Lärorikt att skriva

Tänk vad man lär sig mycket av att skriva.
Har just fått hygglig kunskap kring det här med ”flygande” renar som drar tomtens släde, som ju är en amerikansk jultradition. Nu vet jag hur den traditionen har uppkommit. Nyttigt vetande kanske…!

santasleigh

Julsagan

Årets julsaga börjar ta form på allvar.
Vi ska på julmarknad i eftermiddag, så kanske det kan ge lite mer julstämning och inspiration.

Skrivandet

Det har varit lite återhållsamt med skrivandet på senare tid. Kanske trots allt lite beroende på tumledsoperationen. För även om övriga fingrar fungerar normalt, har det ändå varit begränsande först med gips men även senare med ortosen, men kanske framför allt att det gör ont. Men läkningen går bra, och skrivtakten ökar för varje dag som går, liksom skrivlusten.
Har i dagarna på allvar kommit igång med årets julsaga. Vi har filat en längre tid på den, och Snezana har redan skrivit en ”barnversion” av den.
Och när vi satt vid en uteservering i Porto Cristo i nästan fyra timmar och väntade på transferbussen till flygplatsen i Palma, passade jag på att skriva lite på min tredje fantasyroman ”Cornizendo”.
Så det ska nog kunna bli mer skrivande framöver.

Lite vin, julsaga och kanske lite resfeber

Nu är det fredag, så vi kan ta ett glas vin eller två. Det kan ju jag i och för sig göra vilken dag som helst, som saker och ting är nu. Men det vill jag inte! Inga sådana vanor här tack! Och tankeverksamheten är till stor del koncentrerad på att forma årets julsaga samtidigt som vi ska få ihop vår packning på ett bra sätt. Bra om vi kan hålla under 8 kg var! Och så var det tumträningen varannan timme också, som på sikt säkert gör nytta.
Och denna dag som inleddes med god frukost på Smaksak, och som fört med sig ett tecknat avtal om fiber i huset, avrundas med ett litet stänk av resfeber. Precis som det bör vara.

fil-2016-10-27-16-31-46

Skänken (av Per & Snezana Lindskog)

Det här är vårt bidrag till Julsageläsandet på den årliga julträffen med Skrivarkursen, för 2014.

SKÄNKEN

Pipröken bildade oskyldiga mönster i den kalla morgonluften innan den upplöstes och försvann. Harald betraktade fenomenet och fyllde på med ännu ett bloss. Solen hade precis brutit fram mellan grenverken i träden som omgav trädgården. Det kunde nog bli en fin dag i alla fall, trots kylan. Det var tidig december och krispigt som han hade hört den där snusförnuftiga hallåan på morgonradion uttrycka sig när hon beskrev kylan.
”Trams.” muttrade han för sig själv.
Han funderade över vilka sysslor som låg framför honom den här dagen. Det var väl det vanliga. Bära in ved och få fart på spisen. Det var naturligtvis det viktigaste annars blev Kerstin gnällig. Hon var ju så frusen av sig.
Den bångstyriga elden gav med sig till slut med sprakande hungriga eldtungor.
Han såg Kerstin i ögonvrå, reste sig varsamt för att slippa smärtan och krampen i den slitna höften och riktade stegen mot köket.
”Vill du ha mad?” hörde han henne ropa med huvudet böjt över den rykande kaffekannan som hon hade dukat på brickan.
”Skrik inte så, jag är tre steg bakom di, jag får ju sår i örona.” sa han.
”Nä jag ved” sa hon. “Snart så säger du väl att du varken är döv eller hör dåligt.”

Hon dukade fram tallrikarna på bordet. På ett uppläggningsfat hade hon travat en hel hög med fattiga riddare. Han förstod att det var doften som han inte genast kunde känna igen. Så mycket mat tänkte han, hade hon glömt att han fick dåliga barndomsminnen av fattiga riddare. Han tyckte inte om smaken heller. Det var säkert fyrtio år sen han hade ätit några bitar av det osmakliga brödet. Han kliade sig om hakan och visste inte om han skulle knysta eller tiga.
När hon log mot honom valde han att tiga.
Han satte sig lite skevt, besvärad av den molande smärtan i höften och betraktade brödpyramiden som om det vore skådebröd.
Hon la genast upp två bitar på hans fat, han muttrade ett tack och satt tålmodigt medan hon slog upp kaffet i koppen. Han tog tag om örat på koppen och skyndade sig att blåsa på det, mest för att slippa ta itu med ätandet.
Han tittade på Kerstin och tyckte att hon hade blivit tunnare och blekare. Han kände oro för henne. Länge hade hon kinkat med maten. Och hennes matlagning hade förändrats. Han skulle förmå henne att gå till doktor Göransson, kanske lura dit henne. Kaffet smakade bra, det kunde hon laga gott i alla fall.

