Min Julsaga

Doften eller som jag upplevde det, stanken, när mor kokte leverkorv sökte sig upp för trappan och trängde sig obönhörligt in i mitt rum. Det var då man visste att det lackade mot jul.
Första advent närmade sig och jag skulle åter få sätta upp den där ljuslyktan i kulörta pappsidor och en sju watts glödlampa i mitt fönster. I sådär fem eller sex veckor framöver skulle jag få trivas i det där behagliga ljuset den gav och kunna slå mig ner i min fladdermusfåtölj och läsa ännu en bok om tvillingdeckarna och den överintelligente kusinen Hubert, eller någon av Fem-böckerna.
Men det var inte någon beständig frid. Snart skulle man tvingas med i kyrkan eftersom syrran tvunget skulle delta i årets luciatåg. Jag såg min närvaro där som helt onödig, och jag hade haft det betydligt trivsammare hemma. Men mor och jag hade inte samma uppfattning i den frågan.
”Måste jag följa med?” undrade jag klagande.
”Ja, det måste du”, svarade mor skarpt.
”Men det är ju tradigt.”
”Nä, det är det visst inte. Lucia är en fin tradition.”
”Jaså.”

Jag hade alltid svårt att riktigt se tjusningen med alla de där figurerna klädda i vita särkar med en massa ljus, sjungandes obegripliga texter om gård och stuva eller den där märklige Staffan och hans fem fålar. Att sen mor blev arg när jag ville försöka lätta upp den i mitt tycke tungsinta stämningen i kyrkan genom att hala upp mitt munspel och försöka mig på en munter melodi, förstod jag heller inte. Hon nöp mig hårt i armen, som så många gånger förr,  och beordrade mig strängt att stoppa ner munspelet och vara tyst.
Sen fick jag mig en åthutning när vi kommit hem också.
”Det var du som ville att jag skulle följa med”, klagade jag.
Så min motvilligt inställda munspelskonsert tillsammans med det tillfälle då min syster satte sig på min gitarr som för tillfället låg i fladdermusfåtöljen, blev nådastöten för min musikaliska karriär.

Men det där med Lucia var alltid något jag hade lite svårt att förstå. Lätt för syrran som fick vara tärna och ibland till och med självaste Lucia med ljus i hand eller i krona på huvudet. Med levande ljus och inte en brandsläckare inom rimligt avstånd i lokalen. Bara en våt handduk som kronan fick vila på. Hur vågade man?
Men skulle jag vara med fick det bli som stjärngosse! Hur kul är det att gå omkring med en dumstrut på huvudet!? Tomte gick heller inte an. Fanns alltid någon annan som hann före till den rollen. Tror säkert jag kunde platsat som Lucia. Man var ju långhårig på sextiotalet. Åtminstone så länge inte morfar hann fram och mot min vilja klippte mitt hår i en märklig kompromisslösning, med lång lugg och snaggad nacke. Att protestera gick ju heller inte an. Han var ju förutom byggmästare i byn även frisör! Så han kunde sin sak. Minsann. Men det var ju som det var på sextiotalet. Vuxenvärlden hade i allmänhet inte samma uppfattning som oss unga i den frågan.
”Pågar ska inte ha långt hår!” slog morfar fast.
”Ja men kolla på Beatles.”
”Ja, men de är ju musiker. Det är ju inte du, eller hur?”
”Nä, och vems fel är det?”

Inför den stundande julen hade man ju viktiga saker att göra. Önskelistan skulle skrivas. Gällde att formulera sig väl också, så att mor… eller ja… tomten begrep vad man menade. Det gjorde hon … han sällan.

Någon dag innan självaste julafton fick vi pynta lite mer. En egen så kallad gran i form av lite granris i en stor vas med vatten blev det. Sen var det fritt att dekorera med kulor och glitter. Det vill säga gamla avlagda julgransprydnader som mor hade tröttnat på. Fanns dock inte så värst mycket att välja på, eftersom hon gärna fyllde den riktiga granen med alldeles för mycket pynt, och ogärna släppte ifrån sig något. Det hon släppte var syrran oftast först på. Så det pynt jag fick tillgång till var mest slitet på gränsen till färdigt att kastas.

Nu infann sig också en tid av lite förväntansfull tillvaro. Julklapparna låg gömda i mors och fars garderob, men där måste man nog ge mor en liten eloge. Hon såg alltid till att slå in paketen väl och det var oftast omöjligt att gissa sig till vad som fanns i dem. Spelade ingen roll hur mycket man än klämde och kände på paketen. Förutom när jag blivit tonåring och julklapparna mest bestod av skivor och en och annan skjorta.

Så småningom blev det dags för julgodis. Den där osen av leverkorv hade till slut lämnat huset, och ersattes av ljuvlig förförisk doft av nykokt knäck och annat smaskigt. Allt det där som man sen sprang och nallade av ur skafferiet varje tidig morgon innan mor orkat sig upp ur sängen och kunde hålla ögonen på vad som hände i köket. Jag tog med försiktighet för att i möjligaste mån undgå upptäckt. Några få knäck, och en och annan tunn skiva marsipanbröd. Mer vågade jag inte. Ett år fanns ett halvt kilo nougat i skafferiet, och det var ju verkligen godis. En tunt skuren kant märker hon säkert inte. Eller ja, jag tar en liten bit till. Den är ju stor så det kan väl inte märkas. Det var verkligen gott. Tror jag tar en bit till. Efter att ha satt i mig nästan halva paketet fick jag nog mitt straff utan att mor behövde agera. Det dröjde väldigt många år innan jag alls kunde tänka mig att äta nougat igen.
Men jag vet egentligen inte riktigt vad hon använde den till, för jag har inget minne av något hemlagat godis som innehöll nougat. Ha… hon visste kanske inte hur man gör!

