.

Han gick mot dörren, öppnade för att kolla graderna, minus 8. Han bestämde sig för att ta på både jackan och lusetröjan som han hade fått i julklapp av Kelly. Kelly som överöste honom med pussar under misteln. Året var 88, tillsammans dansade de in julaftonkvällen till Cliff Richards Mistletoe and Wine. Där var han fast tills han upptäckte att hon levde ett dubbelliv, var gift och hade ett trassligt förhållande med en äldre rik man. Ett par år av smärtsam lycka trots hans val att bryta upp.

Han tog även pälsmössan på, man behövde ju inte frysa. En svart påse till Mias behov, kopplet på och även Mia var redo för promenaden till Ica.

Happy Xmas skvalade i affären. Johan suckade djupt, julen med Karin, att det fortfarande kändes så smärtsamt. Gamla människan, hade hans mor sagt om det, hålla på att vara så sentimental och sörja den kvinnan när det fanns tusen åter. Ja, så var det fortfarande trots att det passerat 44 år. Det är bara att borsta av sig och gå vidare som jag brukar säga, fast det skulle jag gjort för länge sedan, mumlade han för sig själv.

Folk handlade för en överkonsumtion och var oförskämda i delikatesskön. Trängde sig och paxade nummerlappar åt varandra. Han hade inte bråttom men förundrades över fräckheten vissa hade. Den välklädda herren före honom trodde han ägde affären. Klagade och krävde de finaste bitarna av både köttpålägget och lutfisken. Han sneglade på kundskaran och undrade om fler höll med honom. Expediten ropade upp med hes röst nummer 97. Han skulle kolla att det stämde att han hade nr 99 och upptäckte att han hade tappat nummerlappen. Han böjde sig ner för att plocka upp den. Nere vid golvet kröp en vantklädd damhand. Hon räckte nummerlappen till honom. Han vände ansiktet mot henne. Oerhört lik någon han kände för många år sedan. Jo, det måste vara damen i fråga. Han log igenkännande och fick ett leende tillbaka.
”Jag ska handla ett par skivor skinka till Mia och mig.” sa han och känslan att behöva förklara vem Mia var blev plötsligt stark. Han stakade fram orden. ”Ja, alltså Mia är min hund.”
Hon log tillbaka, ett leende som han kände igen.
”Aha”. sa hon roat. ”Ja, jag ska handla till Malte och mig.” Hon tog ett andetag och mötte hans blick. ”Ja, Malte är min hund.” la hon förklarande till med ett leende.
”Karin!?” sa han lite trevande. ”… trodde du bodde i Stockholm, var det inte där du träffade den där författaren , var det Alf Lundell han hette? Jag har läst hela deckarserien du… eller ni har skrivit om seriemorden på Mälarö.”
”Det blir inte fler böcker i den serien, det är över nu. Jag bor här i stan igen, på Harpvägen, inte så långt härifrån.” sa hon. ”Bor du fortfarande på Trumpetvägen?”
Johan nickade.
Karins uppmärksamhet riktades mot expediten som ropade 98. Johan andades, vågade inte tänka, lät hjärtat fladdra som fjärilens vingar i maj. När hon tog emot skinkpaketet klev hon ut från kön och ställde sig i en väntande ställning. Han kunde se henne i ögonvrån.

”Om du vill kan vi lyssna på Happy Xmas hemma hos mig i eftermiddag.” sa han trevande. ”… ja, det vill säga om du inte har något annat för dig.” la han till och log.
”Det har jag inte”.
”Ah…” sa han och höll inbjudande fram armen. Hon la sin hand på hans arm och log.
”Hänger misteln kvar ännu?” undrade hon lite tyst.
”Absolut.” svarade han. ”Den ska hänga där…”
”… så länge du lever ja.” fyllde hon i med ett klingande skratt.