Hungern som hade gett sig till känna sedan ett par timmar tidigare styrde hans hand mot brödtrasan som kändes som en dåligt urvriden wettexduk. Han tog en tugga, mycket försiktigt. Vände den i munhålan och skakade till av obehag. Han reste sig så hastigt det gick och rusade mot köksvasken för att spotta ut eländet varpå han tog en rejäl klunk vatten, sköljde runt det i munnen och spottade ut.
Hon sträckte på sig och tittade storögt på honom.
“Va de ente gott?” undrade hon.
”Gott!?” skrek han förtvivlat när munhålan var befriad från den skarpa sältan och sköljd med vatten. ”Tvi fan! Har du tappat saltkared i smeten, de går ju ente o eda. Har du sell smakad po de?”
Kerstin satt stel och blickstilla kvar, som ett saltstod, oförmögen att öppna munnen. Ögonkanten var fylld med tårar som vilken stund som helst kunde svämma över.
Harald rotade fram ett paket tjocka korvar ur frysen och stod fundersam en stund.
“Ägg e bra och rensa flabben me.” mumlade han och kastade en blick mot Kerstin. Hon satt och stirrade tomt framför sig. Katten satt på köksbordet framför henne och smekte tröstande hennes kinder med tassen.
“Du e klog o fin du lille Skänken.” sa hon och klappade den gråspräckliga katten.
Harald såg på henne.
“Måste du ha Skåpet po bored?”
“Han heter Skänken.” rättade Kerstin förargat.
“Ja, det är väl ett skåp!?” muttrade Harald.
Det hela var som en julsaga. Katten hade kommit till dem kring jul, två år tidigare under märkliga omständigheter då en rovfågel som fångat den som byte hade tappat den rakt över deras hus. Bara några dagar tidigare hade en storm blåst omkull ett träd som slagit upp ett hål i taket. Genom det hålet föll den stackars kattungen rakt ner på en ditsatt fåtölj, som förutspåtts i en dröm Harald hade haft.
Kerstin såg det som en skänk från ovan och hade därför envisats med att katten skulle heta Skänken.

Harald ställde fram gjutjärnet på bordet och det fräste fortfarande från korvarna.
“Ta nu litta korv och ägg, Kerstin.” sa han, men hon viftade bara avvärjande med handen.
“Nä.” sa hon. “Varför vill du inte äta min mat?”
“Men… jag har aldrig tyckt om fattiga riddare. Det vet du väl!?”
“Ja men, de som e så gott. Se… Skänken tycker om det.” sa hon och föste fram sitt fat till katten. Han luktade misstänksamt på det, gav henne en blick och hoppade sedan ner på golvet.
“Du ser.” flinade Harald. “Det är ente ens skåpmat.”
“Du får inte kalla vår lille Skänk för skåpet.” sa Kerstin förnärmat.
“Ja ja, men ät nu.”
Kerstin petade ointresserat med gaffeln, tog en bit och tuggade länge besvärat. Hon svalde med möda.
“ Det är inte så att jag är otacksam, det du har lagat smagar säkert bra, men jag har fått en blåsa på tungan som svider och bränner.”
“Ja men nåt lide får du väl försöka få i di.” sa han vädjande med huvudet på sned.
Hon tog sig om pannan.
“Jag har nock litta skallavärk osse och sen har jag nog sovit fasligt lide i natt. Jag plockar av boret senare. Skänken ligger där på soffan och kallar po mi. Jag vilar me han en stund”.

Kerstin vilade och vaggade in sig själv i otydliga oroliga drömmar om “Skänken” som var stor som en tiger och störtade ner genom hålet i taket och fortsatte rakt genom golvet ner i källaren.
Mitt i drömmen väcktes hon brutalt av ett sönderslitande ljud. Panikartat for hon upp ur soffan och med henne den vettskrämda katten som reste ragg ovetande om han skulle fräsa, klösa eller bara skydda Kerstin från himlen som störtade ner över dem.
Hon stod som förstenad och stirrade på högen med takpannor och murket virke på golvet och dammet som sakta virvlade runt i en svag ljusstrimma från det gapande hålet i taket.
Förtvivlat ropade hon på Harald.
“Ah va fan!” utbrast Harald när han kom in i rummet. “Ente i år igen!”
Kerstin såg hjälplöst på honom.
“Mitt i smällkalla vintern igen! Va fan ska det här betyda?” skrek Harald i den kyliga luften som svepte om dem och förångade genast hans kraftord.
Han stirrade upp mot hålet i taket och muttrade tyst för sig själv.
“Vi ska väl ente ha en kattajävel till.”
“Va sa du?” undrade Kerstin.
“Eh… jag sa… hur ska vi nu lösa det här?”
“Det är Gud som kommer för och hämta tebaga Skänken” sa Kerstin med darrande röst. “Jag har hört hans röst när taget brakade in! Hörde du Harald? Han skrek att han skulle hämta tillbaka katten.”
“Va örlar du nu om?” sa Harald. “Han vill väl ente ha katten!?”
Han tänkte inte mer på orden utan undrade snarare över vad försäkringsbolaget skulle säga om detta. Det var kanske fel att använda det halvmurkna virket när han lagade taket för två år sen? Skulle de granska och avslå försäkringsmöjligheten? Ja då var det ute med dem. Det gapande hålet var ännu större än det förra. Den gamla soffan som stod på vinden hade brakat ner, skadat både golvet, fåtöljen och fönstret mot gården.
“Det är guds straff för att vi har velat leva i överflöd, för att vi åt dansk fläskfilé i söndags.” viskade Kerstin med en röst som Harald inte kände igen.
Hon ojade sig med en vemodig stämma och inget i hennes sätt gick att känna igen. Harald kände obehag.
“Nää, gå och lägg di igen.”

Hon omfamnade katten som om han skulle lämna henne för gott.
“Men jag släpper inte Skänken. Och du, Harald det blir inget kyd till midda idag, inget kyd mer någonsin.” sa hon med en bordus och bestämd min.
“A ja vi ä väl inga jäkla kaniner som ska klara oss på grönfor heller?”
Kerstin sa inget mer. Bara vände om och stängde sovrumsdörren efter sig. Klockan var eftermiddag och Harald fick inte ringt till försäkringsbolaget. Han tände pipa efter pipa. Öppnade internetmodemet och kikade på försäkringsvillkoren på Folksams hemsida. Han förstod inte vad de förklarade. Han stängde ner igen. Det blev mörkt fort. Han tände en pipa till. Det gick lättare att tänka då. Och varför hade Kerstin blivit så konstig. Han förstod inget.