Lille Julafton fick en speciell betydelse. Det var då vi faktiskt hade ett eget familjärt julfirande med julmat, som för min del som otroligt kräsen unge bestod av grillkorv och pommes frites, eftersom till och med mor insåg att jag troligen skulle svälta annars vid det dignande julbordet. Hade ingen förståelse alls för det där med skinka, sill, sylta eller vad annat de nu fick för sig att duka fram. Det dröjde ganska långt upp i vuxen ålder innan jag började uppskatta riktig julmat.
Efter maten hade vi vår egen lilla extra julklappsutdelning. Vi hade både Lucia och tomte, och det var naturligtvis syrran som fick klä sig vitklädd med ljus i hår. Själv dolde jag ansiktet i en varm tomtemask, och så lussade och tomtade vi för mor och far. Medan jag svettades innanför masken och helst bara ville få det överstökat så snabbt som möjligt för att få tillgång till de få julklappar som delades ut lite i förskott denna dag.

Äntligen var det julafton.
Först en tur till farmor, för rättvisans skull. Men det blev aldrig mer än någon timme, och aldrig något julfirande med kusinerna på fars sida. Vet egentligen inte varför.
Lite fika med pepparkakor och de där klassiska mandelskorporna, och eftersom man var för liten för att dricka kaffe fick det bli julmust. En dryck jag egentligen aldrig riktigt förlikade mig med. Vid juletid var det förvisso den enda läsk man fick.
Besöket hos farmor var mest en plåga. Hon var ju snäll och omtänksam, men för en liten halvvild unge fanns det inte mycket kul att göra där. Jag ville ju bara åka vidare till mormor och morfar på Solhäll. Det var ju där allt roligt och spännande hände.
Hemma fungerade det nästan aldrig att ha kompisar hemma. Det blev mest pinsamt. De flesta blev ivägkörda av mor. Varför?! Ja, säg det. Hon hade synpunkter om allt och alla. Hon klagade över att vi förde liv och det skulle vara tyst.
På Solhäll var allt mycket friare, och tillsammans med min ett år äldre kusin fanns det utrymme för så mycket fantasi.
Julafton hos mormor och morfar hade ett ganska tydligt fastlagt program.
Först kaffe och kakor. För oss barn var det åter igen julmust! Mormor sa alltid att det var ju samma som Coca cola. Det var också lönlöst att invända att det faktiskt bara var färgen som var samma som Coca Cola. Samma sak var det till påsk, men då hade ju drycken ett annat namn.
Det var lite olika hembakta kakor, och pepparkakor som man alltid skulle trycka sönder i handflatan. Blev det tre delar fick man önska sig något. Påhitt javisst. Oavsett vilket blev mina önskningar aldrig uppfyllda!
Sen var det de där ljuvliga mandelmusslorna med vispgrädde och jordgubbssylt som mormor alltid serverade till julfikan.
”Nu tar du bara en”, sa mor strängt.
Men när det var dags att duka av bordet, räckte mormor fatet till mig.
”Du tycker ju om de här. Ta du en till!”
Jag mötte och läste mors blick, och visste mycket väl att hon ville säga nej. Men hon vågade inte eftersom hon hade lika stor respekt för sin mor som hon ansåg att jag skulle ha för henne. Jag tyckte om mormor.
Det var alltid en viss tidspress med det här eftermiddagskaffet. Snart började ju Kalle Anka på tv. Att det var ett så pass viktigt inslag på julafton är antagligen för dagens barn ganska obegripligt. Ja, förutom för alla de som idag med tvivelaktig politisk agenda tjatar om att de absolut vill behålla Kalle Ankas jul.
På den tiden var detta med undantag av några få tjeckiska kortfilmer under årets gång, de enda animerade filmer som visades på tv.
Så snart Benjamin Syrsa sjungit sista raden i ”Ser du stjärnan i det blå” knackade jultomten på dörren. Hans tajming var alltid perfekt!
Tomtens besök på julafton var självklart för oss barn alltid den absoluta höjdpunkten, även när vi blivit gamla nog att förstå att det egentligen var morbror Allan som gömde sig bakom den slitna tomtemasken. Och det var inte enbart julklapparna som gjorde hans besök till en höjdpunkt.
Han la alltid ner en hel del förberedande arbete inför sin tomteroll, och det var ett utsökt och annorlunda skådespeleri han bjöd på. Förutom att han och moster alltid haft en alldeles särskild plats i mitt hjärta, är han som vår alldeles egna tomte något som fyller minnet med värme.
Efter hand la vi också märke till hur morbror Allan lite diskret lämnade rummet lite innan sista julhälsningen dök upp i Kalle Ankas jul. Man började förstå varför.