Kvällen la sig. Han eldade för kråkorna och tog på sig ordentligt när han kröp in under täcket. Kerstin hade omfamnat Skänken och snarkade högt. Katten verkade inte alls bry sig om snarkningarna utan lät sig hållas. Han bara spann tillbaka som svar.

När Harald vaknade tidigt på lördagsmorgonen av den bitande kylan så ville han knappt gå upp. Kerstin sov fortfarande. Men andades konstigt, långsamt och tungt. Han tog varsamt tag i hennes axlar och skakade om henne först försiktigt, sedan häftigare, ropade men fick inte liv i henne. Var hon dålig, skulle han ringa ambulansen? Han hoppade upp ur sängen, drog morgonrocken över sin redan klädda kropp för att skydda sig mot kylan.
Nu var det bråttom. Han slog 112 med sina valna frusna fingrar och darrade på rösten när han äntligen kom fram.
“Ja det är Kerstin… jag får inte liv i henne.” sa Harald till rösten i luren.
“Kerstin? Andas hon?”
“Ja men lite konstigt, långsamt liksom.
Kvinnan i luren fick adressuppgifter och förklarade lugnande att ambulans var på väg. Medan de väntade på att den skulle anlända ville hon försöka vägleda Harald.
“Kan ni försöka lägga henne i framstupa sidoläge?”
“Nää, det tror jag inte.”
“Varför?”
“För Skänken ligger över henne.”
“Har skänken ramlat över henne?”
“Ramlat? Nä, den har legat po henne sen hon la si.”
“Åh herregud… “ mumlade rösten. “Har hon några huvudskador?”
Harald funderade och kom på rivsåret på hennes kind som uppstod när Skänken blev skrämd kvällen innan.
“Ja, hon är riven på kinden.” sa han.
“Men… kan ni försöka lyfta bort skänken då?”
“Nä, det tror jag inte. Hon håller hårt i Skänken och vägrar släppa.”
En osäker tystnad uppstod i luren.
“Är hon uppe då?
“Nää, hon ligger ju i sängen.”
“Men Skänken då?”
“Ja, han ligger po hinne.”
“Kan ni försöka lyfta undan skänken då?”
“Det vet jag inte.”
“Är den för tung?”
“Tung!? Ja, det tror fan som hon forar den.”
”Nu förstår jag inget. Hur mår ni?”
“Va!? Jo, jag mår bra. Men… nu kommer ambulansen. De får hjälpa mig och lyfta bort katten.”
“Katten!?”
“Ja… det är ju det jag har sagt. Skänken ligger på henne.”
“Jaha… är… hmm… skänken är en katt?”
“Javisst… men jag måste öppna dörren nu.” sa Harald och la på luren utan att vänta på några fler utläggningar.
Eftersom läkaren sagt att Kerstin troligtvis skulle behöva stanna flera dagar på sjukhuset, förstod Harald att han nog skulle bli tvungen att ringa hennes syster och berätta. De brukade ju snacka med varandra i telefon flera gånger i veckan, så hon skulle säkert undra om inte Kerstin hörde av sig. Och hon var ju för snål för att ringa själv.
“Va har du nu gjort ved henne?” var det första Karin anklagande frågade.
“Jag har inte gjort nåd alls. Jag tror faktiskt att hon har fått Alzheimers.”
“Varför tror du det?”
“Hon gjorde fattiga riddare.”
“Ja, vad är det med det då?”
“Ja men… hon vet att jag inte gillar det.
“Det som är så gott.”
“Och så hade hon salt i stället för socker.”
“Ja men, visst kan det bli fel ibland.”
“sen tror hon att gud ska komma och hämta katten.”
“Kerstin?”
“Ja.”
“Gud ska hämta katten!?” Karin började skratta. “Nu skojar du.”
“Nä, det var så hon sa.”
“Kerstin? Hon har väl aldrig trott på gud?”
“Nä, just det. Och så skulle vi bli vegetarianer för det skulle vara guds vilja.”
Karin var tyst en stund.
“Harald! Det här låter allvarligt.”
“Ja, jag ringer när jag vet mer. Vi får saj så. Jag måste ringa ett viktigt samtal.” avslutade Harald.
Några dagar senare dök en skadereglerare från försäkringsbolaget upp. En i Haralds tycke mycket otrevlig figur. Och inte blev det bättre av att den där menade att hålet i taket fick anses som självförvållat och därför inte kunde ersättas av dem. Enligt honom fick man lägga om hela taket. Och det var ju angeläget nu när vintern dessutom var annalkande, hade den där försäkringsstroppen upplyst om.
Harald insåg att det här var en reparation han var tvungen att anlita yrkesfolk till, men hur skulle det egentligen gå till. Huset var redan fullbelånat. Det blev ju rätt dyrt med det där uterummet som Kerstin tvunget skulle ha och som hon sen bara fyllde med en massa blommor. Det är klart att om han nu skulle vara ärlig så var ju inte hans nya garage särskilt billigt heller. Och ändå hade bilen inte fått plats där på grund av alla grejer.
Innan sängdags skulle han ha ett stekt ägg. Så bra att han gillade det för det var ju billig mat, tänkte han. Stekpannan hade han sköljt efter förra äggsteket.
“Gubben var noggrann” brukade Kerstin alltid påpeka.
Han la märke till att katten satt mitt för sopskåpet och stirrade koncentrerat på dörren.
“Varför sitter du där?”
“Mjau.” fick han till svar.
Det hördes ett svagt prasslande från soporna.
“Ja du Skåpet, vi har nock fått en mus i skänken.” sa han utan att genast märka felsägningen. “Få se nu om du kan göra lite nytta eller om vi måste anlita Anticimex och betala pengar för det också. Så där.” sa han och öppnade luckan. “Se upp musen, här kommer Anticimex.”
Han hann inte ens uppfatta när katten dök in i skåpet. Ett slamrande under några sekunder innan katten stolt kom ut igen med en mus i munnen som i dödsögonblicket släppte en kanttuggad trisslott.
Förvånat plockade Harald upp den.
“Va fan!?” sa han. Han hade inte köpt någon trisslott och Kerstin brukade aldrig heller köpa. Eller, var det en grej till som kommit ur hennes förvirrade tillstånd?
Lotten var färdigskrapad men han kunde inte tyda symbolerna ordentligt.
“Var är mina glasögon?” sa han medan han samtidigt sträckte sig efter läsglasögonen som låg prydligt på hyllan i sitt fodral. Han la dem på näsan och nu kunde han urskilja något som såg ut som tv-apparater.
“Tre tv-apparater?” mumlade han. ”Var det inte så att man fick skrapa i TV då?”
Han vände på lotten och läste högt för katten, fortfarande osäker på vad tre tv-apparater egentligen innebar. Fick man kanske en tv då?
“Vinst från 50 000 kr upp till 5 miljoner kr vid en offentlig dragning…”
Hjärtat rumsterade om i bröstkorgen. Var det möjligt!? I TV!? Då fick man sitta i tv-studion och skrapa.
“Tack ska du ha Skänken! Du är verkligen en skänk från ovan.” sa han och strök med handen över kattens rygg som belåtet formade kroppen efter handens yta.
Harald lyfte upp katten från golvet.
“Du och jag ska åka till Stockholm.”