Julklapparna då!? Var de bra?
Lite svårt att säga om mor egentligen var helt medveten om vad hon handlade.
Ett år önskade jag en elektrisk bilbana. Jag fick ett Formula 1 sällskapsspel från Alga. Ärligt talat vet jag inte om det var roligt eller spännande. De där instrumentpanelerna i papp som hörde till spelet, med mätare i plast där man själv kunde ställa in önskad hastighet var rätt fräcka. Men jag fick aldrig någon klarhet i vilken funktion de hade. Undrar fortfarande om det spelet var roligt.
Jag kan förstå om en elektrisk bilbana kanske var en lite väl dyr julklapp, men man kunde kanske tänkt ut ett bättre alternativ. Det fanns ett antal betydligt billigare förslag på min önskelista, som exempelvis någon Corgi Toys-bil. Till och med något mjukt paket med strumpor eller kalsonger hade varit roligare än ett sällskapsspel som ingen ändå ville spela med mig.
Djupt imponerad av mina kusiners fantastiska järnvägsanläggning önskade jag mig ett år en grundsats för modelljärnväg. Närde en dröm att kunna bygga upp en lika häftig anläggning själv. Jag fick ett lok som gick på batteri som tog slut efter två varv på rälsen vilken räckte till en liten ringformad bana. Far hade heller aldrig tid eller lust att vara behjälplig i något byggande.
Något år tidigare när Mary Poppins var aktuell på bio, fick jag ett sällskapsspel baserat på den filmen. Men det var ju just det med sällskapsspel! Man måste vara minst två för att kunna spela, det hörs ju på själva namnet. Varken syrran eller mina föräldrar hade lust eller tid. Jag fick aldrig klart för mig exakt vad det spelet gick ut på heller.
Ett annat år fick jag ett labyrintspel! Äntligen hade de ändå fattat! Äntligen ett spel jag kunde spela ensam.
Julklapparna blev dock lite bättre när man började komma upp i åren strax över tio, och Lp-skivor och fräcka skjortor stod högst på önskelistan.
Nu kan man kanske fundera över om jag var en sådan där otacksam unge som inte hade vett att uppskatta föräldrarnas ansträngningar med att hitta passande julklappar. Kanske, kanske inte. Men min far kan nog inte hållas ansvarig i det här fallet. Det enda han bidrog med var sin del av ekonomin. Det var helt och hållet mor som ansvarade för inköpen av julklappar. Och om jag var otacksam var jag i så fall ärftligt belastad. Jag kan inte minnas en enda jul som jag inte hört mors klagovisa över fars val av julklapp till henne.
Det handlade alltid om någon hushållsmaskin som han tyckte hon behövde. Han fick dem till ett bra pris hos sin svåger som hade butik i byn där far själv en gång vuxit upp.
Att hon sedan alltid fick någon dyrbar present från Guldfynd när de firade bröllopsdag på nyårsafton fanns liksom inte riktigt med i hennes tankar.
Ett år fick ändå fars julklapp henne att tappa målföret för en stund.
I vanlig ordning just som tomten tackade för sig och skulle bege sig vidare, kom han tillbaka in med ett paket i lite större format som inte fick plats i hans säck och heller inte under granen. Mors min visade tydligt hennes förutfattade åsikt att det naturligtvis handlade om ännu en hushållsmaskin till samlingen. Den stora skillnaden den här gången var att någonting rörde på sig i paketet. Tomten satte ner det på bordet framför mor, vände det försiktigt och i samma stund lyftes julklappspapperet en aning och ett nyfiket och lite förskrämt taxhuvud kikade ut ur paketen.

När tiden kom då vi barn hade flyttat hemifrån, blev jularna efter hand allt mer komplicerade.
Några år efter att mormor och morfar lämnat oss, fortsatte vi ändå att fira jul på Solhäll. Det var stressigt!
Det var kaffe klockan två. Kalle Anka klockan tre. Besök av jultomten omedelbart efter det. Så snart tomten lämnat huset, rafsade man ihop sina respektive julklappar, tackade för sig och for vidare. Det är klart det som är problemet när barn växer upp, gifter sig och får barn och … ja, ni fattar.

Visst fanns det mycket kring barndomsjularna som var mysigt och roligt. Inte minst var man ju ledig från skolan. Jag läste aldrig så många böcker som just veckorna före och efter jul. Sen julmaten – grillkorv med pommes frites var ju gott.

Att vara på Solhäll hos mormor och morfar var alltid något speciellt, inte enbart till jul. Och sen morbror som jultomte – det var i en klass för sig.

Idag är julen betydligt lugnare. Några dagars avkoppling hos det som blivit min familj med god julmat där jag numera uppskattar det allra mesta, julklappsspel och sedan en hel kväll bland folk som älskar sällskapsspel.

Tror du på tomtar?

Tror du på tomtar?
Av: Per & Snezana Lindskog

Maggie sprätte upp den sista flyttkartongen som stod kvar mitt på golvet i den nya fräscha lokalen. Kartongen som innehöll dukar och bordsdekorationer. Nu var det bråttom. I morgon på självaste luciamorgonen skulle allt vara klart, prick klockan sju, när det var dags att öppna hennes nya alldeles egna kafferosteri.
Överst i lådan låg ett slitet foto. Hon tog upp det, vände på det, strök lite försiktigt med fingrarna över det och log igenkännande för sig själv. Det var ett klassfoto från 1990. Fjärde klass. Hela tjugoåtta år sen. Hur hade det hamnat i den lådan? Det borde varit packat bland hennes privata tillhörigheter som skulle till bostaden ovanför den lilla butiken. Det fotot hade hon dessutom inte sett på evigheter. Hon stack in det mellan kakburkarna på en hylla och fortsatte packa upp.
En stund senare anlände budet från blomsterhandeln med julrosorna hon skulle dekorera borden med. Hon kvitterade, tackade budet och bar sen själv in lådan med krukorna.   Budet hade hanterat kartongen lite ovarsamt, och hennes blick fastnade på några märkliga spår i den utspillda jorden på lådans botten. De såg precis ut som små avtryck av grovmönstrade skosulor, inte större än hennes tumnagel. Lustigt som det kan bli, tänkte hon innan hon skyndade vidare med sina göromål.

Kaj, hade dammat och fejat en lång stund i antikvariatet som var hans kärna i tillvaron. Varje år dagen innan Lucia, när alla hade sitt lussebak, dammade han av alla böckerna i hyllorna, och lådorna med inaktuella böcker, mest som en kär ritual. Han plockade fram samma gamla julgran och tomten Roger. Girlangerna som skulle pryda skyltfönstret var lite slitna men med en ny ljusslinga i sällskap skulle den piffa upp. Den sista lådan som fick sig en avstrykning med fibertrasan hade öppnat sig en aning. Han kunde skymta boken som låg överst. En kär bok med kantstött slitet omslag. En alldeles speciell utgåva av Dickens En Julsaga, upplaga år 1990, illustrerad av Roberto Innocenti. Han öppnade bokens pärm och såg inskriptionen. Märkligt, boken fanns inte att hitta någonstans under alla åren. Vad var det, han räknade tyst, 28 år hade gått sedan han fick den. Ingenstans fanns den alla dessa år, som han hade letat. Den skulle han lägga i skyltfönstret, men inte sälja den. Det var den för kär för.

Sirpa drog den röda julgardinen åt sidan, torkade av imman för att kika ut genom det lilla fönstret. Årets första snö, hon log, det vackraste som finns är de allra största flingorna som långsamt singlar ner så att man kan skönja kristallernas symmetriska skönhet. Hon tänkte först delge Toivo sin vackra tanke men insåg att hennes surgubbe minst av allt ville höra den och behöll den inom sig. Stunden innan hade han muttrat något om den annalkande kylan och var säkert lika avig till vintern och julen som varje år. Senast han kostade på sig något som liknade ett leende var i somras när hon hade sytt badbyxor till honom i födelsedagspresent. De var storblommiga med vajande blåklint mot en himmelsblå bakgrund. Imorgon skulle han resa söderut på sitt stora juluppdrag. Hur skulle det gå tänkte hon för sig själv och suckade tungt.

Toivo var känd som den mest sura tomten i byn. Sirpa hade det inte lätt. Alltid var han grinig och alltför sällan ens på någorlunda bra humör. När det beslutades på tomterådet att Toivo skulle få årets juluppdrag skakade Sirpa på huvudet. Av hennes min kunde man uttolka att Toivo omöjligt skulle klara av just ett sådant uppdrag. En god gärning inför den stundande julhelgen var ingen lätt uppgift för någon, än mindre för Toivo.
”Vojne, vojne, int ska ni ge Toivo detta uppdrag, det kommer att gå illa och vad blir det då av den goda gärningen som ska stå för denna tomtebys rykte.”
”Men Sirpa, din Toivo har aldrig fått uppdraget, så det var väl på tiden. Han klarar det säkert ska du se”, sa Timo, en av tomtarna i tomterådet.
”Ack Toivo”, sa Sirpa och tystnade.
Toivos största problem var att han inte tålde mjölksocker och borde egentligen inte äta julgröt som han älskade. Allt detta hände under en tid då låglaktosprodukter ännu inte var kända i tomteland och ej heller fanns det laktrastabletter som människorna på senare tid har uppfunnit. Alltså fick han stå ut med sin bullriga mage. En sur mage gör ingen gubbe glad.

Maggie pysslade och pyntade fint inför morgondagen, nynnandes Stilla natt. Risgrynsgröten låg i grytan och svalnade. När allt var klart satte hon sig ner vid ett av borden med en tallrik gröt med socker och kanel. Men så kom hon på en liten speciell tanke, hon tog fram ett pyttelitet fat i glaserad keramik och fyllde det med gröt, en liten träsked hade hon också sparat, mest för känslans skull. Det lilla fatet flyttade hon runt innan hon bestämde sig för att placera det precis vid den laddade kaffekokaren. På så vis skulle hon få svaret i samma stund hon satte igång morgonkaffet. Nej, hon trodde inte på tomtar och troll längre. Det var mest för julkänslans skull.

Sirpa sov inte ordentligt första natten efter Toivos resa. Under natten tänkte hon sig fördärvad. Inom henne växte planer, en långväga resa. Hon skulle se till att finnas för Toivo om han behövde hennes hjälp. Det första hon gjorde tidigt i ottan var att svepa sjalen om sig och bege sig ut i snödrivorna till tomtefars kontor.

Heiko, tomtefar, nickade förstående, han hade en perfekt lösning. Skönt tänkte Sirpa och godtog att hon skulle transporteras med tomtefigurer i porslin, direkt till Maggies lilla butik. I lådan satt Sirpa helt förtvivlad. Hon hade glömt osynlighetspulvret. Inte gick det an att hon blev upptäckt när lådan öppnas.

Toivo stånkade och pustade när han utmattad satte sig tillrätta bland små kottar och kulor. Det var inte helt lätt att klättra upp till den vackra julkransen som prydde porten mellan de båda butikerna. Men nu var han på plats, och kunde för en stund andas ut. Han kände sig nöjd. Han hade lyckats plocka åt sig ett brev adresserat till innehavaren av kafferosteriet från brevbäraren, och pressat ner det i antikvariatet Älskade böckers brevlåda. Maggie plus Kaj skulle bli sant. Och den första snön hade romantiskt ramat in bilden som svällde av julefrid. I fickan höll han handen hårt om den lilla hjärtformade asken med det magiska glitterpulvret. Den rätta stunden skulle han blåsa ut det över de utvalda och därmed fullborda sitt uppdrag.

Kaj föste bort snön framför dörren med den antika lilla spaden som han tog fram varje vinter. Så fort han öppnade dörren till antikvariatet tog han upp posten som låg som drivor på golvet. Han bläddrade bland julkort och en del räkningar. Märkligt att det fortfarande kommer julkort trots e-postens inträde. Hans blick fastnade på kuvertet postat till Maggies Kafferosteri. Maggie! För en stund försvann han i tankarna bort till en jul för länge sedan, när hans klasskamrat och första kärlek flyttade till landet. Den sista julafton som deras familjer firade tillsammans hade de lovat att brevväxla och hålla kontakten. Maggie som hade gett honom boken i julklapp för så många år sedan. Vad som hände därefter var ett frågetecken men brevväxlandet kom inte ens igång. Hur Maggie kände det var han osäker men han visste, det var den där speciella känslan. Han rycktes ur sina drömmar, nå, ja, det finns ju många som heter Maggie. Det kunde inte vara annat än just ett sammanträffande.