Han satt morgonen därpå och kalkylerade. Om lotten gav minst 50 000 så skulle det vara till stor hjälp, kanske rentav räckte summan. Det enda han önskade mer där han satt i sitt kyliga arbetsrum var att hans älskade Kerstin inte drabbats av Alzheimers sjukdom. Han önskade det var en åkomma som hon kunde bli frisk ifrån.

Ringsignalen avbröt hans tankar. Det var överläkaren som ringde. Harald blev genast orolig.
Jo, han kunde komma på besök sa doktorn. Kerstin mådde bättre och frågade efter honom.
“Och så undrade hon om nåt skåp.” fortsatte läkaren.
Harald skrattade till.
“Skänken.”
“Ja?”
“Det är katten.”
“Jaså? Jaha!”

Läkaren fortsatte med att förklara att de inte längre var oroliga för att det skulle vara Alzheimers. Blodproverna hade avslöjat att Kerstin hade fått brist på vitamin B12 och det var det som gjorde henne förvirrad. Läkaren berättade att man brukar snabbt må bättre om man får tillskott av vitamin B12. Han förklarade att om Kerstins blodvärde efter behandlingen med tabletter inte blev högre så skulle hon få en B12 spruta var tredje månad istället. Hon skulle få behandling och stanna veckan ut på sjukhuset.

Medan läkaren talade lyssnade Harald men hörde bara att det inte var Alzheimers och kände glädje och lättnad.
Under morgondagen skulle Harald besöka henne. En Napoleonbakelse skulle han ta med sig för det gillade hon.
Det blir en god jul i år också Kerstin!

Julbadet

Julsaga 2013 – vårt bidrag till Skrivarkursens julträff

av: Per & Snezana Lindskog

175634210_a7c3f7e9-ba8c-4913-adef-233700afab63Det härliga julstöket var i gång för fullt på Perssons gård. Det var dagen innan andra advent. Erna hade hängt upp det nytvättade byket ute på gården. Kanske frosten biter i långkalsongerna, tänkte hon, men de fick hänga där under förmiddagen. Sedan skulle hon flytta in dem till köket framför brasan så att Nils skulle få varmt om sig efter badet. Självaste prosten Algot som var kusin till Nils skulle komma på finbesök redan på eftermiddagen. Han hade meddelat att han tänkte besöka Perssons den här lördagen, och att det kunde bli lite katekesförhör också när han ändå var där. Nils klagade högljutt.
”Va fan ska han här och göra nu? Har han inte nog och göra i kyrkan?”
”Ah ja, Nils. Han har det inte lätt nu den stackarn, sen Ebba gick bort för han. Han är ju helt ena nu.”
”Äh, han har ju hungen. Det måtte väl räcka?”
Erna gav honom en arg blick, men lade ingen mer energi på att bemöta hans åsikt. Hon tyckte istället att lite finbesök av den förnäma släkten säkert skulle göra gott för huset. Hästekipaget var ju tvunget att passera grannskapet och då skulle grannarna vrida nacken ur led när de såg deras vackert prästklädda släkt. Erna log. Nä, nu var det bråttom.
Hon hade stora kittlar fulla med vatten på spisarna, och höll på att tappa upp i baljan från en av dem.
”Se så Nils!” sa hon barskt. ”Stå nu inte där och tjafsa utan gå ud och hämta mer vann.”
Nils vände och gick mot dörren medan han tyst mumlade för sig själv. Han gick fram till badbaljan och doppade ett finger.
”Jag får nock ha nåra supar.” sa han.
”Nä minsann!” svarade Erna bestämt.
”Jamen, vannet är ju kallt, så jag får åtminstone bli varm inombords.”
”Ja, vattnet blir sannerligen inte varmare när du står där och ackederar.”
”Men jag behöver väl inte bada nu. Det är för fan två veckor kvar till jul.” klagade Nils.
”Ja, men du behöver väl inte va mögig när din kusin hälsar på?”
”Äh… värst va den blev viktig nu!”
”Ja, han är ju prost här i socknen. Begriper du inte!?”
Nils insåg att det inte var lönt att diskutera mer. Dörren slog igen bakom honom när han försvann ut.  