När Maggie la ifrån sig den elektriska tandborsten, hörde hon kaffekokaren porla. Drömde hon? Det doftade nybryggt kaffe. Kaffekokaren var i full gång och det pyttelilla grötfatet var tomt. Hon nöp sig i armen, det kändes. Hon öppnade skåpsluckan, tog fram en kopp. När kaffet just runnit ner hördes ett pruttande, hon vred huvudet mot ljudet, fnissade och funderade på vad grannen i antikvariatet hade ätit. Handen på dörrhandtaget, nej den är låst, likaså fönstren. Har jag gått i sömnen, ätit gröten själv? Möss? Nej det luktade inte möss, snarare en fis så som farfar brukade åstadkomma. Han blev ju laktosintolerant stackarn, på gamla dar.
Det bankade på dörren, en försändelse till. Just det, kunde det vara tomtefigurerna hon hade beställt. Lådan kändes lätt. Hon öppnade försiktigt så att inte något skulle gå sönder. Hon tittade ner på figurerna och blev helt stel. Försiktigt förde hon sitt pekfinger mot en tomte som inte såg ut som de andra. Ett svagt fnitter hördes och Maggie stelnade till i rörelsen.
“Det är inte sant!”
“Jo, faktiskt. Men snälla… säg inget. Du har inte sett mig, ok?”
“Men… det gör jag ju…”
“Jo, men det borde du inte kunna. Jag har glömt osynlighetspulvret.”
“Menar du att det kan finnas fler… fler såna som du, fast osynliga?”
“Troligen! Eller… jag hoppas det. Har du kanske träffat Toivo? Jag är Sirpa hans fru”
Maggie skakade på huvudet.
“Är han…hmm… också en sån där… hmm… porslinstomte som du, som andas och pratar och…”
“Ja, något i den stilen ja.”
“Så är det han som ätit upp gröten då?”
“Gröt!? Har du serverat Toivo gröt?”
“Om det är så han heter så… ja, antagligen.”
“Voine voine… han tål det ju inte stackarn.”

Samtidigt i trapphuset utanför kafferosteriet, stod Kaj med brevet i hand och skulle just knacka på dörren, när Toivo försiktigt kikade fram ur sitt gömställe. Han drog ett djupt andetag och blåste för allt hans små lungor förmådde ett moln av magiskt glitterpulver i ansiktet på Kaj, i samma stund som han knackade på dörren.
Dörren öppnade och Maggie kom ut.
“Ja?” sa hon.
För en stund tappade Kaj talförmågan.
“Är… är du Maggie?”
“Ja…”
“Hej hej, jag är Kaj från antikvariatet här bredvid…”
Maggie såg på honom.
“Kaj… mår du bra?”
“Oja, jag mår… fint.” sa Kaj med ett fånigt leende.
Toivo drog ett nytt djupt andetag och blåste ett nytt moln glitterpulver mot Maggie.
“Du beter dig konstigt… sa du… Kaj?”
“Jag ska inte öppna förrän om en timme. Kom in. Kaffe?” Ett märkligt leende spred sig över hennes ansikte, igenkännande. Några små pusselbitar började falla på plats. I ögonvrån såg hon glittrande partiklar flyga runt och nå hennes inandningsluft.
“För 28 år sen…”, hon avslutade inte meningen.
“Ja, så skumt, jag minns…”
Han klev in frånvarande och omtumlad, satte sig ner mittemot henne och tittade på henne som om han nyss sett en ängel stiga ner från himlen.
Maggie granskade hans ansikte och hans leende. Det var Kaj som hon miste kontakten med när de var, vad… Tio år?
“Jag är såååå.. vad ska jag säga förvånad… man skulle tro att det är något magiskt, men jag tror inte på sånt, gör du?”
“På tomtar menar du?” sa hon och sneglade mot fotot som satt instucket mellan kakburkarna. Nu var hon säker på att det var arrangerat. Kanske av en tomte.
“Jo, jag tror”, sa hon och tog fram kaffekannan och två koppar. Kaffet som tomten Toivo hade kokat, tänkte hon.
“Märkligt, igår kväll hittade jag boken som jag fick av dig vår sista jul!
“Har tomtarna kanske varit hos dig också?”

Efter en stunds samtal föll resterande pusselbitar på plats. De hade funnit varandra efter alla dessa år. Och inandningsluften, tja den var laddad med kärleksstoff, det visste hon.

Under hennes lilla gran hade hon detta året packat en låda med fyra tablettaskar från Apotea med laktrastabletter till Toivo. Borde räcka ett år framåt. En alldeles egenhändigt virkad sjal i pyttestorlek till Sirpa. Vilken underlig jul det blev. Kaj tittade frågande på paketen under granen och log.
“Till tomtarna?
“Ja, visst, tror du nu?”
”Ja,” sa han och kysste henne ömt på kinden. De anade att två par ögon såg kyssen.

Julsaga!

Min julsaga börjar bli färdig!
Ja, jag vet… julen är över, men det kommer ju fler! Och det kommer fler julsagoträffar med vårt inspirerande skrivargäng! Just vid den senaste träffen fick jag idén, som nu håller på att bli klar. Alltså min julsaga till julträffen i december 2019! Yes! Framförhållning är bra!
Ska inte avslöja mer, förutom att jag med den sänder en varm tanke åt vår jultomte under hela min uppväxt och även en bra bit upp i vuxen ålder!

Fabror Egons jul

Morfar i fönster

(Julsaga av Per & Snezana Lindskog 2017)
Från det lilla bordet vid köksfönstret hade Egon en bra vy över grannskapet. Det var bra eftersom han såg det lite som sin uppgift att ha koll på vad grannarna hade för sig. Fanns ju inte så mycket annat man kunde göra. TV kunde man ju inte titta på för det var ju bara en massa reklam och annat tjafs, och radio var heller inte mycket att ha.
”Jaha ja, har Karlssons varit och gjort av med pengar igen…”  muttrade han för sig själv när den röda nya bilen rullade in på grannens infart mittemot.
”Och de gapande ungarna är klart med också.”
Han reste sig och slog upp en kopp nybryggt kaffe, tog med sig ett fat och slog sig åter ner vid bordet.
”Ska fru Larsson ha lite tonfisk?” undrade han och såg sig omkring.
Ingenting hördes i huset utom kökskranen som droppade, och så tickandet från det där gamla urverket som hängde i vardagsrummet.
”Jaha”, mumlade Egon vidare när han såg hur grannarna bar in stora papperskassar med paket i färgglada omslagspapper.  ”Det är till och ha varit och köpt julklappar ja!”
Han fnös föraktfullt mot fönstret.
”Ser hon det fru Larsson, sånt har dom råd med, men laga staketet så de kan hålla den där argsinta hunnabrackan inne… det finns det inte pengar till.”
Grannen Karlsson vinkade glatt när han såg Egon i fönstret.
”Jaha ja… gör sig till…” muttrade Egon för sig själv.
Minuterna masade sig fram medan Egon satt och glodde ut genom fönstret. Han tände sin pipa, drog ett bloss och suckade.
”Ja du fru Larsson, det blir nog en jul i ensamhet i år igen. Och nån julamad blir det då rakt inte heller.”
Han suckade tungt. ”Inte sen de där så kallade hantverkarna var här i somras.”

Det var några figurer som en dag kommit och knackat på hans dörr och sagt att de kunde hjälpa honom att renovera. Billigt! Egon tyckte det passade bra, för han hade ju faktiskt tänkt sig att han skulle behövt reparera ytterdörren som aldrig riktigt varit särskilt bra sen den där vintern när den grep och Egon som just vid det tillfället var på sitt absolut sämsta humör hade sparkat hårt på den för att få upp den. Han hade ju tofflor på sig, och det var inte så bra för dörren.
Sen hade det ju varit bra om man fick lagt nya brädor på altangolvet. De gamla var ju faktiskt halvruttna, och hade börjat ge vika lite här och var.
Förunderligt egentligen att de här hantverkarna kunde veta att just Egon behövde hjälp just nu. Men det var ju det här med att de behövde ha betalt i förskott för att kunna skaffa nödvändigt material. Tjugotusen var ju rätt mycket pengar, men det vet ju alla att det kostar pengar när man ska renovera.
Naturligtvis hade ju den där Karlsson lagt sig i Egons affärer också. Han hade kommit in och bankat på dörren just som han höll på att göra upp med hantverkarna.
”Farbror betalar väl inget i förskott?” hade han sagt. Va fan hade han med det och göra!?

Katten hoppade upp på bordet och började genast äta av tonfisken.
”Tur jag har dig i alla fall, fru Larsson.”
Katten åt glupskt nästan desperat av fisken. Men så var det alltid när Egon serverade tonfisk. Det var lite utöver det vanliga torrfodret. Och kattens rondör talade sitt tydliga språk. Den fick inte för lite mat i varje fall.
Medan katten åt blossade Egon vidare på sin pipa, och försjönk i lite vemodiga tankar som tog honom tillbaka till tiden då hans kära Anna fortfarande var i livet. Ett leende spred sig över hans läppar när han förstrött studerade den spinnande katten som just börjat den obligatoriska tvätten efter måltiden, medan han tänkte på sin älskade fru som lämnat honom egentligen alldeles för tidigt.
Fru Larsson var hans enda familj nu. Ja, om man inte räknade Greta, hans sju år yngre syster. Men den hörde ju bara av sig när hon behövde pengar.

Ett hundskall fick honom nästan att ramla av stolen i förskräckelse när han brutalt rycktes ur sina tankar, och katten dök instinktivt ner under kökssoffan.
”Nu är den där jävla hunden här inne igen!” utbrast Egon och for upp. Han smällde upp ytterdörren och tog sig ner för trappan i en för hans ålder imponerande smidig rörelse, sprang runt hushörnet och stod öga mot öga med grannens svarta rottweiler.
Hunden morrade avvaktande utan att släppa Egon med blicken.
Den gamle mannen fick tag i snöskyffeln som han hötte mot hunden med.
”Ge dig iväg! Seså… försvinn härifrån!”
Just då kom grannen Karlsson sättande genom grinden.
”Hit Ronny”, manade han.
”Ja… hör du dåligt!” sa Egon och tog ett steg mot hunden, som fortsatte morra. ”Gå till husse!”
Karlsson kom fram och kopplade hunden.
”Du får se till och lägga pengarna på ett nytt staket istället för en massa onyttigt, så du kan hålla hunnabrackan inne.” sa Egon surt.
”Jag ber om ursäkt men Ronny vill ju bara hälsa.” sa Karlsson och vände sig för att gå ut ur Egons trädgård.
Egon gjorde en hastig rörelse med skyffeln och hunden reagerade med ett ilsket skall.
”Den hunden är fan folkilsken!” sa Egon.
”Nä då, det e han visst inte. Men han är människokännare.” svarade Karlsson spydigt. ”Kom nu Ronny, nu går vi.”
Egon vände och gick tillbaka in i huset.
”Ronny”, fnös han. ”Hur kan man kalla en hund för Ronny!?”