Han klev ut i kylan, frosten hade varit på besök sedan veckan innan första advent men ingen snö hade nalkats. Han huttrade. Det var gnagande kallt.  Så mycket onödigt arbete. Och slöseri med vatten var det också. Han tänkte då inte bada en gång till innan jul. Det fick vara bra med det.  Han greppade tag i det kalla handtaget och pumpade med kraftiga styrketag.  Än hade han seniga muskler och råstyrka och ingen kunde tro att han hade fyllt 48 den gångna sommaren.  Trots de frostiga dagarna hade vattnet ännu inte frusit fast i pumpen.  Det var tur. Katten strök sig runt hans ben just när han skulle lyfta den andra spannen. Han tappade taget, spillde vattnet och drattade ner i sörjan.  Han reste sig upp, svor åt kattfan och blev ännu surare i sinnet.  Han pumpade upp ännu en spann vatten och tog sig in i det varma köket där Erna fyllde på mera ved i spisen och hummade på någon visa som han kände igen men inte hade hört sedan barnsben.
”Nu får du mera byk att ta hand om” sa han till Erna och började genast dra av sig de leriga brallorna.
”Aja men Nils!” utbrast Erna. ”Va har du nu hittat po!?”
”Det var kattfan!” muttrade Nils. ”Han satte fälleben po mi.”
”Ja, ja, skylla på stackars Misse, det kan du! Ja, å me böjsorna då.”
Nils snörade upp sina byxor och satte sig på en kökspall och började omständligt dra dem av sig medan han grimaserade.
”Va e de!? Har du ont?”
”Nä… inte så farligt.”
Nu fick Erna se att hans vänstra lår var alldeles rödflammigt.
”Nämen, stackars Nils.” ojade hon sig. ”Hur e de fatt!?”
”Ah, de e vel ente nåd och bli hispig för.”
”Jamen… det ser ju ont ud.”
Erna gick bort till det lilla skåpet i hörnet vid skafferidörren, där hon plockade fram flaskan och ett glas och skyndade bort till Nils.
”Här!” sa hon och räckte honom det fyllda glaset. ”Drick det, så gör det inte så ont kanske.”Nils insåg att det kanske var bäst att spela med lite.
”Ja, det gör faktiskt ont utav bara helvete.” sa han.
”Ja, ja, men nu får du minsann vårda dit språk. Även om du har ont är det ingen ursäkt för så fula ord. Va ska Algot säga!?”

När supen hade halkat ner ordentligt och började värma strupen hade också vattnet i kittlarna blivit tillräckligt varmt. Nils reste sig för att hjälpa Erna att slå i vattnet i baljan, varpå hon kände med handen i vattnet.
”Så där ja, Nisse lille. Nu e badet klart.”
Nils kände med handen i vattnet.
”Det är ju fortfarande kallt.” sa han.
”Försök ente din pipsill. Du får ändå ente fler supar. I med dig nu i badet.”
”Aja en till e ja väl värd?” sa han och vred ömkligt på sin kalufs samtidigt som han plockade fram det där halva leendet som han visste kunde få henne att smälta som flottet på stekjärnet. Den här gången föll hon till föga och fyllde på glaset ända upp och räckte till sin Nils. Han tömde det i ett svep och klev sedan tjänstvilligt upp i baljan medan han knäppte upp sin skjorta. Han sjönk försiktigt ner i vattnet, och kände att suparna nog gjort susen.  Ömheten i kroppen släppte och det var skönt i det varma. Konstigt att man aldrig längtade efter ett bad någon gång, utan istället fasade för juletid som var det samma som badetid. Nu låg han där utsträckt och njöt. Han blundade, log och mindes somrarna vid den lilla skogssjön när han simmade med insjöfiskarna kring fotknölarna.  

Ur sin halvdvala väcktes han plötsligt med ett ryck. Det bankade på stordörren och en bekant röst hördes som sa ”god dag i stugan”. Det sista Nils såg var Ernas svepande rörelse mot golvet som greppade taget om trasmattan vilken ögonblicket senare hamnade över baljan.  Och sedan blev det mörkt och dammigt.
Där låg nu Nils hjälplös i vattnet och ansträngde sig till sitt yttersta för att kväva en nysning orsakad av dammet från mattan. Han insåg det omöjliga i att kliva upp nu ur badet i all sin nakenhet framför den just anlända prosten! Sak samma att han råkade vara Nils kusin. Så nära var de trots allt inte. Han hörde hur Erna ursäktade sig med att hon inte hunnit få undan bykbaljan, och inte hade hon väl trott att han prosten skulle komma så tidigt och kanske han ville ha en slät kopp kaffe så länge.
”Ja tack, det skulle sitta fint.” svarade Algot medan han drog ut en stol och slog sig ned vid köksbordet. ”Men var är Nils henne idag?”
Erna såg oroligt bort mot badbaljan.
”Eh… Nisse ja… eh… han är borta hos grannen och avslutar slakten.” ljög hon ursäktande samtidigt som hon böjde huvudet för att ögonen inte skulle avslöja lögnen.

     Hu så galet detta blev då, tänkte Nils där han låg under trasmattan i det ännu varma vattnet. Han svor inombords och hoppades att Erna var klok nog att försöka locka med sig Algot ut istället, så att han fick en rimlig chans att lämna badet.  Men nu skulle tydligen Algot först sörpla kaffe.

     ”Så hon bjuder på en sup också?” frågade prosten, gnuggade sina händer och riktade hela sin uppmärksamhet mot det tomma glaset och flaskan som stod kvar på köksbordet.
Erna insåg att hon i uppståndelsen inte kommit sig för att duka undan glaset och flaskan efter Nils.
”Men, inte ska väl prosten ha starkt?” sa hon.
”Åja, en får ju lov och dricka nattvardsvin, så en sup då och då kan väl inte vara så syndigt?” skrockade prosten och klappade sin stora mage. ”Och sen kan det bara göra gott med lite värme inombords, i den här kylan.”
Erna skyndade sig att fylla på glaset innan prosten skulle upptäcka att det var begagnat.
”Ja, vasse go då.” sa hon och räckte honom glaset.
”Ja, skål då.” sa prosten och tömde glaset i en rejäl klunk. ”Aah… den satt fint den!”
Nils kände en växande irritation där han låg i vattnet. Han kände hur hans fingrar började bli som russin, och han ville verkligen komma upp ur badet nu. Han hörde hur Erna förflyttade sig mot skafferiet, dörren öppnades och stängdes, och något sattes på bordet.
”Han får väl ha en kaga osse.” sa hon.
”Förbannat.” tänkte Nils.
”Ja tack!” sa prosten.
Han lät sig väl smaka av godsakerna, och tog sig också friheten att slå upp ännu en sup. Också den tog han i en rejäl klunk.
Erna såg förundrat på honom, och Nils svor långa eder för sig själv under mattan.
”Ja, du Erna, baka har du alltid varit duktig på.” sa han och betraktade med livlig fantasi klenäten i hans hand.
Nils hörde hur stolsbenen skrapade mot trägolvet, följt av något okontrollerade fotsteg och sedan ett lätt klatschande ljud.
”Nä men… vad gör han, prosten!” hördes Ernas lite upprörda röst.
”Ja men jag tycker synd om Erna. Gå här och slita för den där slashasen Nils. Jag skulle trivas bra med ditt sällskap.”
”Nä, snälla prosten. Nu får han lyna si litta.”
”Ja men, du vet… jag har ju gott om pengar. Och du är ju en så grann kvinna ju.”
Nils höll på att koka över av ilska under mattan, och det var nästan så att vattnet höll på att öka i temperatur. Någonting måste göras.

     Plötsligt reste sig Nils upp ur badbaljan.
”Du din… din… förbannade lushund!” vrålade han med grötig röst.
Algot stirrade förskräckt på den märkliga varelsen som stod rak lång framför honom. En trasmatta som rörde sig och vrålade medan vattnet rann ymnigt omkring honom.
Algot var likblek i ansiktet.
”Vik hädan! Vik hädan! Jag ska göra bot! Jag lovar!” gnällde Algot och försvann ut genom dörren som slog igen med en smäll efter honom.

Det var äntligen julafton. Barn och barnbarn var som vanligt församlade hemma hos Erna och Nils. Alla var mätta och belåtna när de satt samlade på kvällen framför den öppna spisen och lyssnade andäktigt när far i huset läste högt ur julevangeliet.
”Man kan ju undra hur den stackars prosten har det nu.” funderade sonen Ola när Nils slog ihop boken.
”Va!?” utbrast Nils.
”Ja, han är ju helt ensam nu.”
”Det kan han ha!” muttrade Nils och Erna såg oroligt på honom. ”Han har ju gott om pengar. Han kan väl gå ut och slå runt.”
”Men… har ni inte hört!?” sa Ola.
”Vad då!?”
”Han har inga pengar kvar.”
”Va!?”
”Men far då…” sa Lisa. ”Har ni verkligen inte hört? Han har skänkt hela sin förmögenhet till barnhemmet nere i byn.”
”Åh fan.” sa Nils.

Julsaga – Nattåget

2003120506-001Vårt andra bidrag till årets julträff med Skrivarkursen!