Det var fortfarande mörkt när Egon slog sig ner vid köksbordet för att äta frukost. Han knäppte på radion och noterade att klockan var sex.
Gomorron bästa Skåne hördes den hurtfriska morgonvärden på Radio Malmöhus, men Egon lyssnade egentligen inte. I gatlyktornas sken såg han att det snöat under natten. Inte så mycket men tillräckligt för att marken skulle bli vit. Egon suckade tungt och konstaterade att han inte skulle kunna cykla och handla den här dagen då, eftersom det säkert var halt på vägarna.
Han tog en klunk kaffe och i samma stund hördes ett skall utanför hans köksfönster, som fick honom att rycka till och spilla kaffe på skjortan.
Ilsket for han ut och ner för trappan, fick tag i snöskyffeln och tog några kliv på gången. Men längre kom han inte. Han halkade och föll handlöst på gången med högra benet under sig. Smärtan var obeskrivlig, och han förstod att det här inte gick bra alls. Desperat försökte han ta sig upp, men dels räckte hans krafter inte till och dels var underlaget alldeles för halt. Och så smärtan.
Hunden stod några meter bort och stirrade på honom. Efter en stund kom han försiktigt närmare den kvidande mannen. Han nosade på honom. Egon mötte hundens blick men vågade inte säga något eller göra något. Hunden buffade på honom med nosen och gnydde. Så vände han och sprang rakt över gatan och in till grannens hus där han hörde hemma.
Egon fortsatte kämpa och försöka komma på fötter, men misslyckades hela tiden.
Stunden kändes som en evighet, men plötsligt kom rottweilern springande igen med Karlsson i släptåg.
”Men åh, farbror Egon, vad har hänt? Ronny kom in och hämtade mig, och jag förstod på honom att det var något allvarligt.”
Egon såg hjälplöst på Karlsson. Först ville han säga att det var den jävla hundens fel, men han insåg att det nog inte var riktigt läge att bråka nu.
”Jag… det här gick nog inte så bra…” stönade han.

”Ursäkta, men herr Berg har besök”, sa sköterskan som just gläntat på dörren.
”Besök? Vem då? Varför det?”
Dörren gled upp helt och grannen Karlsson med sexåriga dottern Lisa kom in.
”Jaha ja… här kommer Karlssons”, sa han ansträngt medan han försökte tränga undan den tjuriga tanken som formulerades i hans skalle om va fan dom skulle där och göra.
Men han bet ihop och försökte med viss möda sätta sig upp i sängen. De var ju trots allt de enda som kostat på sig att hälsa på honom.
”Jaha herr Berg, det här var ju inte så bra”, sa Karlsson. ”Bruten lårbenshals.”
”Nä, dom snackar om korttidsboende lagom till julen. Och jag måste ju ta hand om fru Larsson.”
”Fru Larsson?”
”Ja, katten.”
”Aha, javisst ja.” sa Karlsson medan lilla Lisa hade dragit fram en stol bredvid Egons säng. ”Men den kan vi ta hand om.”
”Ska inte farbror komma hem till jul?” frågade hon.
Egon såg på henne och suckade.
”Nä, det blir inget av med det”, sa han.
”Varför?”
”Farbror Egon behöver hjälp nu när han har skadat sitt ben”, förklarade Karlsson för sin dotter.
”Jag kan hjälpa.” sa Lisa.
”Ja, det är bra, men du förstår att farbror behöver hjälp med allt, så han kommer att ha svårt att klara sig i sitt stora hus”, sa Karlsson så pedagogiskt han nu kunde.
”Farbror Egon kan väl vara hos oss”, tyckte dottern.
Karlsson gav Egon en forskande blick.
”Det vore ju klart en idé”, sa han. ”Varför inte? Det ska väl fan till och sitta inspärrad på sjukhus när det är jul.”
Egon kände sig inte helt bekväm med tanken att fira jul ihop med grannarna Karlssons. Med tre ungar i huset och fan vet hur många släktingar, och så den där folkilskna hunden, vore det nog lugnare att stanna kvar på sjukhuset. Men att ligga i en säng i ensamhet på sjukhuset var heller inte någon särskilt uppmuntrande tanke.
”Snälla farbror Egon!” bad lilla Lisa. ”Kommer du till oss på julafton slipper du vara ensam, och så får du träffa jultomten, och så min bror och min lillasyster… och så mormor såklart.”
”Jaså mormor också”, mumlade Egon frånvarande och fick samtidigt en bild framför sig, som visade en butter gammal, med Egons ord, kärring som bara klagade och anmärkte på allt han sa eller gjorde. Den bilden stämde egentligen mer överens med hans egen gamla faster Edit som förvisso var avliden sen många år tillbaka. Men, mormor eller faster eller moster… det är samma gamla sura…
Karlsson avbröt Egons mörka tankar.
”Ja men då säger vi väl det, att Egon firar jul med oss. Vad roligt det ska bli.”
”Visst…” sa Egon utan att riktigt fattat om han sagt ja eller inte åt erbjudandet.

Det var med väldigt blandade känslor som Egon klev ur taxin hemma i gatan för att med taxichaufförens hjälpande hand ta sig upp till Karlssons julpyntade dörr. Han hejdade sig.
Chauffören såg undrande på honom.
”Hur är det fatt?” undrade han.
Från huset hördes glada röster, skrik från lekande barn som jagade varandra runt i rummen, och så den där folkilskne hunden som skällde.
Var det verkligen i detta kaos han skulle fira jul?
”Jag borde gå in till fru Larsson”, mumlade han.
”Larsson? Nä… Karlsson heter de väl?” sa chauffören förvirrat.
”Va!?”
”Karlsson… de heter Karlsson.”
”Ja, det vet jag väl för fan”, sa Egon.
”Ja men ni sa Larsson…”
Egon gav taxichauffören en uppgiven blick men sa inget mer.