Natalie satt på en träbänk på tågperrongen i Hamburg vid spår fem. Här hade hon suttit alldeles för länge i väntan på tåg nr 1018 som skulle ta henne under en drygt fem timmars resa till Köpenhamn. Klockan var ung, obetydliga 00.10 en kall decembernatt fyra dagar före jul. Hon slumrade nog till en stund för senast hon hade sneglat på tiden var minuterna innan dygnen avlöste varandra. Med ett ryck och blicken riktad mot ryggsäcken kom hon på att hon hade lagt den obevakad på bänken bredvid sig. Låg den inte lite längre ifrån henne? Den lutade mot höften innan hon hade somnat. Hon förde handen in i den dolda fickan, drog upp dragkedjan och visste med ens att plånboken var borta. Tusan också! Bestulen, mitt i natten och tåget som skulle anlända vilken minut som helst. Hon kände i bröstfickan och kunde känna biljettkanten. Hon såg tåget närma sig och gjorde ett snabbt överslag i tankarna. Valde att ta tåget istället för att uppsöka polisen.
Hjärtat var i uppror. I plånboken fanns inte bara hennes egen reskassa utan även pengar som tillhörde hjälporganisationen. Hur skulle hon förklara de saknade pengarna? Hon hade på inrådan av en väninnas mamma medverkat i Pingstkyrkans hjälparbete för de ensamma barnen i Tanzania vars föräldrar dött i Aids. Hennes ansvar var den stora insamlingen med namnet ”Gloria” som skulle gå till de föräldralösa flickor som behövde mensskydd för att kunna ta sig till skolan. Tankarna irrade runt, det var en ansenlig summa pengar. Nu skulle hon få stå till svars om inte ett mirakel hände. Hon stod och väntade på de utklivande resenärerna medan hon fortfarande greps av de trista tankarna av att plånboken kanske var borta. Hon längtade in i tåget för att granska innehållet i ryggsäcken. Kanske hade hon placerat den löst efter det att hon hade köpt sin kopp te på den smutsiga lilla syltan utanför stationen och då kanske den hade sjunkit djupare ner i ryggsäcken.
Just som hon tagit de två kliven in i tågvagnen fick hon en knuff i ryggen som fick henne att snubbla framåt och tappa ryggsäcken. Medan hon försökte komma på fötter igen såg hon ett par kvicka taniga fingrar greppa ryggsäcken, ett bemötande varmt leende och hörde en behaglig röst.
”Vissa åldringar tror tydligen de äger världen.” sa han och nickade menande mot en äldre man med käpp som utan hänsyn till sina medresenärer klumpigt hade försökt tränga sig före och där igenom knuffat till den unge killen som i sin tur snubblat framåt mot Natalie. Han sträckte fram ryggsäcken till henne.
”Jag heter Simon.” sa han och log bredare än brett.
Hon tog emot ryggsäcken och mumlade ett stressat tack och fortsatte hastigt in i tågvagnen, med Simon tätt efter sig. Hon hittade en ledig sittplats och slog sig ned med ryggsäcken på golvet mellan sina fötter för att börja söka igenom innehållet.
”Ska du också till Köpenhamn?” frågade Simon och slog sig ned på platsen mitt emot hennes utan att ens fråga om det var ledigt. Hon hejdade sig, och ville säga åt honom att gå och sätta sig någon annanstans men insåg att det nog vore ofint. Han hade ju trots allt varit hjälpsam.
”Nja, Helsingör faktiskt.”
”Aha. Bor du där? Själv bor jag i Malmö.” fortsatte Simon utan att egentligen vänta på hennes svar. ”Har du varit i Malmö?”
”Nä… ja, eller…”
”Va!? Har du inte varit i Malmö?”
”Jovisst, men du frågade om jag bor i Helsingör.”
”Ja, gör du det?”
”Nä, Helsingborg. Ska hem och fira jul hos mina föräldrar.”
Hon satt med handen på sin ryggsäck, och önskade helst av allt att han skulle lämna henne så att hon fick leta igenom den i lugn och ro. Han sneglade på hennes hand.
”Har du något extra värdefullt i den där?”
”Va!? Nä… hur så?”
”Nja, du håller ju så hårt i den.”
Hon svarade inte honom.
Tåget började rulla ut från stationen. Hon såg sig omkring i hopp om att hitta en annan plats, men det var fullt.
Plötsligt reste hon sig.
”Ursäkta.” sa hon.
”Vad?” sa Simon.
”Måste gå på toaletten.”
”Jag håller din plats.” sa han och log. ”Och jag kan vakta den där.” la han till och nickade mot hennes ryggsäck.
”Nä tack. Den tar jag med mig.”

När hon väl krånglat sig in på den trånga toaletten och låst dörren bakom sig, började hon genast rota igenom sin ryggsäck. Hon var mycket nära att brista ut i gråt när det stod klart för henne att plånboken verkligen var borta! Vad skulle hon ta sig till? Hennes egen reskassa var illa nog, men pengarna till hjälporganisationen visste hon inte hur hon skulle förklara. De skulle säkert aldrig tro henne om hon sa som det var att plånboken blivit stulen. Nedstämd gick hon tillbaka till sin plats och sjönk gråtfärdig ned på sätet.
”Kom du inte till?”
”Va!?”
”Ja, på toaletten alltså?”
”Jo visst.”
”Har du ont någonstans?” undrade Simon med en bekymrad min.
”Hurså? Nä… jag har inte ont.”
”Men… du gråter?”
Hon berättade medan tårarna rann om förlusten av plånboken som hon upptäckt redan på perrongen i Hamburg. Hur hon hade slumrat till och någon då passat på och stulit den ur hennes ryggsäck. Hur bra insamlingen gått, men nu fanns det inga pengar kvar att redovisa för hjälporganisationen.
”Hur mycket?” ville Simon veta.
”Sjuhundra D-mark.”
”Oj!” utbrast Simon med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Så vad gör jag?” klagade Natalie. ”Jag kan aldrig skrapa ihop så mycket pengar på så kort tid. Pengarna ska redovisas i mellandagarna.”
”Sjuhundra…” mumlade Simon. ”Sju… öh… fan, det är ju drygt tretusen svenska!”
Natalie nickade sammanbitet.
”Ja, ja, ta det lugnt.” sa Simon. ”Vi fixar det här.”
”Vi!?”
”Visst, jag känner folk i Köpenhamn som säkert kan hjälpa till.”
Helst ville Natalie bara dra sig bort från den påstridige Simon. Han hade ju inte med hennes bekymmer att göra. Men det fanns ingen annan stans att ta vägen på det fullsatta tåget. Simon fortsatte obehindrat att prata om hur han och hans vänner som var musiker skulle hjälpa henne att tjäna ihop pengarna igen. Han påstod att de brukade spela några timmar på Ströget, och de skulle säkert ställa upp och hjälpa henne också.
Väl framme på Hovedbangården i Köpenhamn lät hon sig ändå övertalas att följa med honom. Han insisterade på att få ta henne med på en runda på Ströget först, och motvilligt gick hon med på det. De stannade till vid Forex på stationen för han behövde växla pengar. Han hade enbart tysk valuta. Sedan spenderade de många timmar tillsammans på Ströget, och Natalie fascinerades av de julpyntade skyltfönstren. Till slut hamnade de på en liten mysig restaurang där Simon absolut ville bjuda henne på middag. Fram emot kvällen tog han henne med till en lägenhet i närheten av Amagertorvet där hon fick träffa Simons musicerande kompisar Thomas, Preben och Sören.
”Ja for faen!” sa Thomas glatt när han hört Simons undran. ” Selvfølgelig er vi der for dig.”
”När?” undrade Simon. ”Hon ska fira jul hos sina föräldrar.”
”I morgen tidlig.” sa Preben.
” Lad os nu hygge os.”
Natalie insåg att hon nog fick ge sig till tåls. Kanske det här kunde rädda henne trots allt, och killarna verkade hyggliga. De bjöd på mat och öl under kvällen, och det hela blev en ganska munter tillställning. Hon lade märke till under kvällen hur Simon hela tiden sneglade åt hennes håll. Hon försökte ignorera det. Men hon kunde ändå inte låta bli att tycka att han trots allt var både småcharmig och tilldragande.
Ganska tidigt dagen därpå drog de alla fem i väg ned till Ströget, där killarna placerade sig på ett lämpligt ställe, och började spela. Thomas var den som sjöng förutom att han spelade gitarr. Hon gillade hans lite hesa sångröst och även om hon inte riktigt förstod deras danska texter var det ändå medryckande melodier. Folk gillade uppenbart också deras musik, för det var många som slängde pengar i den stora kakburken de hade ställt framför ett handskrivet plakat som vädjade om ett bidrag till de föräldralösa barnen i Tanzania.
Men trots många givmilda människor var resultatet ändå ganska dåligt. I alla fall räckte det inte på långa vägar att täcka den summan hon saknade. När de satt tillsammans på kvällen och räknade pengarna, fick de fram summan sexhundratre och tjugofem plus tio kronor i svenska pengar och två knappar.

På kvällen följde Simon henne till Hovedbangården där hon skulle ta tåget till Helsingör.
”Jaha.” sa hon lite vemodigt. ”Dags att skiljas åt då.”
Han suckade och betraktade henne en lång stund.
”Jag är uppriktigt ledsen att vi inte kunde få ihop mer pengar. Hade verkligen velat hjälpa dig.” sa han.
”Du är snäll.” sa hon och strök handen mot hans kind.
Han log lite snett mot henne och gav henne en lång kram.
”Önskar verkligen jag kunde gjort mer.” sa han tyst.
”Tack. Och tack för en trevlig dag på Ströget.” sa hon varpå hon vände sig för att kliva på det väntande tåget.
”Visst ja!” utbrast han. ”Höll på och glömma.”
Han räckte över ett litet paket omsorgsfullt inslaget med ett rött julklappspapper.
”En liten julklapp.”
”Till mig!?”
Han log.
”Men du får inte öppna den förrän på julafton.” sa han. ”Lova!”
”Okey, jag lovar.” intygade hon när hon klev in i tågvagnen.

Julen firade Natalie hos sina föräldrar med övriga syskon, och allt var som vanligt. Precis så som jularna alltid brukade vara med alla nära och kära. Ändå kände hon sig inte helt tillfreds. Hon oroade sig fortfarande för hur hon skulle förklara de saknade pengarna. Sen var det här med Simon. Hon kunde se hans sneda charmiga leende framför sig, och hon log för sig själv. Då slog det henne! Julklappen från Simon hade hon ju glömt att öppna. Hon rotade fram det lilla paketet från sin ryggsäck och började plocka av det röda papperet. Men vad var detta!? Det var… hennes plånbok!
Först fylldes hon av ilska. Så öppnade hon den för att kontrollera innehållet. I det vanliga pengafacket låg hennes återstående reskassa orörd. Men hjälporganisationens pengar då? De fanns inte där. I paketet låg även ett kuvert.
Hon öppnade det och plockade ut 650 Dmark plus lite danska pengar samt ett kort.
På kortet kunde hon läsa;
”Förlåt! Restaurangen kostade knappt 200 danska kronor, men det kanske kan täckas av pengarna från Ströget. Skulle gärna vilja se dig igen. Ring, snälla.”
     Under meddelandet hade han skrivit sitt telefonnummer.
Just då avbröts hon.
”Sitter du här för dig själv?”
”Åh, ja, jag kommer pappa.” sa hon. ”Vad är klockan?”
”Strax sju. Snart dags för Karl-Bertil på tv.”
”Åh, det får nog vara för min del. Måste ringa.”
”Ja, ja, du vet var telefonen är.”
”Visst.” sa Natalie och suckade djupt. ”Det blev en fin jul i alla fall.”

AV: Snezana & Per Lindskog