Egon blev varmt välkomnad av Karlsson, hans fru och de tre barnen med lilla Lisa i spetsen som med tindrande ögon hälsade fint precis som mamma hade lärt henne att göra. Och så den där folkilskne Ronny som med svansen viftande också kom Egon till mötes i hallen. Egon betraktade hunden misstänksamt, men förundrades efter en stund över hur snäll och vänlig den faktiskt verkade.
Karlsson skrattade.
”Haha… han känner igen dig”, sa han.
”Ah, det undrar jag… då hade han säkert huggit mig.” muttrade Egon.
”Ronny!? Nej, nej… han är världens snällaste hund.” intygade Karlsson.
”Jaså, jaha…”
”Jaha, och här har vi min svärmor, ja alltså Lisas mormor… Edit.”
Fattades bara det. Kärr… öhm… den gamla damen hette samma som hans gamla sura faster, tänkte Egon surmulet, och stunden efter såg han in i ett par vänligt leende ögon som såg på honom över ett par läsglasögon som hängde lite charmigt längst ut på nästippen.
”God jul Egon. Så trevligt att äntligen få träffa dig”, sa hon och tog honom i hand.
Egon stod som fastnaglad i golvet, och hade svårt att få fram något vettigt när han kände värmen från hennes hand och såg hennes varma leende.
”Trevligt… öh… javisst, visst är det”, fick han fram med en lite ostadig röst.
Egon blev ledsagad in till matbordet som dignade av julens alla läckerheter, och han började allt mer slappna av och bara njuta av tillvaron. Edit och han visade sig ha väldigt mycket att prata om och många gemensamma intressen.  Och när Karlsson bjöd honom på en snaps också, var kvällen trots allt riktigt trevlig.
”Ja, det var ju sant”, sa Karlsson när han satte fram snapsglaset till Egon. ”Polisen ringde mig häromdagen.”
”Jaha?” mumlade Egon som börjat bli ganska trött på den där förargliga affären som kostat honom det mesta av hans besparingar. Kunde de inte lika gärna lägga ner alltsammans istället. polisen hade ju sagt att det antagligen ändå var omöjligt att få de där bedragarna fällda.
”Ja, de hade sökt dig, så jag berättade att du var på sjukhuset.”
”Va fan ville de nu då?” undrade Egon.
”De behövde ha reda på ditt kontonummer…”
”Vaddå för!? Ska de också sno pengar från mig?”
”Nej! Nej, de har lyckats lösa hela den där härvan, så du kommer att få dina pengar tillbaka!”
Egon såg länge med en misstrogen min på sin granne.
”Du skojar!”
”Nej, det är säkert!”
Ett brett leende spred sig över Egons läppar och spontant och lite obetänksamt gav han mormor Edit en kram.
”Jaha du… det blev min själv en god jul i alla fall!”

Julsagan påbörjad

Jag är egentligen motståndare till att man på olika vis tar ut alla högtider månader i förväg. Som till exempel när handeln börjar sälja juldekorationer redan i september. Men i ett avseende gör jag undantag – Julsagan! Den försöker jag påbörja vid den här tiden. Förra året till exempel satt jag och skrev på den medan vi väntade på transferbussen som skulle ta oss till flygplatsen för hemresa från vår hösttripp till Mallorca. Borde egentligen vara lite svårt att få till något när man sitter ute med en kall öl i tjugo graders värme. Men den gången var det trots allt lite enklare, för idén till den berättelsen hade vi kläckt redan i samband med julsageträffen året innan.
I år är det lite svårare! Vi har inte haft några idéer alls, men igår kväll satte jag mig och flödesskrev, och fick faktiskt fram något som nog kan bli en hygglig julsaga.

Julsagan (Skrivlucka 11)

Deltar i en skrivarutmaning på FB som pågår fram till jul.
(Projektet är rubriken för dagens text. Något håller på att ta form; en trädgård, en lekstuga, en målning eller kanske en berättelse… Berätta om den kreativa processen. Skriv minst tre meningar)

Dagarna efter vi fått läsa upp vårt bidrag till julsagan, sitter jag som så ofta annars och skapar bilder. Inspirerad av juletiden blir det motiv som handlar om förhoppning och längtan. Ett barn vänder längtansfullt blicken mot skyn. Det sägs ju att tomten kommer farande där på sin släde, dragen av…! Aha! En idé! Varför måste det tvunget handla om renar?
Bildskapandet tar fart. Jag letar lämpligt material och börjar bearbeta i Photoshop. Men det blir inte bra och efterhand avtar inspirationen. Men en ny idé börjar ta form. En idé till nästa års julsaga!
Vi är ett team, min kärlek och jag. Vi diskuterar idéer, provskriver, läser igenom, stryker, lägger till. Projektet sparas i en mapp, och tas fram lite då och då under årets gång. Men det är lite svårt att få inspiration till en julsaga när det är sommar. Så sitter vi i november och njuter av värmen på Mallorca och diskuterar idéerna till julsagan.
Lagom så där en vecka innan den ska läsas upp är sagan trots allt färdig.

lookout-for-santa

Julskrivande

Så var vi framme i december igen! Det innebär att vi har mindre än två veckor på oss att få klart årets julsaga. Tror nog att det ska fungera, även om det återstår en del arbete med den.
Det här blir dessutom det sjätte året i rad som vi skriver julsagor, och det har blivit till en ganska viktig del av vårt skrivande. Under hela året kan det finnas tankar kring den kommande julsagan, och när det gäller det här årets upplaga föddes idén faktiskt redan före julafton i fjol.

Lärorikt att skriva

Tänk vad man lär sig mycket av att skriva.
Har just fått hygglig kunskap kring det här med ”flygande” renar som drar tomtens släde, som ju är en amerikansk jultradition. Nu vet jag hur den traditionen har uppkommit. Nyttigt vetande kanske…!

santasleigh